Det kapitalistiska världssystemet har befunnit sig i kris i årtionden. Slutet på efterkrigstidens högkonjunktur har lett till allehanda drastiska åtgärder i de rikaste kapitalistiska länderna, vilket vi har belyst i vår serie om kapitalismens ekonomiska grundvalar. Omstruktureringen av kapitalet - som ledde till att industriarbetarklassen decimerades i de ”avancerade” staterna i väst och till att det gamla sovjetblocket kollapsade (vilket inte var någon ”faktiskt existerande socialism”, som Stalin kallade det) - och globaliseringen har lett till ett Kina på uppgång, som nu är mycket mer än en exportör av billiga konsumtionsvaror. Vi har nått en situation med en allmän skärpning av den imperialistiska konkurrensen. Statsskulderna har aldrig varit så stora annat än under krigstid. Kapitalismen håller på att få slut på strategier för att förlänga sin existens. Kriget i Ukraina går vidare, massakrerna i Palestina går vidare, krigen fortsätter i Sudan, Mali, Jemen, Kongo och många andra delar av världen. Samtidigt skapar plundringen av naturen i jakten på vinst och för att säkra imperialistiska leveranskedjor alltmer bisarra väderomslag, liksom katastrofer som skogsbränder, översvämningar och jordskred som förstör tusentals liv. Möjligen ”slutet på historien”, men absolut inte en värld av fred och välstånd. Medan personer som Elon Musk eller Jeff Bezos gör anspråk på rikedomar som är större än vissa länders, får världens arbetarklass, de människor vars arbetskraft är källan till all kapitalismens rikedom, en allt mindre del av kakan. Vi skulle kunna gå in på det usla tillståndet för sjukvården i världens rikaste länder, matbankerna som finns överallt, människor som bor i tält på gatorna, övergivna stadskärnor som gränsar till lekplatser för de rika ... klyftan mellan kapitalismens rika och kapitalismens löneslavar är avgrundsdjup. Inga reformer kan förändra detta i grunden.

Vad kan vi göra i denna situation?

Vårt perspektiv är att världskapitalismen är så nedtyngd av kris att den enda utvägen är krig: ett krig för att devalvera kapitalet precis som under första och andra världskriget. Kriget mellan Ryssland och Ukraina signalerar att kapitalet har gått in i denna nya och farliga inledande period, en period av mer än sabelskrammel och allvarlig omfördelning av de krafter som är i spel. Detta är situationen över hela världen. Den kommer bara att förvärras, och för närvarande finns det få tecken på att arbetarklassen kommer att slå tillbaka. Vi är inte i stånd att förändra världssituationen, och vi kan inte ha någon större inverkan på arbetarklassens medvetande som helhet, men vi kan ha en inverkan på vad kommunistiska militanter ”gör”.

Vi är helt övertygade om att världskapitalismen leder mänskligheten mot en katastrof. Krig och miljöförstöring, det kapitalistiska samhällets konsekvenser, öser elände efter elände över vår klass. Arbetarklassen som helhet har dock varit långsam med att reagera.

I denna situation måste revolutionärer hitta sätt att arbeta tillsammans, även utanför perioder av utbredd klassmilitans, och särskilt nu. En grundläggande lärdom av vår klass historia är att revolutionärer som väntar på att händelserna ska driva dem framåt agerar för sent. Luxemburgs misslyckande med att bryta med SPD och bilda en klart revolutionär grupp i opposition mot SPD, den revolutionära vänstern i Storbritanniens misslyckande med att klart bryta med klassamarbetet i BSP och samlas kring ett revolutionärt alternativ, till och med exemplet med Zimmerwald-vänstern som samlades från 1915, långt efter att kriget hade börjat, är inte exempel att efterlikna. Vi vet inte hur lång tid vi har på oss, men vi vet att det är bättre för revolutionärer att arbeta tillsammans innan ett allmänt krig bryter ut, än att påbörja processen i efterhand. Med andra ord, med tanke på den allvarliga situationen i världen anser vi att det är absolut nödvändigt att revolutionärer försöker arbeta tillsammans. Det är i denna anda som vi välkomnar de initiativ som tagits mot den framtid som kapitalismen förbereder för oss alla.

Från vårt perspektiv är vi därför, med tanke på allvaret i den globala situationen, redo att lyssna på alla förslag från konsekventa internationalister som inte reser konstgjorda hinder mot andras deltagande. Vi talar inte i dag om en omfattande politisk omgruppering. Vi måste koncentrera oss på dagens frågor, inte på att diskutera våra meningsskiljaktigheter om hur kontrarevolutionen gjorde slut på våra förfäders förhoppningar förra gången. Det skulle naturligtvis vara lättare om det redan fanns en gräsrotsrörelse som härstammade från klassen och som motsatte sig alla dom fasor som kapitalismen utsätter oss för, men för närvarande, utan en sådan rörelse, anser vi att de som accepterar detta perspektiv måste tala med varandra och inte bara delta i jippon, utan faktiskt på allvar diskutera perspektiv och möjligheten att arbeta tillsammans - även om allt vi kan göra just nu är att propagera för arbetarklassen och hoppas att en del av det vi säger når ut. Det var därför IKT skickade delegationer (bestående av kamrater från CWO) till ”Aktionsveckan mot krig i Prag” i maj och till internationalisternas konferens i Arezzo i juni (kamrater från Battaglia Comunista och Groupe révolutionnaire internationaliste deltog).

Vi kommer att ha mer att säga om konferensen i Arezzo senare; den har just avslutats när Revolutionary Perspectives (tidningen i vilken denna artikel först publicerades) går i tryck. Vi kommer att koncentrera oss mer på aktionsveckan och konferensen som organiserades i Prag.

Ur organisatorisk synvinkel var det en katastrof. Deltagarna kan vara oense om vem som bär skulden, men faktum är att vissa evenemang inte ägde rum över huvud taget, att andra var dåligt besökta, att människor lovades boende men inte fick något, och att kongressarrangören till slut drog sig ur på fredagen. I avsaknad av någon kommunikation från arrangörerna träffades cirka 50 deltagare och organiserade sin egen kongress. Diskussionerna pågick i många timmar, och även om de ursprungliga arrangörerna så småningom hittade en annan lokal hade den självorganiserade kongressen redan gjort upp planer för nästa dag. Så på lördagen ägde två separata evenemang rum: den officiella kongressen och den självorganiserade kongressen (även om vissa deltagare besökte båda under dagen).

Ur politisk synvinkel uppstod den verklig klyfta mellan aktivisterna som sökte omedelbara lösningar på hur kriget skulle stoppas och de med en inriktning på klasskamp som hade ett mer långsiktigt perspektiv och förstod att krig, som en produkt av det kapitalistiska systemet, bara kan stoppas genom arbetarnas masskamp.

Allt var dock inte bortkastad tid. Under veckan fördes många bra samtal (särskilt i mindre grupper, på pubar, kaféer etc.). Erfarenheter delades och kontakter knöts mellan organisationer och individer från många olika länder. Framför allt var det uppmuntrande att se internationalister från olika riktningar gå samman för att i princip improvisera fram sin egen kongress. Vi försökte alla göra det bästa av en dålig situation och det förde oss närmare varandra. I det avseendet är vi glada att vi åkte.

Det kommer att krävas mer diskussion med alla dessa grupper innan vi ens kan närma oss frågan om gemensamt arbete. Vi vet inte vart någon av dessa diskussioner kommer att leda - i vissa fall kanske de inte leder någonstans. Men vi tror att dessa diskussioner är mycket viktiga. Den geopolitiska situationen skärps och kapitalismens krigshetsare ändrar spelplanen. Nationella flaggor vajar överallt. För mycket står på spel för att vi inte ska försöka prata med andra som delar vissa av våra perspektiv, om än inte alla. Vi vet inte hur lång tid vi har på oss innan kapitalismen oåterkalleligen ger sig in i ett världskrig, men oavsett hur lång tid det tar måste diskussionerna mellan internationalister börja på allvar.

Vi publicerar två texter från denna process: den första är det upprop vi gjorde före ”aktionsveckan” till de internationalister som deltog i den. Den andra, som är ett resultat av deltagandet, är svaren på några frågor om vår inställning till ”revolutionär defaitism” som ställdes till oss av kollektivet Péntek esti kísértetjárás i Ungern.

Kapitalismen leder oss in i en allt större katastrof, och endast arbetarklassens massaktioner kommer att kunna rädda mänskligheten - inte bara genom vädjanden om ”fred”, utan i slutändan genom att arbetarklassens stora massa skapar sina egna politiska organ: organ inom vilka den politiska efterföljaren till förkrigstidens politiska scen bäst kan organiseras i ett beslutsamt och klart talande politiskt parti (eller ”organ” om vi vill vara försiktiga), med ett klart program att lägga fram för arbetarklassen. IKT är inte detta parti, även om vi hoppas kunna vara en av de komponenter som kommer att utgöra det. Vi uppmanar alla dem som ser den katastrof som närmar sig och som håller med om att arbetarklassen är den enda kraft som kan förhindra den att inleda en dialog med oss i ett försök att föra fram detta revolutionära perspektiv till arbetarklassen. Vi har inte råd att tro att det kommer att finnas tid senare. Vi har inte råd att låta möjligheterna till dialog nu glida oss ur händerna. Vi anser att självbelåtenhet inför det som kapitalismen släpper lös i världen är ett stort misstag. Vi tror att en underskattning av hur våldsamma de kommande attackerna blir kommer att leda till katastrof. Vi uppmanar alla revolutionärer att allvarligt överväga dynamiken i den nuvarande situationen och vart vi är på väg, och att redan nu påbörja uppgiften att skapa den politiska organisation som arbetarklassen kommer att behöva i framtiden.