Det är nu över femtio år sedan vi kunde se den ekonomiska krisens återkomst vilket markerade slutet på återuppbyggnadsfasen efter andra världskrigets slut. Den utlöste en våg av klasskamp som kulminerade i klass-striderna i Polen och den militanta gruvarbetarstrejken i England. Nederlagen för dessa klass-strider kom att prägla arbetarklassens vilja och förmåga att utveckla sin försvarskamp mot borgarklassens attacker. Som svar på den ekonomiska krisens fördjupning och på arbetarklassens kamp mot dessa attacker tvingades borgarklassen utveckla nya strategier. Ett svar var att rekonstruera produktionsprocessen. Miljoner jobb försvann från de industriella centren och flyttades till låg-löneländer i Asien och Kina. Men detta var bara början, flera attacker mot arbetarklassens levnadsvillkor genomfördes. Till exempel i Sverige kunde vi se försämrad a-kassa, försämrad anställningsskydd och inskränkt strejkrätt. Stora delar av den unga generationen av arbetare lärde inte känna fast arbete utan gick från strö-jobb och kortvikariat till nya strö-jobb och kortvikariat med efterföljande osäkerhet. Borgarklassen utvecklade taktiken med fejkad självständighet där varje enskild arbetare har en egen firma där de själva måste stå för sociala avgifter med efterföljande svårigheter att utveckla en kollektiv kamp. ⁽¹⁾ Vi kunde se ett utvecklade av den så kallade gig-ekonomin (t.ex. Uber) med väldigt prekära och ibland helt avtalslösa villkor. I Sverige såg vi en kraftig höjning av strejk-böterna för att bromsa/förhindra vilda strejker. Utan en klass med motståndskraft har det alltså varit tämligen enkelt att plocka dem på rättigheter och villkor. Allt givetvis med fackets goda minne.

Dom senaste 10-15 åren har varit de år med allra lägst konfliktnivå på arbetsmarknaden i Sverige sedan statistik började föras över det. De vilda strejkerna på 1970- och 80-talen avtog abrupt. Med ett fåtal undantag som den vilda strejken på Lagena 2009, en del konflikter i hamnarna samt mindre aktioner från sopgubbar och taxichaufförer så har öppna konflikter i stort sett lyst med sin frånvaro.

Dom senaste utom-fackliga initiativen visar vägen framåt

I början av november samlades drygt 80 tågvärdar anställda på Tåg i Bergslagen och bildade en utom-facklig arbetsgrupp. Redan ett par veckor tidigare hade två fackligt förtroendevalda lämnat sina uppdrag i protest, med motiveringen att man inte ville stå upp för samförståndsanda och fredsplikt och att man tröttnat på fackets flathet. Den konkreta frågan som ilskan bottnar i är schemaläggningarna från Vr Group (det företag som har upphandlingen av driften) som blivit allt mer inhuman och ”flexibel” - man bara flexibelt för bolaget. Ändrade turer och timmar så sent som dagen innan är inte ovanligt och arbetarna får allt svårare att få ihop sin livssituation och den återhämtning de behöver. Missnöjet är stort och den utom-fackliga arbetsgruppen har anordnat flera välbesökta stormöten. Detta är helt klart ett exempel andra arbetare kan följa.

Initiativ som denna utom-fackliga arbetsgrupp inte bara lovvärt utan direkt nödvändigt. Ska någon som helst förändring komma till skott har vi bara oss själva att lita till. Positivt är även att det redan förra året togs ett utom-fackligt initiativ till strejk på pendeltågen i Stockholm⁽²⁾ och i samma stad genomfördes också en kollektiv aktion bland taxiförare i form av en variant

av en ”sitt-strejk” i en timme: ett hundratal chaufförer tog rast exakt samtidigt och körde i en långsam karavan genom staden.

Likväl som vi aldrig skall låta oss demoraliseras, ska vi heller inte bli naiva. Dessa exempel är trots allt fortfarande små men uppmuntrande. Klassen är djupt splittrad och fragmenterad och den kapitalistiska ideologiska dominansen är i det närmaste total, en tendens som bara förstärkts de senaste decennierna. Att arbetare rör sig utanför de fackliga ramarna är lovande, men det gäller att gå ifrån ord till handling. Dessutom måste krav och strategier utformas på ett sätt som kan dra med fler arbetare från olika branscher och arbetsplatser - detta bygger på vår styrka på kort sikt och banar väg för en starkare solidaritet och steg mot ett ökat klassmedvetande på längre sikt.

Denna självständiga utom-fackliga kamp är en absolut nödvändighet inte bara för att utveckla ett bättre styrkeförhållande för att försöka slå tillbaka kapitalets attacker och försämringar, utan den banar också vägen för vår framtida kamp.

Perspektivet

Det börjar bli mer och mer uppenbart att det kapitalistiska systemet inte länge kan tillgodose mänsklighetens behov. Krigen i Ukraina och Gaza, spänningarna mellan USA och Kina visar på att den ekonomiska krisen tvingar makthavarna i dom olika länderna att mer och mer konfrontera varandra. Risken för ett tredje världskrig blir mer och mer uppenbar. Den globala uppvärmningen får alltmer ödesdigra miljökonsekvenser och hotar allvarligt hela mänsklighetens levnadsmiljö. På alla dessa problem har kapitalismen inget svar. Kapitalismen blir ett mer och mer ohållbart och direkt orealistiskt system som inte har några konkreta lösningar på våra problem.

Den enda realistiska lösningen är att vi själva tar kontrollen över utvecklingen och skapar ett samhälle som producerar för behov och inte för profit. Vägen dit går via den självständiga utom-fackliga kampen där vi skapar våra egna organ, arbetarråd, för att förvalta samhället. Vi har inte länge råd med kapitalismen.

Fotnoter:

(1) För kamp i den nya ekonomin se: Capitalism's New Economy: The Working Class, The Gig Economy: Capitalism’s New Normal, Telefónica Strikes in Spain

(2) För vår syn på Pendeltågs-strejken se artikel i Kompass: leftcom.org

För den som är mer intresserad av IKT:s perspektiv så har Kompass-gruppen även gjort en översättning av plattformen till svenska som beställas här: leftcom.org