Kommunism: en idé vars tid är kommen?

Förtvivlan är typiskt för dem som inte förstår ondskans orsaker, inte ser någon utväg och inte är kapabla att kämpa. Det moderna industriproletariatet hör inte till kategorin av sådana klasser.

Lenin, 1910

Världen befinner sig vid ett vägskäl. Ekonomisk kris, driften mot krig, ekologiska katastrofer och samhällelig kollaps tecknar en framtid full av lidande och förstörelse vilket redan är verklighet för många jorden runt. Gaza, Libanon, Sudan och Ukraina fungerar som ett varningstecken för vad som komma skall. När nya fasor möter oss varje gång vi slår på TV:n, lyssnar på radio eller kollar våra sociala medier, är det lätt att bli nedslagen. Den enda fråga som få verkar ställa är: vad är alternativet?

De utmaningar som mänskligheten ställs inför under 2000-talet är inte bara ödets nycker, och de är inte heller bara resultat av dåliga val gjorda av illasinnade individer. De är alla grenar från samma träd, en produkt av de historiskt specifika sociala relationer som vi kallar det kapitalistiska produktionssättet. I grund och botten lever vi i samhällen organiserade kring strävan efter profit, inte uppfyllandet av mänskliga behov. Det är vinstintresset som påverkar de viktiga beslut som mänskligheten fattar på internationell, nationell och till och med mellanmänsklig nivå. Naturligtvis får en liten del av samhället mer att säga till om än alla andra. De med pengar, egendom, mark – med andra ord kapitalägare – håller i maktens verkliga spakar. Vi andra får bara sälja vår arbetskraft och kanske rösta vart fjärde eller femte år för vilken representant för de rika som får regera över oss. Till syvende och sist etablerades kapitalismen som system med våld och fördrivande, och på alla nivåer är mördande konkurrens, exploatering och förtryck dess kännetecken.

En av 1900-talets stora tragedier är utan tvekan det faktum att alla de samhällen som på ett eller annat sätt gjorde anspråk på att vara ett alternativ till kapitalismen visade sig vara bluffar som bara reproducerade systemet, ibland på katastrofala sätt. Oavsett om det gällde "socialdemokrati", "nationalsocialism" eller "verkligt existerande socialism", förblev grundläggande egenskaper hos det kapitalistiska produktionssättet (lönearbete, pengar och varuproduktion) intakt, men under förhållanden av intensifierad statlig intervention. Det är därför vi anser att alla dessa regimer är uttryck för statskapitalism, snarare än något verkligt alternativ.

Men vad betyder begrepp som socialism eller kommunism ens, om något alls? För oss förebådar de ett statslöst, klasslöst, pengalöst samhälle baserat på att mänskligheten kollektivt producerar och distribuerar produkterna av vårt arbete för att tillfredsställa våra behov. Och det är bara arbetarklassens massrörelse – de av oss som skapar den profit som tillåter kapitalismen att fungera – som kan åstadkomma en sådan värld.

Relationer mellan människor behöver inte ta formen av exploatering och förtryck. Vi behöver inte leva i krigstillstånd med naturen och varandra. Vi vet detta från historien. Mänskligheten som art uppstod för cirka 300 000 år sedan och det mesta av vår existens spenderades i små statslösa, klasslösa, pengalösa samhällen där samarbete och solidaritet var nyckeln till vår överlevnad. Vi kan inte vrida tillbaka klockan och det skulle vi inte heller vilja – mänskligheten, med alla de senaste tekniska och sociala framstegen till hands, har bättre förutsättningar än någonsin att på ett medvetet sätt organisera nya och bättre sätt att leva. Samtiden har visat att detta är möjligt. Trots att jakten på profit över allt annat är det mest "rationella" beteendet under det nuvarande systemet, fortsätter människor att visa samarbetsvilja och solidaritet varje dag. Ibland antar detta till och med en masskaraktär, vilket vi har sett i revolutionära rörelser som försöker förändra samhället.

Vilket för oss till en annan punkt – kommunism eller socialism är inte bara en idé, utan en verklig klassrörelse född ur det kapitalistiska samhällets motsättningar. För att låna Marx metafor så är klassrörelsen som den gamla mullvaden, som gräver och gräver under jorden och bara periodvis dyker upp på ytan. Ibland gräver den så djupt att även aspirerande revolutionärer tappar hoppet eller börjar leta efter genvägar, medan den härskande klassen och deras apologeter firar och förklarar att klasskampen är över. Detta är bara en tillfällig seger, för så länge som klassamhället existerar kommer klasskampen att fortsätta att dyka upp igen, på en annan plats, vid en annan tidpunkt, i en ny form.

I mer än ett sekel nu har det kapitalistiska etablissemanget varit fallfärdigt, och blivit alltmer rutten för varje årtionde. De imperialistiska staterna i dag är som "den nya Leviathan, bredvid vilka Thomas Hobbes fantasi ser ut som en barnleksak" (Bukharin, 1915). Men de har slut på alternativ för att hålla igång profitsystemet.

Marxism, förstådd som en kritisk och revolutionär analysmetod, är ett vapen mot varusamhället. Den låter oss se att vändningar och plötsliga avbrott också är en del av mänsklighetens historia. Och på ett eller annat sätt närmar vi oss gradvis en sådan period. Frågan är: kommer arbetarklassen att kunna kliva in i historien som en verklig social kraft eller kommer den att förbli en sovande jätte åt vilken historien skapas?

Dyjbas
Communist Workers’ Organisation
December 2024
Saturday, February 1, 2025