Som Bordiga en gång berömt noterade, kan mänskliga angelägenheter inte förstås som ett fotografi, som något fruset i tiden, utan måste förstås som en film, en serie av nästan omärkliga skiftningar i varje bild men som i slutändan blir en fullständig förändring i verkligheten.⁽¹⁾ De senaste händelserna i Mellanöstern och deras konsekvenser (både avsiktliga och oavsiktliga) understryker bara giltigheten av detta synsätt när man försöker att förstå de komplicerade ”ömsesidiga interaktionerna” i den nuvarande världsordningen.

I det inte alltför avlägset förflutna har några av de stater som för närvarande är vinnare i kampen om en större andel av planeten och dess resurser haft sina motgångar. Israel tvingades att dra sig tillbaka från sin (USA-stödda) attack mot Libanon efter ihärdigt Hizbollah-motstånd 2006. Då kunde Turkiet bara se på när den egyptiska armén genomförde en kupp mot sin proxy, Mohamed Morsis Muslimska Brödraskaps-regering, 2013.⁽²⁾ Och 2021 led USA en förödmjukande reträtt från Kabul ⁽³⁾ vilket blev konsekvensen av Trumps försök att göra en överenskommelse med Talibanerna arton månader tidigare (vilket även Biden höll sig till eftersom han också ville dra amerikanska trupper ut ur Afghanistan). En konsekvens av det debaclet blev att uppmuntra Putin-regimen i Kreml att riskera en attack mot Ukraina som skulle tillåta Ryssland att hålla fast vid sina vinningar i Luhansk, Donetsk och Krim, då under hot från en reforminriktad, Nato-stödd, ukrainsk armé. Hur dramatiskt annorlunda situationen idag har varit understryks av de senaste händelserna i Syrien och som får återverkningar långt bortom Mellanöstern. Vad de framförallt understryker är att krigsfronterna över hela världen börjar länka sig i varandra.

Huset Assads fall

Efter den arabiska våren 2011, där upproret i Syrien var en del, förlorade Assad kontrollen över nästan hälften av Syriens territorium, men trots att Syrien lidit i 14 år av västerländska sanktioner, överlevde hans brutala regim. De senaste åren verkade det som en "frusen konflikt". Även så sent som i mars 2023 kunde Jean Michel Morel skriva i Le Monde Diplomatique:

President Bashar al-Assads grepp om makten verkar trots risk för matbrist vilket påverkar 12 miljoner människor i Syrien, och en fattigdomsnivå på över 90%. Hans regims stabilitet är desto mer slående eftersom, av en befolkning på 21 miljoner före kriget, är mer än sex miljoner flyktingar i andra länder och cirka sju miljoner är fördrivna internt. Detta är det kombinerade resultatet av hårt förtryck av politiska motståndare, en svag och splittrad opposition och beslutsamhet från Assad och hans klan.⁽⁴⁾

Inte konstigt då att det dramatiska och snabba fallet för den brutala Assad-regimen december tog även de mest hängivna Mellanöstern-bevakare på sängen. När allt kommer omkring, man hade avvärjt uppenbart allvarligare utmaningar under 2011 och 2015-6. 2011 räddades man först när Iran skickade väktare, afghanska shia-miliser och så småningom Hizbollah-krigare för att hålla fast vid en viktig försörjningsrutt för "Motståndsaxeln" mot Israel. Under 2016 räddade brutala ryska bombangrepp Assad även om Rysslands främsta mål här var att behålla sina sista strategiska brohuvuden i Mellanöstern – dess flottbas vid Tartus och flygvapnets bas i Hmeimim (Latakia).

Men det väcker frågan om varför Ryssland och Iran, som hade sådana strategiska intressen av att hålla Assad kvar vid makten åtta år tidigare, gjorde så lite för att rädda honom den här gången. Ryssland svarade inledningsvis med de vanliga flygattackerna på Hayat Tahrir al-Sham (HTS) styrkor som avancerade mot Aleppo men sedan upphörde de. De kunde tydligen inte se något syfte med dessa attacker medan syriska trupper ( som vid denna tid betalades 3 dagars lön istället för en månadslön lön) ⁽⁵⁾ inte verkligen kämpade på marken.

Det finns dock djupare skäl till Rysslands övergivande av Assad. Det uppenbara är att kriget i Ukraina har tärt på Rysslands militära resurser. Men detta är inte allt. Ryssland var också kritiskt till Assads misslyckande under åren med att göra något betydande eftergifter för att bredda basen och därmed öka dess stabilitet. Assad avvisade tydligt alla försök till dialog med både interna och externa motståndare. I synnerhet ignorerade han ryska uppmaningar att delta i möten de hade organiserat med den turkiske presidenten Erdoğan. Det är också andra gången sedan invasionen av Ukraina som Ryssland har övergett en historisk allierad. I Armenien finns det också en enorm rysk militärbas och Armenien var en del av den ryska "Organisationen för kollektiv säkerhet" men sedan 2020, då den pro-europeiska Pashinyan valdes till Armeniens president, behöver har Ryssland inte lyft ett finger för att hjälpa Armenien vare sig i dess krig eller i senare tvister med Azerbajdzjan. Istället odlar de nu förbindelser med Azerbajdzjan.⁽⁶⁾

Den ryska frustrationen delades också av Iran, men Teherans regim hade andra skäl att vara desillusionerade av diktatorn i Damaskus. Syrien hade varit en viktig kanal för iranska vapen för att nå Hizbollah i Libanon via Irak och dess gränsövergång till Syrien vid Deir Ezzor. Men när Gaza jämnades med marken, vägrade Assad att delta i Hizbollahs kampanj för att avfyra missiler mot Israel för att försöka få till stånd vapenvila i Gaza. Hans egen agenda var ett försök att återintegrera Syrien i Arabförbundet som ett första steg mot dess rehabilitering i den imperialistiska världsordningen. Så sent som den 2 december 2024 rapporterade Reuters att USA och Förenade Arabemiraten förde samtal om att slopa alla sanktioner mot Syrien på villkor att man med bröt med Iran.⁽⁷⁾

Iran hade redan låtit Assad få veta att de var medvetna om hotet och skickade en”vänskaplig varning". Detta var ett avgörande ögonblick. Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea alla har separata imperialistiska intressen men en faktor som ligger till grund för deras samarbete är att de alla är måltavla för ”det ekonomiska vapnet” från den västerländska imperialismen – nämligen sanktioner.⁽⁸⁾

Iran beräknas ha spenderat 30-50 miljarder dollar genom åren, för att inte tala om tusentals mänskliga offer (främst afghanska shiamuslimer måste sägas), för att behålla Assad vid makten. Nu vill han lämna klubben. När HTS-framryckningen började beslutade den högsta ledaren, Ali Khamenei själv, att det var dags att minska Irans förluster.⁽⁹⁾

Tiotusentals iranska "rådgivare", konsulära tjänstemän och trupper lämnade Syrien dagar innan HTS anlände till Damaskus. Fastän mer ordnad än USA:s reträtt från Kabul, var detta ett förödmjukande tillbakadragande, en understrykning av den nuvarande ekonomiska och militära svagheten hos Iran. Även iranska kommentatorer närstående regimen höll inte tillbaka i sin kritik av Irans Syrienpolitik. ⁽¹⁰⁾ Dock i en sista handling, som ännu kan komma ha en betydelse för kommande strider om kontrollen i Syrien, överlämnade de kontrollen över Deir Ezzor-regionen, inte till det turkiskt stödda HTS, utan till de kurdiska styrkorna i Syrian Democratic Forces (SDF).

Syrien som en turkisk lydstat?

För tillfället är den stora vinnaren och nyckel-spelaren i Syrien nu Turkiet. 2016 drev Rysslands skoningslösa bombkampanj gradvis det islamistiska motståndet in i nordvästra hörnet av territoriet runt Idlib, där Erdoğans Turkiet etablerade en "säker zon". Turkiet lovade Iran och Ryssland att de skulle slå ner på de värsta islamisterna i sina led.

Men detta hände aldrig. Erdoğan hade sina egna problem och sin egen imperialistiska agenda. Han behövde att åtminstone några av islamisterna för att bildade en så kallad syrisk medborgare-armé (SNA) för att användas mot kurderna i Folkets försvarsenheter (YPG) som var huvudelementet i SDF i nordöstra delen av landet. Men SDF var stödda av USA som den mest organiserade och framgångsrika kombattanten mot Islamiska staten (IS eller Daesh). Detta stöd inkluderade inte bara amerikansk flygstridskrafter utan även sofistikerade övervaknings- och kommunikationssystem. USA har också sina egna baser där, huvudsakligen för att skydda de syriska oljefälten mot både IS och Iran. USA erkände ursprungligen bara 900 soldater i dessa baser men har nyligen medgett att de nu har 2 000 soldater där. Det är dock ännu inte klart (särskilt med Trumps återinträde i Vita huset senare denna månad) om de kommer att finnas kvar.

Under Erdoğan har Turkiet sedan 2002 fört en oberäknelig imperialistisk politik vars enda konsekventa mål har tolkats som att återuppbygga en modern version av det osmanska imperiet.⁽¹¹⁾ Även som medlem av NATO köpte de in ryska luftvärnssystem 2017 (och förlorade därmed möjligheten att köpa USA F-35s) medan de ständigt växlar ståndpunkt utifrån vad den politiska nödvändigheten kräver.⁽¹²⁾ Ett klassiskt exempel på detta var fördömandet av kinesiskt förtryck av uigurer i Xinjiang-provinsen 2009 som "folkmord", en hållning som vidhölls i 10 år tills Turkiets handel med Kina hade utvecklats till att vara värd 27 miljarder dollar per år. När Erdoğan försökte öka detta, upptäckte han plötsligt på en resa till Peking att det fanns "andra" som försökte utnyttja uigurfrågan för att förgifta turkisk-kinesiska relationer.⁽¹³⁾ Handelns principer kräver tydligen handel med principer! Även om det inte hindrade Turkiet från att smuggla uiguriska krigare till norra Syrien för att bistå turkiska militära operationer.

Från 2004 till 2011 var turkiska relationer med Assads Syrien vänskapliga då handel mellan de två staterna växte men när inbördeskriget bröt ut 2011 krävde Turkiet att Assad skulle avgå. Inför bördan av att stödja miljontals syriska flyktingar i Turkiet började Erdoğan efterlysa upprättandet av "säkra zoner" i norra Syrien som han tänkte sig skulle vara en 20-30 mil buffertgräns längs hela den turkiska gränsen. Det verkliga syftet var dock att skapa en “cordon sanitaire” mellan Turkiet och de kurdiska områdena som nu domineras av YPG och SDF. Samtidigt var Turkiets gräns öppen för alla jihadister från var som helst att ta sig över till Syrien för att gå med i IS. På båda punkter befann sig USA i strid med Turkiet av de skäl som förklarats ovan – SDF och YPG var mycket mer pålitliga krafter när det gällde att hantera IS. 2019 bestämde sig dock, den andra megalomanen i denna berättelse, Trump, (mot CIA:s och Pentagons råd) att dra tillbaka amerikanska markstyrkor från Norra Syrien, samt ta bort luftskyddet för zonen. Detta gav Turkiet fria händer att invadera Afrin och de andra provinserna längs den norra syriska gränsen.

Och här finns en varning för alla de som tror att Syrien efter Assad kommer att vara mindre blodigt eller mindre sekteristiskt. Syrien, som alla postkoloniala stater, är en blandning av nationer, stammar och religioner. Norra Syrien är lika varierat som någon annanstans i landet med en blandning av araber, kurder, assyrier, turkmener, tjerkesser, syriska armenier och yazidier. Många redan migranter från krig och tvångsförflyttningar, såväl historiskt som i modern tid. I Afrin saknar YPG nu amerikansk luftbevakning efter president Trumps dekret, och kunde inte göra något för att stoppa bombarderandet av staden av turkiska F-16 bombplan. De tvingades dra sig tillbaka och lämnade civilbefolkningen att klara sig själva. Nära 200 000 av dem (främst kurder) i Afrin visste vad som skulle komma och flydde.⁽¹⁴⁾ De som inte kunde möttes av mord utfärdat av f.d. IS och Al-Qaida jihadister, nu på den turkiska lönelistan i verkligheten slödder som felaktigt benämns som SNA. Alla de som greps dödades, särskilt kvinnor.

Kvinnor pekas ut av turkiskt-stödda grupper, av vilka många delar samma extremistiska ideologi som ISIS och liknande grupper antog. Till exempel, när Turkiet invaderade Tel Abyad i oktober 2019, var ett av de första målen kvinnliga aktivister, som Hevrin Khalaf. Som en obeväpnad lokalpolitiker i tjugoårsåldern jagades hon och drogs ur sitt fordon, slagen och skjuten till döds, hennes huvud och kropp nedtrampad av turkiskt-stödda syriska grupper. Turkiska medier kallade hennes avrättning för en’ "neutralisering".⁽¹⁵⁾

Detta SNA för idag med den turkiska arméns assistans, kampen mot det autonoma området i norra och östra Syrien (AANES eller Rojava) för att attackera YPG och SDF, sanktionerade av den nya "interimsregering", den andra turkiska marionetten, HTS. Erdoğan har redan uppmanat YPG att lägga ner sina vapen eller så kommer de ”att begravas” i Syrien.⁽¹⁶⁾ Under pressen från den nya offensiven i norr har SDF:s befälhavare, Mazloum Abdi ⁽¹⁷⁾ (en nära vän till Abdullah Öcalan, PKK-ledaren försmäktar fortfarande i ett turkiskt fängelse) redan medgivit att SDF inte strävar efter en federal stat och är redo att med sina styrkor bli en del av en ny syrisk armé under ny regering i Damaskus men detta åtföljdes av en vädjan till USA att stoppa SNA:s attacker mot kurderna. För tillfället framför HTS-ledaren, Ahmad al-Sharaa (tidigare den "islamistiska terroristen" Abu Mohammad al-Jolani eller al-Golani) vackert tal om inkludering för alla, då han syftar till att återupprätta en centraliserad syrisk stat, men alla icke-sunniter kommer att oroas över HTS meritlista i Idlib 2020:

När civila flydde, plundrade Hayat Tahrir al-Sham (HTS)-terrorister deras hem. När striderna utkämpades fängslade, torterade och avrättade de civila som uttryckte avvikande åsikter, inklusive journalister. De kvinnliga mediearbetarna blev dubbelt offer, då terroristgruppen fortsatte att systematiskt diskriminera kvinnor och flickor, inklusive att förneka dem deras rörelsefrihet. HTS beskjuter dessutom urskillningslöst tätbefolkade civila områden, sprider terror bland civila som bor i regeringskontrollerade områden.
Kvinnor, män och barn vi intervjuade stod inför det hemska valet att bli bombarderade eller att fly djupare in i HTS-kontrollerade områden där det finns grasserande kränkningar av mänskliga rättigheter och extremt begränsad humanitär hjälp”, sade kommissionär Karen Koning AbuZayd. "HTS medlemmars handlingar utgör krigsförbrytelser".⁽¹⁸⁾

Trots att man brutit sina band med IS och al-Qaida, förblir HTS en salafistisk islamistisk organisation med all intolerans från denna ideologi. Och några av miliserna allierade med dem är ännu värre. Det finns redan rapporter från kristnas och alawiters demonstrationer mot vanhelgande av deras religiösa symboler. Men huvudprioriteringen för både HTS och Turkiet är att återupprätta en centraliserad syrisk stat som skulle innebära ett slut på den Rojava-Kurdiska enklaven och avlägsnandet av vad Erdoğan hävdar är ett hot mot Turkiets territoriella integritet. Under Biden fortsatte USA att stödja kurderna genom att SDF fortfarande övervakar 10 000 ex ISIS-krigare plus många fler av deras familjer i koncentrationsläger och USA fruktar att en försvagning av SDF eller YPG kommer att leda till att de släpps för att gå med i ett återupplivat IS (vilket redan sker). Den turkiska regeringen försöker övertyga dem om att de och HTS kan hantera IS (och därmed att USA kan lämna scenen) men givet meritlistan från de båda är detta knappast övertygande – om du inte heter Donald Trump…

Stor-Israel?

Om Erdoğans Turkiet har varit den stora vinnaren i själva Syrien, så har Israel (och dess uppbackare, USA) vunnit en massiv seger i en mycket vidare mening. Som vi noterade i början har de olika imperialistiska fronterna nu börjat påverka varandra. I Syrien var Israels förödande slag mot Hizbollah 2024 så allvarligt ⁽¹⁹⁾ att dess ledare tvingades återkalla trupper från Aleppo. Detta verkar ha varit den förändring som gav HTS-styrkorna chansen att starta sin blixtattack i slutet på november. Syrien var pipeline för Iranska vapen till Libanons Hizbollah, och detta är nu väldigt ifrågasatt. I den existentiella kampen mellan Iran och Israel (uppbackat av det tveeggade men orubbliga stödet från USA) som har dominerat Mellanöstern i ett halvt sekel, är detta en enorm seger för Israel och dess västerländska supportrar. Det är ett enormt slag mot den lösa alliansen av de sanktionerade makterna Ryssland, Iran och till och med Kina.

Oavsett om de israeliska säkerhetsstyrkorna visste om den i förväg eller inte ⁽²⁰⁾, så gav Hamas-attacken den 7 oktober 2023 en stor möjlighet för Israels ultranationalistiska och rasistiska regering att ändra maktbalansen i regionen radikalt. Det vi inte vet (kommer kanske aldrig att få veta) är hur mycket Hizbollah och Iran kände till om Hamas plan att bryta sig ut från sin fångenskap i Gaza för 14 månader sedan. Vi vet att motivet kom utifrån Hamas egna behov. Det var ingen tillfällighet att kodnamnet var Al-Aqsa Flood som ett direkt svar på alla provokationer från Ben Gvir och Smotrich och den religiösa högern/bosättarrörelsen som de representerar. Itamar Ben-Gvir, blev trots att han bara är 1 av 6 riksdagsledamöter från hans kahanist parti (det vill säga den mest extrema fascisten i den sionistiska flygeln), plus att han har flera fällande domar för rasism mot palestinier, blev trots detta minister för nationell säkerhet i Netanyahus högerkoalition. Jobbet gav honom kontroll över Västbanken, liksom över fängelsesystemet som håller palestinier fängslade, och som en konsekvens:

mörades fler araber 2023 än något föregående år, enligt en bokslutsrapport ... av Abraham initiativet, en samexistensorganisation som kartlägger brottsstatistik. Enligt rapporten, dödades 244 medlemmar av det arabiska samfundet i Israel 2023, över dubbelt så många som tidigare år. Rapporten ... skyller helt och hållet den kraftiga uppgången i mord på nationella säkerhetsministern Itamar Ben Gvir, vars departementet ansvarar för polisarbete och som valdes på en plattform av behovet att förbättra den personliga säkerheten.⁽²¹⁾

Dessutom ledde Ben Gvir i augusti 2023 en mobb blåsandes i en shofar ⁽²²⁾ som en provokation in i Al-Aqsa-moskén och proklamerade att den var Israels.⁽²³⁾ Vi granskade Hamas svar på dessa provokationer för ett år sedan men det kunde inte ha kommit vid en sämre tidpunkt för varken Hizbollah eller Iran ⁽²⁴⁾. Inte heller de libanesiska eller iranska ekonomierna var i stånd att hantera ett fullskaligt krig och både Hizbollah och ayatollorna var högt impopulära på hemmaplan. Hizbollah var inte bara ansvariga för den massiva explosionen av lagrade kemikalier som ödelade Beirut 2020 ⁽²⁵⁾ utan var också uppbackare av Bank of Lebanons direktör som knäckte den libanesiska ekonomin. Den sista droppen för deras kritiker var dock deras ingripande i Syrien för att försvara en Assad-regim som kontinuerligt hade blandat sig i libanesiska angelägenheter i årtionden. I Iran hade västerländska ekonomiska sanktioner, och inkompetensen och korruptionen hos Ayatollorna, inte bara skapat inflation som hade lett till strejker ⁽²⁶⁾ men fallet med Jinas Mahsa Aminis död i landets moralpolis förvar “för att hon bär sin hijab löst” hade också lett till en våg av uppror mot den islamiska regimen. Under sådana omständigheter hade ingen av makterna råd med utländska äventyr.

För Israel har Hamas-attacken utvecklats sig till en ny och stor möjlighet ”inte skådad på ett halvt sekel” som tidigare premiärminister Naftali Bennett uttryckte det. Israel har varit i ett tillstånd av permanent krig sedan den dag det grundades på grund av ett gynnsamt sammanflöde av olika imperialistiska intressen 1948.⁽²⁷⁾ Sedan dess har det utkämpat fyra stora krig, mött två intifador (uppror) från palestinierna mot dess illegala ockupation av Västbanken och Gaza och svarat på varje hot genom att fördubbla säkerheten och ta strid till sina fiender i förebyggande kampanjer i form av mord och bombräder. De Israeler som har insett att detta är ett ohållbart sätt att existera har i stort sett tystats ned eller marginaliserats. ⁽²⁸⁾ Regelboken för den nuvarande regimen är hämtad direkt från den hebreiska bibeln och som vi noterade i Revolutionary Perspectives 23, är ogenerat genocid:

… det sionistiska projektet har aldrig haft för avsikt att dela Eretz Israel med någon som helst, vilket det nuvarande kriget har gjort allt för tydligt. Bombmattorna över Gaza med hot om etnisk rensning har motiverats av flera israeliska ledare. Från början, har israels ex-chef för Nationella säkerhetsrådet välkomnat en epidemi i Gaza som hjälp till seger och har hävdat att ”skapande en allvarlig humanitär kris i Gaza är ett nödvändigt medel för att uppnå målet ... Gaza kommer att bli en plats där människor inte kan existera”. Den nuvarande israeliska presidenten Isaac Herzog rättfärdigar Israels kollektiva bestraffning genom hävda "det är en hel nation där ute som är ansvarig. Den här retoriken om civila som inte vet, inte är inblandade, är inte sann …”, medan den avskyvärda Netanyahu har vänt sig till skriften för en analogi om judisk förstörelse av staden Amalek: “… attackera amalekiterna och totalförstör allt som tillhör dem. Skona dem inte; döda män och kvinnor, barn och spädbarn, boskap och får, kameler och åsnor.”⁽²⁹⁾

Och, då det gradvis blev klart för Netanyahus regering att deras motståndares respons var relativt svag, var detta inte bara uppmuntrande till ännu större illdåd i Gaza (begränsad tillgång på mat och vatten, omöjliggörande av all sjukvård genom att bomba sjukhus och blockerade bistånd, utöver det direkta militära övergrepp som har tvingat palestinier till att fly otaliga gånger för att helt enkelt överleva, men inte ens detta har räddat många som blivit attackerade i det som utsetts till förmodat säkra områden) men försöker också driva ut palestinier från deras byar på Västbanken. Palestiniernas existens är en olägenhet som de hoppas kunna lösa genom att driva bort dem från deras territorium. Ironiskt nog har ultrahöger-sionisterna i Netanyahus koalitionsregering en ännu värre "lösning" för palestinierna än den ryska tsar-staten hade för judarna när de utfärdade pogromer i slutet av artonhundratalet. Efter det summerade åklagaren av den heliga synoden, Pobedonstsevs, upp lösningen på "judefrågan" som "Utrotning, emigration och Assimilation”.⁽³⁰⁾ Bosättarna och religiösa eldsjälar tillåter inte ens det sistnämnda som en möjlighet. Israels krig är, liksom 1948, ett erövringskrig.

Det har länge varit israelisk politik att ta kriget till alla deras motståndare, och detta är exakt vad man har gjort under det senaste året, genom att bomba mål i Jemen, Syrien, Libanon, Irak och Iran. Men med fallet för Assad har den israeliska försvarsstyrkan (IDF) nu utnyttjat maktvakuumet till att göra 600 bombräder mot alla vapendepåer som dom kan lokalisera i Syrien för att förhindra att de kan användas av någon framtida regering. De har slagit ut 80% av den gamla regimens militära kapacitet med särskilt fokus på syriskt luftförsvar – vilket gör dem till ett lätt mål för Israeliska bombplan vad som än kan hända i framtiden. Israel har också invaderat södra Syrien från sin ockuperade zon på Golanhöjderna (som man annekterade 2019 – en annektering endast erkänd av USA) och man rör sig mot Damaskus och meddelade att de skulle bosätta 50 000 fler israeler i de ockuperade områden. Då hälften av de nuvarande invånarna är druser som är föremål för militär inkallelse i IDF och har protesterat flera gånger mot Israelisk diskriminering över en hel serie av frågor ⁽³¹⁾ kan detta leda till mer protester speciellt som golan-druzerna identifierar sig med deras religiösa bröder i Daraa-provinsen i Syrien.

Men för tillfället är Netanyahu-regimen stursk. Medan Hamas blivit nästan förstört så är Hizbollah kraftigt försvagat och Iran har förlorat sin försörjningsrutt genom Syrien. "Motståndsaxeln" som Iran hade hoppats kunna mobilisera i händelse av attacker från Israel är, åtminstone för tillfället, kraftigt försvagad. Detta är också goda nyheter för USA. Den ”offentliga showen” av att viss oro för massakern i Gaza var bara en skönmålning då USA (Israels stora vapenleverantören) fortsatte med inte bara sin vanliga årliga militära finansiering på $3,3 miljarder till Israel utan röstade för 14 miljarder dollar mer som akut "militärhjälp" inom loppet av en månad efter attacken mot Gaza startat. ⁽³²⁾ Bidens sista åtgärd var att öronmärka ytterligare 8 miljarder dollar vilket gör honom till "den första (amerikanska) presidenten att övervaka ett gemensamt israelisk-amerikanskt krig”. ⁽³³⁾ Detta bör inte komma som en överraskning. Efter USA:s debacle i Irak och Afghanistan är Israel deras sista pålitliga allierade i regionen, och är nu alltmer oumbärlig, särskilt i den 46 år gamla tävlan med sin gemensamma fiende, ayatollornas Iran. Inte konstigt att Netanyahu glatt kunde tacka den amerikanska kongressen för deras ”bipartisan” (både demokrater och republikaner) stöd för Israel i dess "försvar av den västerländska civilisationen".

Den vidare imperialistiska bilden

Men Iran är bara det svagaste av USA:s stora motståndare på världsscenen och har överlevt årtionden av USA:s ekonomiska krigföring, till stor del tack vare stödet från Ryssland och särskilt Kina. I november 2023 köpte Kina ungefär en tredjedel av Irans dagliga oljeproduktion och skickade det hemlighet i gamla tankfartyg för att undvika amerikanska sanktioner.⁽³⁴⁾ Kina, alltid försiktiga, var inte lika engagerade i Syrien som vare sig Ryssland eller Iran (men undertecknade ett "strategiskt partnerskapsavtal” med Assad i september 2023). De har även, tillsammans med Ryssland, vid varje tillfälle lagt in sitt veto mot anti-Assad-resolutioner i FN:s säkerhetsråd, och var den tredje största källan till syrisk import, men detta var också hela omfattningen av dess engagemang. Tillsammans med dess allmänna imperialistiska politik av smygande avancemang, var dess enda kommentar om Assads fall att "det syriska folket" (vad det nu betyder) måste besluta om sin politiska framtid.

Kinas avgörande framgång i mellan-östen har hittills varit att få Saudiarabien och Iran att underteckna ett avtal om återupprättade diplomatiska förbindelser 2023.⁽³⁵⁾ Detta var ett diplomatiskt slag mot Washington eftersom det inte bara bröt den iranska isoleringen utan demonstrerade även att dess främsta allierade i regionen sedan 1945 tvivlade på USA:s garantier om skydd. Det var också en triumf för Kinas imperialistiska strategi. Och detta leder oss till den större bilden.

USA har varit världens obestridda dominerande makt sedan 1945. Dess tidigare rivaler Sovjetunionen kunde aldrig matcha dem i den dollardominerade "fria världen" och var därför tvungna att göra det dolt bakom icke-konvertibla valutor inom sitt imperium. Det var samma sak gällande militär rustning – försöket att matcha USA på den arenan ledde så småningom bara till implosionen av Sovjetunionen.

Men hybris är segerns förrädiska dryck och USA har druckit för girigt av denna sedan 1991 och därefter. Istället för att införliva Ryssland i den "nya världsordningen" (att avveckla NATO kan ha varit ett smart första steg med tanke på att det bildades som en anti-USSR-organ ⁽³⁶⁾, fortsatte USA-imperialismen att se det som en rival. Man sög alltså upp de gamla Sovjetiska satellitstaterna i Östeuropa, och drog in dem i sin egen dollar-dominerade sfär när man gradvis utökade NATO-medlemskapet över hela kontinenten. Dessutom övertalades presidenten för Sovjetunionens ryska kvarleva, Boris Jeltsin, att utsätta det för USA:s "chockdoktrin" vilket förvandlade ekonomisk kris till ett nationellt trauma. Jeltsins "lån till aktier" 1995-6 ledde till riggade auktioner där de med tillgång till banker köpte upp huvuddelen av de nyutgivna aktierna i Rysslands mest lönsamma statliga industrier. Dessa nya oligarker och korruptionen blomstrade men rubeln kraschade. Den ryska staten misslyckades med att betala sina lån 1998. Jeltsin förlorade till och med två års krig mot tjetjenska rebeller (1994-6) innan han avgick 1999. Hans utvalde efterträdare, Putin, tog över och hade tur med världens oljepriser, i en tid då de ryska lönerna var så låga efter härdsmältan 1998 vilket gjorde att vinsterna ökade dramatiskt, och det kunde satsas mer på lokal industri.

När denna ekonomiska vändning hade säkrat deras position, gick Putin och hans "siloviki" (starka män) först på oligarkerna (fängslade Khordokovsky pour encourager les autres. ”för att uppmuntra dom andra”) så att de underkastade sig staten snarare än tvärtom, tvingade tjetjenerna till underkastelse genom att förstöra huvudstaden Groznyj och satte sedan igång med att vända på skutan för ”1900-talets största geopolitiska tragedi” som han kallade Sovjetunionens kollaps. Ryssland, till skillnad från Sovjetunionen som hade kommit ut som segrare 1945, är alltså en revanschistisk makt och detta höjer insatsen inom den imperialistiska rivaliteten. Putin har i princip sagt att Nato har gått så långt men längre får de inte gå. Rysslands direkta interventioner i både Georgien och Ukraina är resultatet av detta, medan kriget i Ukraina har blivit ett destruktivt utmattnings-krig, som har kostat en miljon döda eller sårade, efter två och ett halvt år av krig.

Men när världen delar sig i två läger, har ingendera sidan kämpat ensamt. USA har samlat en grupp av 57 stater beredda att erbjuda militär och annan hjälp till Ukraina som uppgår till hundratals miljarder dollar medan länder som Kina, Indien, Sydafrika, Venezuela och Brasilien har hjälpt Ryssland för att undvika sanktioner.

Men, som vi har skrivit många gånger tidigare, är den dominerande imperialistiska rivaliteten inte mellan Nato och Ryssland. Den står mellan Kina och USA. I hela Ukraina-kriget har det amerikanska utrikesdepartementet inte missat något tillfälle att attackera Kina och samtidigt lägga den ideologiska grunden inför kommande krig – "demokratiska värderingar"!

Även medan president Putins krig fortsätter kommer vi att fortsätta fokusera på den allvarligaste utmaningen på lång sikt för den internationella ordningen – och det utgörs av Folkrepubliken Kina. Kina är det enda landet med både avsikten att omforma den internationella ordningen och har, alltmer, den ekonomiska, diplomatiska, militära och tekniska makt att göra det. Pekings vision skulle flytta oss bort från de universella värderingarna som har upprätthållit så mycket av världens framsteg under de senaste 75 åren.⁽³⁷⁾

När han nu lämnar sitt ämbete har Blinken varit tydlig med var det verkliga hotet ligger. I en intervju med Financial Times berättade han självbelåtet för dem "att fyra Indo-Pacifiska länder - Japan, Australien, Nya Zeeland och Sydkorea - var inbjudna att delta i Natos toppmöten under Biden-administrationen och att transatlantiska alliansen nu kritiserar Kina, vilket tidigare var otänkbart. Han minns hur Japans tidigare premiärminister Fumio Kishida varnade att "Ukraina [idag] kanske kan bli östra Asien imorgon”, med en dold referens till Kina.⁽³⁸⁾

Allt detta utöver en hel rad av anti-kinesiska allianser i Stilla havet som AUKUS och Five Eyes underrättelsesamarbete med Australien, Nya Zeeland, Kanada och Storbritannien. Betydelsen av det kinesiska hotet delas över hela USA:s politiska spektrum, vilket omröstningen den 20 april 2024 till amerikanska representanthuset visade. De godkände ett 95 miljarder dollar biståndspaket till Ukraina, Israel... och Taiwan.

Inget av detta förvånar oss. I december 2021 kopplade vi vapenskramlandet över Ukraina och Taiwan som gemensamma förebud om ett kommande mer generaliserat krig.⁽³⁹⁾ Vid denna tid tvivlade andra internationalister på detta, även efter att Ryssland invaderat Ukraina mindre än 2 månader senare. Vi argumenterade inte då för att världskriget var omedelbart runt hörnet. Vi var väl medvetna om att detta är början på en process och, med tanke på komplexiteten i de imperialistiska motsättningar, är det inte lätt att säga hur lång tid det kommer att ta att utvecklas. Ett halvt sekel av avtagande kapitalistisk tillväxt och ökande stagnation har dock skapat förhållanden där ingen kompromiss av imperialistiska intressen längre är möjlig. Som Ukraina, Gaza och Syrien alla har visat, är nu endast ett ovillkorligt nederlag för motståndaren (som i slutet av första och andra världskriget) på agendan.

Maktbalansen har i nuläget tippat mot "västerländsk civilisation" i mellanöstern men de imperialistiska konflikterna sprider sig. Andra svängningar i kalejdoskopets imperialistiska konkurrens pågår redan. Medan Ryssland förlorar sin flottbas i Tartus i Syrien (som ännu inte är säkert) samarbetar man redan med Haftar (ex-Gaddafi-generalen) och Libyens nationella armé i östra Libyen, och förhandlar med dem om att öppna ytterligare en bas i Tobruk. Med Frankrikes och USA:s förlorade baser i Västafrika och Sahel, gör Rysslands Afrika Korps (fd Wagner gruppen) framskjutningar och är redan involverade i den humanitära katastrof som inbördeskriget i Sudan är. Resultatet är ännu mer dödande, våldtäkter och andra grymheter mot icke-kombattanter än i Gaza. Och det gäller inte bara Sudan, som Wall Street Journal har lyft fram.

Denna konfliktkorridor sträcker sig över cirka 4 000 mil och omfattar cirka 10% av den totala landytan av Afrika söder om Sahara, ett område som har fördubblats på bara tre år och idag är cirka 10 gånger storleken på Storbritannien, enligt en analys av politiska risk bedömningsföretaget Verisk Maplecroft. I dess spår ligger ett oöverskådligt mänskligt lidande - mass-fördrivning, grymheter mot civila ⁽⁴⁰⁾ och extrem hunger— på en kontinent som redan är den överlägset fattigaste på planeten.⁽⁴¹⁾

Inget vi har sett leder oss till att modifiera vår bedömning 2021 gällande att kapitalismen är på väg mot ett tredje världskrig. Tvärtom, vi har sett mer och mer anledning att vara övertygade om det. Ja, försvarare av det kapitalistiska systemet slår själva larm. I oktober 2024 gick Jamie Dimon, chef för toppspekulerande institutionen JPMorgan, till och med så långt som att hävda att ”Tredje världskriget har redan börjat. Vi har redan strider på marken som koordineras i flera länder.”⁽⁴²⁾

Och Mr Dimon är väldigt säker på vad resultatet kommer att bli (men det kommer inte vara Amerikas fel):

Vi har aldrig haft en situation där en man [Putin] använder sig av kärnvapens-utpressning. En 'Om din militär börjar att vinna drar vi fram atomvapen` typ av situation, sa Dimon. "Om det inte skrämmer dig, så borde det det."

Medan Dimon pekar på det faktum att alla krigen tycks sammanfalla, så kommer en mer kriminalteknisk analys från den framstående italienska fysikern, Carlo Rovelli. Även han åberopar rädsla för en kommande "atomvinter" men börjar med att lyfta fram det faktum att nuvarande handelskrig och spirande kapprustning (som, noterar han, innehåller sitt eget handelskrig som Kina och USA utkämpar gällande materialen att bygga de nya sofistikerade vapnen för modern krigföring) inte kan anses vara någon enskilds fel. Han omnämner rapporten från april 2023 från Stockholm International Peace Forskningsinstitutet (SIPRI). Själva rapporten börjar:

De totala globala militära utgifterna ökade med 3,7 procent i reala termer 2022, för att nå en ny topp på 2240 miljarder dollar. Militära utgifter i Europa upplevde sin kraftigaste ökning från år till år på minst 30 år. De tre största spenderarna 2022 – USA, Kina och Ryssland — stod för 56 procent av världens totala rustning, enligt nya uppgifter om globala militärutgifter.⁽⁴³⁾

Detta innebär att

vi störtar återigen in i en desperat tävling om att bygga vapen och begränsa internationell handel. Proxy-krig eldar på detta. Motsatta sidor demoniserar varandra som hemska, rovlystna, ociviliserade – så som Frankrike och Tyskland gjorde mot varandra inför det första världskriget. Det undveks med nöd och näppe under kalla kriget, en global konflikt hotar, med nukleära risker. Stödet och blindheten för denna ensidiga utveckling mot mer upprustning är nästan enhällig inom våra medier och politiken.⁽⁴⁴⁾

Han kunde ha lagt till att samma sak hände före andra världskriget men han fortsätter:

Min oro är inte baserad på en naiv eller idealistisk pacifism. Tvärtom, så härrör de från ett försök att vara cyniskt rationell. Med cynikers ögon, ser jag till exempel frammanandet av Kina som ett "hot" för vad det är: en förvrängd reaktion på att en ekonomisk makt frigör sig från Washingtons dominans. På samma sätt är det inte det hög moral som ligger till grund för att vilja återställa en internationell rättsordning (som vår "sida" upprepade gånger har brutit mot) som motiverar västvärldens inställning till Ukraina, där ett blodigt och förödande krig fortsätter, eller till de nuvarande tragiska händelserna i Mellanöstern: snarare är det, tror jag, en geopolitisk maktkamp. Militärisk val, täckta under hycklande retorik, som förhindrar en mer nykter diskussion.

Beskrivningen är korrekt men professorn utgår från att det bara är fråga om illvilja som driver oss till krig. Han hänvisar till samarbeten han har med iranska och kinesiska kollegor, som för att säga att om ”förnuftiga män och kvinnor” gick ihop då skulle alla få det bra. Det är en bra idé som faller i god jord bland de forskare som ofta samarbetar internationellt.⁽⁴⁵⁾

Men detta är verkligen "idealism" eftersom det undviker en materialistisk förståelse av vilken typ av värld vi lever i och vad som ligger bakom den nuvarande drivkraften mot globalt krig. Vi lever under kapitalismen, ett system dedikerat att tjäna några få från arbetet av de många. Men dess centrala motsättning är att det har en tendens att driva ner kostnaden för arbetskraften genom att antingen höja dess produktivitet eller tvinga bort fler från arbetskraften. Tid efter annan så, vid en viss tidpunkt, blir detta självdestruktivt då nedgången i profitkvoten gör nyinvesteringar meningslösa och vid detta punkt följer en kris som förstör företag och därmed deras kapitalvärden. De som överlever kan sedan återuppta produktionen men från en ny, högre nivåa av kapitalkoncentration och en ny period av högkonjunktur kan öppnas upp. Detta var vad som pågick under hela artonhundratalet och kriserna inträffade då ungefär vart tionde år. Detta var den kapitalism Marx analyserade. Men under de sista åren av 1800-talet blev koncentrationen av kapital så intensiv att det krävde ingripanden av nationalstaten både för att kontrollera den nationella kapitalismen på hemmaplan och för att försvara den utomlands – kapitalet hade trätt in i imperialismens era. Nu var det otillräckligt med några få företag för att starta en ny cykel av lönsam kapitalackumulering – det krävde förstörelse av värde i en mycket bredare skala. Kampen för profit var nu internationell i en världsekonomi. Och med mer och mer rikedom i färre händer kunde kapitalisterna kontrollera staten och dess prioriteringar. Nummer ett av dessa var att försvara intressena för den ägande kapitalistklassen hemma och utomlands. Detta förändrade inte bara karaktären på kapitalismen utan medförde även en förändring av karaktären av krig. Dessa var inte längre begränsade till militära utan utkämpades nu mellan hela nationella ekonomier. Tullar, sanktioner och andra ”ekonomiska vapen” sattes in före, under och efter militära konfrontationer. Alla imperialistiska krig innebär alltså folkmord, ibland öppet, ibland implicit. Det är precis där vi befinner oss nu för tredje gången på lite över ett sekel.

Det ett ytterligare problem i den nuvarande situationen är att efterkrigs-boomen efter 1945 tog slut för 50 år sedan och det har inte funnits något ögonblick av "kreativ förstörelse" (som den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter eufemistiskt (förskönat) kallade de kriser Marx identifierat som centrala i systemet länge sedan) för att möjliggöra en ny boom av kapitalistisk ackumulation. Istället har det blivit det ena stats-initierade försöket efter det andra för att artificiellt kickstarta tillväxten från tidigare år. När krisen först satte igång i västvärlden var ett av de första hjälpmedlen för att ta itu med arbetarmotstånd helt enkelt kapital-nedskrivningar och att lägga ner fabriker. Detta hade inte bara effekten att bryta upp motståndet utan ledde också till att investeringarna flyttades till låglöne-ekonomer som Kina. Dramatisk kinesisk tillväxt var den "oavsiktliga konsekvensen" av krossandet av arbetarklassens motstånd i väst. Det förväntades inte att Kina inte bara skulle "matcha västerländsk ekonomisk och kulturell tyngd” som professor Rovelli noterar, utan också bli en utmanare (åtminstone ekonomiskt) till USA:s dominans. Idag må USA ha en mycket splittrad härskande klass men det de alla är överens om är att Kina måste stoppas medan USA fortfarande har kraften att göra det, och om per capita utgifterna för militären måste vara 15 gånger högre än Kinas, så är det bara så det är.

Den enda strimman av hopp är att krig kan inte föras åt utan visst stöd från befolkningen. Tidigare har arbetarklassen, den klass som producerar världens rikedom genom sitt arbete, så småningom gjort motstånd mot kriget och gjorde slut på det, vilket hände i slutet av första världskriget med ryska revolutionen eller under Vietnam-kriget där den amerikanska arbetarklassens värnpliktiga alltmer vägrade att slåss. Men det skedde under de tider då arbetarklassen fortfarande var organiserad i storskaliga produktionsenheter. Det är ingen dålig sak att den gamla arbetarrörelsen till stor del har försvunnit med de gamla skorstensindustrierna i västvärlden, givet att dess främsta prestation var att integrera arbetarklassen in i efterkrigstidens välfärdskapitalism. Men omstruktureringen av kapitalet har också inneburit fragmentering av klassen i mindre produktionsenheter i västvärlden eller blivit föremål för alla typer av individuella kontrakt (noll-timmars, otrygga anställningar etc). Detta är idealiskt för kapitalister - att förminska arbetare till en finfördelad individ betyder att kollektivt motstånd blir svårare.

Detta har också haft ideologiska konsekvenser. Klass-fragmenteringen innebär att det inte vinns så många röster med klasspolitik, så de olika alternativen bland de parlamentariska krafterna av (kapitalets) vänster har antagit "identitetspolitik" där din ras, kön eller sexuella läggning är viktigare än gemensam klassposition som världens exploaterade välståndsskapare. Detta utnyttjas av den kapitalistiska högern som, samtidigt som man fnyser åt de mer löjliga aspekterna av identitetspolitiken har stor möjlighet att driva sin egen identitetspolitik – nationalism. Tvärs över världen finner vi överallt uppkomsten av den trångsynta nationalismen från den "radikala högern", från Brexit och Trump till tyska AfD och Indiens Narendra Modi. I en grym ironi är dess handelsvara att spela på rädsla och hat mot migranter som flyr själva de krig som många av dessa stater sponsrar. I en värld av kapitalistisk kris, där resurserna minskar samtidigt med arbetarnas andel av världens välståndet, håller kampen om de tillgängliga smulorna de som har nästan ingenting har i luven på varandra. Och för de "infödda" ger det dem en känsla av nationell identitet när de kallas till slåss i en annan rik mans eller kvinnas krig.

För närvarande är arbetare i länder som inte hemsöks av striderna är i stort sett omedvetna om vad som är under förberedelse (i motsats till de rika som lägger rekordbeställningar av kärnkrafts-bunkrar). ⁽⁴⁶⁾ I Ukraina och Gaza finns det vissa tecken på att, trots medias klassdominans, inte alla är lurade. Hundratusentals män på båda sidor har hellre flytt "sina" länder än att slåss i det fruktansvärda kriget i Ukraina medan tiotusentals antingen har deserterat eller vägrat att återvända till sina enheter. På liknande sätt leder i Gaza de brott som vissa soldater i IDF uppmanas att begå mot civilbefolkningen till att vissa inte återvänder till sina enheter.⁽⁴⁷⁾

Detta är individuella svar och ännu inte klass-svar. De som flydde gjorde så på egen hand (en del som registreras som döda försökte simma över floden Dniester). Med tanke på stridernas fysiska brutalitet, beror många av deserteringarna på vad vi nu kallar PTSD men som under första världskriget kom att bli känt som ”granatchock” (dock inte förrän efter att några av de drabbade avrättats som desertörer) men i Ukraina och Ryssland är de tillräckligt betydande för att orsaka att båda dom militära högkvarteren att göra paus för eftertanke. I Gaza vet vi mer om de grymheter som begåtts av IDF från soldaternas “selfies” än från någon annan källa (med tanke på att journalister antingen är förbjudna eller dödade i Gaza).⁽⁴⁸⁾ Och, naturligtvis, när en gång ett krig börjar är det mycket svårare att organisera motstånd mot det, såvida inte den resulterande nöden är så fruktansvärd att den faktiskt får befolkningen ut på gatorna (som i februari 1917 i Petrograd). Desto större anledning till att internationalister, här och nu, först och främst inser att alla stater och wannabe-stater idag på olika sätt är imperialistiska, antingen som gynnade eller som klient. Vi måste samarbeta och kommunicera för att säkerställa att det finns ett minimum av organisering innan någon konflikt bryter ut där någon av oss befinner oss. En annan värld är möjlig men bara om vi kämpar tillsammans för det. Vår utgångspunkt är fortfarande det kommunistiska manifestet "Arbetare har inget fosterland, du kan inte ta från dem vad de inte har”. Och till dess sista uppmaning om "Arbetare i alla länder att förena er" vi lägg till "Det enda krig som är värt att utkämpa är klass-kriget” (No War But The Class War), för endast genom att avsluta detta infernaliska system av kapitalistisk exploatering kan vi bli av med en värld av imperialistiskt krig för gott.

Jock
Communist Workers’ Organisation
14 januari 2025

Fotnoter

Bild: Annette Dubois (cc BY-NC 2.0), flickr.com

(1) ”Den marxistiska kritiken ser det mänskliga samhället i sin rörelse, i dess utveckling över tid; den använder ett i grunden historiskt och dialektiskt kriterium, det vill säga den studerar sambandet mellan händelser i deras ömsesidiga samspel. I stället för att ta en ögonblicksbild av samhället i ett givet ögonblick (som den gamla metafysiska metoden) och sedan studera det för att särskilja hur de olika kategorier som individerna ingår i det måste klassificeras, ser den dialektiska metoden historia som en film som rullar upp sina på varandra följande scener; klassen måste sökas och särskiljas i de slående dragen i denna rörelse.” leftcom.org

(2) leftcom.org

(3) leftcom.org

(4) Se mondediplo.com

(5) theguardian.com

(6) Liksom Iran eftersom Azerbajdzjan är en direkt förbindelse mellan dem. Aliyev den nuvarande diktatorn (och som Assad andra generationen från en dynasti som tog makten för 31 år sedan) har länge backats upp av det brittiska oljebolaget BP (med lite hjälp från den brittiska staten från Tharcher och framåt – den nuvarande Foreign Sekreterare Lammy beskrev Nagorno-Karabach som "befriad" efter kriget mot Armenien). Men nu "har väst omfamnat Armenien, Aliyev har kommit närmare Putin. För första gången under tre decennier finns det en klyfta mellan Storbritanniens och BP:s intressen i Azerbajdzjan”. Peter Geoghegan i London Review of Books se lrb.co.uk ”The twisty in imperialist kaleidoscope are never ending”

(7) reuters.com

(8) För mer om hur amerikanska sanktioner bidrog till att skapa Ryssland-Iran-Kina samarbetet se leftcom.org

(9) carnegieendowment.org

(10) theguardian.com

(11) ”I augusti 2020 höll Erdoğan ett tal säger att "i vår civilisation är erövring inte ockupation eller plundring. Det är att etablera dominans av den rättvisa som Allah befallde i regionen. Först av allt tog vår nation bort förtryck från de områden som den erövrade. Detnetablerade rättvisa. Det är därför vår civilisation är en av erövring. Turkiet kommer att ta vad som är dess rätt i Medelhavet, i Egeiska havet och i Svarta havet." Se worldisraelnews.com

(12) Det finns också en betydande rörelse bland de turkiska väpnade styrkorna till stöd av en strategi för "Blue Homeland" (Mavi vatan). Dessa officerare hävdar inte bara turkiska anspråk på stora delar av Medelhavet (med gasen fält utanför Cypern i sikte) men har "en delad förakt för USA och vad de benämner ofta det "atlantiska ramverket". De ser väst som imperialistiskt i förhållande till Turkiet och hävda att det syftar till att "förhindra Turkiets uppstigande som en global makt”. Se warontherocks.com Med detta perspektiv är det inte konstigt att relationer med Nato är ansträngda.

(13) edition.cnn.com

(14) reuters.com

(15) jpost.com jpost.com

(16) aljazeera.com

(17) kurdistan24.net

(18) ohchr.org

(19) leftcom.org and leftcom.org

(20) leftcom.org

(21) timesofisrael.com Observera att eftersom de är Times of Israel kommer de aldrig att referera till palestinier som något annat än "araber" ifall de erkänner att de har blivit fördrivna genom det israeliska övertagandet av landet.

(22) Det var en handling av judisk fundamentalism eftersom detta gamla musikinstrument tillverkat av ett bagge-horn blåses på specifika religiösa och andra tillfällen som en symbol för att den judiska guden är kung.

(23) Denna händelse anges särskilt som skäl för tidpunkten för Hamas-anfallet av dess militärledaren Muhammad Deif i sin uppmaning till vapen. Se oasiscenter.eu

(24) leftcom.org

(25) leftcom.org

(26) leftcom.org

(27) See leftcom.org

(28) Sedan överfallet på Gaza har nästan 83 000 lämnat med endast 32 000 nya migranter som anländer (enminskning med 33 % jämfört med föregående år). Se i24news.tv Hur detta har förändrat den politiska balansen i Israel vi kan bara gissa, men det skulle vara överraskande i det nuvarande klimatet om det inte ökade ytterligare stödet för den rabiata rasistiska nationalismen från högern.

(29) leftcom.org

(30) Pobedonostsev sa faktiskt "En tredjedel kommer dö ut, en tredjedel kommer att flytta ut och en tredjedel kommer spårlöst försvinna in i den omgivningen befolkning".

(31) theguardian.com and middleeasteye.net

(32) James Butler "Up in Arms" London Review of Books, 16 november 2023 s.16

(33) Gilbert Achar, "Netanyahus blodiga framåt mars” i Le Monde Diplomatique (november 2024)

(34) reuters.com

(35) aljazeera.com

(36) Som veteranen George Kennan berömt uppgav i New York Times. Se nytimes.com

(37) Blinkens tal vid George Washington Universitet maj 2022 state.gov

(38) ft.com

(39) leftcom.org

(40) archive.vn

(41) archive.vn

(42) finance.yahoo.com Vi kunde ha citerat många andra speciellt från militära källor som Storbritanniens Sir RolyWalker (se msn.com) men dessa militärer. Precis som vapenhandlare har ett egenintresse av talar om krig för att kräva ännu mer för ”försvarsutgifter" – deras kommentarer ger dock "oavsiktligt vittnesmål" om att en kapprustning är redan på god väg.

(43) sipri.org

(44) theguardian.com

(45) Det bör inte glömmas att patogenen av Covid 19-viruset upptäcktes mycket snabbt under 2020 på grund av pågående samarbete mellan kinesiska och australiska forskare, och detta banade väg för den snabba utvecklingen av vacciner.

(46) apnews.com

(47) bbc.com and democracynow.org

(48) witnessing-the-gaza-war.com