Det är nu 20 år sedan vår högst uppskattade kamrat Mauro Stefaninis död (2 maj 2005), en för tidig och dramatisk förlust för Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt) som höll honom bland sina mest insatta och uppskattade medlemmar, liksom för alla de kamrater i Internationalistiska Kommunistiska Tendensen (IKT) som kände honom.

Vårt minne av honom har inte bleknat under denna tid. Vi kommer aldrig att glömma hans outtröttliga militans, hans tillgänglighet, generositet och solidaritet, inte bara gentemot sina kamrater utan gentemot alla som närmade sig honom och med vilka han aldrig vägrade debattera. Med tålamod men med fasthet i att stå upp för de teoretiska och politiska positionerna för den revolutionära och internationalistiska kommunismen. Positioner som han, från en mycket ung ålder, aldrig misslyckades med att utveckla, dock utan att försumma de vidare intressena i sitt liv, även under de sista dramatiska åren av den sjukdom som plågade honom och som han visste hur man klart och tydligt skulle acceptera och uthärda, fram till sin dödsdag.

Mauro inledde sin militanta aktivitet inom PCInt, när han ännu inte var sexton år fyllda. Vi minns hans första artiklar för Battaglia Comunista och sedan från 1970 för Prometeo. Han blev redaktör och trogen medarbetare till både tidningen och tidskriften.

Han började med kritik av studentrörelsen utifrån en konsekvent och seriös klassmässig grund. Detta var år då många protester ägde rum, särskilt inom Milanos statliga universitet, där Mauro utförde sin inledande politiska verksamhet. Därefter ägnade han sig åt kontakter med fabriksarbetare i Milanos industriella periferi. Alltid närvarande och outtröttligt engagerad valdes Mauro snart (22 år gammal, vid partiets IV-kongress 1970) till centralkommittén och sedan till den nationella exekutivkommittén. Han blev snart den främsta drivkraften till partiets internationella kontakter, tack vare sina kunskaper i främmande språk (särskilt franska och engelska), och han var drivande för organiseringen av de internationella konferenser som vårt parti initierade (1977-80). 1983 innebar födelsen av Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet (IBRP) – ur vilken IKT föddes – vilket också var resultatet av hans deltagande i, och hans orubblighet och uthållighet i det övergripande arbete som partiet utförde på det internationella området. Tyvärr gick han bort i Milano, när han fortfarande hade så mycket mer att ge till kommunismens sak, vilket han hade gjort oavbrutet i över fyrtio år.

För att hedra hans insats återger vi ett utdrag från en debatt med några unga kamrater som närmade sig partiet under slutet av 1990-talet. Vi har valt detta dokument, bland de många han skrev, eftersom det tar upp frågan om revolutionär defaitism, vilket vid den tiden i viss mening kan ha framstått som blott en teoretisk möjlighet, även om det första Gulfkriget, fragmenteringen av Sovjetimperiet och Jugoslaviens blodiga upplösning redan hade inträffat medan andra krig var i antågande. Dessa krig var de dramatiska resultaten av den kris som orsakades av fallet i den genomsnittliga profitkvoten i sluttampen av den ackumulations-cykel som hade inletts efter andra världskriget.

Idag är möjligheten till ett generaliserat krig dessvärre inte längre bara en hypotes utifrån Marx kritik av kapitalet, utan materialiseras som den tragiska framtidsutsikt som den internationella borgarklassen påtvingar mänskligheten. Som det redan tidigare har visat sig är en av effekterna av det imperialistiska kriget att den falska internationalismen spolas ut: separationen från de som med ord hänvisar till proletär internationalism, när de i själva verket ställer sig på samma sida som en av de imperialistiska fronterna, under paroller som med råge blivit inaktuella. Bland de mest populära bland dessa påstådda internationalister, finner vi "nationell befrielsekamp", "folkens rätt till självbestämmande" och så vidare. I verkligheten ligger bakom dessa intressena hos lokala representanter för den internationella borgarklassen, som vill ha exklusiv kontroll över det mervärde som pressas ur arbetarklassen, från de exploaterade massorna i nya national-statliga enheter, utan att behöva dela det, eller dela det så lite som möjligt, med andra.

Det måste därför tillstås att Mauros överväganden här är än mer relevanta idag än de var då. Hans uppmaning till de utspridda internationalistiska krafterna att inför den bredare arbetarklassen fördöma krigen ur ett klassperspektiv; att bygga upp det internationella revolutionära partiet som ett oumbärligt verktyg för klasskampen, ligger i IKT:s själva DNA.

Mauro om revolutionär defaitism och det internationella partiet

Ända sedan 1943 har vi inom den italienska vänstern (Battaglia Comunista och Prometeo) alltid gjort frågorna om imperialism och krig centrala för våra analyser och teoretiska/politiska utveckling.

Det är grundläggande för oss, liksom det var för Lenin, att krig är den oundvikliga konsekvensen av den kapitalistiska ekonomins utvecklingsfaser. Nationella krig (som kännetecknade kapitalismen under den tidiga ackumulations-perioden) har sedan länge let fram till slutet på de individuella ekonomiernas epok; kolonialkrigen avslutade perioden för erövring av marknader (handelsmarknader och råvarukällor). Slutligen inledde första världskriget epoken av upprepade imperialistiska krig.

Kapitalism innebär imperialism; imperialism innebär krig. Imperialismen drivs till krig, inte av politiska val, utan av behovet att överkomma de oförsonliga motsättningar som skakar dess ekonomiska struktur, med början i nedgången för profitkvoten.

Imperialismens logik påtvingar stormakterna särskilda strategier, vilka – med tillämpning av militär styrka när andra "fredliga påtryckningar" inte längre är tillräckliga – de svagare staterna måste underkasta sig. Och för dem alla står det enda hoppet till att starta en ny cykel av kapitalistisk ackumulation genom militära konflikter som involverar kolossal förstörelse av produktionsmedel och arbetskraft.

Därför måste frågan om krig uteslutande betraktas inom precisa klassgränser. Revolutionär defaitism riskerar att bli ett idealistiskt absolut - och oupplösligt kopplat till det lika idealistiskt – antagande att imperialistiskt krig oundvikligen kommer att förvandlas till inbördeskrig, där den kommunistiska revolutionens seger i några av de viktiga kapitalistiska staterna i världen kommer att leda ett globalt revolutionärt krig för kommunism. En sådan händelse har bara inträffat en gång under ett sekel av imperialistiska krig och då under mycket specifika förhållanden.

I verkligheten – och alltid under förutsättning av partiets aktiva närvaro som ett avgörande villkor – kan och måste illusionerna om pacifism, om avväpning av nationer eller om personlig desertering bekämpas.

När det gäller partiet i situationer när krig uppstår finns det två möjligheter: a) partiet existerar med ett vist mått av inflytande inom proletariatet; eller b) partiet är reducerat till ett minimum utan någon länk till proletariatet. Naturligtvis är det så att revolutionärerna i bägge fallen inte överger (i ord) den revolutionära defaitismens taktik, men det är klart att i fall (b) finns det lite… att trösta sig själv med förutom ”övertygelsen” att krig kommer följas av social kris vilket kommer att erbjuda partiet en mer fruktbar grund för dess aktiviteter.

Ja men här behandlar vi fortfarande en abstrakt version av partiet som finns eller inte finns eller åtminstone oundvikligen kommer att uppstå vid det rätta tillfället…

Med våra fötter stadigt på jorden råder det ingen tvekan om att den revolutionära defaitismens taktik är den enda som kan antas inför imperialistiskt krig. Men med detta sagt, eller snarare även när detta återupprepats och skrivits många gånger, så räcker detta inte i sig för att revolutionären ska kunna sova gott, med frid i sitt eget samvete…

Kärnan i vår revolutionära defaitism ska inte förväxlas med en allmänt antimilitaristisk eller banalt pacifistisk strategi. Liksom Lenin menar vi att ”den enda politiken för att bryta – och inte bara i ord – den civila freden (och vi skulle också vilja tillägga under perioden före eller omedelbart efter krigsförklaringen) och för att framhålla att klasskampen, är den politik genom vilken proletariatet utnyttjar svårigheterna hos sin egen regering och sin egen borgarklass för att störta dem”. ”Svårigheter”, som så att säga, är ”naturliga”, men där det är möjligt också är ”fram provocerade”.

Vi vore inte marxister om vi förkastade detta taktiska tillvägagångssätt, precis som det är icke marxistiskt att motsätta sig det med en taktik som inte verkar erbjuda något annat alternativ än att vänta på alla de konsekvenser som orsakas av själva krigets utveckling...

Vad för taktik skulle det vara att "med glädje" se ansamlingen av blod och tårar hos ett alltmer chockat och som följd barbariskt proletariat? Varför inte bara stå vid fönstret och vänta på att kapitalismens ekonomiska kris och borgarklassens politiska kris självmant ska krossa denna vackra värld och därmed öppna dörrarna för socialismens tillkomst?

… Arbetet med att bygga upp det kommunistiska världspartiet förblir en central uppgift: ett parti som inte begränsar sig till teoretisering utan också kan agera konkret. Och framför allt måste det ske i tid för att befria den bästa delen av proletariatet från krigsideologiernas förödande inflytande. Hittills har borgarklassen lyckats släpa miljontals proletärer till slakt, även när de är passiva och inte ens övertygade deltagare. I realiteten, när kriget väl har börjat, tycks proletariatet alltid vara besegrat på klasskampens nivå. Vidare visar sig krigets sanna ansikte – i all sin råhet, bestialitet och meningslöshet – och förstås först i slutet av konflikten av massorna och i de besegrade nationerna. Och även då, så som tidigare har visat sig, är ett återupptagande av den revolutionära kampen inte något självklart.

Sammanfattningsvis: att omvandla det imperialistiska kriget till ett socialt krig innebär att kunna leda proletariatet tillbaka till genuin klasskamp, förhoppningsvis innan den monstruösa krigsmaskinen av död och förstörelse har satt igång. Detta innebär att kunna ställa om aktiviteten för proletariatets bästa krafter till vilken situation som helst som kan vara gynnsam, särskilt även under kriget självt.

Av denna anledning står på den historiska dagordningen för oss revolutionärer arbetet med att återuppbygga klassens politiska organisation, kring kommunismens revolutionära program. Ett svårt, hårt och föga givande arbete i rådande situation. Det är något som de flesta som kallar sig kommunister och internationalister hellre överlåter till andra eller på sin höjd odlar i avskildhet i sin egen lilla trädgård. Här ägnar de sig i allmänhet åt att på ett bekvämt sätt formulera personliga, och kanske inte alltid så originella, bedömningar och lärdomar från det förflutna. Naturligtvis är även dessa välkomna (förutom de där den exakta interpunktionen i någon helig text har studerats i årtionden). Men lite djävlar anamma, en rejäl upprullning av skjortärmarna och lite mer hävande med spaden skulle inte skada tvärtom.