Flygblad från GRI inför demonstrationer i Frankrike den 10:e och 18:e September.

Enligt personer som Macron, Bayrou⁽¹⁾ och de andra har vi inte längre råd med en anständig pension eller tid att njuta av den, eller ordentlig sjukvård, en bra utbildning och ännu mindre ersättning vid arbetslöshet.

Trots att våra levnads- och arbetsförhållanden försämras år efter år och trots att vi saknar all kontroll över såväl politiska som ekonomiska frågor, så är det vi som måste betala - DERAS skuld. De kräver att vi arbetar för mindre lön, med mindre sjukvård ... helt enkelt mindre tid att leva med värdighet.

Bayrou’s avgång betyder inte på något sätt att de utlovade åtstramningarna kommer att ifrågasättas. Planen är och förblir den samma.

Sedan förtroendeomröstningen tillkännagavs har kandidaterna till hans post sparrats med varandra, tävlat i demagogi och mångdubblat sina löften, där var och en lägger fram sin lösning gällande statsskulden. Inte helt oväntat riktar extremhögern in sig på invandrare, den eviga syndabock som plockas fram när arbetarklassen behöver vilseledas. Även EU, en favorit i repris att skylla på när saker och ting går fel, och så klart också de ”understödda”, ( dom som får bidrag). Med andra ord förklarar de krig emot de mest utsatta, emot invandrarna, emot de fattigaste…

Vänstern (både den ”radikala” och mer moderata skiljer sig bara i fråga om ton) lovar återigen, för femtielfte gången - vilket får en att undra varför de inte genomförde sitt program förra gången de satt vid makten⁽²⁾ - att beskatta de rika (Tax the rich! Tax the rich!)

De vill alla få oss att tro att allt som behövs är att de statliga makthavarna bytts ut och att denna gång så kommer de lyckas få staten och kapitalet att tjäna folket (vi lovar, på heder och samvete!). Detta trots att decennier av regeringar i alla former och färger har visat på motsatsen. Men detta trick fungerar än idag.

Statens grundläggande funktion är att garantera kapitalets reproduktion, oavsett vilket sorts regeringen som sitter vid givet tillfälle. Staten är inte ett instrument som kan användas för det ena eller andra syftet. Den är fundamentalt knuten till kapitalet, vars lagar gäller för alla. Det är inte människor som kontrollerar kapitalet, utan tvärtom!

För att hantera den strukturella kris som kapitalismen står inför försöker kapitalister runt om i världen återställa kapitalets lönsamhet genom att intensifiera utsugningen och minska de sociala utgifterna. Konkurrensen mellan borgarklassen i respektive land blir allt hårdare. De konkurrerar med varandra om strategiska resurser och om en större andel av det totala mervärdet, vilket för världen allt närmare en generaliserad konflikt. De förbereder sig redan nu: Man höjer försvarsbudgeten, öppnar nya vapenfabriker, skapar nya rekryteringskampanjer för armén. I Frankrike har regeringen varnat sjukhus för att de måste vara redo för krig.⁽³⁾ I sinom tid kommer de att sätta in de ideologier som är nödvändiga för att få in oss i det ena eller andra lägret. “Försvar av demokratin!” "Försvar av de svagaste!” “Försvar av det förtryckta landet emot angriparna!” Det enda offret i imperialistiska krig (och alla krig är imperialistiska i kapitalismens nuvarande stadie), är proletariatet.

För att försvara oss själva så kan vi inte vända oss till varken fackföreningar eller institutionella partier, som alla med råge har visat sig vara fogliga bundsförvanter till kapitalet. Vi måste sätta stopp för alla fragmenterade strejker och klickmässiga utportionerandet av strejkdagar, tama protester, pacifism och legalism. Vi måste återvända till våra klassmetoder. Vi måste organisera oss självständigt från kapitalet i stormöten och kommittéer; vi måste sprida och generalisera kampen. Det finns inget alternativ, ingen genväg, för att stoppa barbariet som kapitalismen utlovar oss.

Borgarklassen gör sig redo för krig, låt oss göra oss redo för revolution!

Fotnoter:

(1) Numera före detta premiärminister i Frankrike.

(2) I motsats till dessa mystifierare kämpar vi inte för en minskad klyfta mellan rika och fattiga, för ett mer humant kapital, utan för ett samhälle utan lönearbete, utan klasser, utan stater.

(3) lecanardenchaine.fr