Ledarartikel i Revolutionary Perspectives 20 (Series 4)

Det är lätt att glömma att när COVID-19-restriktionerna först lättades upp väntade ekonomer ivrigt på en återhämtning av ekonomin. Det fanns bland företagare, hyresvärdar och Tory ledamöter ett allmänt rop om att "ge ekonomin andrum". Knappt ett år efter att dessa restriktioner började minskas till en minimal nivå i västländer, haltar ekonomin sig fortfarande fram. Det kommer bara dysterhet från professionella ekonomer och centralbankirer då ”levnadsomkostnads-krisen” nu har blivit den oundvikliga inramningen av den nuvarande politiska situationen, vilket har lett till sjunkande förtroendesiffror för de flesta ledare i de kapitalistiska kärnländerna och hungerupplopp i periferin. Med tanke på levnadsomkostnads-krisens centrala roll i det aktuella politiska samtalsklimatet är det viktigt att vara tydlig med exakt vad denna innebär, vad som orsakar den och varför de påstådda lösningarna från borgarklassen inte har något att erbjuda arbetarklassen vilka är de som levnadskostnadskrisen främst angriper.

De mest omedelbart synliga effekterna är främst höjningar av energi- och bensinpriserna. Energipris-taket, det högsta årliga pris som energiföretag får ta ut, höjdes med 700 pund i mars, en ökning med 54 %, och kommer att höjas igen i oktober med ytterligare 600 pund – en total ökning med 100 %! Ökningen av energipriserna är en del av en allmän prisinflation, särskilt inom livsmedel, där de årliga matvarukostnaderna på 380 pund förutspås ökas.⁽¹⁾ För alla regeringar är okontrollerad inflation ett större problem än en fallande levnadsstandard eftersom det hotar de förutsättningar som är avgörande för en stabil relation mellan fordringsägare och gäldenärer, och därmed försvagar vinstförväntningarna och långsiktiga investeringar. Christine Lagarde, chef för Europeiska centralbanken (ECB), har oroat sig för att:

Inflationstrycket breddas och intensifieras (...) löneökningarna i eurozonen förväntas fördubblas till 4 procent i år (...) flaskhalsar i utbudet sannolikt kommer att vara ihållande och det finns inga tecken på ett slut på de höga energi- och råvarupriserna som orsakats av Rysslands invasion av Ukraina.⁽²⁾

Naturligtvis hade energipriserna börjat stiga före invasionen i februari 2022, vilket återspeglar det faktum att det inte är en oärlig ledares politiska beslut som orsakar dessa problem. Aktiemarknaderna har sett sin största devalvering sedan 1975.⁽³⁾ Även obligationsmarknaderna, som har betraktats som säkra i 30 år, anses nu vara riskabla på grund av inflationen.⁽⁴⁾

Centralbankerna i västvärlden har hastigt aviserat abrupta höjningar av sina räntor för att hålla nere inflationen. Vissa centralbanker kräver till och med högre kapitalkvoter från de större bankerna⁽⁵⁾ i väntan på ytterligare instabilitet. Räntehöjningarna för Bank of England (BoE), den amerikanska centralbanken (FED) och ECB jämfört med inflationen sammanfattas nedan:

Centralbankernas uppgift (och detta är anledningen till att deras "oberoende" från första början skyddades så starkt) är begränsad till att upprätthålla prisstabilitet och säkerställa en "sund" tillväxtnivå. De upprätthåller prisnivåerna under perioder av inflation genom att höja den ränta som erbjuds kommersiella banker för lån och insättningar till över inflationstakten. Tanken är att när kommersiella banker i motsvarande grad höjer sina räntor, kommer sparande att bli mer lönsamt än investeringar för den bredare marknaden, och därmed kommer en "överhettad" ekonomi att kylas ner.

Detta är tanken – men verkligheten är mer problematisk.

En kritisk fråga för det nuvarande ekonomiska systemet har varit ökningen av så kallade ”zombie-företag", företag som bara kan upprätthålla illusionen av lönsamhet genom kreativ skuggfinansiering som utnyttjar låga räntor. Höga räntor skulle avslöja de skakiga grunderna för stora delar av ekonomin, såsom "innovativa" nystartade företag och teknikföretag som plötsligt inte skulle kunna betala sina skulder. Att höja räntorna över nuvarande inflationstakt skulle innebära en sådan chock för en hårt skuldsatt marknad att det sannolikt skulle förvärra den ekonomiska avmattningen, leda till att inflationsmålen överskrids och eventuellt till en generaliserad deflation och ny recession. Slutsatsen är att en ränta högre än profitkvoten kommer att få profiterna att falla under noll, vilket förstör ekonomins produktiva grund. I en ekonomi där profitnivåerna redan är väldigt låga finns det litet eller inget handlingsutrymme. Därför höjer centralbankerna räntorna mycket försiktigt (vilket visserligen är drastiskt för att vara den senaste tiden men små i jämförelse med historiska räntehöjningar) och koketterar med minskningar av kvantitativa lättnader (QE) i ett fåfängt hopp om att det kan minska efterfrågan på pengar och sänka prisnivån utan att skada investeringar i värdeskapande industrier. Oavsett om denna strategi fungerar gällande att minska inflationen och upprätthålla förutsättningarna för investeringar (och i princip är ingen säker på att det kommer att göra det), är det fortfarande inte en lösning i den meningen att den ger stabilitet eller välstånd till arbetande människor. Faktum är att en av de viktigaste avsedda konsekvenserna av att minska investeringarna är att sänka lönerna genom att öka arbetslösheten. Låg arbetslöshet orsakad av att arbetare går i förtidspension eller på annat sätt lämnar arbetsmarknaden under pandemin har varit en ständig oro för kapitalister eftersom det sätter press uppåt på priset på lönearbete, särskilt i Amerika som har en mer "dynamisk" arbetsmarknad.⁽¹⁰⁾ För den oinvigde kan låg arbetslöshet verka bra. Men den nuvarande ekonomiska ortodoxin menar att det finns en avvägning mellan inflation och arbetslöshet på kort sikt. Den tidigare amerikanska finansministern Larry Summers har gett ett brutalt exempel för denna princip genom att uttryckligen uppmana till hög arbetslöshet för att minska inflationen.⁽¹¹⁾ Tanken är att en tillfällig minskning av efterfrågan på arbetskraft kommer att minska lönerna och därmed kostnaderna, vilket ökar företagens profitnivåer. Den kapitalistiska "lösningen" är, som alltid, helt enkelt vad som helst som syftar till en återgång till lönsamhet.

Orsaker till krisen

Krisen har skyllts på olika faktorer. Dessa är främst effekterna av COVID-19 och kriget i Ukraina. Båda är utan tvekan viktiga faktorer. Båda dessa förklaringar är dock beroende av ett djupare problem, vilket är den långvariga krisen i det kapitalistiska systemet självt. Som vi har argumenterat för i många texter är det profitkvotens fallande tendens som är orsaken till intensifieringen av miljöförstörelsen och den oansvariga överanvändningen av antibiotika i industriellt jordbruk, vilket leder till den efterföljande spridningen av djursjukdomar till människor, vilket COVID-19 är resultatet av. Det är också fallet i profit som ligger bakom uppbyggnaden och explosionen av imperialistiska spänningar som har resulterat i Ukrainakriget. Krisen i systemet som helhet är det som ligger bakom levnadsomkostnads krisen.

Stigande priser skylls dock också på "uppdämd efterfrågan" och "problem med leveranskedjan", två skuggfigurer som i sig är värda att undersöka.

Historien bakom "uppdämd efterfrågan" är att många under lockdown tvingades arbeta hemifrån och avstå från icke-nödvändiga utgifter som måltider ute eller biobiljetter. De fick också pengar från regeringen direkt genom permitteringssystemet och indirekt genom andra statliga stödpaket. Detta innebar att de kunde spara mer, och när restriktionerna väl upphävdes hade de följaktligen extra pengar att spendera på konsumtionsvaror och tjänster, vilket fick priserna att stiga för att möta denna extra efterfrågan. Även om denna historia kan stämma för den lilla andelen löntagare (särskilt de som skriver krönikor eller formulerar ekonomisk politik) som enkelt kunde arbeta hemifrån och inte upplevde någon minskning av sin inkomst under pandemin, stämmer den inte för majoriteten av arbetare ⁽¹²⁾ för vilka pandemin innebar fortsatt pendling till jobbet under osäkra förhållanden i "samhällsviktiga arbeten", minskade affärsmöjligheter för egenföretagare och sjunkande levnadsstandard för de permitterade arbetare som redan lever i eller på gränsen till fattigdom.

Det andra sättet detta argument presenteras på är genom att hävda att inflationen orsakas av att det finns för mycket pengar. Finns det ett samband mellan FED:s och de andra centralbankernas penningtryckning och den senaste tidens inflationsuppgång. En enkel koppling baserad på den monetaristiska kvantitetsteorin om pengar (att det finns ett linjärt positivt samband mellan "penningmängd" och den allmänna prisnivån) skulle tyda på att detta är det enkla resultatet. Att "trycka pengar" har dock varit centralbankernas standardreaktion sedan finanskraschen 2008 och den strategin har fortsatt utan avbrott (dock utan framgång när det gäller att stimulera tillväxt) under en historiskt låg och stabil era gällande inflationen. Den mest hämmande faktorn för kvantitetsförklaringen för inflation är att den nödvändigtvis kräver en löne-pris-spiral som sitt mekaniska orsakssamband. Det har helt enkelt inte funnits någon löneökning under denna tid (reallönerna har faktiskt fallit) och det är därför det inte har funnits någon inflation. De extra pengar som centralbanker pumpade in i ekonomin har, istället för att investeras i produktion, använts för att reglera balansräkningarna hos konkursdrabbade företag (dvs. rätta till felen i deras tidigare spekulation), fylla på besparingarna hos de redan megarika som har en oändligt liten marginell konsumtionsbenägenhet, och att blåsa upp den spekulativa bostads- och finanssektorn.

Det huvudsakliga sättet som en förändring i penningmängden kan påverka den allmänna prisnivån är i cirkulationen (dvs. hastighet multiplicerad med kvantitet) av pengar snarare än bara kvantiteten i sig. Sedan COVID-19 slog till har det skett en massiv ökning av penningcirkulationen samtidigt med inflations-toppen. Det följer dock inte av detta att det är ökningen som orsakar inflationen. Energipriserna började också stiga sommaren 2021 och detta har haft en dominoeffekt på de energiintensiva gödningsmedels- och jordbruksindustrierna, vilket har drivit upp livsmedelspriserna. Med tanke på att det inte har skett någon löneökning och att den enda ökningen har varit i mat-, bensin- och elpriser, som alla måste betala för att säkra sin dagliga existens, måste skulden för den senaste inflationsökningen falla på kostnadsdrivande krafter från energisektorn snarare än efterfrågedrivande krafter från förmodat för generösa löner. I takt med att centralbankerna har ökat mängden pengar i omlopp har detta gjort det möjligt för företag att med lätthet höja sina priser för att bibehålla sina vinstnivåer och undvika den finansiella och industriella krasch som annars skulle ha inträffat. Men detta orsakar inte i sig dessa prisökningar.

Detta felaktiga argument innebär att beskylla arbetarna för icke existerande löneökningar (och detta har varit den huvudsakliga inriktningen på kommentarer från borgerliga medier under de senaste järnvägsarbetarstrejkerna i Storbritannien) trots att prisökningarna har tagits direkt ur dessas fickor. Vi måste se igenom förvrängningarna och mystifieringarna i den nuvarande krisen för att se samma gamla historia som har utspelat sig under de senaste 50 åren: en existentiell kris för systemet som dämpas genom en frontalattack från regeringen, den "fria" marknaden och fackföreningar mot arbetarklassen. När inflationen är hög kommer kapitalistklassen att kämpa med näbbar och klor för att se till att kostnaderna för stigande priser vältras över på arbetarklassen där det är möjligt.

Detta betyder dock inte att kapitalistklassen välkomnar inflation som ett sätt att sänka arbetarklassens levnadsstandard – långt ifrån. Inflationen hotar det stabila förhållandet mellan borgenär och gäldenär som är avgörande för kapitalistiska finanser. Faktum är att centralbankernas omedelbara reaktion på inflationskrisen är att ge upp sina decennier långa försök att återuppliva det kapitalistiska systemet via låga eller till och med negativa räntor som syftar till att uppmuntra investeringar och övergå till att uppmuntra sparande för att kyla ner ekonomin. För en ekonomi som lider av en långvarig nedkylning kan detta verka som ett konstigt val, men det representerar dominansen av finanskapitalets intressen gentemot det industriella kapitalets intressen som dominerade i mer ungdomliga former av kapitalismen. Ett annat problem med inflation för borgarklassen är att den ökar möjligheten, även om den bara är liten, till att arbetare motsätter sig försöket att vältra över kostnaderna för systemets misslyckanden på dem genom prishöjningar och därför tillgripa strejker. Detta var vad som hände under den utbredda arbetarmilitansen på 70- och 80-talen, som så småningom slutade med arbetarklassens nederlag och en ny, mer brutal fas av kapitalistisk omstrukturering.

Samtidigt som stigande kostnader är ett förenklat sätt att förklara orsaken till krisen, leder användningen av denna trop (retorik) ofta till att skulden för dem läggs på externa krafter så som covid-19 och kriget i Ukraina, vilket inte förmodas ha något att göra med det kapitalistiska produktionssättet (även om detta, som vi nämnt ovan, inte är sant). Om vi för ett ögonblick antar att dessa krafter är exogena, även om de säkerligen är katastrofer av unika proportioner och egenskaper, är den effekt som dessa händelser har på det kapitalistiska systemet fortfarande betingad av kapitalismens specifika motsättning, nämligen behovet av att upprätthålla profitnivåer vilka gränsar till katastrof. Som sådana är reaktionerna inte neutrala, utan det är de möjligheter som kapitalistklassen tar till för att få arbetarklassen att betala för den kapitalistiska krisen.

Energichocken

Den drastiska uppgången för energipriserna började i slutet av sommaren 2021 då många nationer lättade på COVID-19-restriktionerna. I bakgrunden fanns minskande gasproduktion i Storbritannien och Norge då Nordsjöfältet närmar sig slutet av sin livscykel, minskningar av gasflöden från Ryssland längs Jamal-Europa-rutten under ökande imperialistiska spänningar över Ukraina, och problem vid olika LNG-anläggningar (flytande naturgas) runt om i världen (vilka verkar vara relaterade till störningar i underhållsscheman på grund av COVID-19 och problem som en baksmälla till följd av den kalla vintern 2020/2021 i södra USA och Nordostasien⁽¹³⁾). Sedan invasionen av Ukraina har Europa minskat sitt beroende av rysk gas från 40 till cirka 20 % av de totala leveranserna. Möjligheten att minska detta ytterligare verkar dock liten. Den extra kapaciteten på den internationella LNG-marknaden har uttömts. ⁽¹⁴⁾ Varje ytterligare minskning av rysk gas skulle sannolikt få dramatiska effekter på gaspriserna i Europa. Oljepriserna ökade under en liknande tidsperiod på grund av minskningar av OPEC-produktionen för att ta hänsyn till underhållsproblem och leveransavbrott i Angola, Kazakstan och Nigeria; och störningar i försörjningen orsakade av vinterstormar och orkanen Ida i USA.⁽¹⁵⁾ Krigsutbrottet i Ukraina i slutet av februari fick sedan energipriserna att skjuta i höjden och har gett energichocken sin särskilt vassa udd.

Fossila bränslens plats i den globala ekonomin är så grundläggande att det inte finns någon industri som inte påverkas av energichocken. Och de mest automatiserade sektorerna med den högsta organiska kapitalsammansättningen kommer att drabbas mest eftersom det industriella konstanta kapital de är beroende av kräver fossila bränslen för att drivas. Livsmedels- och jordbrukssektorn kommer att drabbas särskilt hårt på grund av sitt beroende av fossila bränslen. Inom jordbrukssektorerna i de mest industrialiserade länderna uppskattar IEA att mer än 50 % av kostnaderna är energikostnader antingen direkt (energiräkningar) eller indirekt (gödslingsmedel), och därmed särskilt känsliga för grossistpriser på energi.⁽¹⁶⁾

Empiriskt verkar det finnas ett starkare samband mellan energipriser och den allmänna prisnivån än med någon annan vara.⁽¹⁷⁾ Fallet med gödselmedel är lärorikt gällande varför detta kan vara fallet. Haber-Bosch-processen använder fossila bränslen (främst naturgas med undantag för Kina som för betalningsbalansens skull använder den mindre effektiva energikällan kol) för att omvandla metan och luft till ammoniak (den vanligaste formen av konstgödsel) genom att värma upp och applicera hundratals atomers tryck på enorma förseglade behållare. De flesta av de större industriregionerna är självförsörjande på ammoniak och exporterar endast en liten del av sin produkt. Ryssland är undantaget med 20 % av sin produkt som går till den internationella marknaden. Å andra sidan importerar många länder i den kapitalistiska periferin med stora jordbrukssektorer som exporterar till andra länder nästan all sin ammoniak. Brasilien, Egypten och Sri Lanka är exempel på denna modell. I det här fallet finns det mellan varje produktionssteg – metanutvinning, ammoniakproduktion, sådd och odling av grödor samt försäljning, som alla kräver stora energiinsatser – separata internationella transportrutter, som i sig själva är otroligt energiintensiva. Man kan se hur en ökning av energipriserna inte bara blir kännbara en gång för konsumenten när de betalar sina gas- och elräkningar, utan gång på gång för varje köp de gör på grund av förekomsten av fossila bränslen i varje produktionssteg. Oavsett hur långt bort från råenergi-produktionen det är, läggs kostnaden till i tusentals andelar. (death by-a-thousend-cuts) Det är därför inflationen är så känslig för energipriser i en ekonomi med en hög organisk kapitalsammansättning.

Man kan se bevis för detta i de relativa inflationsnivåerna i europeiska länder baserat på deras energimix. Tyskland, särskilt beroende av gasimport från Ryssland som hittills har halverats ⁽¹⁸⁾, har en av de högsta inflationstakterna på 8,7 % i maj. Frankrike å andra sidan, som har en stor inhemsk kärnkraftssektor, har det relativt väl förspänt, med inflationstakt på endast 5,8 %. ⁽¹⁹⁾ Uranpriserna, i motsats till olja och gas, har varit relativt konstanta under de senaste åren.

I en liknande situation med amerikanska oljeraffinaderier som stänger (trots de ansträngda vädjandena från President Biden) är gasprisökningarna så extrema att det leder till att vissa gödslingsmedels-fabriker måste stänga eller avveckla produktionen då deras verksamhet blir olönsam. Detta sker samtidigt som det finns ett akut behov av gödslingsmedel, och många jordbruksproducenter förväntar sig minskade skördar. Bristen på gödslingsmedel var den ursprungliga orsaken till Sri Lankas nuvarande ekonomiska problem (förvärrat av ekonomisk misskötsel av den lokala borgarklassen).

Sri Lanka, som har en kraftigt subventionerad jordbrukssektor, särskilt inom internationellt inköp av kemiska gödslingsmedel, har genomgått en fas av ekonomisk liberalisering och strukturell anpassning sedan nederlaget för det tamilska upproret i slutet av 2000-talet. De har använt internationella lån huvudsakligen från Kina (dock i dollar) och andra regionala grannar för att betala för en sänkning av bolagsskatten och betalat av de (då) låga räntorna med inkomster från turism. I början av pandemin 2020 kollapsade denna turism-baserade modell. Den Sri Lankanska regeringen införde sedan ett ogenomtänkt förbud mot gödslingsmedel för att begränsa sitt handelsbalans-underskott och stabilisera sin valuta. Detta har emellertid kraftigt minskat deras skördar, vilket har lett till att Sri Lanka, som normalt sett exporterar grödor, har blivit importör, vilket ytterligare försvagar dess valuta och gör hela Sri Lankas ekonomi dysfunktionell. IMF erbjuder sig att ge en "hjälpande" hand.

Medan Sri Lanka var särskilt dåligt positionerat, befinner sig många andra perifera ekonomier i liknande situationer och kan också vara exponerade (Zambia, Belize och Ecuador har redan gått i konkurs). 2010-talet har sett den största, snabbaste och bredaste ökningen av statsskulden i perifera länder under de senaste 50 åren.⁽²⁰⁾

Likheter med 1970-talet

Kapitalistiska fuskare har gjort ytliga jämförelser mellan oljekrisen i början av 70-talet och den nuvarande inflations- (eller stagflations-) perioden. Även då hade en energikris utlösts av en inter-imperialistisk konflikt (den arabisk-israeliska konflikten på den tiden), utöver höga skuldsättnings-nivåer i den kapitalistiska periferin. Den verkliga orsaken var dock att ackumulations-cykeln hade gått in i en nedåtgående spiral orsakad av en sjunkande profitkvot. Idag, efter ett halvt sekel av systemkris, är situationen värre än den var på 70- talet. Den globala tillväxttakten minskade från 60-talet till 70-talet, från 5,5 % till 4,1 %. Tillväxten under 2010-talet var redan trög med i genomsnitt 3 %. Och tillväxttakten förväntas minska med 2,7 % under 2021–2024, vilket är mer än dubbelt så mycket som tillväxten minskade mellan 1976–1979.⁽²¹⁾ 2010-talet var ett decennium som präglades av eurokrisen 2010–2012, nedtrappnings-paniken 2013 (efter Fed signalerade minskade kvantitativa lättnader), en allmän nedgång i råvarupriserna från 2011–2016, en tydlig avmattning av den kinesiska ekonomin och handelsspänningar som började 2017, vilket ledde till att tullar och kvoter infördes mellan de stora ekonomierna. Ekonomer oroar sig också för att gränsen för produktivitetsvinster från förbättringar av utbildning, hälsoresultat och ekonomisk komplexitet har nåtts.⁽²²⁾ Kort sagt, det kapitalistiska systemet var i dåligt skick från början.

Hittills har rörelsen i arbetarklassen inte nått nivåerna från det decenniet. Men frågan om vem som kommer att ta smällen för krisen har redan väckts. Järnvägsarbetare i RMT är bara de första av många som strejkar. Lokförare; järnvägsarbetare i TSSA; kommunanställda i Skottland, Nordirland, Hackney och Rugby; postanställda; sopgubbar; advokater; lärare; AT läkare och sjuksköterskor; vårdpersonal vid St Monica Trust; och busschaufförer – alla planerar eller röstar om strejker under de närmaste månaderna.

Det finns dock andra tecken på att det kommande decenniet kommer att bli mycket annorlunda än 70-talet. Även om tillväxtprognoserna är sämre än 70-talet är inflationen inte lika hög och inte lika utbredd. Regeringarnas reaktion på inflationen kommer också att bli annorlunda. På 1970-talet vacklade regeringar ofta mellan att sträva efter hög produktion och full sysselsättning, såväl som prisstabilitet. Nu när regeringar i stort sett bara bryr sig om prisstabilitet har yxan som hänger över arbetarklassens huvud potential att falla mycket hastigare.

Handelskonflikter, störningar i leveranskedjorna på grund av covid-19 och nu kriget i Ukraina har alla bidragit till att blåsa upp priserna på varor. När arbetare kräver att deras devalverade löner höjs i motsvarande grad möts de av våldsamma rop om att "detta kommer att ta oss tillbaka till löne-pris-spiralen på 1970- och 80-talen!" Det är sant att förhållandena under (denna del av) efterkrigstidens kapitalism inte hade möjlighet att garantera en fortsatt levnadsstandard för arbetarna och en acceptabel profitnivå för kapitalisterna. Under det decenniets omvälvningar kollapsade efterkrigstidens samhälleliga kompromissen mellan arbetare (dvs. fackföreningarna) och kapitalet, då den kapitalistiska omstruktureringen ledde till massarbetslöshet. Decennierna efter dollarns frikoppling från guldmyntfoten 1971 ledde till en hyper-finansialiseringen av den globala ekonomin som, snarare än att lösa kapitalismens problem, bara har reproducerat dess mest grundläggande motsägelse.⁽²³⁾ Det var inte lönekrav som skapade den groteska bubbla som ledde till den största finanskraschen i historien. Och det är inte lönekrav som har skapat krisen idag. Det handlar fortfarande i grunden om kapitalets försök att lösa det olösliga problemet med den låga profitkvoten, försök som vid varje vändning innebär att attackera lönerna och levnadsvillkoren för de människor vars obetalda arbete är grunden för denna profit.

Vilket alternativ har arbetare kvar annat än att bekämpa varje försök till deras utarmning? I slutändan finns det inget annat sätt för världens arbetarklass att upprätthålla en anständig existens. Men när de kämpar ifrågasätter de det ruttna system som har försatt dem i denna svåra situation. Som vi har sett här är krisen internationell, och som sådan måste varje svar vara internationellt till sin dimension. Huruvida arbetarklassen kommer att ta lärdom av läxorna från sin historia återstår att se. Men kostnaden för att inte göra det, liksom allt annat i detta samhälle, är helt enkelt för hög.

Fotnoter:

Bild: commons.wikimedia.org

(1) bbc.co.uk

(2) ft.com

(3) ft.com

(4) ft.com

(5) ft.com

(6) CEPR Working Paper DP17381 Global Stagflation June 2022, cepr.org

(7) bankofengland.co.uk

(8) cnbc.com

(9) politico.eu

(10) ft.com

(11) fortune.com

(12) voxeu.org

(13) Oxford Institute for Energy Studies Report Jan 2022, iea.org

(14) ft.com

(15) blogs.worldbank.org

(16) iea.org

(17) Bank for International Settlements annual economic report June 2022, bis.org

(18) ft.com

(19) reuters.com

(20) CEPR Working Paper DP17381 Global Stagflation June 2022, cepr.org

(21) Ibid.

(22) Ibid.

(23) Det finns bokstavligen mängder av artiklar på vår webbplats som analyserar hur krisen har utvecklats sedan 1970-talet, men följande tre skulle kunna vara en utgångspunkt: leftcom.org, leftcom.org, leftcom.org