Tesla-strejken passerade nyligen tvåårsdagen, och uppmärksamheten och propagandakriget har gått in i en ny fas. Konflikten har beskrivits som en ödesfråga och är den längsta i Sverige i modern tid. Den ställer ett mäktigt företag som ägs av en av världens rikaste män, Elon Musk, mot en svensk fackförening som kämpar för vad den anser vara det mest grundläggande, ett kollektivavtal.

Strejken i sig

Denna utdragna strejk gäller Teslas serviceverkstäder och leds av fackföreningen IF Metall. Det kan vara svårt att se igenom såväl fackförenings- som arbetsgivarpropagandan gällande kampandan och solidariteten bland de berörda arbetarna och situationen i allmänhet. Nyligen har vi sett en del fackanslutna arbetare på Tesla uttala sig i media om vikten av att ”hålla ut” och ”få till ett kollektivavtal”, men för det mesta är det bara fackliga ledare och betalda representanter som har synts och hörts när det gäller strejken. En tidig siffra angav att en tredjedel av arbetarna strejkade, men nu påstås det vara fler – fackföreningen hävdar att nästan 70 av 130 arbetare är fackmedlemmar och att ”de flesta strejkar”. Vad detta egentligen innebär är mycket oklart. Oavsett vilket pekar de flesta indikationer på ett ljummet engagemang. Många verkar också ha bytt jobb och tröttnat på hela grejen. Det är tydligt att fackföreningen som organisation är den verkliga drivkraften bakom konflikten, och en känsla av desperation är påtaglig – de erbjuder 130 % av strejklönen från dag ett om man går med i facket, hotar att utesluta dem som inte vill strejka, etc. Elva fackföreningar har vidtagit sympatiåtgärder, men det finns inga tecken på spontana solidaritetsaktioner från den bredare arbetarklassen.

Facket och ”den svenska modellen”

För oss som revolutionärer är den allmänna inställningen till fackföreningarna glasklar. De är och förblir en del av den kapitalistiska staten som en förmedlande myndighet när det gäller arbetskraftens pris – alltid inom systemets gränser.

Även om fackföreningarna ursprungligen var ett mer direkt uttryck för arbetarklassens militans, var de aldrig revolutionära, och integrationsprocessen var synlig redan på Marx tid. Till exempel blev den engelska fackföreningsmannen William Cremer (som en gång var aktiv i Första internationalen) parlamentsledamot för Liberala partiet. Ett av de tydligaste och kanske definitiva bevisen på detta var i samband med första världskriget, när fackföreningarna gick med på krigskrediter och lovade ”borgfred” i nationens intresse – och därmed öppet övergav klassens intressen och blev fullt integrerade i den borgerliga staten. I vår era av imperialistisk kapitalism består fackföreningarnas roll uteslutande i att förhandla om arbetskraftens pris inom ett allt snävare utrymme på ett sätt som tillgodoser det nationella kapitalets behov.

I Sverige har fackföreningarnas integration i den borgerliga staten varit mer uppenbar än på många andra håll. Till skillnad från andra länder finns det till exempel inga lagstadgade minimilöner; istället regleras detta enbart genom kollektivavtal. Efter 44 år av oavbruten socialdemokratisk regering och baserat på det så kallade ”Saltsjöbadsavtalet” utvecklades ett system där det mesta reglerades genom kollektivavtal och andra avtal och överenskommelser. ⁽¹⁾ I Sverige är det också fackföreningarna som administrerar arbetslöshetskassan. Detta har blivit den ”svenska modellen”, där fackföreningarna tydligare har blivit en integrerad del av staten. En av avsikterna med detta system är att ytterligare stärka fackföreningarnas kontroll över arbetarklassen genom att endast garantera stöd avseende avtalets faktiska efterlevnad till dem som är medlemmar i fackföreningen.

Kampen idag

De möjliga konsekvenserna för arbetarklassen som helhet om Tesla eller Metall skulle gå segrande ur konflikten kan man egentligen bara sia om. För delar av kapitalet är det ett drömscenario med färre kollektivavtal och facklig inblandning, men historiskt sett har borgarklassen varit långt ifrån enig i frågan, men på en övergripande nivå har fackföreningar och kollektivavtal skapat arbetsfred, lugn och stabilitet för deras exploatering. I slutändan avgörs detta av styrkeförhållandet mellan klasserna; det är arbetarklassens militans och solidaritet som avgör våra villkor, inte fackföreningarna och deras avtal.

Det är uppenbart att borgarklassen är splittrad gällande vilken strategi som är bäst för att attackera arbetarklassen. En tendens representeras av Musk. De vill ha en frontalattack mot alla regleringar eller avtal och är för en mer direkt attack mot arbetarklassen.

En annan del av borgerligheten (som idag fortfarande är den största delen i Sverige) följer den ”svenska modellen” och organiserar attackerna och åtstramningarna genom avtal och regleringar med fackföreningarna. Denna del av borgerligheten ser fördelarna med att använda fackföreningarna som en kraft för att lugna ner och neutralisera missnöje och oro. Det som är säkert är att båda står för åtstramningar och attacker mot arbetarklassen. Krisen ger dem inget val.

Försök att bilda oberoende fackföreningar har genomgående slutat med att de blivit små och marginaliserade eller tvingats anpassa sig och underteckna egna kollektivavtal, vilket har inneburit fredsplikt och minskad militans, och har gjort att även dessa blivit alltmer integrerade i staten (se: SAC-syndikalisterna och Hamnarbetarförbundet som exempel här i Sverige). Nu när fackföreningarna ser sin makt inom systemet hotad, tvingas de yrvaket försöka slå tillbaka. Men det är en artificiell kamp för deras egen överlevnad, inte för arbetarklassens intressen.

Dessutom har hela idén bakom reformer blivit obsolet. Det finns lika lite utrymme för hållbara fackliga ”segrar” som för politiska reformer (oavsett vad ny-keynesianistiska vänsterister drömmer om). Efterkrigstidens högkonjunktur var ett historiskt undantag som skapade utrymme för vissa förbättringar inom systemets gränser och kommer inte att återkomma, tvärtom. Kapitalet lider hårt under trycket av fallande profitkvot och ser ingen annan lösning än driften mot krig – vilket innebär ännu mer åtstramning för att finansiera detta.

Det fackföreningsbyråkraterna fruktar är att fler företag kommer att vägra att underteckna kollektivavtal, vilket minskar fackföreningarnas betydelse och hotar fackföreningsbyråkraternas roll och existensberättigande och hotar till slut att gör dem arbetslösa.

Arbetarklassens egna kampmetoder

Om vi ser till helheten, både historiskt och utanför Sveriges gränser, är det tydligt att arbetare inte behöver fackföreningar för att kämpa, utan snarare tvärtom.

I Sverige startades, eller åter-introducerades, en tradition av vilda strejker med gruvarbetarstrejken 1969–1970. Detta ledde till något av en ny kamp tradition. Det visade tydligt att om man vill kämpa måste man kämpa utanför facket och strejka vilt, eftersom facket var så bundet till staten, som under lång tid var SAP-staten. Även om vilda strejker minskade efter 1970- och 1980-talen (men ett relativt nytt exempel är den vilda strejken på pendeltågen i Stockholm 2023, som fick stort stöd och samlade in 2 miljoner svenska kronor i donationer) utgjorde de en viktig lärdom, eftersom de representerade ett tydligt brott med och en utmaning mot socialdemokratin i det system de hade byggt upp, där de socialdemokratiska fackföreningarna skulle ha hegemoni som de enda företrädarna för arbetarklassen.

Vårt svar i dagens pressade situation kan aldrig vara att sprida illusioner om att stärka fackföreningarnas engagemang eller försöka förvandla dem till ”kamporganisationer”, utan snarare att förespråka och försöka återuppliva de ovan nämnda kampmetoderna och visa fackföreningarnas reaktionära roll och att kollektivavtal inte kan garantera våra levnadsvillkor.

I en situation som den svenska, där fackföreningsmedlemskapet minskar – LO 58 %, tjänstemän 74 % – kommer övervinnandet av splittringen mellan organiserade och oorganiserade vara en förutsättning för att skapa enighet i kampen och utveckla ett bättre styrkeförhållande.

Kampen måste anta en mer politisk karaktär

Det är svårt att förutsäga vilka konsekvenser det kommer att få om fler kollektivavtal faller igenom. Redan idag, under avtalen, sker stora försämringar inom allt från byggbranschen, upphandlad samhälls-service till bemanningsföretag, och inte minst i den nya och mycket osäkra ”gig ekonomin”. En hel generation arbetare måste leva på tillfälliga kontrakt. (Endast 11 månader. Om det är mer än 12 månader måste arbetsgivarna anställa dem permanent.) Det som är klart är att med eller utan avtal kommer attackerna mot arbetarklassen att öka på grund av krisen och förberedelserna för krig. Krisen och drivkraften mot krig kan bara mötas av en självständigt kämpande arbetarklass och, på länge sikt, avskaffandet av detta ruttna system. Vi är inte där idag, men situationen blir alltmer akut för varje dag.

Som vi ser det är två komponenter absolut avgörande. De spridda revolutionära minoriteter som finns idag måste sträva efter att samlas för att lägga grunden för en revolutionär organisation, sprida lärdomarna från historiska erfarenheter och fungera som en guide och anförare av klassens kamp. Detta är dock beroende av den andra komponenten: att arbetarklassen återupptar kampen på en högre nivå. Klasskampen kommer naturligtvis inledningsvis att utgå från mer akuta och ”ekonomiska” frågor, för att sedan kunna intensifieras och spridas. De kan handla om löner, uppsägningar eller liknande frågor – men så länge de hålls under fackföreningarnas kontroll kommer de att hållas tillbaka. Fackföreningarnas kamp för kollektivavtal kommer inte att leda till en högre kampnivå från klassens sida, tvärtom. Det första steget framåt för både Tesla-arbetarna och arbetarna överallt är att kampen måste föras självständigt och utanför fackföreningen; fackligt organiserade och icke-fackligt organiserade arbetare måste kämpa tillsammans. Nästa steg, som blir allt viktigare för varje dag, är att få våra aktioner att gå från att vara rent ekonomiska kamp till att anta en mer politisk karaktär. Insikten måste växa att ”money militancy” är otillräckligt och att det kapitalistiska systemet som sådant inte kan tillgodose våra behov utan tvärtom hotar allt mänskligt liv på planeten.

I stället för den konservativa parollen: "En skälig dagslön för en skälig arbetsdag" borde de skriva på sin fana den revolutionäre parollen: "Ned med lönesystemet!".

Karl Marx, Lön, pris och profit

För arbetarklassens självständiga kamp för sina intressen!

Organiserade och oorganiserade arbetare, kämpa tillsammans!

Fotnoter:

Bild: Ivan Radic (CC BY 2.0), commons.wikimedia.org