Följande är en bearbetning av en artikel av Battaglia Comunista som skrevs strax före USA:s attack mot Venezuela och som kompletterats av Communist Workers' Organisation med anledning av attacken.

Den amerikanska regeringens agerande mot Venezuela de senaste dagarna – massiva luftangrepp som dödat minst 40 människor och bortförandet av president Maduro av amerikanska specialstyrkor för en skenrättegång i New York – är en enorm eskalering av spänningarna i regionen och ytterligare ett tecken på driften mot ett globalt krig som har varit tydlig i flera år nu. President Trump har sagt att USA kommer att ”förvalta” Venezuela för att förhindra att landet faller i kaos och hotat den tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez om hon inte går med på USA:s krav. Men är ett direkt och öppet krig mellan USA och Venezuela att vänta? Kommer Trump att beordra en markinvasion?

Svaret just nu är – troligen – nej, men den kalkyl som USA gör är knappast mindre farlig. Trump vill utan tvekan eliminera Maduros ovälkomna figur från Karibien och hela Sydamerika, både på grund av Maduros strategiska sympatier för Ryssland och Kina (den venezuelanska regeringen hade begärt militärt stöd om landet skulle attackeras) och för att Venezuela har haft turen att kunna dra nytta av enorma oljereserver vars kontroll skulle vara ekonomiskt och strategiskt viktig för USA. Venezuela är också en viktig komponent i ett block av ”anti-amerikanska” stater i regionen, som även inkluderar Kuba. Men en invasion skulle i nuläget vara taktiskt kontraproduktiv.

Det mest troliga scenariot just nu är att förlita sig på anti-Maduro-krafter inom Venezuela och bland landsflyktiga, och främja en politisk förändring som skulle vara mer gynnsam för USA:s intressen. Om detta kommer att ske från insidan av Maduros egen maktklick eller ledas av någon som María Corina Machado är ännu inte klart. Trump har offentligt uttalat att den senare inte har stöd i Venezuela, men å andra sidan ville han verkligen ha Nobels fredspris och är känd för att vara en dålig förlorare. Det är oklart om han talar av något annat än illvilja mot kvinnan som tog ”hans” pris. Kanske kommer USA att lyckas denna gång, till skillnad från vad som hände med Juan Guaidó, den tidigare ”erkände” presidenten i exil 2019, och få en säker, högerorienterad kandidat i presidentpalatset.

Inte ens det påstådda krigen mot narkotika (USA har anklagat Venezuela för att vara avgörande för exporten av fentanyl till USA) räcker för att förklara den enorma utplaceringen av amerikanska styrkor i Karibiska havet med attackerna mot tre venezuelanska oljetankfartyg, kanske i internationella vatten, och på båtar som, fortfarande enligt uppgift, transporterade droger mot den amerikanska kusten – en kampanj som under de senaste månaderna har kostat uppskattningsvis 200 människor livet, som återigen av den amerikanska regeringen utan bevis påstås vara narkotikasmugglare, men som av Venezuela, Colombia och Trinidad påstås vara fiskare.

Så vad är det som pågår? Om USA har byggt upp sina styrkor massivt runt Venezuela, men inte planerar att invadera, vad är då syftet? Det mest troliga svaret är att Trump med sin politik medvetet har intagit en aggressiv hållning för att skrämma Venezuelas allierade, stora som små, av vilka vissa, även i ett område som USA betraktar som sin bakgård, manövrerar på ett sätt som knappast är mindre flagrant än USA självt. Den främsta av dessa är Kina, men också Ryssland och, närmare inpå, Kuba, som Trump redan har angett är i skottlinjen, samt Colombia, som Trump också anklagar för att vara delaktigt i den internationella narkotikahandeln.

Fakta visar att både president Putin och president Xi nyligen har skickat betydande finansiella medel till Kuba, med risken att dessa, utöver ekonomiskt stöd, är ett förebud om framtida militärbaser. Vi vet inte om de militära ”varorna” redan har anlänt, eftersom det naturligtvis inte finns några nyheter om detta, men möjligheten kan inte uteslutas. Det som står på spel är alltså öppnandet av en ny imperialistisk front av stort politiskt, ekonomiskt och strategiskt värde. En strategisk-militär om-positionering som en del av det troliga scenariot med en alltmer generaliserad konflikt.

Upptakten till attacken

USA har patrullerat vattnen utanför Venezuelas kust med den största amerikanska flottan i Karibien sedan Kubakrisen 1962. Onsdagen den 10 december 2025 attackerades och beslagtogs det venezuelanska tankfartyget Skipper av amerikanska krigsfartyg medan det fortfarande befann sig utanför Venezuelas kust. Framgången för denna piratliknande militära operation (piratliknande, eftersom den uppenbart var ett brott mot internationell rätt och ett uttryck för Trump-administrationens hyckleri som fördömer andra ledare som brottslingar samtidigt som de själva agerar som brottslingar) tillkännagavs personligen av Trump med all den propaganda-mässiga betoning som operationen förtjänade för att sätta Maduro-regimen i Venezuela under större press. Samtidigt spred den amerikanska justitieministern Pam Bondi hela angrepps-operationen på X för att ge så mycket stöd som möjligt till sin presidents imperialistiska arrogans. Bondi rättfärdigade operationen med att oljetankern hade varit föremål för amerikanska sanktioner i flera år, eftersom den var inblandad i ett påstått ”oljetransport-nätverk som stödde [naturligtvis ospecificerade] utländska terroristorganisationer”. Enligt Washington transporterade fartyget olja från Venezuela och Iran, och Trump specificerade stolt att det var den ”största tankfartyg som någonsin beslagtagits”. Caracas fördömde beslagtagandet av tankfartyget som ”stöld” och en ”internationell pirathandling” och underströk att det verkliga målet för USA:s långvariga attacker mot Venezuela var landets naturresurser, i synnerhet olja. USA har inte något särskilt behov av venezuelansk olja, men Kina har det, och i slutändan är USA:s kontroll ett drag mot Kina. Ytterligare två tankfartyg beslagtogs på samma piratliknande sätt under dagarna efter beslagtagandet av Skipper, och onsdagen den 17 december 2025 tillkännagav USA en ”blockad” av ”sanktionerade oljetankfartyg” som reser in och ut ur Venezuela.

En andra ursäkt för att sätta Maduros regering under press är kriget mot narkotikahandeln som påstås ha sitt ursprung i det sydamerikanska landet, där den mäktiga ”Cartel de los Soles”, distributör av fentanyl som kan döda tusentals amerikanska medborgare, kontrolleras direkt av Maduro själv. För detta ändamål har den amerikanske presidenten inlett en markoperation vid Venezuelas kuster med drönare och män som tränats för ändamålet. Under en presskonferens under den israeliska premiärministerns besök, som svar på frågor om huruvida det amerikanska militären eller säkerhetstjänsten stod bakom operationen, sade Trump (29 december 2025): ”Jag vill inte säga att... jag vet exakt vem det var, men jag vill inte säga vem det var. Men ni vet, det var längs kusten.” Denna allvarliga incident som innebar ett angrepp på ett tredje land kallades en ”icke-internationell väpnad konflikt”.

Utifrån dessa premisser är Trumps uppenbara mål att destabilisera den venezuelanska regimen och gynna uppkomsten av en mer USA-vänlig regering. Allt för att utnyttja dess energiresurser och tabort en oljekonkurrent från den internationella scenen som bland annat har reserver motsvarande 300 miljarder fat olja och är den näst största energileverantören till Kina, efter Ryssland. Slutligen är USA:s förmåga att attackera sina grannar ostraffat och kidnappa deras ledare avsedd att skrämma andra lokala eliter som funderar på att närma sig Kina eller Ryssland. Det som står på spel är alltså inte bara kriget mot narkotika, som används som en ursäkt, utan öppnandet av en ny potentiell imperialistisk front med politiskt, ekonomiskt och strategiskt värde. Trump överger Europa åt sitt öde, fokuserar på att återta mark i Sydamerika och förbereder sig för den viktigaste utmaningen, den med Kina, för Taiwan och för det ekonomiska och finansiella spel som Xi spelar mot honom.

Detta är ett farligt spel för arbetarklassen. USA:s äventyr i Karibien ses redan av vissa i Kina som en potentiell rättfärdigande för åtgärder mot Taiwan. Om Trump kan attackera suveräna nationer och kidnappa deras ledare, och rättfärdiga sina handlingar med att hänvisa till kriget mot narkotika, är det då inte rättfärdigat för Kina att göra samma sak i Taiwan? I Xi Jinpings ögon är Taiwan trots allt bara en rebellisk provins och inte en suverän nation, med egna korruptions-problem. Putin ser utan tvekan hyckleriet i att USA attackerar sina grannar samtidigt som man fördömer den ryska invasionen av Ukraina, och kommer sannolikt att utnyttja detta i sin propaganda. Den internationella regel-baserade ordningen har aldrig varit mycket mer än ett fikonlöv, eftersom staterna selektivt har ignorerat reglerna när det passat dem, men att USA städar upp i sin egen bakgård på detta sätt är ett oroande tecken på att man förbereder sig för en kommande konflikt. Det tar bort mindre rivaler i sin egen region som en förberedelse för att bekämpa globala rivaler längre fram. Det är ytterligare ett tecken på en värld som marscherar mot ett allmänt blodbad.

Internationalister och arbetarklassen

Endast arbetarklassen är i stånd att stoppa detta, eftersom det är arbetarklassen som genom sitt arbete håller systemet igång. Endast en arbetarklass som är organiserad för att kämpa för sina egna intressen – som i slutändan är mänsklighetens intressen – kan sätta stopp för det kapitalistiska konkurrenssystem som drar oss in i krig för vinstens skull. Detta kan aldrig ske genom att stödja en stat mot en annan, en block mot en annan, en imperialistisk makt mot en annan. Vår fiende är nationalism i alla dess former. Arbetarklassen har under årtionden tvingats backa inför kapitalistiska åtstramningar som har förvärrat fattigdomen och osäkerheten. Vi behöver enas för att motstå drivkraften mot ett världskrig. Även om vi inte kan förvänta oss att detta ska ske över en natt, måste arbetarklassen skapa sin egen internationella organisation av revolutionärer som ett nödvändigt verktyg för att bekämpa det rovgiriga systemet av världskapitalism som kontrollerar våra liv och för oss allt närmare ett globalt blodbad. Den organisationen finns ännu inte, och vi i IKT är verkligen inte den, även om vi hoppas kunna bli en del av en sådan organisation i framtiden, men vi inser att det finns internationalister som motsätter sig drivkraften mot krig på liknande villkor som vi. Vi är medvetna om följande internationalistiska uttalanden i kölvattnet av de senaste händelserna:

De amerikanska militära attackerna i Venezuela är ytterligare ett steg i den pågående tendensen mot ett allmänt krig. USA:s intervention bör analyseras inom ramen för konkurrensen om global kapitalistisk hegemoni mellan USA och Kina. Krigsvindarna viner i konflikten mellan en makt i nedgång och en makt i uppgång. Proletariatet måste befästa sitt historiska program inför denna situation: inget stöd för någon borgerlig regering, revolutionär defaitism mot alla imperialistiska block.

Grupo Barbaria, t.me

Med Iran, och nu möjligen även Kuba, som är beroende av venezuelansk olja och står i USA:s sikte, och som alla är av strategiskt intresse för Kina, brinner nu spricklinjerna i den globala kapitalistiska rivaliteten i Sydamerika såväl som i Afrika, Europa, Mellanöstern och andra delar av Asien. Vår roll som revolutionära internationalister måste vara att fördöma varje sida som stöder sin egen respektive kapitalistiska stat eller fraktions-ledare och uppmana till en intensifiering av klasskriget hemma för att hindra krigsstaten... Det finns ingen återgång till kapitalistisk fred, bara en paus med repression och åtstramningsåtgärder vilka förbereder nästa blodiga konflikt! För motstånd och upptrappning på alla fronter. Klasskrig mot imperialistiskt krig! Arbetarklassens motstånd och solidaritet mot kapitalistisk och statlig brutalitet!

Network of Anarchist Internationalists, anarcomuk.uk

Den amerikanska arméns attacker i Venezuela är ett uttryck för imperialism... Ur arbetarklassens perspektiv och ur ett internationellt emancipationsperspektiv är stridsropet om ”suveränitet” en farlig myt. Situationen i Venezuela är en del av ett globalt panorama av blockkonfrontationer och som internationella arbetare måste vi hitta sätt att inte krossas i mitten. Vi bevittnar för närvarande en global kapprustning, lett av USA... Det är uppenbart att de betalar för detta genom att skära ned våra inkomster och vår välfärd, såsom hälsa och utbildning. Alla regeringar vill normalisera dessa förberedelser för framtida krig... Vi måste vägra detta i vår dagliga kamp. Vi måste gradvis utvidga denna kamp om kontrollen till den sociala nivån. Mot globalt krig, för en fri och kommunistisk framtid.

Angry Workers of the World, angryworkers.org

USA:s attacker mot Venezuela i januari och kidnappningen av president Maduro natten till den 3 januari markerar en ny fas i kapplöpningen mot ett omfattande imperialistiskt krig. För att försvara sina imperialistiska intressen på den nivå som dagens situation kräver måste den amerikanska borgarklassen också fördubblade sina attacker mot det egna proletariatet. Detsamma gäller oundvikligen även för andra imperialistiska rivaler. De måste attackera sin egen arbetarklass om de vill ha ens en liten andel vid förhandsbordet. Det är en kamp mot klockan mellan kapitalismen och det alltmer utarmade proletariatet. Den förra, som befinner sig i en svår situation, störtar oss in i krig. Den senare måste hantera försämrade levnads- och arbetsvillkor som ett resultat av denna allmänna krigsförberedelse. Internationell proletär revolution eller globalt imperialistiskt krig: detta är det alternativ som mänskligheten står inför. Det historiska ansvaret för proletariatet, en klass som både är exploaterad och revolutionär, liksom för dess kommunistiska minoriteter, är desto mer angeläget.

International Group of the Communist Left, igcl.org

Det finns säkert andra. Vid denna punkt bör äkta internationalister, oavsett tradition, kunna samlas och, på grundval av dessa revolutionära defaitistiska uttalanden, inleda en dialog och där det är möjligt samarbeta för att ge momentum åt den globala arbetarklassens motstånd mot imperialistiskt krig. Denna internationalism inkluderar inte den traditionella kapitalets vänster som stöder falsk socialism (inklusive Maduro och den så kallade ”bolivarianska revolutionen”). Verklig socialism kan bara byggas av arbetarna själva genom sin egen organisation och inte genom en ny form av statskontrollerad kapitalism. Vårt historiska val står mellan en världsrevolution av arbetarklassen eller fler imperialistiska massakrer.

Fotnoter:

Bild: commons.wikimedia.org