Gnistan till de senaste protesterna i Iran utgick från basaren i Teheran. Avskaffandet av den förmånliga växelkursen av president Mahmoud Pezeshkian regering – vilket utlöste en plötslig uppgång i valutakurserna – verkar ha skurit av eller allvarligt hotat de ränte-baserade inkomsterna för delar av valutamaffian och oligarkiska skikt. Detta var sannolikt den främsta drivkraften bakom mobiliseringen av handelsmännen på basaren. Samtidigt väckte denna utveckling bredare massprotester och utlöste en ny våg av gatukonfrontationer som har fortsatt att växa, vilket återigen har lyft fram långvariga missnöjesyttringar bland de fattiga samhällsskikten. Hundratals har redan dödats eller skadats av säkerhetsstyrkorna och regeringen har infört en internet-blockad.

Ur klasskampens och den radikala politikens perspektiv verkar denna rörelse dock svagare än de stora upproren under det senaste decenniet. Vid skrivande stund kan dess utmärkande drag sammanfattas på följande sätt:

1. De slagord som framförts under dessa demonstrationer har varit övervägande reaktionära och betydligt mindre klass-orienterade till sin karaktär.
2. Graden av infiltration av lejd personal med kopplingar till monarkistiska strömningar och reaktionära politiska krafter med kopplingar till utländska makter – som visserligen fanns även i tidigare uppror – har varit betydligt större i de aktuella protesterna.
3. Under den första veckan spred sig huvuddelen av protesterna till provinser och mindre städer i de västra delarna av landet. Efter tolvdags-kriget verkar dessa områden ha varit mer utsatta för villkor som gynnar utländsk intervention.
4. Rörelsen har i stort sett intagit passiva eller tvetydiga positioner gentemot utländsk intervention, vars omedelbara mål inte är frigörelse utan åter-integrering av Iran i de förhandlingar som avbröts efter tolvdagars-kriget.
5. Liksom i tidigare rörelser är den mest påfallande bristen fortfarande en internationalistisk inriktning i protesterna.

Nedan presenterar vi tre uttalanden från iranska organisationer för arbetare. Det första uttalandet, från en arbetargrupp som vi nyligen har lärt känna, visar både en tydligare klassorientering och en högre grad av politisk klarhet. Tyvärr uppvisar de två sista uttalandena en märkbart försvagad klasskaraktär jämfört med deras tidigare ståndpunkter, som vi tidigare har publicerat exempel på.

1978, i vår kritik av parollerna från den iranska revolutionen, ställde vi alternativet: ”Död åt shahen – eller död åt kapitalismen.” Vid den tiden drunknade denna ståndpunkt i den öronbedövande kören av prokapitalistiska vänsterkrafter, från maoister till stalinister och trotskister … Vi kunde aldrig föreställa oss att vi årtionden senare skulle möta samma alternativ i en ny form: ”Död åt Khamenei – eller död åt kapitalismen.” Men idag, efter mer än fyrtio år av oavbruten kamp och otaliga uppoffringar under de hårdaste förhållanden, har iranska arbetare modigt återigen hissat en oberoende klass-flagga – fortfarande bräcklig, men otvetydigt närvarande.

Låt dem som säger: ”Vi har ingen apparat som kan ersätta den gamla apparaten som oundvikligen tenderar att försvara borgarklassen”, skämmas över sig själva. För denna apparat finns. Det är sovjeterna.

Lenin, En av revolutionens grundläggande frågor, 1917

Uttalande från kämpande arbetare i Kurdistan och Azerbajdzjan

Ett genomtänkt steg mot den revolutionära horisonten, i konfrontation med sionistiska regimskiftes-projekt och imperialistisk aggression, till försvar för arbetarklassen och den socialistiska framtiden

Vi befinner oss vid en historisk skärningspunkt där de strukturella motsättningarna i den iranska kapitalismen – sammanflätade med kapitalismens globala kris – har nått en brytpunkt. Islamiska republiken, som en kapitalistisk stat, skapades inom ramen för en historisk brytning med den amerikanska imperialismen. Men denna brytning innebär inte befrielse; den återspeglar snarare kapitalismens motsägelsefulla ställning inom den USA-ledda imperialistiska världsordningen. Att förstå naturen hos denna brytning, tillsammans med dess interna och externa omvandlingar, är avgörande för varje genuint emanciperande politisk analys.

Den strukturella klyftan mellan Islamiska republiken Iran och den amerikanska imperialismen har genomgått fyra historiska faser:

1. Den reformistiska omvandlingen (1997–2005): ett försök att återföra Islamiska republiken till imperialismens sfär genom liberal demokrati och civilsamhälle.
2. Den gröna sammet-revolutionen (2009): ett mjukt regim-skiftprojekt centrerat kring den urbana medelklassen och västerländska medier.
3. De okontrollerade upploppen 2017 och 2019: ett utbrott av ilska från arbetarklassen, utan klassorganisation, och med oppositionen som försökte lägga beslag på den. 4. Bildandet av den sista fasen av subversionismen: en fullständig koppling mellan projektet för subversion och aggression, sionism och liberala fantasier, med målet att åstadkomma en strukturell kollaps av Iran och en regional omstrukturering.

Vi förklarar otvetydigt:

Dagens subversionism är inte ett projekt för befrielse, utan den inhemska armen av amerikansk imperialism och global sionism. Med stöd av krigshetsande medier, rotlösa kändisar och fantasier om liberal demokrati försöker detta projekt tillskansa sig de underordnade massornas legitima protester och förvandla dem till infanterianfall.

Inför detta projekt reproducerar också Islamiska republiken kapitalistiska relationer med all sin kraft. Från exproprieringen av slagordet ”rättvisa” 1979 till privatiseringarna på 1990-talet, från Ahmadinejads subventions-inriktade politik till Raisis ”produktivitetskampanjer” och från förtrycket av arbetarkommittén till införandet av sanktioner som drabbar arbetarklassen, har Islamiska republiken inte bara visat att den inte är något alternativ till imperialismen, utan att den själv är en form av kapital.

Under tiden har den iranska arbetarklassen, trots förtryck, splittring och des-organisation, återigen kommit i förgrunden. Strejkerna bland kontraktsanställda i South Pars, protesterna bland gruvarbetare, sockerrörs-arbetare, järnvägsarbetare, utbildnings- och hälsovårdsarbetare är alla tecken på arbetarklassens återkomst till den politiska scenen. Dessa strejker är inte bara fackliga, utan också politiska möjligheter. Möjligheter att bryta sig loss från båda reaktionens poler.

Vi tror att det nuvarande ögonblicket är ett ögonblick av tydlig avgränsning:

• en tydlig avgränsning mot sionismen, monarkin och imperialistiska regimskiftes-projekt
• en tydlig avgränsning mot Islamiska republiken, som en repressiv kapitalistisk stat
• en tydlig avgränsning mot illusionerna om liberal demokrati och reformism
• en tydlig avgränsning mot rotlösa, horisontlösa uppror

Samtidigt är det ett ögonblick av sammankoppling:

• sammankoppling av arbetarklassens fragmenterade klass-strider till en organiserad klasshorisont
• sammankoppling av protester kopplade till existensförsörjning till politiskt medvetande
• sammankoppling av ilska till organisation, och organisation till partiet

Vi uppmanar studenter, intellektuella och de lägre klasserna att lämna det dubbla spelet mellan ”motståndsaxeln” och ”imperialismen”. Inget av dessa två representerar befrielse. Befrielse är endast möjlig från hjärtat av arbetarklassens organisation och från hjärtat av den socialistiska horisonten.

Vi försvarar de förtryckta massornas legitima protester, men vi betonar:

Politisk avgränsning från sionismen, monarkin och militär aggression är viktigare för arbetarklassen än bröd i sig.

Som aktivister inom arbetarklassen i Kurdistan tror vi att det är endast genom att återvända till revolutionär socialism, genom partiorganisation och genom att stå fast vid konflikten mellan arbete och kapital, som vi kan förvandla dessa kriser till en ny horisont för arbetarklassens revolution.

• Länge leve arbetarnas strejker!
• Nej till sionismen, nej till monarkin, nej till imperialismen.
• Ja till klassorganisation, ja till arbetarklassens revolution.

Gemensamt uttalande från oberoende organisationer till stöd för massornas legitima protester

Den förnyade explosionen av ilska och protester från olika delar av befolkningen i många städer speglar de ofattbara och oacceptabla ojämlikheterna, den utbredda oordningen och de extremt kritiska levnadsvillkoren för massorna. Allteftersom Islamiska republiken åldras inser folket – särskilt arbetare, lärare, arbetare i städer och byar, kvinnor, ungdomar och förtryckta nationaliteter – mer och mer att de under denna regim aldrig kommer att få se fred, välstånd eller social välfärd, och att ingen ljus framtid är tänkbar för dem.

Absolut fattigdom, skyhög inflation och galopperande priser härrör alla från kapitalismens krisdrabbade struktur, och Islamiska republiken har varken för avsikt eller förmåga att mildra de ekonomiska, politiska eller sociala kriserna. Å ena sidan är detta systems överlevnad beroende av kapitalistisk exploatering och förtryck, å andra sidan är makthavarnas politik och regimens handlingar viktiga faktorer som förvärrar och utvidgar dessa kriser. Dessutom hotar varje försök till positiv förändring i samhället själva grunden för regimen och utsätter den för allvarliga risker. Av denna anledning motsätter sig Islamiska republiken våldsamt alla ekonomiska, politiska eller sociala krav från arbetare och de förtryckta massorna, och svarar på även de mest grundläggande kraven med förtryck och massakrer.

Förtryck kan tillfälligt tillfredsställa diktatorer med förhoppningen att tysta alla röster för frihet, men denna förhoppning är falsk. Massornas röster kommer inte att tystas, och klasskampen kommer att fortsätta! Som vi har sett har regimen, även under de mörkaste åren av förtryck, aldrig lyckats tvinga samhället till tystnad eller underkastelse. Vi bevittnade detta i proteströrelserna 2017, 2019 och 2021, och i den revolutionära rörelsen ”Kvinna, liv, frihet” 2022. Idag ser vi det igen i de senaste protesterna, som har förvandlat många iranska städer till arenor för gatukamp, där modiga och revolutionära ungdomar konfronterar kulor och vapen och riskerar liv och död. Den slutliga segern beror på solidaritet och sammanhållning i kampen, på att stärka ledet av kämpar, progressiva och frihetsälskande krafter, och på ömsesidigt stöd mellan arbetare och förtryckta.

Att stödja dessa strider är varje förtryckt människas och varje frihetsälskande och rättvisesökande individs plikt. Undertecknarna av detta uttalande, tillsammans med oberoende och aktiva arbets och pensionärs-organisationer, stöder massornas strider och betraktar sig själva som soldater i den stora armén av arbetare och förtryckta.

Men den lärdom som alla framgångsrika rörelser har givit de revolutionära krafterna måste införlivas och tillämpas i våra egna kamper:

Utan en korrekt och vetenskaplig förståelse av samhället och dess dynamik, utan att känna våra vänner och fiender, utan en strategi och ett tillvägagångssätt som grundar sig på denna förståelse, och utan organiserade, medvetna och avancerade arbetare och intellektuella som kämpar utifrån denna kunskap, kan ingen revolutionär rörelse lyckas.

Låt oss enas, organisera oss och ta kontroll över vårt eget öde.

Gemensamt uttalande från arbetarorganisationer, pensionärer och sociala organisationer i solidaritet med folkliga uppror

Vi befinner oss i ett av de mest avgörande ögonblicken i vår samtida historia. Det som idag sker på gatorna, i landsomfattande strejker och protester, är en fortsättning på upproret 1401 [2022 enligt den västerländska kalendern]; ett uppror som inleddes med parollen ”Kvinna, liv, frihet” och som lyfte på slöjan för institutionaliserad diskriminering, systematisk förnedring, öppen förtryck och strukturell fattigdom. Detta uppror visade att samhället inte längre är villigt att fortsätta leva under denna orättvisa ordning.

Den slöjade bastionen erövrades och vi förklarade att vi inte kommer att tolerera sexuell och köns baserad apartheid. Vi förklarade att vi hatar vidskepelse och inte kommer att offra mänsklig värdighet. När vi bemöttes med kulor, fängelser och avrättningar reste vi oss och förklarade med ett rop om enighet mot fattigdom och korruption att vi inte kommer att vila förrän vår oavslutade revolution segrat.

I dag, i lojalitet mot detta åtagande och denna pakt, har vi gått ut på gatorna och ropar: frihet, frihet, frihet.

I dag har vi gått ut på gatorna inte bara för bröd, utan för livet; inte bara för överlevnad, utan för mänsklig värdighet och respekt, och för en human framtid.

Den okontrollerade inflationen har knäckt majoriteten av befolkningen. Löner som ligger under fattigdomsgränsen och levnadskostnaderna, rovgiriga privatiseringar, räntesökande, förekomsten av ett stort antal maffior, förtryck, fängslanden och avrättningar samt krigshetsande politik har fört människors liv till randen av kollaps. Samhället har nått en kokpunkt, och de landsomfattande protesterna är en direkt återspegling av denna kritiska situation.

Handlarna, som en termometer för denna kollapsade ekonomi, har gått ut på gatorna med sin strejk.

Dagens protest är en protest mot en parasitisk klass av miljardärer som har förstört människors liv. Frågan handlar inte bara om den astronomiska dollarkursen eller inflationen. Problemet är hela strukturen som varje dag trampar på vår mänskliga värdighet. Det är denna situation som har fått alla, från generation Z till pensionärer, att varje dag gå ut på gatorna och ropa att försörjning, värdighet och okränkbara rättigheter är våra.

Idag går vi, arbetare, lärare, sjuksköterskor, pensionärer, studenter, kvinnor och alla lidande människor, ut på gatorna i stad efter stad och ropar efter frihet och jämlikhet.

Hur länge kommer fattigdomen att bestå? Hur länge kommer slaveriet att bestå? Hur länge kommer vi att vara fångar i klorna på entreprenörer och vatten-, el- och sanitetsmaffiorna som, i samarbete med maktklickarna, blir fetare för varje dag medan människors liv blir mer ruinerade för varje dag?

Hur länge kommer fängelser, avrättningar, slöjordningen och repressiva patruller att bestå?

Vi är inte i krig med världens folk, och vi behöver inte heller urananrikning och proxy-styrkor. Det är denna politik som har knäckt folket.

Vi, organisationerna och undertecknarna av detta uttalande, anser oss vara en oskiljaktig del av denna landsomfattande uppror och i samklang med parollen ”Kvinna, liv, frihet” förklarar vi vårt fulla stöd och solidaritet med folkets pågående kamp för frihet, välstånd, rättvisa och mänsklig värdighet, och vi betonar följande punkter:

Vi står enade mot regeringens förtryck och mord, tillsammans med offrens familjer som kräver rättvisa. Protest är vår rättighet. Vi kämpar med all vår kraft för att alla som fängslats i folkliga protester och alla politiska fångar ska friges, och vi kräver ett ”Iran utan avrättningar”.

1. För att stödja de landsomfattande strejkerna kommer vi, tillsammans med våra familjer, att samlas i stadskärnorna och göra gatuprotesterna så starka som möjligt.
2. Inför försöken att splittra oss förenar vi våra led med slagord om enighet, enighet, mot fattigdom och korruption och död åt diktatorn, och vi ropar unisont med folket i Zahedan: nu är det dags för enighet, nu är det dags för revolution.
3. Subventionen på 700 000 toman är inte svaret på den fattigdom som orsakas av löner som ligger flera gånger under existensminimum. Tala inte om tomma statskassor. De astronomiska budgetarna för de repressiva styrkorna, proxy-styrkorna och ineffektiva religiösa institutionerna måste skäras ned. Ayatollornas, aghazadehs [elitens barn] och regeringsgängens miljardförmögenheter måste återlämnas till folket för att användas till människors liv, sänka kostnaden för bröd och bensin, och...
4. Vi behöver inget ledarskap och betonar än en gång att vår önskan är att avsluta ett sekel av exploatering och tyranni och bygga ett samhälle där en rovgirig minoritet inte bestämmer folkets öde uppifrån.
5. Den beslutsamma fortsättningen av protesterna, utvidgningen av strejkerna, vaksamhet och enighet är garantin för vår framgång och förverkligandet av våra undertryckta ambitioner. Vi kommer att fortsätta på den väg vi har valt med styrka och med vår enighet och solidaritet kommer vi att få ett slut på detta slaveri, denna fattigdom, denna förnedring och denna ojämlikhet.

Fotnoter:

För våra tidigare artiklar om de senaste arbetarkamparna i Iran, se taggarna Haft Tappeh Struggle och Iran Oil Workers Strike.

Bild: commons.wikimedia.org