Inledning

Vi vänder oss återigen till frågan om krig, eller snarare driften mot en världsomfattande konflikt, och utgår från det vi skrev för ett år sedan⁽¹⁾ när vi försökte sätta in den växande risken för en global konflikt i sitt sammanhang inom den internationella ekonomin och den kris som kapitalet brottats med i över ett halvt sekel. Och återigen upprepar vi att detta trots motåtgärder – de motverkande faktorer eller motstridiga tendenser som kapitalisterna har infört – är en kris som inte bara kvarstår, utan som trots tillfälliga upp- och nedgångar blir allt mer djupgående. De traditionella metoder som kapitalisterna har använt för att hantera systemet försvagas gradvis och blir helt verkningslösa.

Systemet kanaliseras därmed mot den enda "lösning" som står kapitalet till buds för att lösa - så att säga - sina egna oförsonliga motsättningar: världskrig. Endast på detta sätt, genom att förstöra överskottskapital, både konstant (maskiner, råvaror etc.) och variabelt (arbetskraft), kan grunden läggas för en ny ackumulations-cykel: en cykel som erbjuder en möjlighet till en lönsam avkastning på investeringar från den profit som realiserats på en given organisk sammansättning av kapitalet.

Att återvända till argument och fakta bör därför inte betraktas som ren upprepning, utan snarare som ytterligare ett förtydligande av ett perspektiv som syftar till att identifiera bakgrunden till den horisont som för var dag blir allt mörkare, med en hastighet som (för de flesta) var otänkbar för bara tre år sedan. Enligt vår mening är detta förtydligande desto mer nödvändig nu när kriget nästan uteslutande ses utifrån den palestinska situationen (artikeln skrevs i november 2025, övrs. anm.). De massor som mellan september och början av oktober gick ut på gatorna för att ansluta sig till en våg av rättmätig indignation över blodbadet som fortfarande pågår i Gaza, glömmer eller förbiser en annan massaker – med dess oundvikliga efterverkningar i form av förödelse och miljöförstöring – som pågått i över tre år i Ukraina. Eller alla de övriga slakthus som iscensatts av diverse borgerliga fraktioner i olika delar av världen, inte minst det lidande och de floder av blod som spillts i Sudan. Men framför allt innebär att glömma eller ignorera orsakerna till kriget i Palestina såväl som i alla andra områden, att man ignorerar krigets klassrötter: det är inte ”folken” i allmän mening som vill bekämpa varandra, utan deras härskande klasser, som använder dessa ”folk” – främst deras största komponent, proletariatet – för att försvara och genomdriva sina egna intressen, och driver sina respektive proletariat till ömsesidigt slaktande.

Kriget har klassrötter eftersom det är en del av grunden för det borgerliga samhället, förhållandet mellan lönearbete och kapital, vilket har nått den oundvikliga fas då den mängd mervärde som utpressas i produktionsprocessen (exploateringen) inte längre är tillräcklig för att säkerställa kapitalets utvidgade reproduktion, eller med andra ord för att ge tillräckligt med bränsle åt världsekonomins maskineri. För att citera ett berömt uttryck: om krig är en fortsättning på politiken med andra medel, kan det utan tvekan även tilläggas att det är en fortsättning på det sociala kriget mot arbetarklassen: kapitalisternas i decennier långa angrepp mot löne-arbetarna har inte kunnat åstadkomma mer än att tillfälligt återuppliva ackumulations-processen. Man skulle kunna invända att borgarklassen alltid för krig mot proletariatet. Detta är sant men för att använda en metafor så finns det tillfällen då fronten stabiliseras och andra då en offensiv släpps loss. Sedan början av 1970-talet pågår en global attack från kapitalistklassen mot löne arbetet i syfte att kontrollera det.

Fackföreningarna och klassens passivitet

Vi har många gånger analyserat – och kommer att fortsätta att göra det – orsakerna till "arbetarnas" passivitet. Här, utan att försumma andra faktorer, understryker vi den avgörande roll som fackföreningsrörelsen spelar, såväl som den så kallade parlamentariska (och även utomparlamentariska...) vänstern, som sedan länge har agerat som borgarklassens transmissionsrem in i vår klass, för att forma den i enlighet med "landets", det vill säga den kapitalistiska ekonomins, överordnade intressen. Detta gäller i Italien liksom i vilket annat land som helst, även i de länder där kapitalet ser fackföreningsrörelsen som irrelevant och försöker klara sig utan den. Det är måhända ett trivialt konstaterande, men för att förenkla diskussionen utspelar sig den ekonomiska kampen – oavsett om den är fackligt baserad eller inte – alltid inom de oöverstigliga gränserna för vad som är förenligt med kapitalismen. Om eftergifter till fackliga krav påverkar vinsterna eller till och med produktionsprocessens kontinuitet, kommer de att avvisas direkt, kanske till och med genom repressiva statliga ingripanden. Det är därför uppenbart att lönekrav rent objektivt måste ta hänsyn till ekonomins "hälsotillstånd" i allmänhet och sedan hos det individuella företaget⁽²⁾. Det är lika uppenbart att i kriser, särskilt när det gäller en kris som sträcker sig över en hel historisk fas, minskar möjligheterna till motstånd så till den grad att det nästan upphör att existera. Men det är också sant att proletariatets klasskamp besitter styrkan att erövra en del av mervärdet – fortfarande inom den beryktade ramen för kompatibilitet – eller att i alla fall så långt det är möjligt begränsa arbetsgivarnas aggression. Engels påpekade i en mindre känd skrift gällande fackföreningar⁽³⁾ att i hans tids London och under i övrigt likvärdiga arbetsvillkor “åtnjöt” vissa delar av arbetarklassen högre löner än andra, eftersom de förstnämnda var organiserade i fackföreningar och kämpade, medan de senare, som var oorganiserade och därför passiva, var “mer än de förtjänade” så att säga, utlämnade åt hårdföra och arroganta arbetsgivare som drog nytta av situationen. Arbetarrörelsens historia är full av liknande situationer; det senaste exemplet, kronologiskt och fortfarande i Italien, är bud leverans anställda inom logistik-branschen, ett segment av arbetare som i huvudsak försummats av den etablerade fackföreningsrörelsen, trots deras snabba numerära tillväxt. Här har arbetsgivarna, som står inför en oorganiserad arbetskraft, haft fria händer – och har det i viss mån fortfarande – att införa arbetsvillkor (dvs. exploatering) som gränsar till slaveri.

Framväxten av ”gräsrotsfackföreningar”, främst Si Cobas, fyllde det tomrum som de etablerade fackföreningarna lämnat och har tack vare ihärdiga strider – som inte skett utan mycket höga kostnader – lyckats att delvis återskapa ”normala” exploateringsvillkor, men här har det nödvändigtvis stannat. Detta betyder naturligtvis inte att cheferna inte ständigt försöker höja denna ”genomsnittliga nivå”, som i alla andra sektorer, utan helt enkelt att om arbetarklassen inte kämpar, till att börja med genom försvar av de omedelbara arbetsvillkoren, får cheferna inte bara fingret, utan hela handen. Vi kommer inte att fördjupa oss i en omfattande kritik av den ”stridbara” eller ”gräsrots-baserade” fackföreningsrörelsen – gällande detta hänvisar vi till våra många artiklar – utan här vill vi bara betona det faktum att i den pågående klasskampen mellan kapitalisterna och proletariatet, att om det senare förblir i huvudsak passivt eller reagerar otillräckligt, kan det förra utöva sin roll obehindrat, till och med sin yttersta roll, ända till krigshets.

När det gäller att förklara vår klass passivitet råder det ingen tvekan om att kapitalismens femte kolonn, fackföreningarna, framför allt de stora fackförbunden, spelar en avgörande roll. [Se not från CWO i slutet av artikeln]. De har alltid gjort sitt bästa för att stödja kapitalets offensiv mot den löne-arbetande klassen, särskilt i tider då ”nationen kallar”⁽⁴⁾, då de leder arbetarna till socialt slaktande, precis som en herde leder sina får till slakteriet. De predikar – och praktiserar – social fred och för in perioder av kamp som undkommit, eller riskerat att undkomma, fackföreningarnas kontroll tillbaka in i arbetsgivarnas ramverk: kort sagt, de inhägnar klassen och kväver dess kamp för sina krav genom att låsa in den i en situation av exploatering.

Sammanfattningsvis så är det kapitalet som skriver och dirigerar den musik som fackföreningarna måste framföra, och det finns inget fackligt agerande, inte ens "militant", som kan ändra på detta tillstånd. Detta betyder inte, vilket vi upprepar för femtioelfte gången, att den "ekonomiska" kampen är död. Tvärtom betyder det bara att den ekonomiska kampen måste ta en annan väg än den fackliga.⁽⁵⁾

Allt detta visar hur försämringen av arbetarklassens arbets- och levnadsvillkor har accelererat under de senaste tre åren och kommer att fortsätta att förvärras. Men detta är bara det senaste steget i en process som inleddes för ett halvt sekel sedan, med slutet på efterkrigstidens ekonomiska boom och början på en ny historisk fas präglad av en fallande profitkvot som inte längre bara är en tendens. Vi anser att det är viktigt att understryka detta, inte minst för att visa på inkonsekvensen i reformismens krav och slagord i alla dess former, inklusive den ”alternativa” fackföreningsrörelsen. I detta avseende är ett av de mest populära slagorden är ”ner med vapnen, upp med lönerna!”. I sig är detta obestridligt: vem bland ”vanligt folk” skulle vilja ha krig och lägre löner? Poängen är att kapitalet idag (och de facto sedan decennier tillbaka) drivs av sina inneboende lagar i motsatt riktning: mot allt lägre löner och fler vapen. Denna insikt måste ingå i en omfattande kritik av det kapitalistiska systemet, så att krav på ”smör istället för vapen” inte förblir en evigt frustrerad strävan. Det innebär en klasskamp som inte har något annat alternativ än att sträva efter att gå bortom och faktiskt emot fackföreningspraxis, inklusive den mest ”radikala”. I vissa avseenden innebär detta återupplivandet av viss facklig praktik ”från förr”, när fackföreningarna, även om de redan var integrerade i förvaltningen av arbetskraften, på grund av omständigheterna – till exempel kalla kriget – tvingades att föra en kamp som var ojämförligt hårdare och till och med dramatisk – för klassen – än den nuvarande, även om den var politiskt steril eller, mer korrekt beskrivet, kontrarevolutionär. ⁽⁶⁾

Krisen skriver manuset

Idag finns det oändligt med litteratur om den sjunkande levnadsstandarden, om inte rentav utarmningen, bland proletariatet och till och med betydande delar av små-bourgeoisin, som pågått under de senaste femtio åren, om inte ännu tidigare om vi utgår från USA eftersom, som Marx påpekade, det mest avancerade landet – i detta fall där krisen historiskt sett började – visar vägen för andra. Det finns varken undersökningar eller statistik – uppenbarligen alla av borgerligt eller reformistiskt ursprung, vilket är samma sak – som inte visar på denna trend. Bara de mest arroganta företrädarna för "intelligentian" förnekar bevisen, tillsammans med de växlande politiker i regeringen och som, i egenskap av kapitalets agenter, naturligtvis försvarar det. Om de till äventyrs uttalar sig mot proletariatets växande svårigheter, är det bara för att använda det som ett trubbigt instrument i sin kamp om ministerposter.

För att bara nämna en av många studier, enligt den senaste utgåvan av European Barometer on Poverty and Precariousness⁽⁷⁾ säger en av fem européer (20 %) att de inte klarar sig på sin inkomst. I Grekland ökar siffran till 33 %, i Moldavien till 31 % och i Tyskland till 22 % (en kraftig ökning jämfört med 2024). Den sistnämnda siffran kan komma som en överraskning, med tanke på de statistiska uppgifter som ofta citeras av reformister och som visar att lönerna i Tyskland ökade med 30 % mellan 1990 och 2022, jämfört med en minskning på cirka 3 % här i Italien. I själva verket, som vi har observerat på annat håll,⁽⁸⁾ bör OECD:s uppgifter för Tyskland tas med en nypa salt, med tanke på att – vilket också konstaterats i flera studier – ”landet har krossat konkurrensen genom starka lönebegränsningar ... Detta innebär att produktivitetsökningarna har gynnat vinsterna snarare än arbetstagarna, som är fångade i en tudelad arbetsmarknad: där vissa, med mer trygga jobb, omges av en armé av “mini-jobs” som arbetar för några hundra euro i månaden.”⁽⁹⁾

För kapitalismen är det normalt att ökad produktivitet leder till ökade vinster. Dessutom är det värt att komma ihåg att inom kapitalets sfär betyder ”produktivitet” inte bara produktion av fler ”varor”, dvs. handelsvaror, utan också av mer mervärde. När detta inte sker, eller sker i avtagande och inbromsande takt, försätts systemet i kris. Detta är vad som har hänt, vi upprepar det, under ett halvt sekel, trots alla inbromsningar och till och med omsvängningar, ibland betydande, men dock fortfarande tillfälliga. ⁽¹⁰⁾ Kapitalet kastar sig då med upprört raseri in i finansiell spekulation och försöker kringgå värdelagen, undgå produktionsprocessen där mervärde utpressas, för att tjäna pengar på pengar, genom en abnorm expansion av fiktivt kapital, vilket bara är ett löfte, så att säga, om framtida värden, som ännu inte producerats och som kanske – eller troligen – aldrig kommer att produceras. För att ta ett mycket ”modernt” exempel, titta bara på vad som händer inom sektorn för artificiell intelligens (AI), kapitalets förlovade land (som de säger). Nåväl, enligt kapitalistiska källor är detta land hittills bara ett löfte. I själva verket håller en ny gigantisk spekulationsbubbla på att ta form, inte mindre än dotcom-bubblan i början av seklet⁽¹¹⁾ eller subprime-bubblan 2007. En välkänd kommentator jämför AI-rusningen med spekulationsfebern kring de engelska järnvägarna under första hälften av 1800-talet och konstaterar att trots många finansiella misslyckanden så slog järnvägarna till slut igenom, som för att säga att saker och ting ändå kommer bli bättre. Man glömmer dock att detta var under kapitalismens ungdomsfas, till skillnad från idag. AI är utan tvekan fyllt av förändringar som påverkar hela samhället, kanske till och med radikalt, men faktum kvarstår att ”en färsk rapport från Massachusetts Institute of Technology uppskattar att 95 % av AI-företagen idag inte är lönsamma; en färsk rapport från Bain Capital uppskattar att sektorn behöver minst 800 miljarder dollar i intäktsökning fram till 2030 för att göra de nuvarande investeringarna hållbara”. ⁽¹²⁾ Ett annat kapitalistiskt språkrör är, enligt vår mening, ännu tydligare när det gäller den egentliga lönsamheten i denna sektor: ”I USA har multipeln mellan aktievärdet och vinsten för de sju stora teknikbolagen⁽¹³⁾ överskridit 40, samma tröskel som fick internet-bubblan att spricka i början av millenniet. Priserna är skyhöga, men kassaflödet för Alphabet, Amazon, Meta och Microsoft har kollapsat med 30 % under de senaste två åren. Från 2024 till idag har Meta, Amazon, Microsoft, Google och Tesla spenderat 560 miljarder dollar vardera på AI-relaterade investeringar, men har bara genererat 35 miljarder dollar i AI relaterade intäkter. Open AI och Anthropic växer visserligen, men de är fortfarande långt ifrån lönsamma: de är värda 300 respektive 183 miljarder dollar, jämfört med uppskattade intäkter på 13 och 34 miljarder ... för att täcka kostnaderna för sina datorcentra måste Big Tech generera 2 biljoner dollar per år fram till 2030”.⁽¹⁴⁾ Det är uppenbart att detta är enorma siffror. Dessutom, om det vi lärde oss i grundskolan stämmer, är intäkter inte samma sak som profit. Detta borde räcka för att förklara den våg av uppsägningar som har drabbat och fortsatt kommer att drabba Big Tech (men inte bara dem) och samtidigt den arrogans med vilken den amerikanska imperialismen försvarar dem (liksom andra jättelika företag) mot fiender och ”vänner”. Faktum är att det ”vänliga EU” är ett av de största offren för det protektionistiska raseriutbrottet från gangstern i Vita huset, som med den ryska invasionen av Ukraina brutalt har accelererat den politik som hans föregångare genomfört för att ge sin förmodade europeiska ”allierade” ett hårt slag. På papperet, alltså. I verkligheten är EU både en vasall och en farlig konkurrent, som potentiellt kan skymma den stjärnbeströdda imperialismens överhöghet och därmed inte minst dollarns ” enorma privilegium” som den dominerande valutan på den internationella scenen. Sanktionerna mot Ryssland, främst mot kolväten, genom stängningen av de två Nord Stream-gasledningarna (den ena till och med sprängd), har berövat den europeiska kapitalismen en viktig marknad och en billig energikälla, vilket tvingat den att köpa amerikansk frackad gas, som är mycket dyrare och mer förorenande. Allt detta har som bekant lett till allvarliga svårigheter för den europeiska tillverkningsindustrin och, tillsammans med inflationen,⁽¹⁵⁾ för kontinentens arbetarklass. Utöver det och inte minst, drar kriget in det ointresserade proletariatet genom att använda dem som kanonmat på den ukrainska fronten.

Således betalar det ”tyska lokomotivet” ett högt pris och med det, på grund av befintliga band, även den italienska tillverkningssektorn. Generellt sett lider dock hela den kontinentala ekonomin mer än tidigare. Företag som så att säga är den tyska kapitalismens stolthet har varslat om tiotusentals uppsägningar. För närvarande har dessa spridits ut över några år för att i möjligaste mån dämpa den sociala ilskan, som tyvärr hittills inte har lett till klasskamp, utan till ett växande stöd för det nazistliknande partiet AfD. För att nämna några, mellan nu och 2030: Lufthansa (-4 000), Bosch (-22 000), Volkswagen (-35 000 ”frivilliga” avgångar), ZF (tillverkare av bildelar, -14 000 fram till 2028). Dessutom stängde nästan 24 600 företag 2024, medan konkurserna under första halvåret 2025 ökade med 9,4 % jämfört med samma period föregående år. ⁽¹⁶⁾ Som redan nämnts har den tyska bilkrisen förvärrat svårigheterna för den italienska tillverkningssektorn (en ökning av uppsägningar, ”industrikriser”, som man säger på fackförenings-politisk jargong). De ekonomiska relationerna mellan Tyskland och Italien (och Europa), redan prövade av osäkerhet, har därmed försämrats av de tullar som införts av den ”amerikanska vännen”.

Vapen eller smör? Nej, bara vapen

I detta sammanhang behöver många av kapitalismens trogna anhängare – inom den akademiska världen, journalistik och politik – göra sina röster hörda. De tror, eller vill att andra ska tro, att de skyhöga utgifterna för vapen är en gyllene möjlighet att stimulera den europeiska, ja till och med den globala, ekonomin. Detta kan sammanfattas med att säga att mer ”vapen” ger mer ”smör” åt alla. Exemplen är många, det är bara att välja och vraka. Låt oss ta ett som är särskilt illustrativt på grund av det tydliga sättet det formulerar problemet på – och det falska medvetande som genomsyrar det. I mars förra året publicerade Wall Street Journal en artikel med en titel som inte lämnar något utrymme för tvivel: ”Ett nytt hopp för Europas krisdrabbade ekonomier: militären.”⁽¹⁷⁾

Enligt författaren skulle den fyraåriga planen ReArm Europe, som senare med klassiskt borgerligt hycklande döptes om till Preserving Peace – Defence Readiness Roadmap 2030, till ett värde av 800 miljarder euro – varav 150 miljarder euro i SAFE-lån och resten skall betalas av enskilda stater – kunna skaka om den gamla kontinentens ekonomiska system. Detta är faktiskt vad europeiska politiker också verkar ”tänka”, med tanke på de aviserade och delvis redan genomförda ökningarna av militärutgifterna (vi kommer till det strax). Men författaren till artikeln är, som alla goda borgare, överseende med motsättningarna i sitt eget samvete, även om han försöker dölja det: ”Militärutgifterna påverkar ekonomin på många, ibland motstridiga sätt ... På längre sikt tyder forskning på att militärutgifter kan öka effektiviteten i ekonomin i stort. Ekonomer menar att statliga försvarsavtal kan främja stordriftsfördelar och stimulera innovationer inom civila industrier.” Det är en halvsanning, eftersom samma ivriga borgare tillägger, nästan i förbigående, att:

Visserligen ger tillverkning av ammunition och stridsspetsar inte samma ekonomiska fördelar som investeringar i industriutrustning eller infrastruktur. Vapen är avsedda att lagras eller förstöras, snarare än att användas för att öka produktionen eller minska transporttider.

Exakt: ur ett allmänt ekonomiskt perspektiv faller utgifter för vapen under kategorin improduktiva utgifter; ett slöseri med mervärde, ett avdrag från mervärdet, eftersom vapen betalas av staterna genom skatter som belastar arbetarklassen (främst) och företagen, samt medelklassen som lever på det primära mervärde som utpressas i produktionsprocessen.

På detta sätt omdirigeras kapital som skulle kunna användas till verkligt produktiva investeringar, och förvärrar därigenom den sjukdom – krisen – som det är avsett att bota. Statliga utgifter utgör en partiell och tillfällig lindring, något som visserligen garanterar stora vinster för militär-relaterade företag, men på bekostnad av det totala mervärdet och därmed andra sektorer av kapitalet. Därigenom förvärras konflikterna mellan kapitalen, och därmed mellan imperialistiska fronter, ytterligare, vilket driver på spiralen mot ett globalt krig. Författaren till artikeln ansluter sig således till den Keynesianska teorin om den positiva rollen av statliga ingripanden i ekonomin, liksom den pacifistiska reformismens företrädare. Skillnaden är att de senare, i sin ideologiska naivitet, skulle vilja rikta statliga stimulansåtgärder mot de sektorer som faktiskt skulle förbättra livskvaliteten (”smöret”: hälso- och sjukvård, utbildning, miljö, högre löner etc.) och höja sysselsättningen i mycket högre grad än till den militära sektorn. För att upprepa det uppenbara: vapen är oumbärliga för den härskande klassen, både för att säkerställa sin klassdominans och för att hävda sina egna intressen mot konkurrenter (ekonomiska och geopolitiska, dvs. imperialistiska). Skolor och sjukhus kan vänta – eller omvandlas till tjänster som man måste betala för – på samma sätt som miljön definitivt inte är en prioritet. Vidare är det visserligen sant att pengar som spenderas på ”sociala tjänster” genererar många fler jobb än vapenindustrin (eftersom den senare är en ”kapitalintensiv” sektor, vilket innebär att den har en hög organisk sammansättning med mycket maskiner och lite arbetskraft): mycket högre än tjänstesektorn, under förutsättning att vi överhuvudtaget kan tala om organisk sammansättning här. I vilket fall som helst måste vapen, precis som alla varor, betalas för. Varifrån ska vi då få pengarna, speciellt i ett historiskt ögonblick som detta, som präglas av kapitalismens strukturella kris? För oss är svaret självklart, och det faktum att vårt svar inte är en ideologisk förutfattad mening bekräftas av kapitalets egna aktörer i toppskiktet av kapitalismens institutioner.

Återigen har vi mängder av alternativ att välja mellan. Låt oss börja med Kansler Merz, som menar att ”välfärdsstaten, som vi känner den idag, inte längre är ekonomiskt hållbar”⁽¹⁸⁾, och går vidare till den obeskrivliga Rutte, Natos generalsekreterare och den amerikanske presidentens trogne följeslagare: ”Jag vet att ökade försvarsutgifter innebär minskade utgifter för andra prioriterade områden. Om man inte vill höja skatterna. ... Men generellt sett innebär högre försvarsutgifter minskade anslag till andra prioriterade områden, men det kan göra stor skillnad för vår framtida säkerhet.”⁽¹⁹⁾ Ännu tydligare är författaren till en ledare i Financial Times, som citeras av ekonomen Michael Roberts: ”Europa måste skära ned sin välfärdsstat för att bygga upp en militärstat. ... [välfärdsstaten] var ett resultat av ovanliga historiska omständigheter som rådde under andra hälften av 1900-talet och som inte längre råder ... Regeringarna kommer att behöva vara mindre generösa mot de äldre ... välfärdsstaten som vi känner den måste dra sig tillbaka något: inte så mycket att vi inte längre kommer att kalla den för det, men tillräckligt för att det ska kännas. ⁽²⁰⁾ Då välfärd är indirekta och uppskjutna löner och en nedskärning av denna ”institution” en ren och skär lönestöld, har kapitalistklassen i åratal ägnat sig åt att ”skada” proletariatet och kommer att göra det i allt större utsträckning. I viss mening håller vi med kapitalets försvarare. Vi har faktiskt länge hävdat att de ”ovanliga historiska omständigheterna” är över. Med andra ord är den exceptionella uppgångsperioden i ackumulations-cykeln efter 1945 över. På den tiden gjorde större profitmarginaler det möjligt för kapitalet att ”bevilja” högre löner inför en klart mer stridbar arbetarklass som fortfarande var driven av möjligheten till ett alternativ till det kapitalistiska samhället, hur förvrängt detta än var av stalinismen. Allt detta saknas idag. Journalisten på Financial Times, som inte behöver bekymra sig om att ljuga för att vinna val, kan med brutal uppriktighet uttrycka vad kapitalisterna tänker och gör genom att skissera sina regeringars färdplan, utan undantag. I detta avseende bör de som hånfullt avfärdar det berömda budskapet att statliga institutioner representerar borgarklassens verkställande utskott ta en titt på de meritförteckningar som många av kapitalismens politiska aktörer stoltserar med. Merz hade till exempel en gång en hög befattning på BlackRock, Rutte arbetade på Unilever, som kontrolleras av BlackRock och Vanguard,⁽²¹⁾ Macron hade en viktig position på investmentbanken Rothschild & Co, för att inte tala om hans nära band till Starmer och dennes regerings kopplingar till City of London, eller Crosetto, Italiens försvarsminister, tidigare anställd hos Leonardo, Italiens ledande vapenproducent.⁽²²⁾

Sedan flera år tillbaka har de ovan nämnda ekonomiska “entiteterna”, liksom hela den militärindustriella apparaten, sett sina aktiekurser stiga ohejdat, drivna av ökade militärutgifter. Detta gäller i ännu högre grad efter de beslut som fattats under de senaste månaderna av Nato, EU med flera. Och det är därför Financial Times utan omsvep säger att ”välfärdsstaten” måste skäras ned, annars skulle skatterna på företag och de rika i allmänhet behöva höjas (vilket inte vore mindre än ett majestätsbrott mot kapitalet). I årtionden har regeringarna tävlat om att sänka dem. Om krisen minskar den allmänna ”betalningsförmågan”, vem ska då betala?

Det är uppenbart – liksom alltid, och nu i allt högre grad: arbetarklassen. Sjukhus, skolor och miljön har därmed fått stå tillbaka – men nu har de ännu lägre prioritet – och hamnar långt bakom utgifterna för rustning. Macron sa det, och hans kolleger upprepar det i kör: ”Det finns sektorer där insatser är en absolut republikansk plikt. Försvaret är en av dem”.⁽²³⁾

”I en värld full av tyranner är försvar en nödvändighet, inte ett val”, lyder rubriken i Il Sole 24 Ore+.⁽²⁴⁾ Med tyranner menas Putin, Xi Jinping och deras gelikar, definitivt inte Trump, demokratins berömda förkämpe, som med sin One Big Beautiful Bill Act, budgetlagen, har skurit ned de redan magra mat- och vårdsubventionerna för miljontals av de fattigaste amerikanerna. Samtidigt, i linje med sig själv och sitt mandat, sänker han skatterna för de rika och förbereder miljardkontrakt med beryktade Big Tech⁽²⁵⁾ (och de gigantiska försvarsföretagen) för tekniskt avancerade vapensystem, däribland Golden Dome, en modern version av Reagans ”Star Wars”-program (Strategic Defence Initiative, 1983). Om allt detta bidrar till att kraftigt öka den offentliga skulden (detsamma gäller för andra länder ...) och därmed med ränta uppväger de ökade skatteintäkterna från tullarna, är det inget problem. Problemet ligger alltid, och endast, hos proletariatet boende i USA och hos dem som kommer att drabbas av motreaktionen från Vita husets protektionism.

Samtidigt har EU, som är så strikt när det gäller att införa budgetåtstramningar för sina egna medlemsländer (dvs. för deras proletariat), beslutat att länder med ett budget-underskott på mindre än 3 % kan dra av 1,5% av militärutgifterna från budgetberäkningen och få tillgång till SAFE-lånet. Italien planerar att nå målet senast 2026. Samtidigt har regeringen i DPFP (dokumentet för planering av de offentliga finanserna) redan aviserat ytterligare anslag på 23 miljarder euro fram till 2028. Men som vi vet var det hela EU, med undantag för Spanien, som böjde sig för Trumps diktat vid Natos toppmöte i juni i Nederländerna och gick med på att öka militärutgifterna till 5 % av BNP fram till 2035, varav 3,5 % på vapen och 1,5 % på relaterade utgifter. I vilket fall som helst, diktat eller inte, har staterna sedan länge öppnat sina plånböcker för dödens handelsmän, just därför att ett globalt krig inte längre bara är en teoretisk hypotes med tanke på att försöken att övervinna kapitalet kris blir alltmer uttömda, vilket gör den politiska inramningen alltmer komplicerad och svårhanterlig. EU själv godkänner en flerårig ökning av staternas anslag för legalt organiserad slakt: ”Enligt officiella uppgifter från Europeiska rådet har militärutgifterna och specifika vapenutgifter i EU länderna redan ökat med 121 % respektive 325 % i reala termer mellan 2014 och 2024.” ⁽²⁶⁾ Mer specifikt: ”År 2021 uppgick EU-ländernas totala militärutgifter till 218 miljarder euro, år 2024 steg de till 343 miljarder euro och för innevarande år uppgår de till 392 miljarder euro.”⁽²⁷⁾ Till detta måste även läggas Preserve Peace Plan…

Men kanske är dessa siffror inte helt representativa för den europeiska borgerlighetens avsikter, om den bild som den europeiska försvars-kommissionären Kubilius målar upp är ens någorlunda realistisk: ”Vi européer kommer att investera cirka 6,8 biljoner euro i försvarssektorn fram till 2035, varav 50% kommer att gå till inköp av vapen: det kommer att bli en verklig finansiell big bang.”⁽²⁸⁾

Här återfinns nämligen de stora sparfonderna som BlackRock, industrikoncerner som Rheinmetall eller Leonardo och hela det bedrövliga sällskap som är sammanflätat med dem, som genom de regeringar som troget verkställer deras vilja accelererar den pump som suger pengar ur proletariatets tomma fickor och häller dem i finanskapitalets bottenlösa fonder, för att tala med Lenin. Och Green New Deal, med sitt miljöskydd? ”Kom igen, vi är inte ideologiska”, säger den irriterade europeiska borgerligheten som ligger långt efter de ”gröna” teknologier som utvecklats av Kina och som hotar att utplåna flera europeiska industrisektorer. Först var det främst de nationalistiska ”ogrerna” som hade något emot Green New Deal eller den ”ekologiska omställningen” (även om den var mycket mild), sedan anslöt sig den ”respektabla” borgerligheten: försvaret av frihet, demokrati och den europeiska ekonomins konkurrenskraft är värt några skogar som brinner upp i torkan, några översvämmade floder och lite kroppar som spolas bort av de ”galna” vågorna i ett allt mer ömtåligt territorium, våldtaget av årtionden av kapitalistisk så kallad utveckling.

Men det finns ett alternativ

Den successiva utarmningen av arbetarklassen och delar av småborgerligheten, den fortgående försämringen som undergräver de mest grundläggande förhållandena för samexistens i stora urbana områden – en konsekvens av kommersialiseringen av livets alla aspekter – sjukdomar, även dödliga, orsakade av förstörelsen av ekosystemet, klimatförändringar, krig, till och med en kärnvapen-apokalyps: detta är vad kapitalet har i beredskap för oss, den enda ”lösningen” på dess olösliga motsättningar.

Det är en extremt dramatisk utsikt, men det finns ett alternativ, och det ligger i händerna på den klass vars exploatering detta samhällssystem bygger på, ett system som inte längre kan erbjuda mänskligheten något progressivt, utan bara mer lidande och förstörelse. Det är proletariatet, den löne-arbetande arbetarklassen, som måste vakna upp ur den djupa dvala som den har hållits i under årtionden av borgerligheten och dess ideologiska uttryck, inte minst socialdemokratin (kort sagt reformismen) samt det politiska och, skulle man nästan kunna säga, ”psykologiska” arvet från stalinismen. Att klättra uppför denna dödliga brant är ingalunda enkelt, men det är möjligt. Av denna anledning deltar vi, tillsammans med andra likasinnade organ, i försöket att bygga upp verkligt internationalistiska kommittéer. ⁽²⁹⁾ Som ett första steg innebär detta att sammanföra dem som placerar sig på proletariatets sida: mot alla former av nationalism, mot alla uttryck för borgerlig ideologi, för att påminna vår klass om den grundläggande principen om den oförsonliga motsättningen mellan ”oss” och ”dem”, mellan proletariatet och kapitalisterna, med allt vad detta innebär i form av klasskamp. Endast på grundval av dessa (så att säga) ”minimi-” utgångspunkter kan vi försöka motverka imperialistiska krig, den oundvikliga produkten av det kapitalistiska produktionssättet. Vi har inga illusioner; vi vet hur snårig vägen är, men vi tror att det är ett viktigt och nödvändigt försök. Nödvändigt, ja, men för oss otillräckligt: tills de mest stridbara och handlingskraftiga proletärerna blåser liv i den revolutionära organisationen – det internationella partiet för den kommunistiska revolutionen – kommer kapitalet att kunna kasta hela planeten in i det mest brutala barbari, men på ett eller annat sätt kommer det att lyckas upprätthålla sitt monstruösa samhällssystem.

Fotnoter:

Översatt från Prometeo (Serie VII), “Teoretisk tidskrift för undersökning och kamp för den kommunistiska revolutionen” av Internationalist Communist Party (grundat 1946). Översättning: Kompass-gruppen efter översättning av Communist Workers’ Organisation (UK), januari 2026

De största fackförbunden i Italien:

• CGIL (Confederazione Generale Italiana del Lavoro), grundat 1944 med stöd av kommunistpartiet;
• CISL (Confederazione Italiana Sindacati Lavoratori), en i huvudsak katolsk avknoppning från CGIL 1950, ursprungligen knuten till det numera upplösta och diskrediterade kristdemokratiska partiet.
• UIL (Unione Italiana del Lavoro), också grundat 1950, på en mer pragmatisk och mindre ideologisk grund.

(1) leftcom.org

(2) Det sistnämnda var särskilt tydligt under 1800-talets kapitalism med ”fri konkurrens”, innan den omvandlades till monopolkapitalism, då ett fåtal jättelika företag satte ramarna för andra företag att följa.

(3) Engels, Unpublished Writings on Workers' Struggles (från Labour Standard, maj–juli 1881), Edizioni Prometeo, 1978. Finns på engelska här: marxists.org

(4) För att begränsa oss till perioden efter andra världskriget, under återuppbyggnaden, under den heta hösten, under åren av ”nationell solidaritet”, löneavtalen 1992–93, och så vidare.

(5) För att citera en av många skrifter om denna fråga, se leftcom.org

(6) En artikel i Battaglia Comunista från många år sedan är upplysande i detta avseende, eftersom den underliggande frågan alltid är densamma: ”Scioperi a catena, niente lotta di classe”, Battaglia Comunista, nr 20, 10–17 juni 1948.

(7) Redigerat av Secours populaire français, i samarbete med Arci, i Roberto Ciccarelli, ”Promesse contro la povertà investimenti nella guerra”, Il Manifesto, 11 september 2025.

(8) ”Wages, Employment, and the Out-of-Tune Trumpets of the Bourgeoisie”, engelsk översättning i: leftcom.org

(9) Matteo Bortolon, ”Germania anno zero (ma non per le armi)”, Il Manifesto, 6 september 2025.

(10) Offshoring, en frontalattack mot den globala arbetarklassen, etc.

(11) Mellan 1997 och 2000 stimulerade utvecklingen av internet finansiell spekulation som strömmade in i denna nya sektor och skapade en ”bubbla” – förväntade vinster översteg med råge de realiserade eller uppnåbara – som snart sprack och orsakade en kedjereaktion av konkurser.

(12) Federico Fubini, ”Il miracolo in borsa”, Corriere della Sera, 20 oktober 2025.

(13) De ”magnifika sju” inom Big Tech avser här Alphabet, Amazon, Apple, Tesla, Meta Platforms, Microsoft och Nvidia.

(14) Giuliano Noci, ”Europa e USA: le due ‘bolle’ dell'intelligenza artificiale”, Il Sole 24 ore+, 15 oktober 2025.

(15) Inflationen började redan före februari 2022, men den drevs inte bara av den vanliga spekulationen utan också av kriget i sig.

(16) Gianluca Di Donfrancesco, ”Aerei, automotive, componentistica: per l'industri tedesca è l'ora dei tagli”, Il Sole 24 ore+, 7 oktober 2025.

(17) Tom Fairless, The Wall Street Journal, wsj.com

(18) M. Bortolon, Il Manifesto, cit.

(19) Citerat av Giorgia Bonamoneta, i ”Per aumentare la spesa militare si taglia salute e pensioni”, QuiFinanza, 19 juli 2025.

(20) Michael Roberts, ”From welfare to warfare: military Keynesianism”, thenextrecession.wordpress.com

(21) Som bekant utgör de tillsammans med State Street Corporation, det multinationella finansiella tjänste- och bankholdingbolaget med säte i Boston, de mäktigaste investeringsfonderna, med andelar (och kontroll) i många företag.

(22) Se Marco Revelli,"Cinque per cento in armi... Forse “solo un dio ci può salvare”, i Volere la luna, 10 juli 2025.

(23) Massimo Nava,"Più armi, meno cure, meno vacanze (la Francia dà l'esempio)", Corriere della Sera, 16 juli 2025.

(24) Sergio Fabbrini, 6 juli 2025.

(25) A.D. Signorelli, ”La Silicon Valley è pronta ad andare in guerra”, Wired, 30 juni 2025.

(26) Gianni Alioti, ”Il nuovo complesso militare-industriale UE”, Il Manifesto, 17 juni 2025.

(27) Francesco Vignarca, ”Economia di guerra permanente”, Il Manifesto, 17 oktober 2025. Italiens intäkter förväntas uppgå till nästan 34 miljarder euro 2025, vilket naturligtvis är en ökning jämfört med föregående år.

(28) Vignarca, cit.

(29) Initiativet No War but the Class War (NWBCW), som i Italien går under namnet comitati internazionalisti contro la guerra.