Vi välkomnar bildandet av Class War, kärnan till en ny grupp i Sydasien. Dessa kamrater har från början förts samman genom arbetet i NWBCW South Asia, men kände alltmer behovet av en permanent politisk organisation som ett naturligt nästa steg. Att så fröet till en framtida återuppvaknande av klassen är ingen enkel uppgift, men vi hoppas kunna ta oss an utmaningen tillsammans. Samtidigt kommer NWBCW South Asia att fortsätta verka som ett gemensamt initiativ med andra internationalister i regionen.⁽¹⁾

Grundnings dokument från Class War

Kapitalismen i Sydasien rör sig längs en katastrofal bana. Bakom retoriken om ”ekonomisk tillväxt” och ”framväxande makt” döljer sig faktumet att majoriteten av befolkningen blir allt fattigare. Från industri till jordbruksområden så splittras samhället av ekologisk förstörelse, sekterism och allt grövre exploatering av arbetskraften. Den härskande klassen, uppdelad i rivaliserande nationalstater och politiska fraktioner, erbjuder endast permanent kris och en växande risk för ett allmänt krig.

Arbetarklassen förblir politiskt avväpnad. Den traditionella ”vänstern”, från parlamentarisk stalinism till maoistisk gerillakrig, har nått en historisk återvändsgränd. Genom att binda arbetarna till nationalism, borgerlig demokrati eller myten om ”halv-feodalism” reproducerar dessa krafter det kapitalistiska herraväldet. De befäster splittringen längs kaster, religioner och regioner och döljer den grundläggande motsättningen mellan kapital och arbete.

Class War har bildats för att helt och hållet bryta med dessa mystifieringar. Vi hävdar att det inte finns någon nationell lösning på proletariatets exploatering. Endast genom arbetarklassens politiska självständighet och återvändandet till den revolutionära marxismens kompromisslösa principer kan vi stå emot kapitalet.

Vi anser oss inte vara partiet, utan en kärna som är engagerad i teoretisk förtydligande och politisk intervention. Arbetarklassens frigörelse måste vara arbetarnas egen uppgift, organiserat internationellt. Som sympatisörer till Internationalistiska Kommunistiska Tendensen arbetar vi för att förankra den kommunistiska vänsterns traditioner i Sydasien som en del av kampen för världsrevolutionen.

För att klargöra vår inriktning lägger Class War fram följande plattform:

1. Det kapitalistiska samhället befinner sig överallt i kris, och det yttrar sig i Sydasien som en situation där samhället står inför en olöslig kris som drivs av profitkvotens fallande tendens. Denna grundläggande motsättning hindrar ackumulations processen och tvingar kapitalet att kompensera för sin minskande lönsamhet genom intensifierad exploatering av både arbetskraft och natur. Konsekvenserna av denna hindrade valorisering är tydliga i den accelererande ekologiska förstörelsen och den agrara krisen som driver bönder till självmord. Dessutom drar dessa fördjupade ekonomiska motsättningar oundvikligen in regionen i större imperialistiska konflikter då globala makter konkurrerar om att säkra de återstående resurser och marknader som är nödvändiga för deras överlevnad.
2. Vi baserar oss på proletär internationalism och vägrar ge stöd till någon nationalstat, vare sig de är befintliga eller aspirerande. Nationella befrielserörelser kan inte tjäna arbetarklassens intressen i den nuvarande imperialistiska epoken. Vi motsätter oss alla nationalistiska projekt, inklusive (men inte begränsat till) kashmirisk separatism, Khalistan-förespråkande, Tamil Eelam-förespråkande, Balochisk nationalism och upproren i nordöst, då dessa är borgerliga projekt som delar upp arbetarklassen längs territoriella linjer. Vi motsätter oss även hindu-nationalism, singalesisk buddhistisk nationalism, bengalisk nationalism, regional chauvinism och kommunalpolitik, eftersom vi ser dessa som instrument som brukas av den härskande klassen för att splittra proletariatets enhet och leder arbetarnas kamp in i återvändsgränder som tjänar konkurrerande kapitalistiska fraktioner.
3. Arbetarklassen är den enda revolutionära klassen som kan avskaffa kapitalismen. Revolutionär omvandling kräver en oberoende kamp av arbetare utanför fackföreningar, parlamentariska institutioner och NGO-ramverk. Istället måste kampen föras genom bildandet av autonoma klassorgan, så som arbetsplatskommittéer, stormöten, strejkkommittéer och arbetarråd som kan avveckla kapitalistiska förhållanden och bygga ett socialistiskt samhälle.
4. En framgångsrik revolution måste vara internationell i sin omfattning och kräver en världsrevolution för att konsolideras. För att segra måste den revolutionära minoriteten inom arbetarklassen organisera sig. Denna organisation kan inte förstås som en regering i väntan på makten, utan som ett organ inom klassen och utgjord av klassen själv. En revolutionär organisation måste existera i förväg för att försvara det kommunistiska programmet och ingripa i den dagliga kampen, men denna revolutionära organisation blir först ett revolutionärt parti när den accepteras av arbetarklassen som dess politiska referenspunkt under masskampens gång. Partiet uppstår ur arbetarklassen och dess kamp, och dess uppkomst sker parallellt med klassens allmänna kampmedvetande, vilket ingen voluntarism eller kortsiktiga taktiska förändringar kan påskynda. Partiet ingriper inom råden som en organiserad kraft, aldrig som en kraft “ovanför” dem, och kämpar inom dem för att driva programmet framåt. Den ryska revolutionen 1917 var en äkta proletär revolution och förblir en internationell inspirationskälla som början på en besegrad världsrevolutionär våg.
5. Den ryska revolutionens isolering till ett enda land, efter den revolutionära vågens nederlag på andra håll, ledde oundvikligen till ett svek mot dess socialistiska innehåll och framväxten av statskapitalism under en alltmer centraliserad och byråkratisk stat, vilket visade att socialism inte kan byggas upp i ett enda land.
6. Fackföreningarna i hela Sydasien har integrerats fullständigt i den kapitalistiska statsapparaten och fungerar inte längre som kamporganisationer för arbetarklassen. Även om fackföreningarna består av arbetare och hävdar att de försvarar deras intressen, verkar de uteslutande inom kapitalismens ramverk och tjänar främst till att disciplinera arbetskraften och förhindra självständiga aktioner från arbetarklassen. Vi avvisar strategier som syftar till att erövra fackföreningarna för revolutionära ändamål eller omvandla dem till revolutionära instrument.
7. Vi avvisar kategoriskt parlamentarism och deltagande i val, eftersom parlamentet utgör en integrerad del av den borgerliga statsapparaten som inte kan utnyttjas i proletariatets kamp. Valpolitik, oavsett om den bedrivs av parlamentariska vänsterpartier eller stalinistiska organisationer, tjänar endast till att leda arbetarklassens aktioner in i återvändsgränder och förstärka illusionerna om den borgerliga demokratin.
8. Vi motsätter oss alla former av folkfront, enhetsfront eller koalitionspolitik som innebär klassamarbete eller urvattning av revolutionära principer. Historiska erfarenheter visar entydigt att när arbetarklassen eller dess revolutionära förtrupper har deltagit i folkfronter, antifascistiska fronter eller nationella demokratiska fronter med borgerliga eller småborgerliga krafter, har sådana allianser stärkt kapitalismen, oavsett uttalade avsikter.
9. Sydasiens agrar ekonomier har genomgått en kapitalistisk omvandling. Landsbygden kännetecknas inte av halv-feodala förhållanden utan av kapitalistisk klassdifferentiering, småskalig varuproduktion, allmänt lönearbete och marknadsdominans. Den halv-feodala tes som propageras av maoistiska och naxalitiska rörelser framställer felaktigt kapitalistiska förhållanden inom jordbruket som feodala rester och legitimerar därmed småborgerliga bondeuppror snarare än en självständig arbetarklasskamp. Små och marginaliserade bönder fungerar främst som ett lantligt halvproletariat, som kombinerar självförsörjande jordbruk med lönearbete, medan en minoritet av kapitalistiska bönder dominerar produktionen genom mekanisering och exploatering av arbetskraft. Naxalisternas strategi med gerillakrig baserad på bönderna representerar ett nationalistiskt och småborgerligt politiskt program som är oförenligt med proletär internationalism och oförmöget att överskrida kapitalistiska relationer.
10. Vi kämpar för arbetarklassens enhet mot alla splittringar som det kapitalistiska samhället påtvingar längs linjer av kast, religion, region, språk, etnicitet och kön. Kastväsendet, som har för-kapitalistiska rötter, har fullständigt införlivats i och omvandlats av den sydasiatiska kapitalismen till en mekanism för arbetskraftssegmentering, lönesänkning och förhindrande av klassolidaritet. Vi motsätter oss kastförtrycket som en del av kampen mot den kapitalistiska exploateringen i sig, och inser att Daliternas befrielse inte kan uppnås genom representation inom den befintliga staten, utan kräver avskaffandet av hela systemet av klassamhälle.
11. Det forna Sovjetunionen och dagens Kina, Kuba, Nordkorea och Vietnam är inte socialistiska samhällen, utan statskapitalistiska regimer som kännetecknas av byråkratisk exploatering av arbetarklassen. Dessa system kan inte försvaras av arbetarna och utgör inte modeller för frigörelse. På samma sätt fungerar den parlamentariska vänstern i Sydasien, inklusive CPI, CPM, JVP och Awami League, som förvaltare av kapitalismen på statlig nivå och utgör hinder för ett genuint oberoende för arbetarklassen.

Vi står som sympatisörer till Internationella Kommunistiska Tendensen (IKT) och arbetar för att etablera en formell sektion av IKT i Sydasien, som bidrar till den internationella kampen för proletär revolution och uppbyggnaden av ett världsomspännande kommunistiskt samhälle.

Fotnoter:

(1) NWBCW South Asia kan kontaktas genom deras websida och genom Instagram och Twitter/X.