Hittills har den israeliska operationen "Cast Lead" orsakat nästan 500 döda, många av dem civila, och 2000 skadade, varav hälften av dem är allvarligt skadade. Det är ett blodbad som har haft få prejudikat i den eviga konflikten i Mellanöstern. De ursinniga israeliska reaktionerna på uppskjutning av Qassam och katyusha raketer från Hamas har obönhörligen förgjort allt och alla efter 18 månader av politisk och ekonomisk isolering. Raketattackerna har tjänat som svepskäl för att kunna genomföra en militär operation som redan var förberedd och planerad in i minsta detalj. Operationen har genomförts med största beslutsamhet genom att använda nya och avancerade vapen. Den tycks inte ha något särskilt ändamål men i själva verket har den en rad mål, några gamla och några nya.

1. Med denna aktion avser regeringen i Jerusalem att avsluta sitt spel med Hamas. Syftet är inte att undanröja dess mest formella motståndare bland palestinska nationalister (det känns mycket lättare att låtsas att tala med Abu Masens palestinska myndighet) men det ska försvaga Syriens och Irans operativa förmåga, för att de fortsätter att vara Israels viktigaste fiender i det imperialistiska scenariot i Mellanöstern. I Gaza står iranska och syriska regionala imperialistiska ambitionerna bakom Hamas, som finansieras och serveras från Damaskus och Teheran. Den senare hoppas på en ny israelisk förödmjukelse tilldelad av dess andra allierade, Hizbollah i Libanon 2007.
2. Med denna militära operation, och därmed den diplomatiska och politiska kris som den har orsakat i hela arabvärlden, har Israel slutat att förhandla med Syrien över återupprättandet av Golanhöjderna, förhandlingar som endast började för ett kort tag sedan efter många års vägran från Israels sida . För Israel har Golanhöjderna en dubbel funktion. De är strategiskt viktiga för kontroll av de syriska och libanesiska gränser, och de har ekonomiska fördelar såsom kontroll av vattenförsörj-ningen och som en källa till odlingsbar mark.
3. Samtidigt är krisen i Gaza ett försök av regeringen i Jerusalem för att ställa president Obama inför en redan fastställd fakta, även om han redan har förklarat att han är vid sidan av de "historiska allierade”. Detta säger oss mycket om den nya administrationens fortsättning av USA: s imperialistiska roll i det mycket viktiga Mellanösternområdet, och om Israels avsikt med att betona den viktigaste strategiska roll som landet spelar mot Iran och Ryssland i det "stora spelet" i Centralasien; för kontroll och utnyttjande av dess olje-och gasreserver.
4. EU, särskilt Frankrike, drar nytta av denna kritiska situation genom att återställa sig både diplomatiskt och ekonomiskt i en region där det blev utvisat för flera år sedan. Bortsett från förhandlade lösningar som inte förändrar något, kan den förödande internationella ekonomiska krisen endast påskynda och intensifiera händelser av detta slag. Logiken med väpnade konflikter och krig är på dagordningen från Libanon till de ockuperade områdena, från Georgien till Tjetjenien och från Mellanöstern till Kaukasus. De insatser som sätts in är inte bara för att kräva blodshämnd mellan Israel och Palestina, eller mellan Ryssland och Georgien, utan för att kontrollera Sydossetien och omdefiniera maktförhållandena mellan stora och små imperialister inför den globala krisen.

Under tiden får den palestinska civilbefolkningen och Proletariatet betala priset. Så länge massorna kapitulerar till intressen av kapitalistiska religiösa fundamentalism, eller till strategier av de större och mindre imperialistiska krafter har de ingen annan utsikt än att slaktas som lamm på altarna. Detta är det största hindret för att återuppliva klasskampen. Antingen väljer de arabiska massorna - idag är det givetvis palestiniernas tur, imorgon kan det vara Proletariatet annanstans i regionen som har oturen att vara i centrum av imperialistiska intressen - vägen till klasskamp, eller är fruktansvärda händelser som denna avsedda att upprepas med ännu mer förödande konsekvenser och med försämring av den internationella krisen. I dag, mer än någonsin, kan den döende kapitalismen producera endast kriser, fler uppoffringar från arbetare, växande svält, fattigdom och krig för att garantera en fortsatt framtid åt sig själv.

Den arabiska Proletariatets framtid vilar på förkastandet av uppoffringspolitik och genomförandet av den oförsonliga kampen mot sina respektive borgarklasser, oavsett huruvida de aktuella ideologierna är sekulära, successiva, populistiska eller fundamentalistiska. Kampen måste grunda sig på revolutionära omintetgöranden (defeatism) av all krig, oavsett deras motiveringar eller ursprung. Proletariatets tragiska uppoffringar i Gaza får lära oss detta.