Imperialism: Vad det är, vad det inte är och vart det leder

Måndagen den 18 november höll CWO (IKT sektion i England) ett offentligt möte i Manchester på temat imperialism. Nedan publicerar vi presentationen följt av bidrag från den efterföljande diskussionen.

Presentationen

"Imperialism", i marxistisk terminologi, har en specifik definition. Det är en ekonomisk definition som förklarar hur kapitalismen kom att dominera världen och hur den fortsätter att överleva. Det är en förklaring som implicerar de härskande klasserna i varje nation, stor som liten. Till frustration för oss har termen "imperialism" manipulerats och fördunklats till att komma att betyda något helt annat för de flesta i vårt samhälle. När Lenin skrev Imperialismen: Kapitalismens högsta stadium 1916(1) var det en reaktion på missbruket av termen av Andra internationalens så kallade socialister. I det här fallet hade socialister, varav Kautsky är det mest kända exemplet, förlorat sitt marxistiska sinnelag och istället satt sin tillit till staten och reformismen. När första världskriget syntes på horisonten utförde de olika typer av opportunistisk akrobatik för att uppfinna en definition av imperialism som rättfärdigade att stödja sin egen nations krigsansträngningar. Faktum är att, genom hela Lenins kritik, ser vi att imperialismens kapitalistiska försvarare, de som främjade förstörelsen av världen ( från Kejsaren och kapitalisterna till högersocialdemokraterna Ebert och Noske ) framlägger en bättre förståelse av imperialismen än de vilseledda socialisterna.(Kautsky)

Idag har vi ännu fler problem, inte minst efter Stalins förvrängningar av många termer.(2) Sanningen är att det enda ord som har förvrängts mer än imperialism är kommunismen själv. Nu finns ordet "imperialism" på varje "kommunistisk" affisch. Där Andra international-isterna omdefinierade imperialismen för att försvara sina egna västliga länder, omdefinierar vänsterister påverkade av stalinistiska och trotskistiska förvrängningar imperialismen idag till att försvara vilken som helst som är fiende till väst. Gaddafi, Hussein, Chavez och nu senast Sinwar, alla blir till ädla antiimperialistiska kämpar. Ukraina påminde oss återigen om att många vanliga liberaler också plötsligt använder termen, nu tillämpad på Ryssland – återigen för att stödja en krigshetsare mot en annan.

Kort sagt, imperialism är inte bara en politik som ett land för mot ett annat.

Vi kan inte tala om imperialism utan att tala om kapitalism. Kapitalism, i teorin, har vi fått lära oss, definieras av dess fria marknad, fria konkurrens mellan de enskilda ägarna av producerande företag. I Europa på 1860-talet stod denna form av kapitalism på sin topp, ,- med industrialiseringen som hade fullbordats. Kraschen som följde 1873 såg den ökande framväxten av karteller – företag som gick samman för att slå ut konkurrensen. Under en kort högkonjunktur 1889 började allt fler företag ansluta sig till karteller och under hela 1890- talet blev kartellsystemet en etablerad och permanent företagsform – mest inom råvaruhandeln. Vid nästa ekonomiska krasch 1900-1903 verkade karteller vara lösningen för kapitalisterna, och fri konkurrens vara problemet. Ägandet av produktionsmedlen var nu på god väg att koncentreras i händerna på en krympande minoritet. Med ett annat ord, monopol. Monopol, som skapades från de inledande allianserna mellan ett fåtal företag, var i stånd att trakassera, utpressa och utrota mindre företag. Ägarna till dessa konglomerat har ingen speciell kunskap om industrin men vet hur man ackumulerar och investerar rikedom. Vi kallar dessa finansspekulanter.

Medan produktionsmedlen koncentrerades, så gjorde bankerna det också, och deras syfte kom att förändras i processen. Ursprungligen var banken en mellanhand genom vilken kapitalister gjorde betalningar. Precis som med kartellerna, blev de små bankerna absorberade eller eliminerade av växande bankallianser, allianser som så småningom kunde ta total kontroll över de kapitalistiska företagsägarna och i huvudsak bli de som drev kapitalismen. Till slut kom de största bankerna och de största företagen att agera gemensamt, och detta monopolistiska system fullbordades av sammansmältningen av bankerna, företagen och staten. Med Lenins ord, "en sorts arbetsdelning mellan några hundra finanskungar som regerar över det moderna kapitalistiska samhället". Den totala kontrollen över ekonomin var inte längre i händerna på industriägarna, utan i händerna på spekulanter och bankirer; den stora åtskillnaden mellan penningkapital och produktivt kapital, detta är finanskapitalet när det är som mest kraftfullt. Det land som producerar mest är inte längre det mäktigaste – utan det land som äger mest. Där har vi vad vi skulle kalla supermakter, en liten minoritet av länder som driver kapitalismen genom finansiell dominans.

Vid en viss punkt leder den kapitalistiska expansionsdriften kapitalister bortom sina egna hemländer i jakten på större vinster. De börjar exportera kapital till mindre ekonomiskt utvecklade länder, investerar i industri utomlands, delar ut lån och påtvingar slutligen en monopolistisk modell av kapitalism på hela världen. Hela världen delas då upp mellan en minoritet av högt utvecklade kapitalistiska länder. Ingen sten lämnas orörd – där vinst kan göras görs den – utan hänsyn till människors liv eller ekologisk balans. Och återigen bildas allianser mellan olika länders kapitalister, med staten och med kapitalägarna, för att eliminera konkurrensen från andra länder. Det är lätt att se, utan någon längre förklaring, hur ett sådant system leder fram till internationella rivaliteter, och i kristider, krig. Detta har inte förändrats idag. Länders politiska oberoende är aldrig ett "sant" oberoende eftersom deras ekonomi och militär är beroende av stöd från en supermakt, eller är de facto fångade mellan rivaliserande supermakter. Vi kan kalla dessa stater proxystater eller klientstater. I denna situation existerar ingen ekonomisk rivalitet, inget krig, ingen kupp utanför den kapitalistiska världsdominansen – utanför imperialismen.

Imperialismen är därmed en fas av kapitalismen, inte bara enskilda staters utrikespolitik. Lenin lägger fram fem viktiga karaktärsdrag:

1) Koncentrationen av produktion och kapital utvecklades till ett så högt stadium att den skapade monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
2) Sammansmältningen av bankkapital med industrikapital och skapandet, på grundval av detta, "finanskapital" av en "finansiell oligarki".
3) Exporten av kapital, som har blivit oerhört viktigt, särskiljt från exporten av varor.
4) Bildandet av internationella kapitalistiska monopol som delar upp världen sinsemellan.
5) Den territoriella uppdelningen av hela världen mellan de största kapitalistiska makterna är fullbordad.

Idag befinner vi oss på en skrämmande väg mot ännu ett världskrig. Krig i Ukraina och Ryssland, Israel, Palestina och Libanon, Sudan, Myanmar och otaliga andra tragiska massakrer är inte isolerade händelser. De är inte bara en produkt av specifika demagoger, religiös tribalism eller exceptionella nationella historier. De är alla kapitalistiska krig med de mäktiga kapitalistiska staterna som omväxlande ställer upp bakom dem. När de desperata kapitalisterna fruktar att förlora sina vinster, och kriget lockar det nationella kapitalets stolta försvarare, bildas tätare, om än ombytliga, allianser mellan makterna för att förbereda sig. Av detta följer en av våra skiljelinjer gentemot Lenin, nämligen gällande hans hävdande av nationernas rätt till självbestämmande. Teser om imperialism från 1915 publicerades i polska Gazeta Robotnicza och undertecknades bland annat av Karl Radek.(3) Teserna reflekterar över första världskriget, såväl som erfarenheterna av polska självständighetskampanjer. De är värda att citera:

Idag, i ljuset av erfarenheterna från världskriget, skulle att anta parollen om självständighet som ett sätt att kämpa mot nationellt förtryck inte bara vara en skadlig utopi, utan ett förnekande av socialismens enklaste grundvalar. Denna paroll skulle innebära att sträva efter att skapa en ny imperialistisk makt, en makt som själv skulle sträva efter att underkuva och förtrycka andra nationer. Det ända resultatet av ett sådant program skulle vara försvagning av klassmedvetandet, intensifiering av nationella motsättningar, en splittring av proletariatets krafter, och förstärkandet av nya risker för krig.

Å andra sidan, om självständighet inte resulterar i skapandet av en stat som är mäktig nog att underkuva och förtrycka andra nationer, så blir den nyligen oberoende staten "en militär koloni för ett eller annat supermaktsblock, ett ombud för deras militära och ekonomiska intressen, ett territorium för exploatering av utländskt kapital och en krigsskådeplats för ett framtida krig.”

I grund och botten kan imperialismen inte bekämpas genom nationell befrielsekamp – detta är bara kamper för att bli en ny imperialistisk makt, eller en imperialistisk satellit.

Det är därför kampen mot det nationella förtrycket måste föras som en kamp mot imperialismen, för socialismen.

Imperialismen är inte vilken fas som helst av kapitalismen; den har potentialen att bli den sista fasen. Den är den fas där kriget är ett ständigt inslag, men det är också den fas där förutsättningarna är lämpliga för att störta kapitalismen, tack vare socialiseringen (i viss mening) av produktionsmedlen och internationaliseringen av sociala relationer. Antiimperialismen, sedd genom den missriktade vänsteristiska linsen med opposition mot västerländsk imperialism, leder bara dessa människor till att stödja rivaliserande imperialister, eller att undergräva proletär kamp i mindre nationer. Kommunisters roll är, med Gazeta Robotniczas ord, att "stödja den proletära kampen i de koloniserade länderna mot europeiskt och inhemskt kapital, och [...] också försöka sprida det perspektiv bland det koloniala proletariatet som dess permanenta intresse kräver: solidaritet, inte med sin nationella bourgeoisie utan med det europeiska proletariatet som kämpar för socialismen.”

Det är därför vi i CWO konsekvent har lagt fram parollen "Inget krig utom klasskriget", och vi fortsätter att göra det där vi kan(4) – även om arbetarklassens kamp för närvarande till stor del är vilande. Vi framför våra ståndpunkter mot imperialismen, som en form av kapitalism, och mot alla dess skepnader, vare sig det är vid pro-palestinska protester, fackliga strejklinjer, anarkistiska bokmässor eller massdemonstrationer – och vi försöker regelbundet publicera om dom imperialistiska makternas intriger, med militära såväl som ekonomiska medel, för att skola oss själva och andra om vad vi måste förbereda oss för.

Det är inte en lätt position att inta när det borgerliga narrativet inte bara handlar om försvar av imperialism, utan när detta också är den förvrängda positionen från självutnämnda kommunister. Och det är inte en lätt ståndpunkt att inta när liv redan har offrats för imperialismen i en sådan enorm omfattning, och när utsikterna till världskrig utan tvekan är skrämmande. Men det var inte en lätt position för våra politiska föregångare heller i tidigare världskrig. När Polen förstördes av tre rivaliserande imperier, och den polska borgarklassen fortfarande förespråkade nationellt oberoende som den enda "lösningen", skrev kommunisterna följande:

Imperialismen är kapitalismens politik på det utvecklingsstadium som gör den socialistiska organisationen av produktionen möjlig. [...] Kampen mot kriget öppnar upp denna nya epok. Genom att visa proletariatet hur kapitalismen i sina egna intressens namn skickar folk till slakthuset, sliter nationer i stycken, trampar ned nationella behov, behandlar massorna som tamt boskap och genom att protestera mot detta slöseri med folks blod, denna godtyckliga uppsplittring av nationer mellan supermakter, denna fördubbling av nationellt förtryck, förbereder vi proletariatet för revolutionär kamp.

Diskussionen

Efter presentationen var ordet öppet för diskussion, vilken började med en fråga om det praktiska genomförandet av vår politiska ståndpunkt och "vad vi i det här rummet" skulle kunna göra, särskilt med tanke på att vår politik skiljer sig från de flesta andras svar på frågan, till exempel gällande hur vi ser på oss själva i förhållande till befintliga rörelser så som Palestina-protesterna. Som svar klargjorde vi grunden för våra meningsskiljaktigheter – nämligen att även om vi delar sympatin med de vid Palestina-protesterna gällande offren för massakern i Gaza och Libanon, så ser vi att nationalistiska lösningar inte alls är lösningar, utan enbart kan leda till ett ändlöst omritande av stridslinjerna. Vi pekade på "framgångsrika" nationella befrielsekamper som Polen och Israel som praktiska exempel på detta, såväl som avkolloniareseringsrörelsen i Afrika; i varje enskilt fall har nominellt oberoende inte på något sätt inneburit "äkta" oberoende i någon meningsfull mening med kapitalismens globala system i dess imperialistiska fas kvar intakt. Långt ifrån att leda till någon form av befrielse för någon, kan detta bara i oändlighet vara förberedelser för kommande konflikter.

Dessutom har historien visat oss att den enda kraft som kan stoppa kriget är arbetarklassens massrörelse – här gav vi exempel på att första världskriget tvingades till ett avslut av den revolutionära våg som började i Ryssland och spred sig till Tyskland och sedan runt om i världen, detta jämfört med de massproteströrelser som ändå misslyckades med att stoppa invasionen av Irak 2003. Så, när det gäller vad de få av oss som har kommit till dessa slutsatser kan göra, i frånvaron av en arbetarklassrörelse som är redo att ta sig an uppgiften, är svaret inte mycket, men vi kan fortsätta att förespråka våra perspektiv i vår egenskap av medlemmar av arbetarklassen, på våra arbetsplatser och i våra lokalsamhällen. Bolsjevikerna började också som en liten minoritet – det var krigserfarenheterna som gjorde deras internationalistiska budskap relevant för de bredare massorna.

Under tiden kan vi också peka på positiva exempel på motstånd mot de pågående krigen, som desertörer från både Ryssland och Ukraina, som en åhörare påpekade. Det rådde allmän enighet om att detta var ett positivt fenomen som vår propaganda verkligen borde lyfta fram, och detta ledde till diskussioner om andra exempel på desertering, till exempel i Israel, och andra fall av motstånd mot kriget, till exempel berättelser om kvinnor som organiserat sig för att göra motstånd mot värnplikten i Ukraina, och arbetare i olika delar av Europa som vägrar att skicka vapen. Även om vissa av dessa fall bara handlar om människor som kommer till delvis likartade slutsatser, visar de ändå att människor kan och börjar ifrågasätta och motsätta sig krig på egen hand, och vår roll är att förse dem med en politisk ram och en känsla av ett historiskt exempel för de åtgärder de vidtar.

Det kom också ett inlägg om hur migration och prekarisering har påverkat arbetarklassen genom att bidra till vår atomisering och känsla av att vi är utbytbara, vilket undergräver många arbetarklass-människors känsla av gemenskap och deras känsla av att det är möjligt och värt att försöka förändra något av vår situation. Vi påminde om hur arbetare alltid har varit en klass av migranter som flyttar från en plats till en annan på jakt efter arbete och ett bättre liv.

En annan fråga jämförde situationen i slutet av första världskriget med den nuvarande, och antydde att medan slutet av första världskriget såg en revolutionär våg sprida sig över Europa, men om arbetarklassen i Ukraina eller Palestina, till exempel, försökte göra uppror, skulle de helt enkelt massakreras. På detta svarade vi att den ryska arbetarklassen var tvungna att hantera denna verklighet också, och det var just därför, då som nu, varje revolutionär rörelse måste utgå från hoppet om att den sprider sig internationellt, annars är den dömd att misslyckas. I själva verket var den revolutionära vågens slutgiltiga misslyckande i Europa exakt det som i slutändan dömde ut revolutionen i Ryssland.(5)

Därefter följde en fråga på ämnet antifascism, som bekräftade att alla folkfrontsrörelser i historien i slutändan hade svikit arbetarklassen, men att vi med säkerhet ändå hellre skulle leva under Churchill än under Hitler, och därmed blev vi tillfrågade hur vi hanterade denna skenbara motsättning. På detta svarade vi att vi motsätter oss fascismen med arbetarklassens kamp mot kapitalismen, eftersom kamp mot fascismen enbart inte har blivit av med den.(6) Vi ser fascismen som en konsekvens av kapitalismen, ett desperat svar från kapitalistklassen på systemets kris och hotet om arbetarklassens revolution. Dessutom har vi sett att Tysklands och Italiens nederlag i andra världskriget faktiskt inte satte stopp för fascismen. I själva verket sitter nyfascister för närvarande i parlament och till och med regeringar i ett antal länder, och nationalism och militarism är den naturliga utväxten av det kapitalistiska systemet i sig – det enda sättet vi verkligen kan befria världen från detta är genom att störta kapitalismen själv.

Detta ledde tillbaka till hur vi ser på vår roll i relation till arbetarklassen och dess strider. Att haka på folkfronter eller nationella befrielserörelser skulle bara innebära ett hinder för varje revolutionär potential. Även om det kan vara nedslående att gå emot strömmen, måste vi fortsätta att representera den genuina internationalistiska ståndpunkten.

Mötet avslutades och en omfattande informell diskussion följde. På mötet deltog både nya och bekanta ansikten. Diskussionen berikades verkligen av mängden närvarande personer vilka kom från olika politiska bakgrunder, och samtalen kommer att fortsätta. Diskussionen tappade aldrig känslan av situationens allvar. Det förekom inget teoretiserande för teoretiserandets skull, utan snarare en insikt om att krigets avgrund öppnar upp sig ytterligare för varje dag, och att detta bara kommer att göra arbetares liv bistrare överallt, och med det den gemensamma frågan om vart vi går härnäst.

Communist Workers’ Organisation
December 2024

Fotnoter:

(1) Imperialismen, kapitalismens högsta stadium

(2) Stalin and Stalinism

(3) Radek's Theses on Imperialism (1915)

(4) No war but the class war-initiativet

(5) Russia: Revolution and Counter-Revolution, 1905-1924 - A View from the Communist Left

(6) Antifascism mot arbetarklassen

Wednesday, January 22, 2025