På denna internationella dag för arbetarklassen (ursprungligen publicerad första maj 2025, övers. anm) borde det inte vara något banbrytande avslöjande att vi står (och har stått) inför en dramatisk attack på våra levnadsvillkor. Inflation, upptrappat tempo, hyreshöjningar, tullar, deportationer, en potentiell lågkonjunktur och hotet om krig får oss att undra om vi verkligen kan fortsätta på det här sättet.

Men vad ska vi göra? Svaret är naturligtvis inte individuellt. Du kan inte förhandla med din chef på tu man hand för att göra dig av med det systematiska tryck som tynger ner vår klass. Svaret ligger med andra ord i arbetarklassens kollektiva kamp. Då uppstår ett nytt problem: om det nu är så illa, var finns då denna masskamp från arbetarklassen? Varför är arbetarklassen på det hela taget så passiv? Dessa frågor leder oss fram till IKT:s ståndpunkt att arbetarklassen just nu bekämpar kapitalistklassen på dess egen planhalva. Den måste istället återupptäcka och uppfinna sina egna verktyg för klasskamp, arbetarklassens självorganisering byggd på sin egen styrka utanför och bortom fackföreningarnas kontroll.

Vad är självorganisering?

Uttrycket kan tyckas abstrakt, men för oss syftar självorganisering helt enkelt på sådan kamp mot kapitalistklassen som samordnas av arbetarna själva, snarare än att denna uppgift delegeras till något korporativt organ som påstår sig representera dem. Eftersom det är ett så brett begrepp varierar självorganisering mycket i både form och omfattning. Historiska exempel sträcker sig från massmöten och strejkkommittéer som organiserade specifika kamper till arbetarråd eller sovjeter som skötte dom politiska och ekonomiska angelägenheterna under revolutioner.

Varför dessa organisationer är så viktiga kommer vi diskuteras senare, men för tillfället är det viktigt att notera att grunden för självorganisering inte är något helt gripet ur luften – den är närvarande i de förhållandena som vår klass lever under nu. Vid våra interventioner vid strejker har vi ofta stött på militanta arbetsplatser fulla av arbetare med olika idéer om hur man ska vinna strejken. Vad som vanligtvis saknades var deras samordning och organisering för att faktiskt ändra strejkens förlopp.

De första stegen kan vara väldigt simpla. Skapa en e-postkedja eller gruppchatt för dina kollegor. Träffas på ett café innan jobbet eller på en bar efter jobbet. I stället för att marschera fram och tillbaka på strejkvakten i timmar i väntan på besked från fackrepresentanten, ta er tid att diskutera strejktaktik. Det är viktigt att skapa ett utrymme där arbetarna kan förlita sig på sin egen styrka och agera därefter.

Varför är självorganisering så avgörande?

Vi menar att självorganisering är det enda sättet för proletariatet att på ett adekvat sätt slå tillbaka mot kapitalistklassen. Den öppnar upp en helt ny terräng för kamp som klass, tillåter en ny kamptaktik, överbryggar bransch-mässiga splittringar och förvandlar en rent ekonomisk kamp till en politisk kamp.

Arbetarnas strider domineras av fackföreningarna, permanenta organisationer som är utformade för att förhandla om löner, förmåner, arbetsvillkor, i realiteten det sätt som vår arbetsförmåga säljs till kapitalisterna. Även om fackföreningarna en gång var arbetarklassens försvarsorganisationer, är de nu bundna av tusentals band till staten och dess rättsapparat på grund av sin permanenta natur. Med andra ord, de har blivit erövrade av vår fiende.

I bästa fall underminerar fackföreningarna arbetarnas kamp och styr dem tillbaka in på "legal" (läs: borgerlig) mark. I värsta fall är dom de direkta och mest effektiva pådrivarna av attacker mot vår levnadsstandard. Hur många strejker tas inte död på innan de ens har börjat, bara för att resultera i lönehöjningar lägre än inflationen och att nedskärningar av förmåner ska pressas igenom, genom "förhandlingar" över huvudet på arbetarna? Snarare förhandlingar mot arbetarklassen om hur mycket de ska förlora. Hur ofta är det inte facken som begränsar när och hur man får strejka på grund av legalistiska restriktioner? Fackföreningarna är beroende av detta ramverk, de verkar på en terräng som är främmande för vår kamp.

I motsats till parodier av arbetarnas "representation" är självorganisering arbetarnas egen kamp, baserad på deras verkliga krav och verkliga förmåga att kämpa. Att slåss på vår egen terräng öppnar upp för en hel rad nya taktiker. I stället för att behöva vänta i åratal på att kollektivavtalet ska löpa ut kan organiserade arbetare strejka på studs mot nya angrepp på deras levnadsvillkor. Anställda på en restaurang kan, om de går samman, hota med en strejk mot sexuella trakasserier från chefen, vinna och fortfarande vara redo för morgondagens strid. De höjningar som vanns för två år sedan för att bekämpa inflationen kommer inte längre att äventyra kraven och kampen mot nästa ekonomiska kris. Poängen är att alltid hålla initiativet i arbetarnas händer.

Med självorganisering blir strejken i sig ett mycket mer dynamiskt och kraftfullt kampverktyg. De flesta strejker idag styrs av vad som är legalt, eller ännu värre, vad som är ofarligt. Detta måste förändras så att strejker definieras av klassernas verkliga styrkeförhållande. Hur man leder en strejk kan bli något som arbetarna själva avgör, efter att ha beaktat hur mycket de kan komma undan med och vad som är mest effektivt. Detta kan vara något helt vardagligt, som att under en strejk på ett bibliotek låta familj och vänner låna ut maximalt antal böcker och lämna tillbaka dem alla på en gång för att översvämma ledningen, eller något mer extremt som att sabotera tunnelbanesystemet under en mass-strejk med hundratusentals involverade.

Vad leder självorganisering till?

Eftersom framgången för en själv-organiserad kamp beror på arbetarnas kollektiva kraft och styrka, blir det avgörande att vår klass kan kämpa bortom sektoriella uppdelningar. Det räcker inte att lärare organiserar sig som lärare, gig-arbetarna som gig-arbetare, grovarbetarna som grovarbetare, bartendrarna som bartenders och så vidare. Fackföreningarna lever av denna uppdelning, där vissa arbetsplatser kan ha över fyra olika fackföreningar, men arbetarklassen gör det inte. Vår styrka växer inte bara exponentiellt när olika arbetare på en och samma arbetsplats förenas (kassörskorna och vaktmästarna, murarna och takläggarna), utan vi finner dess ultimata uttryck när vi kämpar som en klass. Varje strejk innehåller krav som delas brett inom vår klass, och har därför även potentialen för att den ska blomstra utanför en enskild arbetsplats. Arbetare överallt attackeras av samma kris, arbetare överallt måste därför slå tillbaka som en enhet.

En generalisering av kampen bortom sektoriella uppdelningar skulle öppna nya politiska möjligheter, vilket vår klass historia visar. Höjdpunkterna i arbetarklassens politiska oberoende från kapitalistklassen, där en ny historisk agenda kunde ställas, motsvarades av allmänna massrörelser. Från strejkkommittéer till regionala arbetarråd fick kampen en politisk karaktär mot det kapitalistiska systemet. Arbetarklassens kamp var inte längre en defensiv reaktion på de ständiga urholkningarna av levnadsstandarden, utan övergick till en offensiv i kampen för ett nytt system fritt från klassförtryck.

För de av oss som tror att det inte är ett botemedel att bekämpa symptomen, som inser att en fundamental, revolutionär förändring är den enda sanna lösningen på den situation vi befinner oss i, och som inser att bara det klassmedvetna proletariatet är kapabelt att genomföra denna förändring, är självorganisering av yttersta vikt. Arbetarklassens historiska uppgift är att störta detta kapitalistiska system genom att ta makten och införa ett klasslöst, pengalöst samhälle, kommunism. Detta kan bara göras genom proletariatets massaktioner, som i slutändan leder till en rörelse av miljarder. Sambandet mellan denna framtida revolutionära aktion och behovet av självorganisering idag borde vara tydligt nog.

Vi måste komma ihåg att proletariatets självorganisering av sin kamp, även om den är nödvändig, inte är tillräckligt för att ta sig ur detta kaos. Lika nödvändigt för att vår försvarskamp ska omvandlas till en offensiv kamp mot kapitalistklassen och dess stat är en politisk referenspunkt och ett ledarskap som formas på grundval av revolutionär politik. Ett internationellt proletärt parti som har djup förankring i klasskampen kommer att vara i stånd att direkt politisera denna massrörelse och vässa den så att klingan riktas mot det kapitalistiska systemets hjärta.

Idag är det en lång väg dit, och vi är medvetna om att de arbetare som tar sig an kampen genom sina egna handlingar kommer att möta många svårigheter. Detta gör dock inte det steget mindre nödvändigt. Om du i stort sett håller med om vad du har läst hittills, och är intresserad av att ingripa i denna klasskamp i vidare mening, överväg att ta kontakt.