De fruktansvärda krigen i Gaza och Ukraina är såväl en produkt av den krisande kapitalismens imperialistiska dödsdans som en trigger för ytterligare upprustning och internationella spänningar. Ytterst hotar en framtida konflikt mellan USA och Kina (och ett tredje världskrig) och att alla länder dras in och tvingas ingå den ena eller andra alliansen. Kapitalets kris tar sig samtidigt även andra uttryck.

Massiva protester och kravaller

Det senaste året har vi fått uppleva några av de största protesterna på decennier i ett flertal länder. Dessa strider har inte haft någon tydlig klasskaraktär och har varierat stort gällande huvudfrågor och utlösande faktor. Men även om arbetarklassen inte har dominerat dessa protester så har uppenbarligen stora delar av klassen (och i viss mån arbetarorganisationer och strejkaktivitet) varit i rörelse, och inga delar av proletärers levnadsvillkor lämnas oberörda av kapitalismens accelererande kris. Vi ämnar nedan i korthet beskriva några av dessa protester samt vad vi ser som deras begränsningar och vad vi menar är den nödvändiga vägen framåt.

Först flammade det upp i Sydkorea med en av de mest dramatiska politiska kriserna i dess moderna historia, präglad av massiva protester, en kontroversiell införsel av undantagstillstånd (”krigslagar”) där det hävdades att oppositionen agerade som "anti-statliga krafter" med kopplingar till Nordkorea, samt påstods att det förekommit omfattande valfusk. Tusentals sydkoreaner samlades omedelbart utanför nationalförsamlingen i Seoul och krävde att undantagstillståndet skulle hävas och att presidenten skulle avgå. Protesterna fortsatte även efter Yoon beordrat tillbakadragandet av militären och hävt undantagstillståndet med massiva demonstrationer och gatukravaller där sammanlagt över 200 000 personer ska ha deltagit.

Den 28 februari, på tvåårsdagen av den dödliga tågolyckan i Tempi, där 57 personer omkom, hölls stora protester över hela Grekland. Hundratusentals människor, främst unga, demonstrerade i över 260 städer och byar för att kräva rättvisa för offren och uttrycka sitt missnöje. Delar av transportsektorn gick även ut i strejk och flera fackförbund krävde att de ansvariga ska ställas till svars. På flera håll urartade demonstrationen i regelrätta gatustrider mellan demonstranter och polis där stenar och molotovcocktails regnade, och rena gatustrider fortsatte i flera dagar.

Protesterna har även rasat i Serbien, med deltagande från studenter, lärare, jurister och andra yrkes- och samhällsgrupper. Lärare strejkade i solidaritet med studenter och har protesterat mot lönesänkningar kopplade till deras deltagande i dessa strejker. Utlösande för protesterna var en tragisk olycka i november 2024, där ett tak på en järnvägsstation i Novi Sad kollapsade och dödade 16 personer. En våg av protester mot regeringen har följt. I mars utlystes generalstrejk. Protesterna har växt till den största i landets moderna historia med över 300 000 ute på Belgrads gator under generalstrejken.

Samma månad utbröt massiva protester över hela Turkiet efter arresteringen av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlus. Miljontals människor demonstrerade och krävde rättvisa och demokratiska reformer. Många menade även att landets ekonomi går dramatiskt sämre och demonstrationen var enligt vissa källor ”den största på årtionden”.

På senare tid har vi även bevittna stora protester i USA med vad som hävdas vara miljoner ute på gatan. Ofta med en allmän anti-Trumpkaraktär med fokus på vad man kallar "auktoritarism" och tillbakagång för demokratin, men även specifikt mot massdeportationer och nedskärningar i Medicaid och socialförsäkringarna. Mindre omfattande protestvågor har även ägt rum i Tjeckien, Slovakien, Montenegro, Frankrike och Spanien.

Från gatukrig till klasskrig

Sammanfattningsvis kan dessa strider sägas rikta sig emot korruption och en alltmer auktoritär utveckling, och emot en stat som inte längre levererar sina grundläggande uppdrag. Det är inga renodlat proletära strider men det är uppenbart att det är omfattande element av arbetarklassen inblandade. Det är uttryck för ett övergripande missnöje och en frustration som bubblar under ytan, och ibland måste explodera. Utan en antikapitalistisk analys och kritik, och ett klassmässigt svar och perspektiv kommer dock varje eventuell framgång att bli en pyrrhusseger - men mest troligt dör det ut lika fort som det flammade upp, en ledare faller, en regering byts ut mot en annan, en mindre ”förändring” utlovas. För att vara tydliga: en typ av kapitalistisk förvaltning byts ut emot en annan. Vägen bort från despotisk auktoritarism , korruption, ohållbara levnadsomkostnader och arbetsvillkor (för de med arbeten kvar) kan bara innebära vägen bort från kapitalismen.

Arbetarklassen som en politisk kraft

Trots massiva demonstrationer har arbetarklassen inte kunnat hävda sig som en oberoende politisk kraft i dessa manifestationer. Detta är mycket svårt att gör mitt i en populistisk våg. Under den s.k. arabiska våren i Egypten pågick massiva demonstrationer och protester mot regeringen. Denna situation ledde också till massiva strejker i tex textil-industrin men arbetarklassen drunknade i den demokratiska vågen och trots att tusental arbetare var i strejk kunde man inte hävda sig som en självständig politisk kraft som kämpade för arbetarklassens politiska intressen och som kunde skapa klassorgan oberoende och separata från den demokratiska vågen och dessa strejker drunknade fullständigt i den demokratiska massrörelsen.

Det vi menar saknas idag är framförallt två saker:

Arbetarklassen måste återuppta kampen på en högre nivå. Den sedan 70-talet ihållande krisen ledde till omstrukturering av produktion och arbete som ledde till att många jobb och industrier flyttades till Kina och fjärran östern med dess mycket lägre lönekostnader. Arbetarklassen i dom västerländska hemländerna utsattes för massiva attacker på sina arbetsförhållanden med kortids-anställningar och vikariat. Det skapades en ny s.k. Gig- ekonomi med väldigt osäkra arbetsförhållanden. Man skapade också en ny sektor av fejkad självständighet med enmansfirmor och kunde så runda lagar och avtal. Den fragmentering och försvagande av grundläggande ’klassinstinkt” som detta medför är en stor förklaring till att denna kollektiva kamp saknas och har även gjort det mycket svårare för arbetarklassen att ta upp kampen. Till det kommer det relativt stora inflytande den borgerliga vänstern och fackföreningarna fortfarande har på de delar av klassen som är redo att ta upp kampen. Arbetarklassen måste hitta sätt att ta upp kampen självständigt, utom-fackligt och utomparlamentariskt, på sin egen terräng. En militant klass i rörelse är en absolut förutsättning för en revolution.

Utöver detta behövs en revolutionär organisation, en internationellt förgrenat kommunistiskt parti som kan knyta klassen strider idag till dess historiska mål om ett statslöst, klasslöst samhälle utan pengar och exploatering. En organisation bestående av de mest stridbara och klarsynta elementen i klassen, som inte vattnar ur sin politik i fronter och med kompromisser. Inte som generaler eller för att bilda en framtida regering utan som en guide och en motor i kampen,inom klassen. Klassens viktigaste redskap för en kommunistisk utgång av en framtida revolution.

Kämpa för klassen, kämpa för internationalism!

Här vill vi också lyfta fram initiativet att bilda NWBCW-kommittéer där verkliga internationalister kommer samman från olika politiska tendenser för att arbeta tillsammans. Vi måste försöka att förena kampen mot åtstramningarna som utvecklingen mot krig nödvändiggör med kampen mot krigets massakrer. Det är centralt att dom som redan nu försvarar internationalistiska positioner samarbetar i att förankra denna position i klassen så att ett alternativ existerar när klassen börjar röra på sig. Att stå vid sidan av på trottoaren av sekteristiska skäl är att vara fullständigt impotent och obrukbar för arbetarklassens historiska kamp för befrielse och för mänsklighetens överlevnad.

Idag ligger varken storskalig självständig kamp från klassen eller bildandet av dess revolutionära organisation för handen. Men det finns små öar av kamp och spridda enklaver av revolutionärt sinnade arbetare. Så det är dags att kavla upp ärmarna: på våra arbetsplatser och i våra bostadsområden, med våra kamrater och vår klass. För en kamp för våra intressen, på våra egna villkor genom att lita på vår egen styrka och solidaritet. Och för de av oss som redan närmat oss revolutionära positioner och en vision om ett framtida klasslöst samhälle bortom kapitalismen - att ta de första spadtagen inför byggandet av ett framtida revolutionärt världsparti. Bara så kan vi se till att dagens desperation och protester kan växlas in till en politisk utveckling som stoppar krig, mättar magar och frigör mänskligheten.