Anton Pannekoek, The Workers’ Way to Freedom & Other Council Communist Writings (1935-1954), redigerad och introducerad av Robyn K. Winters (PM Press/Working Class History), 2024 (303 s. 24,95 USD)

Framtiden tillhör arbetarna, men de flesta av dem vet fortfarande inte om det.

Anton Pannekoek, 1907

Vi avrundade vår bok om den ryska revolutionen⁽¹⁾ med att kontrastera två felaktiga, men motsatta, slutsatser dragna utifrån arbetarklassens erfarenheter av revolutionen. Den första var Bordigas åsikt om att arbetarklassen bara existerar genom partiet, och att detta parti inte bara kommer att fungera som ett vapen för arbetarklassen, som vägleder det revolutionära angreppet på kapitalismen, utan kommer också vara en regering i vardande som fortsätter som ett styre efter detta maktövertagande.

I kontrast till detta citerade vi också rådisten Otto Rühle⁽²⁾ som hävdade att partiformen i sig är borgerlig till sin natur och därmed utgör en direkt antites till en proletär revolution. En läsare frågade oss senare varför vi hade valt att lyfta fram Rühles bidrag snarare än de från den mer kända rådisten Anton Pannekoek. Vårt svar var enkelt. Vi lyfte fram ytterligheterna från den diskussion om parti och klass och frågan som uppstod ur den förra revolutionära vågen. Pannekoeks åsikter var mycket mer nyanserade än Rühles, även om båda hade delat liknande erfarenheter under den tyska revolutionen.

Antonie (eller Anton) Pannekoek (1873-1960) genomlevde en epok av enorma toppar och dalar för arbetarrörelsen men framför allt den revolutionära våg som innebar slutet för första världskriget. Konsekvenserna av dess efterföljande nederlag lever med oss än idag. En av dessa var att göra kapitalisterna medvetna om faran för sin existens utifall att den internationella arbetarklassen någonsin skulle bli lika välorganiserad igen. Den andra har varit den monstruösa framväxten av totalitära stater utefter stalinistiska linjer vilka påstår sig vara "socialistiska". Deras blotta existens har varit tillräckligt för att misskreditera marxismens ursprungliga emancipatoriska syfte och därmed försvårat utsikterna för uppkomsten av en ny klassrörelse. När det kapitalistiska systemet återigen leder världen mot ett nytt imperialistiskt krig, är försök att plocka upp vad vi kan från det revolutionära förflutna mer angeläget än någonsin.

Pannekoeks direkta inblandning i dessa händelser varade en jämförelsevis kort tid, men efter att ha genomlevt denna turbulenta period i arbetarklassens historia förblev Pannekoek marxist hela sitt liv, övertygad om att nyckeln till revolutionär förändring låg i utvecklandet av klassmedvetande hos arbetarklassens massor. En recension av denna nyligen publicerade utgivning av ett antal av hans texter ger oss möjlighet att titta närmare (om än kortfattat) på hans bidrag till kampen för ett klasslöst samhälle.

Pannekoek drevs inte till socialismen av exploatering, fattigdom eller förtryck. Han började sitt politiska liv som anhängare av det holländska liberala partiet, såsom sin uppåtsträvande liberala far som var affärsman. Han drogs till marxismen först i sena tjugoårsåldern då han redan hade börjat göra avtryck som astronom, när han stötte på Edward Bellamys utopiska roman, “Equality”. Det var en avgörande vändpunkt för honom, eller som han själv uttryckte det, "För första gången gick det upp för mig att alla teorier har en social grund och betydelse och utvecklas som svar på verkliga materiella intressen snarare än abstrakta resonemang". ⁽³⁾ Pannekoek fann dock att den marxistiska ekonomiska teorin var "för deterministisk"⁽⁴⁾, vilket fick honom att söka efter en mer "själslig"⁽⁵⁾ marxism. Han trodde att han hade hittat detta i Joseph Dietzgens verk, en ovanlig arbetarteoretiker från 1800-talet, och hyllad av både Marx och Engels. Dietzgen, garvare till sitt yrke, påstods av Engels vara den förste som beskrev Marx metod som "historisk materialism", redan innan Plechanov gjorde uttrycket mer känt.

Dietzgens inflytande på Pannekoeks tänkande var djupgående och kom att bestå genom alla faser av hans politiska utveckling. Så stor var hans beundran för Dietzgen att han till och med gick så långt som att säga att "det är tveksamt om (Marx och Engels) någonsin förstått essensen av hans argument".⁽⁶⁾ Pannekoek ansåg att Dietzgen fullbordade den marxistiska idén om historisk materialism.

Marx påstod att verkligheten bestämmer tänkandet; Dietzgen fastställde förhållandet mellan verklighet och tänkande. Eller med Herman Gorters ord, Marx påpekade vad världen gör med sinnet, Dietzgen påpekade vad sinnet gör med sig självt.⁽⁷⁾

Detta kan synas vara ett steg bort från Marx berömda uttalande om att "Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras samhälleliga vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande."⁽⁸⁾

Pannekoek kontrar dock med ett annat berömt citat från Marx.

...teori blir också en materiell kraft så snart den har gripit massorna. Teorin är kapabel att gripa massorna så snart den demonstreras ad hominem, och den demonstreras ad hominem så snart den blir radikal.⁽⁹⁾

Pannekoek hänvisar till detta citat flera gånger i sina skrifter, även i sina dagar som vänsterkommunist, och i sin essä från 1920 om “Världsrevolution och kommunistisk taktik”, ⁽¹⁰⁾, använder han en saxad version av citatet ovan och utelämnar denna föregående "materiella" del av passagen:

Kritikens vapen kan naturligtvis inte ersätta kritik med vapen, materiella krafter måste störtas av materiella krafter

För Pannekoek måste ”den marxistiska uppfattningen som helhet” ta hänsyn till både premisserna att "människornas handlingar bestäms helt av deras materiella förhållanden" och "Människor måste själva skapa sin historia genom sina egna handlingar".⁽¹¹⁾ Endast på detta sätt kan de dubbla fallgroparna med voluntarism och fatalism undvikas. Pannekoek var dock väl medveten om följden av detta, den att

Två marxister… kommer därför att uttrycka sig olika, den ena betonar i första hand sinnets förutbestämda natur, den andra dess aktiva roll, de kommer båda att leda sina respektive sanningar i strid mot varandra, fastän de båda hyllar samma marxistiska teori.⁽¹²⁾

Var balanspunkten låg mellan idéer och de materiella omständigheterna som producerade dem skulle förbli centralt för Pannekoeks verksamhet hela hans liv, men han tenderade alltid att luta åt den idealistiska sidan i frågan.

Efter att ha brutit med sitt liberala borgerliga förflutna blev Pannekoek snart en viktig kraft i Leiden-grenen av Socialdemokratiska arbetarpartiet (Sociaal-Demokratische Arbeiterspartij, SDAP). Därifrån skulle han bli en av de verkligt stora intellektuella figurerna i den internationella marxistiska radikala vänstern inom den socialdemokratiska rörelsen. Detta var vid en tidpunkt då mass-strejker i Nederländerna, och revolutionen 1905 i det ryska imperiet, bjöd på nya utmaningar för den alltmer reformistiska socialdemokratin i Andra internationalen. I själva Nederländerna hade Pannekoek sett den patetiska insatsen från sitt eget SDAP under vågen av mass-strejker 1903, "som fortfarande representerar den största arbetskonflikten i Nederländernas historia"⁽¹³⁾. SDAP hade först stött strejkerna men ledningen hade senare saboterat dem av rädsla för att de skulle bli för "politiska" ("politik" var något som partiledaren Troelstra reserverade för sin parlamentariska grupp). Pannekoek ledde fördömandet av Troelstra för detta förräderi: "Ditt sladdriga och tveksamma uppträdande kan inte annat än tjäna den ägande klassen och regeringen."⁽¹⁴⁾ Detta var hans första konkreta erfarenhet av ett förment socialistiskt partis misslyckande med att stödja klassen i aktion. Det var en upplevelse som skulle förklara hans ståndpunkt i hans senare debatt med Karl Kautsky.

Icke desto mindre var det Kautsky själv som bjöd in honom till Tyskland 1904, för att arbeta i det tyska socialdemokratiska partiets (Sozialdemokratische Partei Deutschlands, SPD) partiskola i Berlin. Han tvingades snart att sluta (liksom Karl Radek och Rudolf Hilferding) med motiveringen att polisen hotade att utvisa dem som "utlänningar". Partiet betalade dock fortfarande för hans skrivande och agitationsverksamhet, och han blev mycket aktiv inom vänstern i Bremen, tillsammans med Johann Knief och Paul Fröhlich för att skriva på veckobasis för Bremer Burger-Zeitung. Hans lovande karriär som astronom lades på is medan han blev en professionell revolutionär. Under denna period skrev Pannekoek regelbundet för De Nieuwe Tijd och Die Neue Zeit, den senare redigerad av Kautsky, med vilken han och hans vän, poeten Herman Gorter, hade goda personliga och politiska relationer fram till 1910. Vid denna tidpunkt hade den holländska vänstern runt Gorter och Pannekoek redan uteslutits från SDAP i Nederländerna och gjorde gemensam sak med den radikala vänstern inom den tyska socialdemokratin.

Diskussionen med Kautsky hade inletts 1909 när den sistnämnde publicerade sin “Vägen till makten”. Kautsky hade tidigare vunnit den radikala vänsterns beundran inom SPD för sitt försvar av den marxistiska ortodoxin mot Eduard Bernsteins revisionism. Men SPD:s "marxistiska ortodoxi" höll nu på att bli en förstelnad dogmatik som sköt upp idén om socialism till en avlägsen framtid och inte krävde mycket mer av arbetarklassen än röster på sina parlamentskandidater. SPD må ha varit det största socialistiska partiet i världen, med enorma resurser från miljontals arbetare, men det stod i allt högre grad i vägen för en genuin och aktiv arbetarklass-respons på den nya vändning som kapitalismen tog. Pannekoek delade med Rosa Luxemburg insikten om att kapitalismen under den imperialistiska epoken var farligare än någonsin.⁽¹⁵⁾ Båda såg att arbetarklassen gick mer direkt i konfrontation med kapitalismen. De såg båda i mass-strejkerna, som hade växt fram under 1900-talets inledande år, det elementära och organiserade uttrycket för arbetarklassens medvetande. Märkligt nog såg vid denna tid ingen av dem de arbetarråd (sovjeter) som etablerats över hela det ryska imperiet som någonting betydelsefullt, men de lade båda tonvikten på arbetarnas självaktivitet som ett uttryck för den verkligt revolutionära rörelsen i klassen. Och vid denna tidpunkt ansåg båda att partiets roll var att ge ett revolutionärt uttryck åt massrörelsen. Samtidigt försökte Kautsky i “Vägen till makten” bekämpa den fara som han såg i ”oorganiserat agerande". Liksom Troelstra lade han tonvikten på partiet och dess förmåga att leda, disciplinera och kontrollera klassrörelsen. Det fanns en fatalistisk känsla av att socialismen skulle komma till stånd genom att kapitalismen helt enkelt kollapsade under tyngden av sina egna motsättningar. Under tiden var allt som krävdes av arbetarklassen att de röstade in SPD i parlamentet och anslöt sig till dess fackföreningar. Pannekoek förkastade alla dessa antaganden i sin polemik 1912 mot Kautsky i Die Neue Zeit, ”Marxistisk teori och revolutionär taktik”.

Han avfärdade i denna debatt inte rollen för partiet. Tvärtom hävdade han, liksom Lenin under denna tid, att det borde leva upp till marxismens revolutionära väsen. Med utgångspunkt från sin förståelse av den historiska materialismen så som den utvecklats av Dietzgen, försvarade Pannekoek sin idé om klassmedvetandets betydelsefulla roll i den kommande sociala revolutionen. Eftersom detta var centralt i hans tänkande under hela hans liv, är det värt att citera lite mer detaljerat.

Marxismen förklarar människornas alla historiska och politiska handlingar utifrån deras materiella förhållanden, och i synnerhet deras ekonomiska förhållanden. En återkommande borgerlig missuppfattning anklagar oss för att ignorera det mänskliga sinnets roll i detta, vilket gör människan till ett dött instrument, en marionett styrd av ekonomiska krafter. Vi insisterar i vår tur på att marxismen inte utesluter det sinnliga. Allt som motiverar människors handlingar gör det genom dess sinnlighet. Deras handlingar bestäms av deras vilja, och av alla de ideal, principer och motiv som finns i deras sinnen. Men det marxismen hävdar är att innehållet i det mänskliga sinnet inte är något annat än produkten av den materiella värld i vilken människan lever, och att ekonomiska förhållanden därför endast avgör hennes handlingar i form av dess effekter på hennes sinne och inflytande på hennes vilja. Den sociala revolutionen följer på den kapitalistiska utvecklingen endast i meningen att den ekonomiska omvälvningen först förvandlar proletariatets sinne, ger detta ett nytt innehåll och styr i denna mening viljan. Liksom socialdemokratisk verksamhet är ett uttryck för ett nytt perspektiv och en ny beslutsamhet som infinner sig i proletariatets tänkande, så är organisationen både ett uttryck och en konsekvens av en djupgående mental omvandling inom proletariatet. Denna mentala omvandling är uttrycket för den förmedling genom vilken ekonomisk utveckling leder till den sociala revolutionens handlingar. Det finns med all säkerhet inte någon oenighet mellan Kautsky och oss själva om att detta är den roll som marxismen tillskriver sinnet.⁽¹⁶⁾

Han fortsätter med det argument som vi citerade ovan om att idéernas materiella grund och idéerna i sig själva är av lika stor betydelse, innan han avslutar med sitt andra nyckelargument att med ett proletariat som nu vidtar massaktioner förändrades situationen och kraven på socialister likaså. Den deterministiska uppfattningen om att proletariatet skulle komma till makten "när förhållandena mognat" gjorde nu det socialdemokratiska partiet till en bromskloss för rörelsen i en tid då "marxismen blir teorin om proletär handling". Kautsky talade helt öppet om behovet av att partiet "håller tillbaka massorna" tills den dag det skulle komma till makten via valurnan.

Förhållandet mellan massa och parti kan därför inte förhålla sig så som Kautsky har framställt det". Om partiet såg som sin uppgift att hindra massorna från att agera så länge det bara kunde, så skulle partidisciplinen innebära en förlust för massorna gällande deras initiativ och potential för spontana handlingar, en reell förlust och inte ett frigörande av energi. Partiets existens skulle då minska proletariatets revolutionära kapacitet snarare än att öka den. Det kan inte bara sitta ner och vänta tills det att massorna spontant reser sig trots att de har anförtrott det en del av sin autonomi; disciplinen och förtroendet för partiledningen som håller massorna lugna gör att denna är skyldig att aktivt ingripa och själva uppmana massorna till handling i rätt ögonblick. Således, som vi redan har hävdat, har partiet faktiskt en plikt att driva på för revolutionär handling, eftersom det är bärare av en viktig del av massornas handlingsförmåga; men den kan inte göra det hur eller när den vill, ty den har inte tillgodogjort sig hela proletariatets vilja och kan därför inte beordra dem likt en trupp soldater. Den måste vänta på det rätta ögonblicket: inte tills massorna slutar vänta och reser sig självmant, utan tills förhållandena väcker sådana känslor hos massorna att storskaliga handlingar från dem har en chans att lyckas. Detta är det sätt på vilket den marxistiska läran förverkligas: att även om människor är determinerade och drivs på av den ekonomiska utvecklingen, skapar de sin egen historia. (vår emfas).⁽¹⁷⁾

Kautskys rykte som "påven" av den "ortodoxa marxismen" förblev intakt ännu ett tag. Första världskriget skulle dock ytterligare ifrågasätta vad denna "ortodoxi" innebar. Tvärs emot alla antikrigs-resolutioner som antagits av Socialistiska Internationalens olika kongresser röstade den tyska socialdemokratins parlamentariska fraktion enhälligt (av respekt för partidisciplinen då ungefär en sjättedel av de deputerade var emot den) för Kaisers krigsbudget i augusti 1914. Deras ursäkt var att det var för ett krig mot "rysk despotism". Kautsky var inte parlamentsledamot men, ombedd att ge råd åt den parlamentariska gruppen, sa han åt denna att avstå från att rösta, på den mycket omarxistiska premissen att det inte bara skulle vara ett krig mot tsaristisk despotism utan också ett krig mot "demokratierna" i Storbritannien och Frankrike. Kautsky såg faktiskt inte krig som något inneboende i den avancerade kapitalismen, så när första världskriget bröt ut såg han det som ett irriterande avbrott i de fredliga förhållanden som krävdes för att det socialdemokratiska partiet skulle leda proletariatet till statsmakten via valsedeln. Lenin var inte sen att i rad texter peka ut "renegaten Kautsky". För Lenin skulle kriget komma att leda till en omvärdering av vad marxismen innebar i den meningen att imperialismen var en ny era inom kapitalismen och att staten inte var något som skulle erövras utan förstöras.

Pannekoek befann sig i Nederländerna när första världskriget bröt ut. Men tillsammans med andra medlemmar i den holländska Tribune-gruppen fördömde han både defencism (försvarsvänlighet) och pacifism. Han samarbetade med Bremen-vänstern och andra internationalister som Borchardts Lichtstrahlen (Ljusstrålarna) som alla lämnade SPD och höll med Lenin och Zimmerwaldvänstern⁽¹⁸⁾ om att kampen mot kriget bara hade betydelse som "en del av en allmän kamp mot kapitalismen ”.⁽¹⁹⁾ I spåren av klassförräderiet från Andra Internationalen såg även han fram emot upprättandet av en ny International. I januari 1916 utsågs Pannekoek, tack vare Henrietta Roland-Holst som finansierade det första numret, till redaktör för Zimmerwald-vänsterns nya men kortlivade tidskrift Vorbote (Härolden), tillsammans med Lenin, Zinoviev och Radek. Pannekoek, liksom Lenin, såg denna publikation inte bara som ett sätt att genom klasskrig motsätta sig imperialistiskt krig, utan också som det nödvändiga första steget mot skapandet av en ny och revolutionär international i stället för socialdemokratins misskrediterade Andra international. Men när Radek publicerade teserna mot nationellt självbestämmande från Warszawakommittén för det socialdemokratiska partiet i kungariket Polen och Litauen (Socjaldemokracja Królestwa Polskiego i Litwy, SDKPiL),⁽²⁰⁾ väckte det en så bitter debatt med Lenin att Pannekoek och Roland-Holst degraderade de övriga till "bidragsgivare". Tidskriften föll samman i brist på pengar efter bara två nummer.⁽²¹⁾

Detta hindrade inte Lenin från att senare lovorda Pannekoek för hans debatt med Kautsky i ”Staten och revolutionen”. Lenin hade i argumentationen med Bucharin 1916 föranletts att ompröva Marx och Engels tidigare skrifter gällande staten och drog nu slutsatsen:

I denna kontrovers är det inte Kautsky utan Pannekoek som representerar marxismen, för det var Marx som lärde att proletariatet inte bara kan vinna statsmakten i den meningen att den gamla statsapparaten övergår i nya händer, utan måste krossa denna apparat, måste förstöra den och ersätta den med en ny.⁽²²⁾

Pannekoek välkomnade å sin sida entusiastiskt den bolsjevikiska revolutionen⁽²³⁾ som det första steget i den världsomfattande arbetarklassens kamp för att skaka av sig kapitalismens bojor, och när han återvände till Bremen deltog han 1919 i upprättandet av arbetarråd, imiterandes de ryska sovjeterna. Han gick också med i det nybildade tyska kommunistpartiet (Kommunistische Partei Deutschlands, KPD) men förlusten av deras ledare Luxemburg och Liebknecht i katastrofen i januari 1919, öppnade upp en debatt om värdet av att arbeta i parlament och fackföreningar. För Pannekoek var sådan verksamhet "den opportunism" som utgjort essensen av den tyska socialdemokratins undergång 1914. Kapitalismen befann sig nu i en ny period och detta var inte längre gångbara taktiker. Debatten skulle komma att splittra KPD och leda till uteslutningen av dess vänsterflygel vilka gick vidare till att bilda Kommunistiska Arbetarpartiet Tyskland (Kommunistische Arbeiterpartei Deutschlands, KAPD). KPD gick sedan vidare till att ansluta sig till centristerna i det Oberoende Socialdemokratiska Partiet Tyskland (Unabhängige Sozialdemokratische Partei Deutschlands, USPD) för att bilda Tysklands förenade kommunistparti (Vereinigte Kommunistische Partei Deutschlands, VKPD) som den tyska sektionen av tredje internationalen. KAPD hade ursprungligen varit en associerad medlem av Tredje Internationalen men fick nu ett ultimatum om att ansluta sig till VKPD, vilket man vägrade, vilket ledde till att man lämnade Komintern.

Det var i samband med detta som Lenins berömda fördömande av hela den internationella kommunistiska vänstern i hans ”Radikalismen: kommunismens barnsjukdom” publicerades. Den var tänkt som ett angrepp på samtliga "vänsterkommunister" i alla länder inför den andra Kominternkongressen, men det innehöll en speciell form av påhopp mot "K. Horner” (Pannekoek), som inom tre år hade gått från att vara marxismens verkliga försvarare till att avslöja sitt ”misslyckande att förstå marxismens ABC”.⁽²⁴⁾ Det var talande för Pannekoek att hans svar inte sjönk till samma nivå av personangrepp som Lenin hade ägnat sig åt. Istället härledde han Lenins polemik till den allt svårare materiella situationen för revolutionen i Ryssland (med hänvisning till de materiella förlusterna i kriget mot de vita). Han ansåg det inte vara orimligt av de ryska kommunisterna att söka kompromisser för revolutionens omedelbara överlevnad men ifrågasatte om det också borde bli Tredje internationalens politik. Han hävdade förutseende att:

Tredje internationalen, som sammanslutning av kommunistiska partier som förbereder proletär revolution i varje land, är inte formellt bunden av den ryska regeringens politik... Vi kan nu se varför Tredje internationalens taktik, vilken fastställts av kongressen för att tillämpas homogent på alla kapitalistiska länder och att styras centralt, bestäms inte bara utifrån behoven av kommunistisk agitation i dessa länder, utan också av Sovjet-rysslands politiska behov.⁽²⁵⁾

Från och med 1921 tvingade Tredje internationalen, som i allt högre grad agerade som ett ombud för den nya ryska staten, fram en enhetsfront med Andra internationalens partier (desamma som hade mördat så många kommunister). Så småningom skulle alla vänsterelement drivas ut i en "bolsjeviseringskampanj". KAPD för sin del splittrades i många fraktioner vilket resulterade i att de kollapsade 1927. Under hela denna period, då utsikterna för världsrevolution försvann, var Pannekoek i stort sett frånvarande från den politiska scenen medan han återupptog sin framstående karriär som internationell astronom. Således markerade 1921 slutet på hans heltidsengagemang gällande kollektivt agerande inom revolutionär politik, även om han skulle komma att samarbeta med den holländska “Gruppen av internationella kommunister” (Groep van Internationale Communisten, GIC) ledd av Henk Canne-Meijer (som publicerade versioner av hans böcker ”Lenin som filosof” och ”Arbetarråd”) på 1930-talet och 1940-talet, samt skriva för Paul Matticks International Council Correspondence and Living Marxism, bland andra tidskrifter. I den växande kontrarevolution som nådde sitt fullaste uttryck i stalinismen föddes ur den tyska vänstern rådskommunismen.

Vilket leder oss till boken för recension. Det är först från denna tidpunkt som den börjar ta itu med Pannekoeks bidrag till revolutionärt tänkande. Det hänvisas ingenstans till den perioden som formade Pannekoeks revolutionära erfarenhet. Det finns inte ens ett enda omnämnande av Dietzgen och hans avgörande roll i utformningen av Pannekoeks tänkande. Redaktörens målgrupp är helt klart anarkister vilket exemplifieras av uttalandet att inspirationen till verket kommer från Daniel Guérin, en ex-marxist som försökte skapa en syntes av dess revolutionära aspekter med anarkism.⁽²⁶⁾ Gällande den framtida revolutionen avslutade Guérin sin korta essä ”För en frihetlig kommunism” med orden "den kommer inte att vara auktoritär utan frihetlig och självstyrande, eller, om du så vill, rådsstyrd".⁽²⁷⁾ I kontrast till vagheten i Kropotkins ”Mutual aid”, menade sig Guérin kunna se att de ryska arbetarråden var den historiskt upptäckta formen för hur arbetare kunde ta över samhället och avskaffa klassuppdelningen och samtidigt skapa en organisationsform som, vilket Pannekoek själv noterade,⁽²⁸⁾ skulle leda till avskaffandet. av staten.

Det finns dock redan en anarkistisk webbplats⁽²⁹⁾ ägnad åt Pannekoeks skrifter. Denna är mycket bredare i omfattning, och har publicerat hans arbete mot Kautsky 1912 såväl som hans anti-krigsartiklar. Tyvärr är förlagens anspråk på denna "skickligt sammansatta samling" lite överdrivna. De hävdar att den första hälften av boken "är transkriberad från ett manuskript … som aldrig tidigare publicerats i sin helhet." Ändå kan, av de 24 kapitlen och 2 bilagorna, bara 6 (motsvarande 60 av de 303 sidorna) verkligen beskrivas som opublicerade tidigare. Och ingen verkar heller ha frågat varför Pannekoek inte publicerade dessa handskrivna anteckningar på engelska trots att han levde i ytterligare nästan tre decennier. Pannekoeks vanliga sätt att skriva är att börja ett stycke med ett enda påstående som om det vore en hypotes och sedan utveckla det lite längre. De handskrivna dokument som redaktören har hittat i Pannekoek Archive⁽³⁰⁾ är skrivna på ett helt annat sätt med mycket korta och staccato meningar och få referenser. Det är som om Pannekoek övade på att uttrycka sig på engelska. Och några av dessa meningar ville han kanske inte skulle offentliggöras, såsom hans felaktiga förutsägelse att både Amerika och Europa skulle komma ekonomiskt förstörda ur det kommande (andra) världskriget.⁽³¹⁾ I sin bok ”Arbetarråd” (Workers Councils) från 1947, skrev han motsatsen. Andra världskriget hade skapat "den stora möjlighet som den amerikanska kapitalismen nu står inför".⁽³²⁾

Pannekoek har i allmänhet inte blivit väl behandlad i publiceringarna av sina verk efter sin död. Workers Councils återutgavs som en pamflett 1970 av Paul Mattick jr:s grupp ”Root and Branch” men innehöll bara del I och II (utlämnandes Pannekoeks betraktelser om kriget och efterkrigs-situationen i del III, IV och V). Merlin Press återgav hans Lenin som filosof men den medföljande essän av Korsch saknas och det senaste utgåvan från PM Press är en ännu större besvikelse. Till och med hans välrespekterade⁽³³⁾ A History of Astronomy översattes till engelska med det sista stycket utelämnat. Detta stycke visar tydligt Pannekoeks fortsatta engagemang för historisk materialism och en mänsklig framtid av "en fri självstyrande världsgemenskap av produktivt arbete".⁽³⁴⁾

Vi har följt framväxten av den astronomiska världsbilden från civilisationens tidiga uppkomst från barbariets förhistoriska skede. I denna framväxande vetenskap ser vi framför oss det fascinerande skådespelet från en andlig utvecklingsprocess, som åtföljt mänsklighetens utveckling under hela civilisationsperioden. Och hur många underverk av kunskap och insikt denna vetenskap än har medfört, är dess uppgift långt ifrån fullbordad. I vår närmaste grannvärld, månen, ställs vi fortfarande inför frågor, innan det till passiv observation kan läggas aktivt experimenterande. Gällande vår omedelbara miljö i universum, vårt solsystem, har vår kunskap först nyligen kommit ur det allmänna osäkerhetsstadiet och är fortfarande i alla avseenden ofullständig. Vår kunskap om galaxen och om stjärnorna själva är fortfarande i sin linda och begränsad till utsidan; om den ändlösa rymden bortom den och om stjärnornas inre; deras utveckling i det förflutna och framtiden, finns det knappt ens en början av förståelse; allt där är fortfarande ett problem. I varje del, varje område, står vi inför en rad spännande frågor. Det är dags att mänskligheten, genom att upprätta en fri, självstyrande världsgemenskap av produktivt arbete för att säkra sitt materiella liv i överflöd, frigör alla andliga krafter för att fullända sin kunskap om naturen och vetenskapen om universum.

The Workers’ Way to Freedom” tycks vara ännu ett exempel på en slarvig behandling av hans arv. Redaktören erkänner mer eller mindre detta genom att tala om för oss att detta är en "tidig genomgång av rådskommunistiska idéer" vilka "... ofta återspeglar poänger som görs i Pannekoeks ”Workers Councils” och hans bok ”Lenin som filosof” 1938".⁽³⁵⁾ Kort sagt, den tillför ingenting till Pannekoeks arv och på vissa sätt förringar det det. Redaktören berättar mer om hur de kom att transkribera Pannekoeks anteckningar än vi lär oss något om Pannekoek själv.

Om det inte vore för tillägget Appendix A som är Paul Matticks utvärdering av Pannekoek två år efter hans död 1960, "transkriberad från Marxists Internet Archive",⁽³⁶⁾ skulle vi inte få någon bakgrund till Pannekoeks marxistiska syn på världen alls. Och, som vi tidigare noterade, hittar man inte en enda referens till Dietzgens avgörande inflytande på Pannekoek någonstans i boken. Kort sagt är detta ett bortkastat tillfälle att diskutera relevansen av Pannekoeks skrifter i ett modernt sammanhang. För detta är det bättre med en kritiskt läsning av originalen från Pannekoek, vilka nu alla finns tillgängliga online på åtminstone tre olika sajter.⁽³⁷⁾

Vi skriver "kritiskt" då, förutom att det är i personen Pannekoeks egen anda, vi måste noggrant granska en insats som avslutades för mer än 60 år sedan. Sedan dess har mycket förändrats i kapitalismen och i arbetarklassens sammansättning. När Pannekoek dog 1960 hade den sammansättningen inte förändrats särskilt mycket från den dag då han inledde sin politiska verksamhet. Det var fortfarande till stor del en värld av fordistisk industri, med stora fabriker som sysselsatte tusentals arbetare, sådana som är alltmer sällsynta idag. Äldre arbetare kommer att förstå vad Pannekoek talar om när han hävdar att representationen av råden kommer att utgå från "verkstäderna" eller avdelningarna på varje fabrik (därav uttrycket ”Shop steward” (svenska ungefär: "förtroendeman")) men Pannekoek dog mitt i den längsta ihållande boomen i kapitalismens historia. Han fick inte uppleva slutet på efterkrigstidens högkonjunktur under 1970-talet och början på krisen.

Försöket att få arbetare att betala för denna möttes till en början av starkt motstånd från arbetarklassen över hela världen. Kapitalistiska statsapparater på alla kontinenter försökte öka profiterna genom att sänka lönerna med hjälp av inflationen. Det förekom vilda strejker, fabriksockupationer och försök till arbetares självförvaltning (dömda att misslyckas så länge som kapitalismen existerade). De nu i staten integrerade fackföreningarnas strypgrepp hindrade kampen från att explodera till verklig revolution. Och när det fortfarande inte visade sig räcka började kapitalisterna devalvera kapital, vilket ledde till en återgång till arbetslöshetsnivåer som inte setts till sedan 1930-talet. Att bekämpa lönesänkningar är en sak, men att kämpa för jobb, när kapitalisterna själva inte bryr sig om dem, är något annat. Klassmotståndet fortsatte på ett heroiskt sätt in på 1980-talet men det kunde inte stoppa den brutala processen av kapitalistisk omstrukturering. På 1990-talet var de flesta av de enorma produktionsenheterna antingen övergivna eller uppstyckad, eftersom tung industri skickades iväg tillsammans med sitt kapital till de nya ”särskilda ekonomiska zonerna” (mer exakt "särskild exploatering") i Kina och på andra håll. Lägg till detta det tekniska skiftet till mikroprocessorn och nedgången för de gamla industrierna så inser vi att arbetarklassen i de rikaste kapitalistiska länderna idag är mer fragmenterad och arbetar i mindre produktionsenheter. Detta skapar andra utmaningar för revolutionärer idag som går bortom vad Pannekoek föreställde sig i Workers Councils. Vi avslutar denna recensionsartikel med att kort titta på vad dessa innebär.

Alla verkliga arbetarklass-revolutionärer är idag i en viss mening "rådister". Som Pannekoek korrekt noterade var sovjeten det ryska proletariatets stora historiska upptäckt. De är inte bara den organisatoriska grunden för kampen för att ersätta den kapitalistiska produktionen för profit med ett samhälle där produktionen enbart ska tillgodose mänskliga behov. Som han var väl medveten om är det också den framtida formen för ett klasslöst samhälle utan stat. Kampen för socialism handlar inte bara om att förändra karaktären av den ekonomiska produktionen utan också de verktyg genom vilket mänsklighetens sociala omvandling kan ske, där "medborgarnas" politiska deltagande inte är begränsat till att rösta en gång vart femte år, utan där delegater kan återkallas eller ges mandat rörande alla aspekter av det samhälleliga livet för att representera de verkliga intressena för den arbetande befolkningen. Pannekoek menade dock att arbetarråden i Ryssland uppstod "spontant" och han utgår ifrån att samma sak kommer att ske igen. För det första förklarar inte idén om "spontanitet" någonting. Även i den fysiska vetenskapens värld har sådana saker som "spontan förbränning" materiella orsaker, även om de inte alltid är uppenbara för den utomstående betraktaren. Vi vet att den elementära klasskampen tvingar arbetare då och då att gå utanför den kapitalistiska ordningens gränser. Dessa överraskar ofta även de mest förberedda revolutionärer, men det finns alltid materiella skäl till dem och dessa blir uppenbara först när kampen utvecklas.

Och påståendet om spontanitet är inte ens historiskt korrekt (även om Pannekoek kanske inte visste det). Den första sovjeten i Ivanovo-Vosnesensk uppstod ur arbetarnas materiella behov i ”Rysslands Manchester" av att förena alla strejker i deras område för att göra dem mer effektiva. Några månader senare kom förslaget om den första S:t Petersburgsovjeten 1905, med största sannolikhet från en mensjevikmedlem i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet, och valformen lånades från en tsaristisk undersökningskommission.⁽³⁸⁾ För det andra har vi inte samma koncentration av arbetare idag och det betyder att medvetandet är mer utspritt över klassen än det var på Pannekoeks tid. Detta ökar bara än mer behovet för de som redan har kommit till klarhet om den kapitalistiska exploateringen att bilda någon form av politisk sammanslutning som försöker dra fler arbetare till sitt sätt att tänka. Kort sagt, något i stil med ett parti.

För de flesta rådskommunister som härstammar från den holländska och tyska vänstern är detta anathema (styggelse).

Sådana som Paul Mattick, Otto Rühle och Anton Pannekoek delade alla samma upplevelse av att se arbetarrevolutionen förrådd av inte bara en, utan två, internationaler. Andra internationalens socialdemokratiska partier förrådde inte bara arbetarna 1914 genom att stödja imperialistiskt krig utan fortsatte med att massakrera revolutionära arbetare till försvar av den tyska kapitalismen 1919 och åren som följde.1919 grundades den kommunistiska tredje internationalen, men på mindre än två år anammade den samma socialdemokratiska idéer om att använda parlamentet och fackföreningarna vilket Pannekoek och hans kamrater i KAPD såg som falska "opportunistiska" avsteg för att snabbt få en massanslutning. Föga överraskande då att den holländska och tyska kommunistiska vänstern kom att se partier som rätt och slätt apparater för att sätta en minoritet vid makten hur mycket de än påstod sig representera klassen. Men det fanns skillnader inom leden bland de rådskommunister som dök upp på 1930-talet.

När kontrarevolutionen utvecklades till stalinism, kallade Paul Mattick senior. så småningom allt som hade med den ryska revolutionen att göra "bolsjevikiskt" och förde fram den konspiratoriska teorin att bolsjevikerna bara hade stött idén om arbetarråd för att få makten till sitt eget parti. ⁽³⁹⁾ Otto Rühle å sin sida, drog helt enkelt slutsatsen att "alla partier är borgerliga".⁽⁴⁰⁾ Som vi redan har sett, tenderade Pannekoek, alltid en vetenskapsman, att undvika steril och personlig polemik. Han gjorde ett större försök att förstå vad som materiellt hade lett till kontrarevolutionen i Ryssland. Han insåg att arbetarråden i stort sett fungerade under bolsjevikerna under "cirka sex månader" liksom många andra organ för arbetarnas självorganisering (fabrikskommittéer, kooperativ, etc.). Pannekoek diskuterar inte revolutionens mer exakta detaljer och utelämnar därmed att det var bolsjevikerna som faktiskt gjorde sovjeterna mer lika hans egen ideala modell av rådssystemet när de införde återkallandet av delegater.⁽⁴¹⁾ Även när han använder ordet "leninism” är det varken en term för att lovprisa eller en smädelse, som det är för de flesta kommentatorer, utan är specifikt kopplat till skapandet av Marx-Engels Institute, ursprungligen lett av Riazanov och Deborin, och omorganiserat av Stalin som ett sätt att främja Lenin-kulten.⁽⁴²⁾

Pannekoek skiljer sig från de andra rådisterna genom att hela hans synsätt bygger på föreställningen om att arbetarklassen skaffar sig ett medvetande om ett nytt samhälle. Och medvetande betyder ingenting om det inte tar organisatorisk form.

Pannekoek ser råden som den ideala formen men är också medveten om att revolutionärt klassmedvetande inte kan uppnås utan debatt och diskussion bland arbetarna, varför idén om "partier" baserade på denna process inte kan uteslutas. Han menar att potentiellt revolutionära

uppsving kommer att vara fulla av sorlet från parti-strider. De som har samma idéer bildar grupper för att diskutera dem för sin egen skull och för att sprida dem för sina kamraters upplysning. Sådana grupper av gemensamma åsikter kan kallas partier, även om deras karaktär kommer att vara helt annorlunda än de politiska partierna i den tidigare världen. Under parlamentarismen var dessa partier organ för olika och motsatta klassintressen. I arbetarrörelsen var de organisationer som tog ledning för klassen, fungerade som dess talesmän och representanter och strävade efter vägledning och dominans. Nu kommer deras funktion endast vara idémässig (”andlig”) kamp. Arbetarklassen har ingen nytta av dem för sitt praktiska agerande; de har skapat sina nya organ för handling... rådsorganisationen, det är helheten av arbetarna själv som agerar, som måste bestämma vad som måste göras.⁽⁴³⁾

Problemet för Pannekeok är inte så mycket "partier" i sig utan frågan om vem som har makten efter revolutionen. Den holländska och tyska kommunistiska vänsterns ättlingar är inte de enda offren för den senaste kontrarevolutionen som har reflekterat över dess lärdomar. I traditionen från den italienska vänstern kom det internationalistiska kommunistiska partiet (Partito Comunista Internazionalista, PCInt), som grundades 1943 i Italien, också att inse att även om ett parti var ett väsentligt vapen för arbetarklassen i kampen för kommunismen skulle det också vara "annorlunda än de politiska partierna i den tidigare världen". Framför allt så:

Det skulle vara ett flagrant och farligt misstag inför framtiden att tro att i det ögonblick som arbetarklassen skapar sitt parti, så avsäger de sig på något som helst sätt – helt eller ens delvis – de egenskaper som gör dem till kapitalismens dödgrävare, som om andra skulle kunna agera som ett alternativ och inneha samma medvetenhet om behovet av att kämpa mot klassfienden och att störta den i revolutionen. Inte vid något tillfälle eller av någon anledning överger proletariatet sin stridande roll. Den delegerar inte till andra sitt historiska uppdrag, och den ger inte bort makten till någon, inte ens till sitt politiska parti.⁽⁴⁴⁾

Skillnaden här är att Pannekoek inte reflekterar över problemet med att vägen till revolutionärt klassmedvetande före revolutionen är ojämn. PCInt-plattformen inser att uppkomsten av ett parti (en "part" inom klassen) är lika nödvändigt som det är oundvikligt i den process där klassen kommer till medvetande före en revolutionär period, givet att arbetare upplever kapitalismen på olika sätt på olika platser och vid olika tidpunkter.

Att hålla fast vid de insikter som erhållits från den historiska kampen är bara en uppgift för partiet.⁽⁴⁵⁾ Dess roll kommer inte heller bara att begränsas till Pannekoeks koncept av utbildning och propaganda utan också organisationen av klassens angrepp på makten som helhet. Men som Pannekoek antyder kan detta "nya parti" inte vara en väntande regering. Den kommer inte att bilda en "arbetarregering" avskild från sovjeterna (som bolsjevikerna gjorde 1917 i Sovnarkom, eller rådet för folkkommissarier, som endast löst övervakades av sovjetens exekutivkommittè innan denna i stort sett ersatte den), utan dess medlemmar kommer att delta i råden och vilken verkställande kommitté som än inrättas.

Och som Pannekoek också är väl medveten om innebär upprättandet av råd inte en fullständig seger i sig. Till att börja med är de helt enkelt en arena där kampen för socialismen kan äga rum. Partiet måste ideologiskt kämpa för det på den arenan samtidigt som det fokuserar på den andra uppgiften som det är rustat för – främjandet av världsrevolutionen för att knyta an till kommunistiska arbetare över hela världen. När råden gradvis går mot avskaffandet av klasser och den kapitalistiska produktionen ändrar de också funktion från kamporgan till organ för administration av samhällets behov – kort sagt, de är nyckeln till statens borttynande, historiskt upptäckt i klasskampen själv

Jock
Communist Workers Organisation
July 2024

Fotnoter:

(1) J. Dominie, Russia: Revolution and Counter-Revolution, 1905-1924 – A View from the Communist Left, 276 s. från leftcom.org

(2) Även om det var en uppfattning som ursprungligen hade viss attraktionskraft för den ursprungliga Revolutionary Perspectives-gruppen (en av föregångarna till Communist Workers’ Organisation) och den engelska översättningen av Rühles ”From the Bourgeois to the Proletarian Revolution” gjordes av GD Place, grundaren av Revolutionary Perspectives. Den lades senare upp på den gamla libcom-sajten av bortgångne Dave Graham (Graeme Imray, en före detta medlem av CWO och Workers’ Voice innan dess), och har nu dykt upp igen på marxists.org

(3) Citerat i J. Gerbers introduktion till Serge Bricianers Pannekoek and the Workers’ Councils, files.libcom.org

(4) Detta är Gerbers beskrivning i det arbete som citeras i not 3.

(5) Pannekoek använde ofta "själslig" (som han tog från Dietzgen) när han hänvisade till tanke eller medvetande.

(6) Lenin som filosof (Merlin, 1975) s.35. Även om Marx och Engels offentligt hyllade Dietzgen som "vår filosof", var Marx och Engels också skeptiska till hans betoning på idén om att tanken i sig var en faktor nästan i nivå med den materiella världen. Den 4 oktober 1868 hade Marx skrivit till Engels: "Läs igenom manuskriptet. Min uppfattning är att J. Dietzgen skulle göra bäst i om han kondenserade alla sina idéer till 2 tryckta ark och lät trycka dem i egenskap av garvare. Om han publicerar i avsedd längd, kommer han att göra narr av sig själv på grund av bristen på dialektisk utveckling och att röra sig i cirklar Läs igenom den och skriv din åsikt." web.archive.org

(7) ibid.

(8) marxists.org

(9) Marx i Introduktionen till ”Bidrag till kritiken av Hegels rättsfilosofi”, marxists.org

(10) Se Pannekoek and Gorters Marxism (redigerad av D.A Smart) Pluto Press, 1978 s.93 ⁽¹¹⁾ Se Marxist Theory and Revolutionary Tactics in Smart s.71

(12) loc. cit.

(13) John Gerber, Anton Pannekoek and the Socialism of Workers’ Self-Emancipation (1873-1960) s.36 (Kluwer Academic Publishers and International Institute of Social History, 1989). En bra redogörelse för detta finns i N. Harding Lenins Political Thought Volume 2 (Macmillan 1977) s.92-110.

(14) I Het Volk, 26 mars 1903. Citerat i The Dutch and German Communist Left (International Communist Current, 2001) s.33. Den kan också hittas på nätet av den ursprungliga författaren, Philippe Bourrinet (med ytterligare fotnoter) på files.libcom.org

(15) Även om Pannekoek inte accepterade Luxemburgs ekonomiska teori där hon förklarade imperialismens grund och till och med kritiserade hennes ”The Accumulation of capital” 1913. Luxemburg svarade honom i sin Anti-kritik. Se K.J. Tarbuck (red) Imperialism and the Accumulation of Capital (Penguin 1972) s.67 och framåt.

(16) Se Smart s.70.

(17) Smart s.73

(18) För Zimmerwald-vänsterns resolution och dess sammanhang, se: leftcom.org

(19) See: The Dutch and German Communist Left p.108

(20) leftcom.org

(21) Se Warren Lerner. Karl Radek – The Last Internationalist (Stanford 1970) s.44-7 och R Craig Nation in his War on War (Haymarket 1989) s.112-4.

(22) Lenin, Samlade verk (Moskva 1974) Volym 25 s.489

(23) I World Revolution and Communist Tactics (1920) skrev han fortfarande att "den nya ordningen i Ryssland visar ökande styrka" (se Smart s.94) liksom ytterligare två gånger i samma artikel.

(24) "Radikalism – kommunismens barnsjukdom i Lenin, utvalda verk volym 3 (Moskva 1977) s.309

(25) Efterord i World Revolution and Communist Tactics in Smart op. cit. p.144. ⁽²⁶⁾ Vi har citerat honom om detta tidigare. Se leftcom.org

(27) theanarchistlibrary.org

(28) World Revolution and Communist Tactics in Smart op. cit. p.117.

(29) theanarchistlibrary.org

(30) aaap.be

(31) The Workers’ Way to Freedom s.11.

(32) marxists.org

(33) I ett sällsynt samarbete under kalla kriget översatte NASA en rysk recension av A History of Astronomy från 1962 som noterade Pannekoeks fortsatta engagemang för mänsklig frigörelse. Den ryska recensionen noterade att Pannekoek ägnade mindre tid åt egyptisk astronomi eftersom dess arbete helt stod till teokratins tjänst och inte samhället i allmänhet. articles. articles.adsabs.harvard.edu

(34) Det sista stycket i Pannekoeks Een geschiedenis van de sterrekund (A History of Astronomy). Vi är tacksamma till Vico från Antonie Pannekoek Archives för både den nederländska originalet och översättningen.

(35) The Workers’ Way to Freedom s.3.

(36) The Workers’ Way to Freedom s.225. Länken är till marxists.org

(37) Det finns ett brett urval av hans skrifter plus andra artiklar om Pannekoek själv (inklusive verk av Bricianer och Gerber som citeras här) på libcom.org

(38) Se Oskar Anweiler, The Soviets (Merlin 1974) s.53.

(39) Matticks ”Anti-bolshevik communism” recenserades i Revolutionary Perspectives 14 (First Series). Se files.libcom.org

(40) Se hans ”From the Bourgeois to the Proletarian Revolution”, marxists.org och ”The Revolution is not a Party affair”, marxists.org

(41) Se "Decree on the Right of Recall” i ”First Decrees of Soviet Power” edited by Y. Akhapkin (Lawrence and Wishart 1970)s.42.

(42) Se Lenin som filosof s.8. Utrymmesbrist hindrar oss från att här analysera Lenin som filosof, men det kan helt klart fastslås att Pannekoek återigen avslöjar en tendens till idealism när han söker förklaringen till statskapitalismen i Sovjetunionen 1938 genom att hänvisa till en polemik som Lenin ägnade sig åt före första världskriget.

(43) Se sektionen "Arbetarrevolutionen" i ”Arbetarråd”.

(44) leftcom.org

(45) För en mer utförlig behandling av förhållandet mellan klassmedvetande och revolutionär organisation, se vår pamflett ”Class Consciousness and Revolutionary Organization” som finns tillgänglig som PDF här leftcom.org