De israeliska värnpliktsvägrare som bränner sina inkallelsekort borde vara den tydligaste vittnesbörden om skillnaden på att vara sionist, vilket är en politisk ståndpunkt, och att vara jude, vilket i sig betyder allt och ingenting, eftersom varje folk sett som en helhet i varje fall genomkorsas av den enda splittring som alltid har räknats i mänsklighetens historia - den mellan de som exploaterar och de som blir exploaterade.

Det är därför som det är meningslöst att identifiera sig med sin nationalitet, när ens ställning här i världen bestäms av ens position i det samhälle man lever i. Det är därför som uppmaningen att desertera måste riktas på samma sätt till alla proletärer, inklusive palestinierna, med alla de svårigheter som det kan innebära i praktiken. Det måste helt enkelt sägas, och att säga det betyder inte att man är mindre emot den politik som förs av staten Israel och dess ledare och bödel Netanyahu.

Om något så innebär det att identifiera sig med den egna klassen och inte gå hand i hand med sin borgarklass, att förneka den rätten att exploatera oss omedelbart efter den "nationella frigörelsen" ägt rum.

Förutsatt att vi alls kan tala om verklig befrielse så länge världen delas av de vallgravar som kallas gränser, som ställer de förtryckta mot varandra av skäl förklädda till religion, patriotism och territoriella anspråk, men som under ytan döljer det vanliga ruttna monstret, som kallas profit.

Att avsky det folkmord som den israeliska borgarklassen begår mot folket i Gaza innebär definitivt inte att man ser alla israeler som en enda grupp att klumpa ihop och hata. Inte heller att se grundandet av en ny stat som en lösning på alla motsättningar, eller att det definitivt inte är Hamas eller den palestinska härskande klassen som riskerar sitt eget skinn, utan proletariatet i Gaza. Inga av de proletärer, som drabbas av ett dubbelt förtryck: det från den utländska borgarklassen och deras egen, och som sedan "befriats" genom den nationella kampen, har gjort några framsteg på vägen mot ett samhälle baserat på jämlikhet: de har helt enkelt bytt herrar, såsom skedde i tex Italien efter 1945.

Som kommunister, hur mycket vi än avskyr sionismen, vill vi att alla gränser (ett arv från den statliga formen av förtryck av borgarklassen) ska förstöras tillsammans med de flaggor och banér som vajar över dem.

Desertering – organisering – revolution är de slagord som måste lyftas fram överallt, inte nationalismens oavsett av vilken variant det än må vara. Överallt, från Ukraina till Donbass, från Gaza till Baskien till Katalonien.

Alla andra lösningar som hittills föreslagits syftar till att bevara och inte övervinna detta förkastliga samhälle.

Proletariatet har inget Fosterland

Internationalism - Revolution!