Om statens förbud av Palestine Action

Efter en omröstning i underhuset har gruppen Palestine Action officiellt klassats som en ”förbjuden terroristorganisation” i Storbritannien. Från och med den 5 juli 2025 är både medlemskap i gruppen och stöd för gruppen ett brott. Beslutet har varit mycket kontroversiellt och förtjänar en kritisk kommentar.

Kriget i Gaza har, trots flera vapenvilor, nu pågått i nästan två år. Den israeliska regimen, med stöd från USA, har använt attackerna den 7 oktober som en förevändning för att omfördela maktbalansen i Mellanöstern.⁽¹⁾ Striderna har spridit sig till Libanon, Syrien och Iran, med allvarliga konsekvenser för regionen och omvärlden. De mänskliga kostnaderna har varit enorma. För palestinierna är svält, fördrivning och massakrer (även vid hjälpdistributions-punkter) en daglig verklighet. Enligt tillgängliga uppskattningar har minst 60 000 palestinier (och antalet ökar) dött, och tusentals fler har dött i Libanon, Iran och Israel. Detta för att inte tala om de miljontals flyktingar, förstörda försörjningsmöjligheter och förstörda bostadsområden.
Ett betydande antal internationella organ och humanitära organisationer beskriver nu det som händer i Gaza som ett ”folkmord” eller ”etnisk rensning”. Men som de aktuella händelserna återigen visar styrs den internationella världsordningen inte av moraliska principer eller omtanke om människoliv, utan av imperialistiska egenintressen.⁽²⁾Den brittiska staten (upphovsman till Balfour-deklarationen som förespråkade ett ”hemland för judar i Palestina”) har gjort vaga fördömanden av det värsta våldet och infört sanktioner mot några av de mer framträdande israeliska bosättarna, men eftersom den delar USA:s strategiska överväganden i regionen fortsätter den att stödja Israels krigsansträngningar på både direkta och indirekta sätt. Detta inkluderar företag i Storbritannien som tillverkar utrustning och teknik för den israeliska militären.
I över 70 år har palestinierna gradvis berövats sin mark genom intriger från de ledande imperialistiska makterna som stödde bildandet av Israel för att främja sina egna intressen. Idag är den israeliska regimen, ledd av en expansionistisk radikal högerkoalition, på uppgång och har fått fria händer att göra som den vill. Förståeligt nog har palestiniernas förnyade nöd väckt stor sympati runt om i världen. I väst har detta främst tagit sig uttryck i regelbundna gatudemonstrationer, ockupationer av universitetscampus och fall av ”direkt aktion”. Den brittiska gruppen Palestine Action bildades 2020 och har sedan dess, genom aktivistiska stunts och skadegörelse, riktat in sig på platser som påstås ha kopplingar till Israels krigsinsatser. Den senaste aktionen, där aktivister bröt sig in på en RAF-bas på skotrar och sprayade några militärflygplan, har säkert varit en pinsamhet för den brittiska statens säkerhetstjänst. Men beslutet att förbjuda Palestine Action – som till skillnad från de flesta andra förbjudna grupper på listan inte har utfört våldshandlingar mot människor – verkar till stor del vara resultatet av konsekvent lobbying av ministrar från pro-israeliska grupper och vapenindustrin. Det sker också i ett sammanhang där protesterna i Storbritannien möter allt hårdare motstånd, vilket Police, Crime, Sentencing and Courts Act 2022 och Public Order Act 2023 är de senaste uttrycken för.⁽³⁾
Politiskt sett är Palestine Action endast antikrig i den meningen att den motsätter sig den israeliska regimen. Gruppen ser sig själv som en del av det ”palestinska motståndet”, vars innebörd kan utläsas av det faktum att några framstående medlemmar har gjort uttalanden där de uttrycker sitt stöd, kritiskt eller ursäktande, för attackerna den 7 oktober och grupper som Hamas. Och medan palestinierna i Gaza modigt protesterar och ropar slagord mot inte bara Israel utan också Hamas, fortsätter stora delar av den västerländska vänstern att frikänna Hamas. ⁽⁴⁾ Med andra ord befinner vi oss i nationalismens sfär (även om det är underdog nationalism). Detta gör att Palestine Action ligger på samma linje som stora delar av kapitalets vänster, vilket är anledningen till att den har fått politiskt stöd från olika trotskistiska och stalinistiska organ, samt från delar av den anarkistiska scenen.⁽⁵⁾ Dessutom är den politiska orienteringen för ”direkt aktion” som Palestine Action förespråkar implicit i sitt avvisande av arbetarklassen som revolutionärt subjekt, och baserar sig istället på professionella aktivister som offrar sig på allt mer extrema sätt för att sätta press på regeringar och vända opinionen.
Kapitalistiska stater över hela världen rustar för krig, och aktivistiska stunts, oavsett hur välmenande eller extrema de än är, kommer inte att stoppa detta. Drivkraften mot krig är tydlig genom ökade nationalistiska tendenser, ökade militärutgifter och krav på att arbetarna ska acceptera nya åtstramningar. Ett annat symptom på detta är den minskade toleransen för intern opposition. Under sådana omständigheter blir det bara mer och mer troligt att staterna kommer att ta till våld och repressiv lagstiftning. Förbudet mot Palestine Action kommer utan tvekan att överklagas i domstol, och det kommer att bli protester mot det. För kapitalets vänster – som för närvarande försöker omgruppera sig bakom före detta medlemmar av Labourpartiet, Zarah Sultana och Jeremy Corbyn – kan det bli en cause célèbre (mobiliseringspunkt) att få beslutet upphävt. För arbetare bör detta dock ses som ett tecken på vad som komma skall och en påminnelse om att kapitalistklassen, när våra levnads- och arbetsvillkor urholkas, kommer att vilja förhindra varje verkligt motstånd. Utan en massrörelse som kan organisera kampen för att försvara våra intressen är vi inte mer än isolerade individer som är utlämnade åt en historia som vi inte har skapat. Vår styrka som arbetare ligger alltid i vår organisation, den solidaritet som förenar oss som klass, liksom vårt medvetande, insikten om att för att bli av med krig, exploatering och förtryck måste det kapitalistiska systemet ersättas av ett världssamfund av fritt associerade producenter där ”var och ens fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling”. För palestinierna själva kommer verklig befrielse endast att komma med avskaffandet av alla nationella gränser, inte som en vasallstat till Israel eller någon annan expansionistisk makt (vilket oundvikligen är allt som antingen ”enstat”- eller ”tvåstat”-lösningarna kan leda till.