1925 var den världs-revolutionära våg som utlöstes i oktober 1917 i Ryssland på nedgång. Över hela världen befann sig arbetarkampen på reträtt och kapitalet fortsatte sin motoffensiv. Arbetarklassen i Tyskland hade genomlidit en rad nederlag med hjälp av SPD och resten av den kapitalistiska staten. Den ungerska sovjetrepubliken ströps i sin vagga, och en betydande strejkvåg i Nordamerika 1919 hade också slagits ner. I Italien hade kommunistpartiet bildats först efter de två röda åren (1919-1920) av omfattande fabriksockupationer som inte hade haft någon sammanhängande politisk agenda. När väl revolutionärerna hade organiserat sig självständigt från socialdemokraterna som bara ville reformera kapitalismen (januari 1921) pressades de tillbaka, både av den "demokratiska" staten och av Mussolinis fascistiska gäng.

I Ryssland självt hade arbetarråden, den sociala revolutionens hjärta, blivit till tomma skal under den ekonomiska krisen och inbördeskriget, och befolkningen i Moskva och Petrograd minskade med 50 procent när arbetarna övergav städerna i jakt på mat eller dog vid fronten. En "måttfull" uppskattning av antalet som dog fram till vintern 1921-22 är 5 miljoner. Spiken i kistan för sovjetmakten (det vill säga demokratisk kontroll underifrån genom ett utbrett nätverk av arbetarråd) var krossandet av Kronstadtrevolten och det påföljande förbudet av fraktioner inom bolsjevikpartiet. Men vid denna tid antog dock revolutionärerna i bolsjevikpartiet att det mer eller mindre var en fråga om att de skulle hålla sig kvar vid makten tills den proletära revolutionen kunde räddas och återupplivas med stöd från en segerrik arbetarklass-revolution på annat håll.

Men denna politik var ett tveeggat svärd. Att klamra sig fast genom att göra eftergifter och underteckna fördrag med kapitalistiska makter innebär uppenbart en risk för att man ger efter för och ansluter sig till dessa makters nätverk. Att prioritera den ryska regimens överlevnad innebar dessutom i allt högre grad att man kvävde alla oppositionella röster inom den nybildade internationalen. Det var i detta historiska sammanhang som Tredje Internationalens politiska beslutsfattare skulle komma att driva på "bolsjeviseringen" av världspartiet, och hamra i de sista spikarna i kistan för den revolutionära vågen och i allt högre grad förvandla Internationalen själv till ett verktyg för att säkerställa överlevnaden för den framväxande statskapitalistiska regimen i Ryssland. Det var dessa opportunistiska vändningar i taktiken som de som bildade Intesa-kommittén skulle komma att kämpa mot. "Enhetsfronten" och parollen om "arbetarregering" var rejäla omsvängningar från de principer som Komintern grundades på. Lenins ursprungliga uppmaning till en ny international 1915 baserades på ett tydligt erkännande av att socialdemokratin hade gått över klassbarrikaderna eftersom majoriteten av Andra internationalens partier hade ställt upp för sina egna nationella kapital under första världskriget. Denna insikt bekräftades bara av att socialdemokraterna deltog i kapitalets offensiv, exemplifierad av morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht av Eberts SPD-regering. Efter allt detta uppmanade Kominterns ledare till en allians mellan PCd'I och det italienska socialistpartiet (PSI), som de hade brutit med bara några år tidigare. Den "enhetsfront" som Kominterns ledare hade i åtanke var inte en "enhetsfront" oberoende av parti vid en strejk, som hade varit fallet före oktoberrevolutionen, utan en parlamentarisk allians med socialdemokratin. Den arbetarregering som de efterlyste var en parlamentarisk koalition och inte en för att krossa den kapitalistiska staten eller för arbetarrådens politiska dominans.

De katastrofala effekterna av "bolsjeviseringen" i Italien kan kanske bäst förstås genom Matteotti-krisen. När Amadeo Bordiga arresterades 1923 och partiets exekutivkommitté avgick i protest mot direktivet att partiet skulle gå samman med PSI, såg Kominterns ledare en möjlighet att installera en ledning som var mer välvillig till deras linje under ledning av Antonio Gramsci. Även om "centern" hade placerats i ledningen, stod partiets bas fortfarande stadigt till vänster. När den socialistiske parlamentsledamoten Giacomo Matteotti mördades av fascister 1924 hamnade Mussolinis regering, som inte fullt ut hade befäst sin kontroll över den italienska staten, i kris. När de andra borgerliga partierna lämnade parlamentet i protest, förfärade över den flagranta fascistiska kränkningen av den liberala demokratins normer, beordrade Gramsci de kommunistiska ledamöterna att följa dessa borgerliga partier och sträva efter att skapa ett "antifascistiskt" "antiparlament". Men denna parlamentariska charad med borgerliga partier hade ingenting att göra med att befästa en självständig arbetarklass, som vid den tiden utsattes för massiva attacker genom höjda levnadsomkostnader och upphävandet av strejkrätten. Allteftersom skandalen rullades upp, gjorde Gramscis omsvängningar och Komintern-ledningens flip-floppande att dom stora arbetarmassorna blev roderlösa vid en tidpunkt då de var redo att ta till gatorna, och missade möjligheten för kommunistpartiet att återfå fotfästet och gå på offensiven efter fyra års reträtt.

Det är ett misstag att tro att opportunistiska och taktiska manövrer i varje situation kan bredda partiets bas, eftersom relationerna mellan partiet och massorna till stor del beror på den objektiva situationen.

Platform of the Committee of Intesa, leftcom.org

Det var i detta sammanhang av opportunism och fumlande som Intesa-kommittén bildades av militanter på vänsterkanten, i synnerhet Onorato Damen, som lyckades övertala en motvillig Bordiga att stödja ansträngningen. Kommittén förklarade rakt på sak ”att "[ledarskapet] betraktar problemet med att erövra 'massorna' som en fråga om vilja. Men undan för undan anpassar de sig till omständigheterna och hemfaller i huvudsak åt opportunism”. De hade här helt rätt, då de framhävde denna uppdelning mellan de båda uppfattningarna. För vänstern i partiet kunde revolutionen inte skapas bara genom vilja än mindre påbjudas genom ett dekret av Komintern, utan genom att man förhöll sig till arbetarklassen där den objektivt sett befann sig och på dess egen terräng. Partiet behövde förbli i frontlinjen för arbetarnas kamp mot de mycket reella ekonomiska attacker som klassen stod inför, samtidigt som man höll fast vid arbetarklassens slutmål och inte spelade parlamentariska spel à la Gramsci. I praktiken innebär detta att man arbetar för att erövra själva den politiska makten, absolut inte parlamentariska manövrer och politiska sammanslagningar för att numerärt bredda partiet på bekostnad av dess program och klasståndpunkt. Kommittén hade också rätt när den sa att problemet inte var begränsat till Italien, och förklarade att "vänstern är fast övertygad om att en tillfredsställande lösning på frågan om det italienska partiet är omöjlig utan en lösning på de internationella frågorna". Något allvarligt försök till eftertanke eller reflektion blev dock inte av. I själva verket diskuterades "problemet" med Intesa-kommittén ihärdigt i Unita (den partitidning som instiftats av den "bolsjevisiska" Gramsci-ledningen i Italien), nästan helt och hållet i termer av Trotskij-problemet: ett tecken på hur mycket Kominterns enskilda sektioner helt enkelt förvandlades till en spegel av vad som pågick i det ryska partiet. Till slut, under hot om uteslutning och order om husrannsakan bland ”fraktions-medlemmarnas" personer och bostäder, gick kommittén med på att upplösas, kanske förgäves i hopp om att någon form av debatt skulle äga rum på den kommande kongressen. Vad som skulle följa skulle bli uteslutning ur partiet av "centern", arresteringar av Mussolini och många andra militanter flydde i exil.

Det har gått många år sedan partiets vänster kämpade genom Intesa-kommittén, men dess lärdomar är fortfarande av värde för revolutionärer idag. För det första betonar kommittén att revolutionen kommer att vara internationell, annars kommer den att misslyckas, och att kommunisterna aldrig får förlora detta faktum ur sikte. Roten till Kominterns degenerering var den revolutionära vågens ut-ebbande och den nationella isoleringen efter den ryska revolutionen. I denna situation försökte ledarna i Ryssland rädda vad de kunde genom att försöka behålla makten, genom att hoppas på att bilda vänligt sinnade "arbetarregeringar" och genom att fullfölja handelsavtal med kapitalistiska makter på bekostnad av de principer som internationalen grundades på. Med facit i hand var det omöjligt att upprätthålla ett revolutionärt Ryssland isolerat i en kapitalistisk värld, för att inte tala om arbetarrådens avtagande vitalitet och makt, men den opportunism de bedrev garanterades att ingen yttre framväxande revolution skulle komma till undsättning. För det andra visade kommittén att kommunistpartiet inte är ett parti för parlamentariska koalitioner och politiska manövrer, utan ett parti som kämpar för det revolutionära programmet inom arbetarklassen där den objektivt sett befinner sig, vare sig ebb eller flod. Inte heller förvirrar partiet proletariatet genom att engagera sig i kapitalistisk politik för tillfälliga framgångar. Partiet skapar inte revolutionen med en viljeakt utan agerar i enlighet med den framväxande historiska rörelsen och i enlighet med sina revolutionära principer.

Idag står vår klass inför många utmaningar och har tydliga svagheter. Precis som för 100 år sedan i Italien står vi återigen inför en levnadsomkostnads-kris. De olika nationerna förbereder sig för en imperialistisk konfrontation vars fasor skulle bli otänkbara. De klass strider som växer fram är ofta begränsade till fackföreningar, isolerade och svaga. Om vår klass ska kunna övervinna denna mörka period måste vi bilda ett revolutionärt parti för att kämpa i främsta ledet av vår klass. Internationell till sin omfattning, fast förankrad i klassens kamp och redo för sitt slutmål, arbetarrevolutionen och den kommunistiska framtiden. Allt detta kan tyckas avlägset, men det kommer inte att skapas genom en ren viljeakt. Endast revolutionärernas verkliga arbete idag kan producera det oundgängliga organet för arbetarnas kamp; Den framtida revolutionära internationalen.