I Italien strejkade nyligen tusentals arbetare till stöd för Global Sumud Flotilla, initiativet som försöker leverera hjälp till Gaza, och mot den pågående massakern i Gaza. Följande är baserat på rapporter från våra kamrater i Italien, som deltog i strejkerna i ett antal städer – nedan inkluderar vi också ett flygblad som de delade ut under dagen.

Den 19 september var det fackförbundet CGIL som uppmanade till arbetsnedläggelser som varade mellan två och fyra timmar (de sista timmarna av dagskiftet), beroende på kategori och plats. Den 22 september var det gräsrotsfackföreningarna, främst USB och Genuas hamnarbetarkollektiv CALP, samt så kallade civilsamhälles-organisationer (ANPI, ARCI, Emergency och en hel galax av pacifistiska akronymer), som uppmanade till en endags generalstrejk. Denna gång deltog Si Cobas inte, utan lät sina medlemmar själva välja om de ville delta i strejken eller inte, och uppmanade istället till aktioner den 3 oktober med ett mycket tydligare stöd för det så kallade ”palestinska motståndet” (i praktiken, men inte öppet, Hamas – låt oss inte glömma att Si Cobas kallade den 7 oktober 2023 för ett av de mest lysande exemplen på ”antiimperialistiska aktioner av de förtryckta massorna”).

Strejken den 19 september hade en relativt hög deltagandegrad bland arbetarna, med starkt deltagande i demonstrationerna. De strejkande arbetarna tillhörde främst ” blue-collar”-sektorn, det vill säga de som är anställda inom industrin och liknande sektorer. Strejken den 22 september genomfördes dock i allmänhet av arbetare inom den sociala sektorn (olika tjänster, skolor, transport etc.), det vill säga de sektorer med löneanställningar där gräsrotsfackföreningarna är starkast. Men utöver dessa sektorer av arbetare deltog också olika intresseorganisationer och individer som inte var engagerade i någon specifik organisation, men som med rätta var upprörda över den förödelse som utspelat sig i Gaza. Deltagandet var verkligen överväldigande, mycket högre än den 19 september och förmodligen oväntat: i många städer var det stora demonstrationer med tusentals människor, i de större städerna tiotusentals människor. I vissa städer, såsom Bologna, Rom och Florens, gick demonstrationstågen längs ringleder och motorvägar, vilket naturligtvis blockerade trafiken (i Rom uttryckte dock strandade bilister solidaritet och hälsade demonstranterna), trots de senaste ”säkerhetsdekret” som antagits av regeringen, vilka har skärpt straffen för dem som deltar i vägblockader, strejkvakter och liknande aktioner. I vissa städer ockuperade demonstranterna kortvarigt järnvägsstationen (Reggio Emilia) och blockerade eller försökte blockera tillträdet till hamnar (Genua, Marghera-Venedig, Ancona, etc.). Endast i några få fall, till exempel vid tågstationen i Milano eller hamnen i Marghera, inträffade sammandrabbningar med polisen ( givetvis överdrivna av regeringen och pressen), där det verkar vara (men detta återstår att verifiera) andra eller tredje generationens ungdomar av nordafrikanskt ursprung, som agerat tillsammans med den vanliga ”black bloc”-skaran, men detta utgjorde en oändligt liten del av den enorma massan av människor som deltog i demonstrationerna.

Det behöver väl knappast sägas att innehållet präglades av humanitär pacifism och reformism, utan ett spår av en proletär, dvs. klassbaserad, internationalism: Palestinska flaggor dominerade oemotsagda, åtföljda av de vanliga slagorden ”Free Palestine” osv. Fackföreningarnas splittring av arbetarklassen var klart synlig: på ena sidan stod Si Cobas-arbetarna (mestadels invandrare), på den andra sidan CGIL-arbetarna (mestadels italienare), med lite diskussion mellan dom. Battaglia Comunista ingrep i olika städer med en flygbladsaktion, även om den uppenbarligen dränktes i vågen av pro-palestinsk nationalism. I Reggio Emilia delades också flygblad ut från ”Internationella kommittéer mot krig – för klasskamp” (även om den inte kallas en “No War but the Class War” kommitté, går den i huvudsak i samma riktning).

Nej till krig och till pacifismen hos alla nyanser av borgerliga diktaturer
Ja till klasskamp!

Proletär internationalism är inte en samling rörelser som förenar ”individer och folk” med goda avsikter; det är inte en ”välgörande” och etisk humanism som bara vädjar till förnuftet mot den ondskefulla bourgeoisiens elakheter. Vi överlåter dessa saker till grupper och organisationer inom en mer eller mindre radikal vänster, som till exempel Si Cobas och andra gräsrotsfackföreningar är en del av. Det är självklart vår plikt att strejka mot alla krig, men inte att stödja uppkomsten av en ny borgerlig stat, som oundvikligen kommer att ansluta sig till ett av de imperialistiska blocken.

Att uttrycka okritisk solidaritet med ”Sumud Flotilla”, en pacifistisk rörelse som, bortom deltagarnas subjektiva humanism, är präglad av borgerlig konservatism, innebär att man ställer sig i motsats till klassintressena.

Att uttrycka solidaritet och använda symbolen ”intifada, till segern”, samtidigt som man ignorerar Hamas roll, en fascistisk, fundamentalistisk och antikommunistisk kraft – kort sagt, en reaktionär kapitalistisk kraft som tillsammans med den israeliska bourgeoisin ”har medverkat till och fortsätter att medverka till” massakern på de utblottade massorna i Palestina – leder oss in på vägen mot kontrarevolution.

Hamas stöds av den iranska imperialismen, som i sin tur är allierad med den kinesisk-ryska imperialismen; den finansieras av Qatar med välsignelse från Netanyahu och USA, som alltid har blundat, fram till den 7 oktober då Israel fick den möjlighet man sökt att massakrera tiotusentals invånare i Gaza med oöverträffad hänsynslöshet.

Sådan är kapitalismens och imperialismens krig, som ödelägger och förstör allt när kapitalets högsta intresse står på spel: profitens gud. Och medan de fäller falska tårar över den ”fruktansvärda” döden av en av sina följeslagare (Charlie Kirk) och anklagar sina motståndare för att så hat när det är deras egna medbrottslingar och kumpaner som gör det. De som i sin tur förvaltar makten för de härskande klasserna, och inte ens ryggar tillbaka inför det fasansfulla skådespel de iscensätter varje dag, dödandet av hundratusentals proletärer i de 59 krig som pågår över hela världen. Detta är inte hat; detta är vad de kallar kärlek... till fosterlandet.

Fosterlandet och staten är samma sak. Detta är det magiska ordet: två folk, två stater. Att återta staten är att återta sina egna kedjor: staten är inget annat än den våldsamma eller ”demokratiska” organisationen av de härskande klasserna! Den nationalistiska självbestämmanderätten för en kapitalistisk stat bland kapitalistiska stater. Den globala bourgeoisin kontrollerar varje del av det sociala och ekonomiska livet. Därför är den historiska uppgiften för de skingrade revolutionära förtrupperna, var de än befinner sig, att främja uppkomsten av organisationer (partier) som är klara över de ekonomiska konsekvenserna av den samtida imperialismen, och de enskilda nationella borgarklassernas agerande, samt de taktiska lösningar som krävs inom den politiska ram som borgarklassens intressen har påtvingat.

Endast på detta sätt kan vi bidra till att förbereda en framtid för alla proletärer i regionen (och världen). En framtid som har som utgångspunkt återupptagandet av klasskampen mot imperialistisk aggression, mot de olika fraktionerna av borgarklassens nationalistiska ambitioner, för en revolutionär och kommunistisk lösning på den aktuella internationella krisen. Men denna framtid är dömd att förbli ett tomt löfte om proletariatets politiska öde överlämnas till den mest trögtänkta kapitalistiska konservatismen och det mest brutala arbetarfientliga politiska system som Mellanöstern kan producera idag (Netanyahu och Hammas). Det är en svår väg, men det finns inget alternativ.

Nej till kapitalets krig, ja till klasskampen!

Fotnoter:

Bild: commons.wikimedia.org