Den 18 september 2025 meddelade Israeliska myndigheter att IAF hade påbörjat nya flygräder i södra Libanon med Hezbollahs militärinfrastruktur som mål. Målet var att stoppa dem ifrån att omgruppera söder om Lintanifloden. Detta sker precis innan årsdagen av invasionen 1 Oktober som föregicks av ett år av flygräder som dödade och skadade tusentals och fördrev 1.2 miljoner civila i södra Libanon. Även under vapenvilan i november 2024, som förmedlades av USA när president Biden var på väg ut, förstördes tiotusentals civila byggnader och infrastruktur, medan tusentals dödades. Vapenvilan användes för att putsa Israels image och vörda deras imperialistiska krig. IDF beordrade byar i södra Libanon att evakuera och den libanesiska public service (NNA) har bekräftat att flygattacker har utförts utan att specificera omfattningen av de materiella skadorna. Det kan inte existera någon fred under den imperialistiska epoken, endast krig som oundvikligen blir statens föredragna metod för att ta sig an olösliga kapitalistiska kriser.

Efter 2022 års krig i Ukraina, en sammandrabbning mellan två imperialistiska block, så har världen sett den kapitalistiska klassen och dess politiker runtom i världen öppna upp ett nytt kapitel av imperialistisk brutalitet. Libanons betydelse för den israeliska staten har varat i nästan ett halvt sekel. När USA ville dra Egypten ur Sovjetunionens intressesfär krävde man att Israel skulle ge tillbaka Sinai halvön till Egypten. Israel och Libanon hade politiska konflikter på 1970-talet och som plåster på såren tillät amerikanerna Israel att invadera Libanon 1982 för att driva ut pro-palestinska grupper. IDF var oförmögna att uppnå sina mål under invasionens gång och drabbas till slut av demoralisering och nederlag, men blev ändå kvar i Libanon framtill 2000 när Hezbollahs offensiv slog hårt emot IDFs positioner och IDF misslyckades med att förhindra missilattacker.

USA:s president Trump och Saudiarabien har satt press på Libanons president Joseph Aoun om att avväpna Hizbollah. USA, Saudiarabien och andra Gulfstater har föreslagit en “”tech zon” (en speciell ekonomisk zon) i södra Libanon som en del av ett initiativ för att absorbera extremt utsatta arbetare och de kroniskt arbetslösa i en fastighets bonanza i södra Libanon. Libanons premiärminister Nawaf Salam har ödmjukt fördömt attackerna som stridande mot fredsprocessen och sagt att den libanesiska regeringen är fast besluten att genomföra FN:s resolutioner som lyckades avsluta kriget mellan Israel och Libanon 2006. Trots påtryckningar från USA, Saudiarabien samt Hizbollahs rivaler är regeringen för svag för att avväpna Hizbollah, vilket visar på Libanons extremt fragmenterade politiska system och ekonomi som är uppdelad efter sekteristisk linjer. Detta trots president Aouns tal, vars huvudsakliga löfte är att återställa den libanesiska arméns totala monopol på våld.

När det gäller Hezbollah kunde de inte, till skillnad från Iran, bara dra sig tillbaka och har försvagats avsevärt genom Israels mord på dess ledare Hassan Nasrallah, samt sabotage av kommunikationer och underminering av den militär-politiska organisationen genom mord på andra högt uppsatta ledare. Hezbollahs popularitet kom ifrån deras roll i kampen emot Israel, men också från att de mer eller mindre drev de enda stabila statliga institutionerna i södra Libanon och kunde ge hjälp till de så gott som permanent arbetslösa massorna. Men deras dominerande roll i Libanon tillsammans med deras kristna allierade har gjort att de fått ta på sig skulden för den ekonomiska krisen vilket underminerat deras stöd, detta samtidigt som 2020 års hamnexplosion i Beirut som skedde mitt i deras dåliga hantering av Covid-19. Det sekteristiska politiska och rättsliga systemet användes för att förhindra alla utredningar av dessa händelser. Hizbollah har, liksom andra elitnätverk i Libanon, kunnat offra arbetares liv för att tjäna pengar. Men Hizbollahs stöd fick en kraftigt vändning uppåt i och med Israels invasion av Libanon 2024. Att avväpna Hizbollah saknar verklig politiskt realitet och kan potentiellt mynna ut i ett inbördeskrig ifall regeringen visar sig vara för svag för att klara det. För arbetarna i Libanon finns svaret inte i sekteristiska grupper. Oavsett vilken imperialistisk makt de ansluter sig till så kommer de att suga ut arbetarna för profiter och låta dem slaktas i framtida krig.

Israel återupptar sitt krig mot Libanon som en del av statens plan att omforma Mellanöstern och hålla Netanyahu-Smoltrich-regeringen vid makten trots dess växande inhemska kriser. Israel riktar in sig på Hizbollah eller Hamas eftersom de är förlängningar av den iranska imperialismen, men de imperialistiska krigen i regionen kommer inte att sluta med dem, eftersom Israel skulle behöva krig för att dölja sina inhemska kriser även om dessa länder inte fanns. Israel har en massiv bostadskris trots de oinskränkta bosättar-aktiviteterna på Västbanken samt ökad politisk konkurrens över konsolideringen av den verkställande makten. Netanyahu måste som resultat av detta se till att han själv och hans medarbetare inte hamnar i fängelse på grund av korruptionsanklagelser. Arbetarklassen i Israel värvas samtidigt till fronten och tvingas döda sina klass-bröder för att på så sätt dämpa dessa eviga kriser. Det är därför det inte kan finnas någon meningsfull fred, särskilt inte i kapitalismens imperialistiska epok då krigen blir den föredragna lösning på de ständiga kriserna som orsakas av stagnationen. Detta då krig kan hålla arbetarklassen aktiverade för nationen, dvs för kapitalistklassen.

Kriget i Mellanöstern är långt ifrån en lokal angelägenhet; området är på de tektoniska plattorna där imperialistiska block konsolideras. Irans position i Mellanöstern har skakats av försvagningen av deras satellitstater, vilket har gjort Iran mer beroende av sina motvilligt allierade, Ryssland och Kina. Iran har snävare utrymme att verka inom och driften mot ett allmänt krig över deras ständigt försämrade position blir potentiellt den föredragna lösning för deras härskande klass. Samtidigt är USA beroende av Israels teknologiska erfarenhet av krigföring i regionen och har inga andra alternativ än att stödja Israels expanderande militära fronter i deras krig för att omforma Mellanöstern. Ett totalt krig i Mellanöstern skulle direkt involvera USA som allierad tillsammans med Israel mot Iran och deras bekvämlighetsallians när det tex kommer till ett mellanliggande land som Syrien eller Irak. Narrativet har sedan länge varit inriktat på att krigsfebern ska kunna leda till en imperialistisk slakt. Iran och “motståndsaxeln” har stämplats som autokrater, kärnvapenspridare, terrorister eller ”islamofascister”, men överlag utgör de vad västvärlden ser som det konsoliderande revisionistiska blocket, tillsammans med Ryssland och Kina. Västvärldens stöd för Israel fortsätter oavsett hur dålig deras rykte tillfälligt må vara, eller oavsett om relationen mellan USA och Europa blir kyligare. Natos upprustning och ständiga åtstramningar som påtvingas arbetarklassen i Europa framställs också som ett försvar av demokratin mot autokrati, precis som var fallet med alla tidigare imperialistiska krig: att göra världen säker för demokrati och antifascism. Men allt detta förblir i bakgrunden, USAs och de västerländska imperialisternas huvudsakliga oro är och förblir Kina och stilla havsområdet. En konfrontation i stilla havet har blivit den viktigaste arenan för att avgöra den framtida sammansättningen av den internationella imperialismens hierarki.

Den härskande klassen har ingen annan lösning än krig. Kapitalistklassens fred faller alltid sönder. Den tjänar bara som förberedelse inför framtida konflikter. Överstatliga institutioner så som FN tjänar bara till att jämna ut kapitalistiska motsättningar till förmån för de starkaste staterna, främst USA, trots president Trumps fabler i frågan. De erbjuder ingen väg mot att avsluta krig. I Libanon har UNIFIL upplevt nära ögat-situationer när israeliska drönare släppt bomber nära deras positioner vilket är långt ifrån en sällsynt händelse. De förnyade attackerna i Libanon visar att det inte finns någon statlig lösning för arbetarklassen i Palestina. Att Libanon är en obestridd suverän stat enligt borgerlig lag, eller att Hizbollah har en ”motståndsstyrka” som genomgått en kapprustning och samlat en stor vapenarsenal som en icke-statlig aktör, har inte förhindrat ett flertal invasioner, miljontals interna flyktingar från förra årets invasion, ständiga flygangrepp och tusentals döda. Både Libanon och den södra ”lydstaten” befinner sig precis som alla andra inom den ena eller den andra imperialistiska maktens inflytande-sfär, vilket är ödet för alla länder i den imperialistiska epoken. Den föreslagna delvisa vapenvilan i Gaza kommer också att kollapsa, även efter att Israel har ödelagt Gazaremsan och dödat 7,2 % av befolkningen, eftersom Israel kan bryta vapenvilan närhelst de vill med självförsvar som ursäkt. Hela syftet med imperialistisk fred och humanitärism är att städa upp bilden av massakrer och folkmord orsakade av imperialistiska krig. Samma sak kan ses i Syrien också, trots att den nya regeringen hänvisar till 1974 års avtal om tillbakadragande, har Israel ett intresse av Syriens belägring och uppspaltning för att motverka Turkiets imperialistiska intressen i området samt att röja en väg mot Iran. Egypten har påbörjat bildandet av en NATO-liknande allians tillsammans med andra arabstater i kölvattnet av Israels luftangrepp på Doha då en Hamas-förhandlare mördades, men Egypten flyttar också fram sina trupper till Sinai för att förbereda sig för att omringa och döda flyktingar från Gaza. Slutligen ser Saudiarabien inte längre USA som en stabil allierad och har ingått i ett försvarsavtal med sin långvariga allierade Pakistan, som Saudiarabien i praktiken delar kärnvapen med. I takt med att den imperialistiska kapitalismens kris fördjupas öppnas dörren för nya regionala militära axlar i Mellanöstern.

I den dekadenta kapitalismen är kommunismen, ett statslöst, klasslöst samhälle utan gränser eller exploatering, det enda motgiftet mot kapitalismens oändliga imperialistiska krig. Det enda sättet att förhindra framtida krig är att det internationella proletariatet enas kring ett revolutionärt program och mobiliseras för att krossa statsapparaten och störta kapitalistklassens herravälde i alla nationer.

Arbetarklassen måste göra motstånd mot de försämrade villkor som kapitalistklassen tvingar på dem för att finansiera upprustning och krig, genom strejker och andra arbetsnedläggelser som utförs på en politisk grund. Arbetare över hela världen har makten att genom dessa metoder sätta stopp för onödigt slaktande av sina kamrater i andra länder. Det finns ingen anledning att offra sig ytterligare för nationen, som i realiteten bara står för kapitalistklassen.Endast en revolutionär attack emot den kapitalistiska staten överallt kan sätta stopp för imperialistiska krig en gång för alla. Den proletära revolutionen motsätter sig inte bara kapitalismens krig, utan kan också slutligen sätta stopp för dem genom att inleda kommunismen.

Fotnot:

Image: commons.wikimedia.org