Det blir allt tydligare för arbetarklassen som helhet att de borgerliga politiska partierna inte agerar i vårt intresse och aldrig har agerat till vår fördel, att klasskillnaderna i vårt samhälle inte går att åtgärda genom reformer eller omfördelning av makt bland medlemmarna av den härskande klassen. Endast genom att vår klass agerar självständigt kan vi bekämpa både attacker mot vår levnadsstandard och krig, och kämpa för ett samhälle baserat på behov snarare än profit.

Demokraternas Senaste fel och misslyckanden

Vi är kapitalister, och så är det bara.

Nancy Pelosi

Det Demokratiska partiet har konsekvent visat att det strider mot deras intressen att bekämpa de direkta attackerna mot arbetarklassen från Trump och Republikanerna. Under Biden-administrationen gav Demokraterna prov på en ömsesidig överenskommelse inom hela den härskande klassen gällande åtgärder mot invandring, statligt sanktionerat folkmord i Gaza, förtryck av oppositionella röster och ett överlag antagonistiskt förhållande till arbetarklassen. Alla dessa policys, antingen påbörjade eller utökade av Biden administrationen, fortsätter nu under Trumps administration med varierande grad av eskalering. Nu motsätter sig Demokraterna Trump-administrationens stränghet och hårdhänthet, men aldrig politiken i sig själv!

Genom att på ett svagt sätt utmana Trump-administrationens metoder och inte själva politiken, försöker Demokraterna vinna stöd som det nya "lag och ordning"-partiet. Till exempel hävdade guvernör Newsom under protesterna i LA att ”Det federala övertagandet av Kaliforniens nationalgarde var 'inte för att det råder brist på polis, utan för att [republikanerna] vill ha ett spektakel.'” ⁽¹⁾ Han uppmanade sedan demonstranterna att inte bjuda dem på ett sådant och uppmanade till "fredliga demonstrationer". I samma andetag som Newsom stöder motståndet mot Trumps politik, tvekar han inte att med hela sin politiska auktoritet hota demonstranter med LAPD i händelse av att motståndet mot Trump hamnar utanför Demokraternas kontroll.

Samtidigt visar Newsom, genom just detta uttalande, en bristande förståelse som delas av hela det Demokratiska partiet. Protesterna i LA och efterföljande sympatidemonstrationer belyser arbetarklassens förmåga att reagera på fortsatt förtryck oberoende av det Demokratiska eller Republikanska partiet. Från svagheten i deras motstånd, konsekvensen i deras politik, förtrycket av arbetarklassens aktivitet, finns det ingen skillnad kvar mellan de borgerliga politiska partierna förutom deras respektive metoder och taktik. Problemet är inte bara att Demokraterna använder oss för att driva sin agenda, att deras plattform inte är tillräckligt radikal, utan att de tar den politiska kampen ur arbetarnas händer och saboterar våra chanser att bygga en oberoende klassrörelse.

Demokraterna är själva, mer än något annat, kapitalister. Deras parti representerar en sammanslutning av kapitalistiska intressen som investerar både i partiets verksamhet och kandidaternas kampanjer. Demokraterna vägrar att tillmötesgå många av arbetarnas krav eftersom deras klassintressen står i direkt motsättning till våra. Demokraterna väljer att rikta om vår ilska in i återvändsgränder eftersom vi annars skulle attackera kärnan av deras makt över oss. Hur ofta avslutas inte klassaktioner på grund av borgerligt ledarskap? När Demokraterna uppmuntrar "oppositionella" protester, och vi hörsammar deras uppmaning, förblir vi undergivna kapitalet genom att delta i demokratins charad. Om ett effektivt motstånd ska riktas mot vårt förtryck måste arbetarklassen motsätta sig hela den härskande klassen, inte bara den ena eller andra undergruppen under ledning av en annan.

Borgerliga "lösningar" på arbetarklassens problem

Efter den progressiva kandidaten Zohran Mamdanis framgångsrika primärval i borgmästarvalet i New York City har progressiva Demokrater och flera grupper på vänsterkanten hävdat att sprickor håller på att framträda i det Demokratiska etablissemanget. Mamdanis program skulle dock faktiskt upprätthålla Demokraternas status quo samtidigt som det lättar på trycket mot borgarklassen från den tungt belastade arbetarklassen i New York, genom att anta reformer som skenbart verkar förbättra villkoren under kapitalismen. Den progressiva plattformen garanterar endast ledarskapet över produktionen till borgarklassens medlemmar, vilka använder fackföreningar och statliga myndigheter för att agera i hela den härskande klassens intressen.

Även om dessa fackföreningar och statliga tillsynsmyndigheter påstår sig tjäna arbetarklassens intressen, tjänar de faktiskt på att omdirigera arbetarna, bort från klassaktioner som gynnar våra behov. Fackföreningarna är bundna av tusentals trådar till den kapitalistiska staten och företagen. De är inte bara juridiskt beroende av ledningen och NLRB, (National Labor Relations Board) utan i dessa kristider förhandlar de aktivt mot arbetarna genom att påtvinga dem försämringar. Detta översätts till direkt kamp. Som en fackföreningsledare en gång hävdade: "ingen vill vara strejkvakt." Ofta avbryter facken strejker i förtid för att nå en snabb uppgörelse som får de strejkande att återgå till arbetet så att facket kan bevara status quo. Genom att delegera sin makt tillåter arbetarklassen fackföreningsrepresentanter att överrösta deras ursprungliga krav, till förmån för vad kapitalisterna som anställer dem tillåter. Detsamma gäller för statliga tillsynsmyndigheter som agerar ännu mer oberoende av arbetarklassen och bara upprätthåller lagstiftning skriven av borgerliga representanter. En sådan politik syftar bara till att övertyga arbetarklassen om det borgerliga styrets effektivitet så att vi inte tar kampen i egna händer.

Kanske är en av Mamdanis mest radikala reformförslag inrättandet av "ett nätverk av offentligt ägda livsmedelsbutiker med fokus på att hålla priserna låga, inte att göra vinst". ⁽²⁾ Relationen mellan arbetare och arbetsplats skulle dock förbli fundamentalt oförändrad av ett sådant ägarbyte. Mamdani försöker rättfärdiga dessa samhällsägda butiker genom att hävda att "utan att behöva betala hyra eller fastighetsskatt kommer de att minska omkostnaderna och överföra dessa besparingar till kunderna. De kommer att köpa och sälja till grossistpriser, centralisera lager och distribution samt samarbeta med lokalsamhället gällande produkter och inköp". Men är inte detta samma process som när privata kapitalister ackumulerar rikedom och resurser i allt större skala, kräver en kontinuerlig minskning av sina produktionskostnader år efter år och med våldsamhet strävar efter att producera allt billigare varor jämfört med konkurrenterna, även till kostnad av tillfälligt minskad vinst?

Om ökning av kapitalkoncentrationen någonsin hade kunnat befria arbetarklassen, skulle den då inte ha varit fri för decennier sedan? Varför skulle samma produktionsförhållanden i händerna på staten, plötsligt gynna arbetarklassen? Verkligheten är att Mamdanis statliga livsmedelsbutiker redan står inför en massiv profitminskning i denna sektor av ekonomin till följd av Covid-19 ned-stängningar, de ständigt stigande driftskostnaderna för massiva stormarknader och konkurrens från online-butiker som Amazon. Genom att med statliga insatser rädda konkursmässiga butiker kan regeringen absorbera förluster och organisera om arbetsplatser för att uppnå maximal lönsamhet och konkurrenskraft. Dessa mer effektiva butiker kan sedan privatiseras och säljas till investerare som kommer att skörda frukterna av nya vinster, och de minskade kostnaderna för livsmedel för arbetarklassen kommer att undergrävas av en intensifiering av arbetsprocessen och sänkningar av reallönerna genom inflation.

Dessutom, även om delar eller allt av Mamdanis politik skulle genomföras av hans administration, skulle bostadsprojekten byggda av fackligt organiserade arbetare endast gynna den lilla del av arbetarklassen som har tillgång till fackligt medlemskap och arbetar för företag med statliga kontrakt, medan bostadskrisen och umbäranden hos övriga arbetarklassen inte åtgärdas. Statliga livsmedelsbutiker skulle begränsas av de ekonomiska ramarna för den amerikanska regeringen, som själv upprätthåller sin maktposition genom inflation och skattebördor för arbetarklassen. Denna princip om begränsningar är det som definierar varje reformistisk plattform. För att något ur Mamdanis plattform ska kunna genomföras från början måste han först bli vald och sedan få stöd från resten av den borgerliga politiska strukturen, vilket innebär ännu större potential för urvattning av arbetarklassens intressen. Ännu viktigare är att alla hans lösningar bygger på en fortsättning av den redan existerande kapitalistiska statsstrukturen.

Själv-aktivitet framför delegering

Det är Inte bara så att lösningar som bygger på att plåstra om sår inte fungerar, utan roten till problemet ligger i det kapitalistiska systemet som sådant. USA:s regering existerar för att stödja kapitalistklassens intressen, skydda deras investeringar och utöka deras vinstmarginaler. Varje politiker är antingen själv kapitalist eller representant för någon av de stora ekonomiska intressena som finansierar, stödjer och dikterar deras kampanj. En förändring i kapitalismens "utförande" är inte bara oförmöget att förändra arbetarklassens villkor utan är rent av uttryckligen emot våra intressen. Progressiv politik är inte "bättre" för arbetarklassen än konservativ politik; båda två är olika uttryck för samma kapitalistiska styre. Precis som Republikanerna ställer arbetarklassen mot mot varandra gällande invandrarstatus, för att säkra ökande vinster från sänkta löner, förstatligar och reglerar progressiva bort ineffektivitet för att intensifiera vinstutvinningen från arbetarklassen. Sådana "framsteg" är ett sidosteg för borgarklassen och ytterligare ett steg bakåt för arbetarklassen. Istället för att låta dessa politiska partier fortsätta exploatera oss i vårt namn, borde arbetarklassen förkasta kapitalisternas miserabla ledarskap och försöka föra fram våra egna klassintressen. Så länge arbetarklassen leds av kapitalets agenter, inom staten eller i fackföreningarna, kommer krisen med kapitalistiskt krig, exploatering och förtryck att fortsätta utan att hindras av en dekorativ politisk byråkrati.

Motsättningen mellan arbetarklassen och kapitalistklassen är oförenlig. Intressena hos de lönearbetare som arbetar för att överleva står i direkt motsats till den klass som använder samma arbetskraft för att fylla sina egna fickor med allt större vinster. Medan arbetarklassen kämpar för sin överlevnad genom strejker och arbetaraktioner, befinner sig kampen fortfarande på defensiv mark mot en alltmer ökande exploatering. De borgerliga intressena inom fackföreningarna och hos de politiska partierna, som till stor del tar över ledarskapet i denna kamp, förhindrar alltid att segrar uppnås för arbetarklassen på grund av att de agerar för ett motsatt klassintresse. Om klasskampen ska vinnas kan det inte ske genom marginell, progressiv och relativ förbättring för arbetarklassen. Varje sådan åtgärd undviker bara problemet, arbetarklassen måste ta den politiska makten själv och kasta av sig systemet med lönearbete som definierar deras förtryck!

För detta ändamål måste arbetarna gå bortom den fackligt ledda strejken, den reformistiska plattformen och de nationella gränserna. Genom att bilda arbetarkommittéer på arbetsplatsen som själva styr arbetaraktioner, istället för att delegera makt till fackföreningarna, kan vi föra fram våra egna klassintressen i sin helhet och utan kompromisser. Självorganiserande sammanslutningar av arbetare i alla branscher är avgörande för att genomföra en klass-övergripande offensiv mot den borgerliga politiska makten och för att förena oss med våra klassbröder över hela världen för att bekämpa kapitalets globala imperialistiska krafter. I slutändan kommer arbetarklassen under sitt eget ledarskap genom ett internationellt kommunistiskt parti att kunna kasta av sig kedjorna i det kapitalistiska produktionssättet, som bygger på profit och exploatering, för att istället skapa ett nytt internationellt samhälle baserat på produktionen för våra behov.

Anteckningar:

Bild: InformedImages (CC BY 4.0), commons.wikimedia.org

(1) newsweek.com

(2) zohranfornyc.com