Sedan den 25 och 27 september har de båda afrikanska staterna upplevt protester mot regeringens korruption och en allmänt snabb försämring av de sociala förhållandena. Dessa protester har skett under Gen Z:s fana; Detta beror på att sammansättningen av rörelserna i första hand har bestått av ungdomen, vars ställning som proletärer upplevs ytterst prekär. Regeringarna i båda länderna är extremt korrupta. I Madagaskar, ett av de fattigaste länderna i världen, har det varit ständiga strömavbrott, och det mesta av grundläggande service fungerar inte, men den härskande klassen kringgår detta genom att betala för sina egna elgeneratorer. I Marocko hålls ekonomin och den politiska makten i ett järngrepp av en tätt sammansvetsad klick av kapitalister, statstjänstemän och militärchefer i kung Mohamed VI:s innersta krets. Regimen är tungt beroende av militärens brutalitet när det gäller att säkerställa exploatering för att pressa ut så mycket profit som möjligt från arbetarklassen.

Protesterna i Marocko sker mitt under det att regimen har proklamerat att det råder stort välstånd och att ekonomin har återhämtat sig med en BNP-tillväxt på 4 procent. Detta sker naturligtvis på arbetarklassens ryggar med blod och svett, som har exploaterats på ett fruktansvärt sätt i den växande tillverkningsindustrin och i jordbruket. Marocko fick också stora europeiska investeringar i till sin tillverkningsindustri, vilket drev på den största delen av den ekonomiska tillväxten. De utländska investeringarna har gjorts för att modernisera och öka exploateringstakten av mervärdet, vilket ytterligare förvärrar inkomstskillnaderna. Regimen vill göra sin debut som värd för evenemang som Afrikanska mästerskapet i fotboll 2025 och fotbolls-VM 2030. Afrikanska mästerskapet 2025 har kostat 1 miljard USD, medan 41 miljarder USD har planerats till infrastruktur investeringar som förberedelse för fotbolls VM 2030. Allt detta samtidigt som det är nästan omöjligt för ungdomar att få jobb med en arbetslöshet på 36 procent, arbetare som blir allt mer prekära och jordbruksarbetare som tynar bort under brutal exploatering eller tvingas åka till Europa för att arbeta och skicka hem penningöverföringar.

På andra sidan kontinenten protesterar Gen Z-proteströrelsen på Madagaskar mot regeringens korruption. Alla samhälls-tjänster är fortfarande otillräckliga och det råder elransonering. I städer som huvudstaden Antananarivo har många arbetare mindre än några timmars elektricitet per dag, vilket leder till att medicin och mat förstörs i den tropiska värmen, och det mesta vattnet förblir odrickbart. Gen Z-rörelsen har tagit sig ut på gatorna och även på sociala medier i båda länderna. På Madagaskar har polisen använt skarp ammunition mot demonstranter och infört utegångsförbud och förbud mot offentliga sammankomster, men detta kunde inte rädda president Rajoelina, som till en början fördömde demonstranterna som betalda för att genomföra en kupp trots att han själv blev president genom en kupp 2009! Först försökte han sig på en regeringsombildning men avgick till slut den 4 oktober när det stod klart att han var körd efter att ha försökt samla sin egen stödbas på gatan och accepterade x exil i Frankrike. Gen Z-rörelsen på Madagaskar har uppmanat till en generalstrejk bland de prekära arbetarna och arbetarna i ett av världens fattigaste länder. Hittills har 20 demonstranter dödats och hundratals skadats. Det finns nu en övergångsregering som är fast i händerna på militären, vilket har blivit ett vanligt resultat av protester som störtar regeringar, som i Nepal eller förra året i Bangladesh. I Bangladesh träffade den militära stabschefen Waker-Uz-Zaman oppositionspartierna i front mot den avsatte presidenten Sheikh Hasina och Awamiförbundet för att bilda en interimsregering bestående av Bangladesh National Party, Jatiya, och Jaamat-E-Islami, med Muhammad Yunus som regeringens chefsrådgivare. Detta gjordes för att föra arbetarna tillbaka till den borgerligt demokratiska terrängen.

I Marocko har 3 demonstranter dödats och hundratals skadats, men media har varit tysta om Marocko på grund av dess betydelse för imperialistiska stormakter som USA och EU. För USA:s del deltar Marocko i Abraham-avtalen, som används för att isolera Iran som förberedelse för ett globalt imperialistiskt krig. En del av detta är att erkänna Israel, som har gett Marocko erkännande av sin kontroll över Västsahara och de enorma resurser som finns att plundra där. Marocko kan nu dela med sig av exploateringen tillsammans med västerländska internationella företag för att utvinna ädelmetaller och sällsynta jordartsmetaller, vilket kommer att vara nödvändigt för att ytterligare ackumulera krigsmaterial. Marocko agerade också som militärpolis för att neutralisera Algeriets regionala imperialistiska intressen och för att tvinga fram stabilitet i Mauretaniens instabila regering. Men nu fungerar de främst som en polisstyrka för afrikansk migration till EU och har fått rikligt betalt i form av bistånd och stöd för att göra det. Madagaskar är fortfarande fast inom den franska sfären, och detta verkar inte heller förändras under president Rajoelina. Frankrike gick helt förbi Kina, USA, Sydafrika, etc., som deras handelspartners och genomförde gemensamma militära operationer. Den gamla regimen fick troligen sitt avsked signerat från Frankrike, och den nya är fortfarande inom deras sfär av inflytande och hoppas att presidentskiftet är en tillräcklig tryckventil för att suga upp det sociala missnöjet.

Vare sig det är Bangladesh, Nepal, Madagaskar, Peru eller möjligen Ecuador, Marocko, Indonesien eller Serbien i framtiden, så kommer kapitalisten att behålla kontrollen när protesterna bara är inriktade på aspekter av kapitalismen och inte på hela systemet. Huvudinriktningen för protesterna har varit mot korruption inom regimer, nepotism, etc. Men så länge arbetarklassen inte är kapabel att kollektivt agera som en klass för sig själv, kommer det istället att bli militära övertaganden, regeringsombildningar och nyval, med massakrer mot arbetarklassen som punktuella händelser. Borgarklassen blir mer och mer desperat att fortsätta utöva sitt kollektiva klassherravälde över arbetarklassen i takt med att den sociala situationen förvärras för prekära arbetare överallt. Det är proletariatet, inte Gen Z, som är en internationell klass som kan göra slut på kapitalismen, som riskerar att spåra ur och störta världen i ett globalt imperialistiska krig.

Det är bara arbetarklassen som kan erbjuda ett alternativ till den dekadenta, imperialistiska kapitalismen. Det enda alternativet är kommunism, och det är bara möjligt när klassen är organiserad på vår egen klassterräng. Detta kommer att kräva revolutionär subjektivitet i form av ett internationellt kommunistiskt parti. Det är en livsnödvändighet för att förhindra att arbetarklassens rörelse slussas tillbaka in i den reformistiska återvändsgränden, och att stödja den kapitalistiska staten och fortsätta arbetarklassens eviga misär. Kommunismen är inte en idé, utan ett statslöst, klasslöst samhälle utan gränser eller exploatering; Kapitalismen befinner sig i en djup, olöslig kris, och dess lösning är ett nytt världskrig.

Fotnoter:

Bild: QM Keen (CC BY-SA 4.0), commons.wikimedia.org