Inledning

Följande dokument är en sammanställning av delar av rapporter som våra kamrater från Gruppe Internationalistischer KommunistInnen (GIK) har lämnat till ICT-möten. De har sammanställts av våra italienska kamrater från Battaglia Comunista (PCInt) och översatts till engelska av Communist Workers’ Organisation (CWO) och till svenska av Kompass-Gruppen. De italienska kamraterna betonar hur dessa utdrag från Tyskland

Än en gång visar det sig hur bourgeoisin, trots lokala faktorer, överallt har samma mål och samma strategier för att attackera arbetarklassen. Det avslöjar också myten om en tysk arbetarklass som lever i ett slags paradis jämfört med sin italienska motsvarighet. I detta sammanhang är uppkomsten av det nyfascistiska, populistiska partiet AfD en av effekterna av både kapitalets strukturella kris och den utmattning och desorientering som bourgeoisin har försatt proletariatet i, som i årtionden har utsatts för oändliga ekonomiska, sociala och politiska attacker.

En liknande rapport från Italien har redan översatts och kommer att publiceras i januari 2026 års utgåva av Revolutionary Perspectives.

Situationen i Tyskland

Den politiska krisen inom den tyska kapitalismen fortsätter att sätta agendan och orsaka spänningar och konflikter inom den härskande klassen. Vi har redan i tidigare rapporter beskrivit de tre väsentliga komponenterna för den tyska imperialismens strategiska och ekonomiska försvar:

1. Förlusten av prisvärda energikällor till följd av kriget i Ukraina.
2. Behovet av att anpassa sig till den amerikanska imperialismen efter den ryska invasionen och att lägga ambitionerna om europeiskt ledarskap åt sidan.
3. Den strukturella krisen inom den tyska industrin, som har förlorat marknader i Kina och hamnat på efterkälken i den globala konkurrensen. Dessutom försvagar amerikanska tullar den tyska exporten.

Under Merkels era kunde krisen mer eller mindre hanteras. Bourgeoisin är medveten om att massiva investeringar och åtstramningar är nödvändiga med tanke på de nya ekonomiska och geostrategiska förhållandena. Merkel ses nu av dem mer som en syndabock och ansvarig för att ha ”blockerat reformer”. Det finns dock allvarliga meningsskiljaktigheter om hur, när och i vilken utsträckning man ska gå till offensiv. Dessa återspeglas i den nuvarande regeringens många kriser. Merz har inte levt upp till de förväntningar som ställts på honom. Han betraktas allmänt som en kansler med tomma löften som gillar att tala stort. Sprickorna är särskilt tydliga i den aktuella pensionskonflikten. Pensionsnivån har sjunkit från 53 % år 2000 till nuvarande 48 %. SPD- och CDU-regeringen har kommit överens om att fastställa pensionsnivån till 48 % fram till 2031 och skjuta upp en omfattande ”reform” av pensionssystemet till senare. Detta är naturligtvis fiktiva siffror. En pensionsnivå på 48 % kan endast uppnås med en genomsnittlig lön efter 45 år. Ett exempel: om den genomsnittliga bruttoinkomsten är 3 000 euro motsvarar 48 % en bruttopension på 1 440 euro. Även detta är en ouppnåelig dröm för de flesta människor. Redan idag drabbas 3,5 miljoner människor av fattigdom på ålderdomen. Detta motsvarar en andel på 19,4 %. Kvinnor drabbas särskilt hårt av detta fenomen.

För att upprätthålla pensionsnivån på 48 % skulle dock pensionsfonden behöva ett årligt bidrag på 127 miljarder euro från den federala budgeten. Det är just i denna fråga som Merz tidigare nyliberala ”pretoriska garde”, Junge Union (CDU:s ungdomsorganisation), är oenig. De hävdar att bidrag till pensionsfonden skulle betalas av den yngre generationen och kräver i praktiken en mer drastisk minskning av pensionerna. Detta är alltså den välbekanta demagogin som ställer unga mot gamla. Vad som inte nämns är att varken riksdagsledamöter eller tjänstemän betalar in till den offentliga pensionsfonden och att de rika också sörjer för sina egna privata pensioner. Den offentliga pensionen understöds alltså av arbetarklassen. På grund av arbetslöshet och alltmer osäkra anställningar minskar dock pensionsfonderna. Mäktiga försäkringsbolag har naturligtvis ett starkt intresse av att behålla situationen som den är, eftersom fler och fler människor tvingas teckna ytterligare privata pensionsförsäkringar.

Merz blev helt överraskad av denna revolt i sina egna led. (Han var också mycket upptagen med att täcka över sina pinsamma framträdanden i Brasilien, Afrika osv. Allmänheten ser honom dock mer som en klumpig lantis som aldrig missar ett tillfälle att göra något dumt). Hur som helst har hans regering bara en knapp majoritet. För närvarande försöker man utöva internt tryck på ungdomsgruppen. Det återstår att se om detta kommer att lyckas. Om ungdomsgruppens representanter röstar nej till pensionsplanerna nästa vecka kommer CDU- och SPD-regeringen inte att ha majoritet och kommer i praktiken att vara slut. Detta skulle öppna dörren för AfD.

Regeringen har naturligtvis inte varit helt inaktiv. Kraftiga nedskärningar har förberetts för dem som erhåller socialbidrag, och viktiga steg har tagits för att återinföra värnplikten. Men detta räcker inte för bourgeoisin.

Merz-regeringen har lagt särskild vikt vid att skärpa lagen om asylsökande och har intensifierat utvisningarna. Utvisningar till Afghanistan har underlättats genom samtal med talibanerna (något som länge var otänkbart). Dessutom planeras utvisningar till Syrien. När utrikesminister Wadephuhl ifrågasatte detta beslut under ett besök i Syrien blev han offentligt tillrättavisad och rättade sig efter regeringens politik. Med sitt uttalande om det urbana landskapet (han sa att framsteg hade gjorts i migrationspolitiken, men att det fortfarande fanns ett problem i det urbana landskapet, med hänvisning till människor som inte ser tyska ut) underblåste han återigen rasismen. Merz hoppas på detta sätt kunna försvaga AfD. Men det är tvärtom. AfD fortsätter att leda i opinionsundersökningarna. Dess popularitet växer. Särskilt i CDU-föreningarna i östra Tyskland höjs alltmer insisterande röster för ett definitivt avståndstagande från den så kallade brandväggen [den mur som a priori utesluter varje överenskommelse med AfD, red.]. Det är ingen tillfällighet att även föreningen för familjeföretagare, dvs. små och medelstora kapitalister (som ofta sympatiserar med AfD), har uttalat sig för att inte längre betrakta AfD som tabu. I regionalvalen i östra Tyskland förväntas AfD för närvarande uppnå en massiv valframgång (nästan 40 % i vissa delstater, såsom Mecklenburg-Vorpommern). Många politiska observatörer tror att Merz-regeringen senast då inte kommer att bestå. Vi kan därför förvänta oss en AfD-regering eller en regering med AfD deltagande.

Vänsterpartiet [Die Linke, red.] kämpar för att behålla sitt stöd. I opinionsundersökningarna ligger det i genomsnitt på cirka 10 %. I Berlin siktar det på en valseger (efter Mamdanis exempel) och en återkomst till regeringen. De senaste opinionsundersökningarna visar dock på en förstärkning av AfD även här. (Berlin anses i allmänhet vara en liberal eller vänsterorienterad stad). Efter valframgången i januari bedriver de vanliga trotskistiska grupperna entrism. Enligt våra uppgifter orsakar de en hel del skada. De blir dock allt mer inflytelserika (liksom de stalinistiska grupperna). Allt detta bestäms av den palestinska frågan (kriget i Ukraina är ganska sekundärt i vänsterns uppfattning). Som redan rapporterats smälter här de trotskistiska/stalinistiska positionerna (”folkens rätt till självbestämmande”) och den småborgerliga identitetspolitiken samman i en skändlig symbios. Detta tar ibland absurda former, såsom slagord som "Palestina, DDR! Vänskap mellan folk är inte svårt” eller ”Sionisterna till Bautzen” (Bautzen var det största fängelset för politiska fångar i DDR). Alla som är kritiska till deras ståndpunkter här stämplas som ”sionister”. Samtidigt är dock erkännandet av Israels så kallade ”rätt att existera” en grundläggande förutsättning för att delta i regeringen (Vänsterpartiets strategiska kalkyl). Partiledningen försöker dölja dessa konflikter och spänningar med en ”ekonomisk linje” som lägger tonvikten på hyres- och sociala frågor. Det är tveksamt om detta kommer att lyckas.