IKT:s Första maj-uttalande 2026

Den kapitalistiska krisen blir bara värre och värre, och ett världskrig börjar bli en allt mer påtaglig realitet. Krisen orsakad av bristen på tillräckligt mervärde förvandlar konkurrensen mellan kapitalisterna till en kamp mellan stater. Alla stater dras in i en existentiell kamp inom den imperialistiska hierarkin. Den enda ”utvägen” ligger i en massiv kapitalförstörelse, i hopp om att kunna inleda en ny cykel av profitskapande.

Den enda lösning de har att erbjuda är ett globalt imperialistiskt krig

Trots löften om fred, vapenvilor eller ”Fredsråd” fortsätter imperialistiska krig att rasa över hela världen, vare sig det gäller Ukraina, Sudan, Kongo, Sydasien, Gaza eller Iran, och då räknar vi ej ens med det ”ekonomiska krig” som pågår, såsom USA:s fortsatta blockad av Kuba. Som om detta inte vore nog, rustar det kapitalistiska systemet för ännu mer blodbad med ständigt växande militärutgifter och en motbjudande intensiv upprustning. Stående inför stagnerande profiter är den härskande klassen beredd att acceptera oändligt mänskligt lidande. De är beredda att driva systemet till ännu mer ofattbart barbari.

Krigen i Ukraina och Mellanöstern konsoliderar imperialistiska allianser och väl definierade intressen; de utgör en försmak på ett nytt världskrig. USA förbereder sig för krig mot Kina genom att försöka splittra bekvämlighets alliansen mellan Kina, Ryssland och Iran. I årtionden har USA betraktat Kina som det största hotet mot sina expansiva imperialistiska ambitioner. Trump-administrationens politik gentemot Kina styrs i stort sett av samma strategiska utgångspunkter som Obamas och Bidens. Oavsett vilken politiker som styr USA är ökad protektionism och sanktioner för att försvaga Kinas ekonomi och militär samt angrepp mot Kinas allierade en parti-överskridande förberedelse för ett framtida krig. Fientligheterna mellan USA och Kina kommer bara fortsätta växa under trycket av den imperialistiska konkurrensen. USA befinner sig i en liv-eller-död-situation där man måste slå ut sin främsta rival i takt med att profitkrisen fördjupas.

USA:s frenetiska krigföring över hela världen är således en del av förberedelserna inför kriget mot Kina. Genom att försöka eliminera Kinas allierade i Venezuela, Kuba, Iran och Ryssland rustar de sig för huvudstriden. I Latinamerika, där Kina stadigt har ökat sin närvaro under de senaste tjugo åren, sänder Trump ett budskap genom kidnappningen av Venezuelas Maduro och de växande hoten mot Kuba. Det brutala kriget som utkämpas i Ukraina har antagits av Nato för att försvaga Ryssland och isolera Kina. Det permanenta kriget från USA och Israel i Mellanöstern kan ses som ett småskaligt exempel på strategin mot Kina – först de svagare allierade som Hizbollah, Hamas och huthierna, sedan ett isolerat Iran självt. Denna strategi kommer inte att förbli obesvarad; det blodiga positionerings-kriget kommer inte att upphöra. Varje kapitalist, oavsett nation, drivs att fortsätta följa kapitalackumulationens diktat, så att som klass väljer de krig istället för fortsatt stagnation.

Arbetare överallt utsätts för extrema åtstramningar, umbäranden, död och fördrivning i takt med att trycket för ytterligare ett världsomspännande blodbad ökar. Arbetarklassen överallt har tvingats betala för kapitalismens olösliga profitkris, som är orsaken till alla imperialistiska krig och all barbarism. Staterna rustar upp och väljer ”vapen istället för smör”. Vapnen kan ge dem en större andel av framtida vinster, medan det finns lite att hämta från ”normal” kapitalistisk exploatering. Budgetarna för militärutgifter i Tyskland och Italien har mer eller mindre fördubblats under de senaste fem åren, medan pensionsåldern i Frankrike höjdes för att balansera krigsbudgeten.

Arbetare upplever en kollapsande social situation – vi märker det varje dag då våra löner urholkas av inflation eller ökad arbetsbelastning, genom att kostnaden för mat och nödvändigheter fortsätter att ligga bortom vår räckvidd, eller när vi vräks och nekas socialt stöd. Det värsta av allt är när din så kallade nation kräver att du ska slåss och döda våra egna klassystrar och klassbröder. Vad har din nation gjort för dig? Vad innebär egentligen ”vårt land”? Vi äger så gott som ingenting av det – förutom vår arbetskraft, som utnyttjas i ”vår nations” intresse.

Så här ser situationen ut i alla länder – den globala kapitalist- klassen är enad i utnyttjandet av proletariatet. Alla krig är imperialistiska och reaktionära, och de erbjuder inga framtidsutsikter för proletariatet utöver fortsatt exploatering, förnedring och uppoffringar så att vår klassfiende kan ge palliativ vård till det döende kapitalistiska systemet.

För proletariatet finns det inget land att stödja. Även om de omger sig med ”antiimperialistiska” paroller, väljer de som stödjer något pågående krig en kapitalist framför en annan. Sedan den imperialistiska epokens inledning med första världskriget kan kapitalisterna bara spela en reaktionär roll och kämpa med näbbar och klor för sitt lands samhälleliga kapitals överlevnad. All proletär själv-aktivitet krossas för att försvara ”nationen” (det vill säga profiterna). Den inhemska repressionen mot arbetarna ökar exponentiellt, vilket kan ses i alla pågående krig och i statens agerande mot arbetarna i Ukraina, Iran, Gaza och Mellanöstern. I USA och andra imperialistiska stater som rustar upp för krig disciplinerar repression och främlingsfientlighet arbetarna genom att skapa en mer utsatt grupp av livrädda arbetare som kan utnyttjas brutalt.

Bara arbetarklassen kan stoppa kriget

Arbetarklassen – majoriteten av jordens befolkning – är den enda kraft som kan stoppa vår fortsatta utarmning, förstörelsen av planeten och den framåtskridande utvecklingen mot ett fullskaligt krig. Arbetarnas ekonomiska krav står redan i konflikt med kapitalismens strävan efter krig. När arbetare kämpar för högre löner, tryggare arbetsvillkor, kortare arbetstid eller bättre bemanning möts de av hårt motstånd från arbetsgivarna och deras statsapparat. I olika länder förklarar regeringarna strejker olagliga i namnet av nationellt försvar, medan arbetarna på de krigförande kapitalist-staternas hemmaplan utsätts för elände i krigsekonomin. Kapitalismens attack mot arbetares levnadsstandard har en direkt politisk karaktär. När arbetarklassens defensiva kamp också antar en offensiv, politisk och antikapitalistisk karaktär, kommer den att ha de verktyg som krävs för att för alltid avsluta cykeln av Imperialistisk slakt.

Första världskrigets imperialistiska massiva slaktande avslutades genom uppror, myterier och strejker. Den revolutionära defaitismen tog konkret form när proletariatet i Ryssland, organiserat i råd, grep makten och tvingade fram ett slut på fientligheterna, och när massdemonstrationer i Berlin och Wien 1918 tvingade fram ett slut på kriget. Detta markerade början på en internationell revolutionär våg som skakade kapitalismen i dess grundvalar. Spontanitet och självständigt agerande från klassens sida är viktigt och nödvändigt. Men samtidigt måste det påpekas att detta är nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar för att slutgiltigt övervinna det kapitalistiska systemet. Utan en organiserad revolutionär kraft som kan ge en anti-kapitalistisk rörelse politisk ledning och ett revolutionärt perspektiv löper varje uppror oundvikligen risken att absorberas av detta systems krafter. Ett revolutionärt parti, å andra sidan, som har kämpat för att vinna erkännande och etablera sig inom klassen genom aktivt deltagande i klasskampen, kan fungera som en revolutionär politisk referenspunkt och verka för att arbetarklassen inte stannar halvvägs. När de organiserade revolutionärernas teoretiska och praktiska förberedelser kombineras med klassens förmåga till kamp och organisation kan detta system störtas.

Idag befinner vi oss i en annan situation än den i det förflutna och är långt ifrån att ha bildat ett kommunistiskt världsparti. De grundläggande förutsättningarna för kapitalistisk exploatering är dock desamma. Detta friskriver oss inte från uppgiften att arbeta för att skapa ett internationellt revolutionärt parti. Som Lenin en gång träffande konstaterade:

Man kan ändra taktik för agitationen i en viss fråga, eller strategin för att genomföra något specifikt av partiets uppgifter, inom 24 timmar; men att inom 24 timmar - eller till och med inom 24 månader - ändra sin uppfattning om huruvida en kamporganisation och politisk agitation bland massorna överhuvudtaget är nödvändigt, alltid och villkorslöst, är något som endast människor som saknar principer kan göra. Det är löjligt att åberopa skillnaden i situationen, inledningen av en ny period: arbetet med att skapa en kamporganisation och bedriva politisk agitation är absolut nödvändigt i alla situationer, hur ”ordinära och fredliga” de än må vara, i alla perioder, hur mycket den ”revolutionära andan” än må ha ”avtagit”; och mer än så: det är just i en sådan situation och under sådana period- er som det ovan nämnda arbetet är särskilt nödvändigt, ty i tider av explosioner och omvälvningar är det redan för sent att skapa en organisation; den måste vara redo att omedelbart gå till handling.

Detta har bekräftats av vår klass historiska erfarenheter. Avsaknaden av ett fast förankrat revolutionärt parti fick dramatiska konsekvenser för den tyska revolutionen 1918–1919. Arbetarklassen hade visserligen lyckats störta det tyska kejsardömet. Men nu började en annan aktör, socialdemokraterna, sätta den politiska dagordningen. De framställde sig som ett moderat ”socialistiskt massparti”. Men i verkligheten agerade de inte som den moderata högerflygeln inom arbetarrörelsen utan som kapitalets vänsterflygel. De ersatte klasskampen med ”lag och ordning”, råden med parlamentet och revolutionen med reformer. När revolutionens fönster fortfarande står öppet kan det här vara hur avsaknaden av ett arbetarparti som lever upp till sitt namn kan se ut. Samtidigt som de politiskt vilseledde och avväpnade den breda majoriteten av arbetarklassen genom alla möjliga manövrer, gav man som stöttepelare för Weimar-republiken fritt spelrum åt de proto-fascistiska Frikårerna mot de radikala elementen. Dessa styrkors blodiga terror lade grunden för den senare fascistiska diktaturen.

Den tyska revolutionens nederlag fick ödesdigra konsekvenser för den internationella revolutionära vågen. Den ryska revolutionens isolering ledde i slutändan till att den förvandlades till sin motsats - upprättandet av en diktatorisk statskapitalism som, till alla reaktionärers stora glädje, förklädde sig till ”socialism”.

Vad bör göras?

De traumatiska erfarenheterna av stalinismen har lett till stor förvirring och samtidigt avsevärt förstärkt den härskande klassens arsenal av ideologisk propaganda. 1900-talets djupgående nederlag har försvagat vår klass solidaritet och kampanda, vilket har lett till att framgångsrika försvarsstrider är sällsynta och står inför stora utmaningar. Kapitalets herravälde verkar vara oantastligt. Utsikterna för att revolutionär politik ska få fotfäste i klasskampen är inte goda. Politiska organisationer som försvarar den proletära revolutionens internationalistiska principer har, i bästa fall, en begränsad närvaro i den bredare arbetarklassens kamper. Detta är bara ett uttryck - om än kanske det mest avgörande - för vår klass avgörande försvagning.

Med detta i åtanke måste vi erkänna och tydligt formulera både faran med ett generaliserat imperialistiskt krig och den extrema svagheten hos revolutionär politik. De politiska meningsskiljaktigheterna mellan revolutionärer speglar verkliga problem. Vi har dock inte råd att fastna i ändlösa polemiker och meningslösa debatter.

I stället för att vältra oss i kritik och dispyter som saknar syfte eller riktning krävs det, enligt oss, förnyad livskraft inom arbetarklassen för att kontroverserna bland revolutionärer verkligen skall kunna övervinnas, genom att de politiska frågor som väcks av kampen kan lägga grunden för att bygga enighet bland revolutionärer; för det är endast i klasskampens konkreta dynamik - inte längre sporadisk och i isolerade incidenter, utan i en massiv skala - som de olika teoretiska och politiska positionerna kommer att stiga ned från teoriernas ”himmel” för att finna bekräftelse, eller motbevisas, i klasskampens materiella verklighet. De som tror att de har ensamrätt på sanningen kommer att förpassas till irrelevans.

Trots vår klass nuvarande svaghet finns det ett akut behov av att de som värnar om internationalistiska principer och avvisar alla former av nationalism förenas under en gemensam fana. Varhelst den utkämpas kommer klasskampen oundvikligen att kollidera med de pågående förberedelserna för krig. Detta öppnar upp för möjligheten att internationalistiska ståndpunkter intas i kamperna - särskilt bland klassens mer avancerade delar - och att kampen mot det kapitalistiska kriget sätts på dagordningen. Mot denna bakgrund upprepar vi vårt initiativ med kommittéerna ”No War But The Class War”, som samlar revolutionärer på grundval av internationalism och syftar till att ingripa i lokala kamper. Även om dessa kommittéer varken är ett substitut för partiet eller en väg till dess bildande, kan de organisera ett politiskt gensvar på imperialistiska krig utöver enskilda organisationers kapacitet.

Våra utgångspunkter för ett sådant samarbete, som intar en otvetydigt klassbaserad hållning och avvisar det politiska arvet från socialdemokratin (gammal som ny) och från den stalinistiska kontrarevolutionen inklusive dess utlöpare - nämligen stalinismen, maoismen och trotskismen - är följande fem punkter

• Mot kapitalism, imperialism och alla former av nationalism! Inget stöd för någon nationell borgarklass, ”mindre onda ” eller stater i bildande!
• För ett samhälle där stat, lönearbete, privat egendom, pengar och produktion för profit ersätts av en värld av fritt associerade producenter!
• Mot de ekonomiska och politiska attacker som de nuvarande och kommande krigen kommer att utsätta arbetarklassen för!
• För arbetarklassens självständiga kamp, för bildandet av självständiga strejkkommittéer, stormöten och arbetarråd!
• Mot förtryck och exploatering, för arbetarklassens enhet och att genuina internationalister samlas!

Vi uppmanar återigen alla som ställer sig bakom dessa punkter och inser allvaret i den rådande situationen att bilda sådana kommittéer i sina regioner eller ansluta sig till befintliga.