I skrivande stund börjar konsekvenserna av Trumps ”valda krig” mot Iran att göra sig gällande. Hans ständiga skrytsamma uttalanden om att ett ”extremt hårt” angrepp mot Iran som skulle avgöra saken ”mycket snabbt” klingar alltmer ihåligt. De kanske bidrar till att lugna ”marknaderna”, men är skrämmande nyheter för världens befolkning (inklusive de iranska arbetare som i åratal har gjort motstånd mot det islamiska regimen). Bristen på, gödningsmedel till följd av blockaden av Hormuz sundet, inträffar just när afrikanska bönder, som redan drabbats av torka till följd av klimatförändringarna, sår årets grödor. Detta kommer bara att förvärra den utbredda hungersnöden. Och för världens arbetare har uppgången i riktpriset på Brent-råolja gett en global knuff åt de redan stigande levnadskostnaderna, eftersom högre bränslepriser har en bredare och mer långvarig inverkan på priserna i allmänhet. I de rikare länderna kommer den ökade inflationen, efter år av åtstramningar till följd av räddningspaketet för bankerna vid krisen 2008, att orsaka ytterligare lidande för arbetare överallt, inklusive i Storbritannien.

Labour vann valet 2024 till stor del på grund av ”missnöje” med ekonomin och inflationen efter 14 år med konservativ regering. Med utsikterna till en ny prisuppgång är Bank of Englands prognos om en inflation på 3,5 procent under årets tredje kvartal – redan långt över målet på 2 procent – nu en ren saga. Denna regering har, precis som sina föregångare, få kort kvar att spela. Statsskulden är på en rekordhög nivå för fredstid, så regeringen måste erbjuda högre räntor på statsobligationer för att locka investerare. Men de kommer inte att köpa om det inte sker nedskärningar i utgifterna, särskilt inom välfärden. Labour står därför inför ett nederlag i kommunalvalen i maj. Det är inget nytt. Kommunalval är traditionellt tillfällen för att rösta mot de sittande partierna. Det som är (relativt) nytt är att ingen i den gamla Labour/Tory motsättningen - har hittat någon lösning på en kapitalistisk kris som nu har pågått i årtionden. Därmed ligger vägen till valet nu öppen för inte bara ett, utan två ”nykomlings-partier”. Farages Reform UK – som startade som Brexit-partiet 2018 och nu, finansierat av plutokrater som Christopher Harborne, som har ett halvt dussin parlamentsledamöter – representerar ”högerpopulism” i parlamentet. På vänsterkanten har Green Party under ledning av Zack Polanski redan gjort framsteg i valet genom att vinna fyllnadsvalet i Gorton och Denton den 26 februari på en ”eko-populistisk” plattform som ”ställer arbetande människor mot de ultra-rika och storföretagen” (Financial Times 3/4/26). Samtidigt försöker partiet också vinna över anhängare från Jeremy Corbyns splittrade försök att återlansera Labour från vänster. Inget av dessa alternativ erbjuder någon verklig lösning på vad som i själva verket är en global systemkris.

Kapitalismen har passerat sitt bäst före-datum

Kapitalismen, med sin ändlösa cykel av upp- och nedgångar, har spelat ut sin roll. Världsekonomins enorma materiella rikedomar skulle lätt kunna ställas under kontroll av de människor vars arbetskraft skapar dem: den globala arbetarklassen. Vi har inget intresse av gränsdragningar; inget behov av valutaspekulation; inget behov av parlament där oansvariga representanter kan sitta i några år utan rädsla för att bli avsatta. Vi har däremot stort intresse av att skapa organ för direktdemokrati, från lokala grannskap ända upp till toppen. Istället är dock den globala kapitalismen, som består av ”nationalstater”, utsatt för återkommande lönsamhetskriser där det ultimata sättet att skriva av skulder och olönsamma satsningar är… genom krigets förstörelse. Och vem värvar cheferna, multimiljonärerna och miljardärerna för att utkämpa striderna, dö och göra personliga uppoffringar? …Det kommer inte att vara denna världs plutokrater.

För varje plutokrat finns det miljontals lönearbetare som blir allt fattigare:

• År 2025 överstiger de 468 miljarder pund som de 50 rikaste personerna innehar fortfarande de 466 miljarder pund som de fattigaste 50 procenten innehar. (The Equality Trust)
• Av 38 OECD-länder ligger Storbritannien på nionde plats när det gäller inkomstojämlikhet. De översta 20 procenten tar 36 procent av landets inkomster och äger 63 procent av landets förmögenhet, medan de nedersta 20 procenten endast har 8 procent av inkomsterna och 0,5 procent av den totala förmögenheten. (Office for National Statistics.)
• Över 700 000 akademiker är arbetslösa och lever på bidrag (fler än Luxemburgs nuvarande befolkning). Samtidigt tar 800 000 personer examen varje år. Regeringen säger att man har beställt en utredning om ”vad som håller tillbaka den yngre generationen”!
• Uppskattningsvis 12,8 % (891 000, en ökning med 11 000 jämfört med föregående kvartal) av alla personer i åldern 16–24 år i Storbritannien varken studerade, arbetade eller genomgick någon utbildning (NEET) under perioden oktober–december 2025.

År 1978 nådde arbetslösheten i Storbritannien efterkrigstidens högsta nivå med 1,6 miljoner arbetslösa, vilket motsvarade mellan 5 och 6 %. Sedan dess har arbetslösheten i stort sett legat på eller över dessa nivåer. Storbritanniens ”harmoniserade” arbetslöshet för fjärde kvartalet 2025 var 5,2 procent, vilket var högre än i Tyskland (3,9 procent) och USA (4,5 procent) men lägre än i Frankrike (7,9 procent). Det innebär att vi alla befinner oss i underläge när det gäller att försvara löner och arbetstillfällen så länge vi spelar enligt det kapitalistiska spelets regler. Och det har vi gjort under lång tid.

Nu har många arbetare fått nog av att få betala för denna pågående systemkris. Till och med akademiker som läkare och universitetslärare är redo att strejka för lön, arbetsbelastning, karriärmöjligheter och anställningstrygghet… vilket visar hur mycket de i grunden befinner sig i samma båt som resten av oss lönarbetare. De har fått sällskap av städpersonal och annan personal på hotell, järnvägsarbetare, sopgubbar och många fler. Det finns inget slut på arbetarnas missnöje. Fackföreningarna spelar sin roll genom att ”lugna ner” kampviljan och införa avkylningsperioder, vilket håller arbetarna isolerade från varandra – fackförening för fackförening, sektor för sektor, till och med arbetsplats för arbetsplats.

Arbetarklassen behöver sin egen politiska kompass

Men sanningen att säga är det knappast troligt att denna låga lista kommer att utlösa ett börsras eller hota kapitalismens själva existens. Det hotet kommer från det kapitalistiska systemets egen hårda konkurrensvärld, som nu så länge har vacklat från en kris till en annan att krig håller på att bli det enda alternativet.

Parallellt med kapitalismens rent ekonomiska kris – som dessutom förvärras av den – finns kapitalismens miljökris. Denna är mer omfattande än bara klimatförändringarna, men kapitalismens svaga försök att bekämpa de livshotande skador som den själv orsakar på planeten kastas överbord och åsidosätts av kapitalets mer akuta bekymmer: imperialistiska krig och den allt hårdare konkurrensen om planetens livsviktiga resurser.

Endast den internationella arbetarklassen har potentialen att förändra detta, men det krävs en politisk kompass: inte för att ange vilket parti man ska rösta på; inte för att förena sig med antifascisternas; utan för att visa vägen ut ur kapitalismens djupa existentiella kris … vägen mot ett globalt samhälle av fritt förenade producenter; som arbetar tillsammans för att rädda det som finns kvar av denna planet, så att människor över hela världen kan leva i värdighet och harmoni. Det är det vi arbetar för. Gå med oss i denna strävan innan det är för sent.

Ovanstående artikel är hämtad från det senaste numret (nr 75) av Aurora, flygskrift från Communist Workers’ Organisation.