Förtrycket av den sociala rörelsen i Bolivia visar hur den latinamerikanska borgarskapets växande offensiv mot arbetarklassen. De senaste valen i Latinamerika vittnar om detta. I Peru och därefter i Colombia vann två extremhöger kandidater, som är underordnade Trump och USA och förespråkar en auktoritär och repressiv politik, valen mot vänsterkandidater. Borgerskapet nöjer sig inte längre med kompromisser med arbetarklassen för att upprätthålla stabilitet. Tvärtom trappar den upp klasskampen mot proletariatet för att höja profitkvoten, och i synnerhet mot dess mest exploaterade grupp: invandrare. Som denna artikel visar kan man inte sätta sitt hopp till den borgerliga vänstern, vars program inte skiljer sig från motståndarnas. Endast proletariatets klasskamp kommer att sätta stopp för de arbetarfientliga attackerna som kommer att öka i hela Latinamerika under de kommande månaderna.

I över en månad har Bolivia varit arena för omfattande protester: blockader av stora vägar och transport-leder, nästan dagliga demonstrationer på gatorna i La Paz och El Alto, strejker som drabbat nyckeldelar av ekonomin samt våldsamma sammandrabbningar med polis och militär, där demonstranterna till och med tagit till dynamit. Dessa rörelser förenade olika delar av arbetskraften, däribland vård- och utbildningsanställda, arbetare inom den informella sektorn och gruvarbetare, liksom fattiga bönder och ”cocaleros” (kokabönder), som ofta tillhör ursprungsbefolkningen.

Dessa protester, som inledningsvis drevs av lönekrav, har lyckats delvis lamslå Bolivias ekonomi, en ekonomi som redan försvagats av blockaden av Hormuzsundet, genom vilket nästan 20 % av världens olje- och gasflöden passerar. Liksom resten av Latinamerika är Bolivia fortfarande djupt beroende av dessa leveranser för att tillgodose sitt bränslebehov. Irans stängning av sundet ledde fort till brist och prisökningar, vilket underblåste ett missnöje bland befolkningen som redan hade pyrt i flera år.

Bolivias nyliberala models misslyckanden

Sedan 2023 har Bolivia drabbats av en allvarlig ekonomisk kris, som kännetecknas av att de internationella valutareserverna, särskilt dollarn, har sinat, hög inflation samt en växande brist på nödvändiga varor såsom bränsle. Som en reaktion på detta utbröt protester mot politiken som förs av den vänsterorienterade presidenten Luis Arce, medlem i “Movimiento al Socialismo” (“Rörelsen för Socialism”, på spanska förkortat MAS) och protegé till den tidigare fackföreningsledaren och politikern Evo Morales (2006–2019), som inte har lyckats ta itu med arbetarnas vardagliga svårigheter och ökänt vägrat att höja lönerna eller begränsa prisökningarna i namn av att upprätthålla budgetdisciplin. ⁽¹⁾

MAS:s misslyckande med att hantera konsekvenserna av den ekonomiska och sociala krisen ledde logiskt nog, i valet i november 2025, till ett maktskifte till förmån för Rodrigo Paz, en center-högerkristdemokrat. Medan hans högerextreme motståndare, Jorge Quiroga, tidigare vicepresident under diktatorn Hugo Banzer, förespråkade en nyliberal anpassningspolitik jämförbar med Mileis program i Argentina, så förespråkade samtidigt Rodrigo Paz under sin valkampanj en ”kapitalism för alla” som skulle bevara vissa av de så kallade ”segrarna (?)” från Morales-eran samtidigt som ”progressiva” och ”måttfulla” nyliberala reformer genomfördes. När han väl kommit till makten genomförde han dock exakt samma politik som sin motståndare. Hans regering, som stöddes av ett brett politiskt spektrum sträckande sig från den socialdemokratiska mitten-vänstern till den främlingsfientliga extremhögern, skar drastiskt ned de sociala utgifterna med cirka 30 procent och minskade bränslesubventionerna i ett försök att dämpa inflationen genom ”chockterapi”. Samtidigt avskaffade han fyra skatter för att ”främja privata investeringar”: skatten på stora förmögenheter, skatten på finansiella överföringar, spelskatt och skatten på företagens marknadsföring. ⁽²⁾ Han hade lovat att lyfta Bolivia ur den ekonomiska nedgången. Istället förvärrades krisen i Bolivia på grund av de ekonomiska följderna av kriget i Mellanöstern; inflationen nådde rekordhöga nivåer, medan arbetarna stod inför stadigt sjunkande inkomster som ständigt urholkades av de stigande levnadskostnaderna. De första protesterna hade redan ägt rum tidigare under året när den nye center högerpresidenten försökte genomföra dekret 5503, som avskaffade bränslesubventionerna. ⁽³⁾

Men dessa mobiliseringar intensifierades i takt med att levnadsvillkoren för proletariatet och halvproletariatet försämrades kraftigt till följd av den internationella krisen. Upproren, som utlöstes av förstamajdemonstrationerna med krav på en löneökning på 20 procent, som regeringen besvarade med att sätta in trupper, var inledningsvis inriktade på att förbättra de omedelbara materiella förhållandena. De breddades snabbt till att omfatta en rad ekonomiska krav: förespråkande av jordbruksreform⁽⁴⁾, motstånd mot budgetnedskärningar i sociala program och offentliga tjänster, motstånd mot minskningar av bränslesubventionerna samt avvisande av privatiseringar. Gradvis fick dessa krav en politisk dimension. Det handlade inte längre enbart om att bekämpa de sociala konsekvenserna av den nyliberala politiken, utan om att kräva att regeringen och president Rodrigo Paz skulle avgå, eftersom de anklagades för att bära ansvaret för den allvarliga ekonomiska situationen. Protesterna intensifierades snabbt i landets största städer (Oruro, Cochabamba, La Paz, El Alto, Potosí) och samlade ett ständigt växande antal arbetare och bönder, som krävde presidentens avgång med alla nödvändiga medel, inklusive direktaktioner. ⁽⁵⁾ Medan vissa, framför allt trotskister, ser detta krav som ett tecken på demonstranternas växande politiska medvetenhet, illustrerar det i själva verket att den borgerligt-demokratiska förvirringen fortfarande finns kvar inom proletariatets led. Oavsett om regeringen är höger eller vänsterorienterad kommer samma arbetarfientliga politik, underordnad kapitalet, att genomföras. Den ekonomiska och sociala krisen i Bolivia kan inte förklaras enbart med den internationella krisen eller den nuvarande presidentens nyliberala politik. Den är en direkt följd av de ekonomiska val som gjordes av hans föregångare, vilka satsade på utvecklingen av en räntebaserad kapitalistisk modell.

Ekonomiskt "mirakel" eller illusion? Den “pseudo-kommunitära socialismens” misslyckande

I själva verket beror denna ekonomiska försämring främst på att man fortsatt satsar på en ränte-baserad, ensidig export-inriktad modell som bygger på beroende av fossila bränslen och råvaror. Bolivia, som är rikt på naturtillgångar, särskilt gas, har länge betalat för sitt sociala välfärdssystem med hjälp av olje- och gasintäkter, till exempel genom att tillhandahålla omfattande bränslesubventioner som finansierats av de valutainkomster som dessa resurser genererat.

Inledningsvis ledde denna utvecklingsmodell till en betydande förbättring av Bolivias ekonomiska och sociala situation, vissa talade till och med om ett ekonomiskt ”mirakel”: en minskning av den extrema fattigdomen, en hållbar ekonomisk tillväxt, ökade valutareserver, minskade underskott och skulder samt en nedgång i både arbetslösheten och den informella sysselsättningen.⁽⁶⁾ Detta resultat var på intet sätt en följd av någon ”kommunitaristisk socialism” som MAS förespråkade. Vi kommunister vet att mirakel är till för de lättlurade som vill tro på dem. Denna utvecklingsmodell var hållbar endast så länge det fanns tillräckligt med utländsk valuta för att upprätthålla den och stabilisera ekonomin. Men eftersom statens budgetintäkter uteslutande var beroende av olje- och gasresurser, och dessa gradvis tömdes för att finansiera bränslesubventionerna, sinade dessa intäktsströmmar snabbt, vilket drev på inflationen.⁽⁷⁾

Det ena experimentet följde på det andra, och med dem kom samma misslyckanden. Hela det ”socialistiska” projektet som den latinamerikanska vänstern förespråkar bygger på utnyttjandet av naturresurser för att finansiera omfördelning och sociala program. Denna modell har förstärkt beroendet av råvaror, varor med i sig instabila priser som fluktuerar beroende på den globala efterfrågan. Följaktligen är det alltid arbetarna som drabbas hårdast av konsekvenserna när en kris slår till. ”Masismo” är inget undantag från denna regel. När Evo Morales tillträdde 2006 meddelade han att han skulle följa IMF:s rekommendationer, genomföra en politik präglad av finanspolitisk disciplin och förhandla med utländska företag för att låta dem fortsätta utvinna Bolivias underjordiska resurser.⁽⁸⁾ Ingen betydande jordbruksreform genomfördes; samtidigt bedrev regeringen en politik med ”löneåterhållsamhet”, och de sociala reformerna förblev ytterst blygsamma och begränsade. ⁽⁹⁾ Som ett exempel på denna brist på ett tydligt brytande med den nyliberala modellen utbröt det under hela hans presidentperiod ofta konflikter mellan en militant del av arbetarklassen, som motsatte sig att den största fackförbunds-konfederationen, COB (Bolivias arbetarcentrum), hade anslutit sig till MAS-regeringen, vilket ledde till sammandrabbningar med polisen; dessa konfrontationer präglades ofta av hård repression, medan fackförbundet konsekvent agerade som strejkbrytare, i nära samverkan med regeringen. Faktum är att, Vicepresident Álvaro García Linera hade redan under valkampanjen 2005 undanröjt alla oklarheter kring MAS:s verkliga inriktning:

Jag [vi] skulle placera oss i mitten-vänstern, eftersom det projekt för ekonomisk och social omvandling som denna organisation vill genomföra inte kan beskrivas som kommunistiskt, socialistiskt eller ens ”kommunitaristiskt” (...) [Vi vill bygga] en sorts andinsk kapitalism. ⁽¹⁰⁾

Detta erkännande är kristallklart. Trots revolutionär retorik och ständiga hänvisningar till ”socialism” syftade MAS:s projekt aldrig till att avskaffa den kapitalistiska exploateringen, utan snarare till att hantera den på ett annat sätt. Den så kallade ”förändringsprocessen” innebar i själva verket en modernisering av den bolivianska kapitalismen, legitimerad genom en antiimperialistisk diskurs som var fullt förenlig med upprätthållandet av löneslaveri och kapitalackumulation.

Det hopp som delar av arbetarklassen har satt sitt till den borgerliga vänstern är inget nytt fenomen. År 2003 utbröt protester när den bolivianska regeringen planerade att exportera naturgas utomlands till förmån enbart för multinationella företag. Dessa protester ledde till att president Gonzalo Sánchez de Lozada avgick; han tvingades fly landet på grund av ett arbetaruppror som krävde nationalisering av gasen och expropriering av utländska företag.

Mitt i detta klimat som snuddade på uppror slöt MAS, det största oppositionspartiet, ett avtal med interimspresidenten Carlos Mesa för att förhindra hans avgång och återställa ordningen, i utbyte mot vaga löften som interimsregeringen naturligtvis inte höll. Evo Morales lyckades göra ilskan segelbar i den institutionella arenan, vilket gjorde det möjligt för honom att vinna parlamentsvalet 2005.

Ännu ett förräderi från facken och “kapitalets vänster”

MAS är naturligtvis inte den enda organisationen som systematiskt sviker det förtroende som arbetarklassen och halvproletariatet har visat den. Den bolivianska vänstern och fackföreningsrörelsen har präglats av en lång historia av svek mot arbetarrörelsen.

År 1952, under den så kallade ”bolivianska nationella revolutionen”, gick COB, som då till stor del dominerades av “revolutionära arbetarpartiet” (POR, en trotskistisk grupp ledd av Juan Lechín och Guillermo Lora), in i en allians med den “revolutionära nationalistiska rörelsen” (MNR, som representerade den nationalistiska vänsterborgerligheten) för att störta den gamla jordbruks-oligarkin och införa en form av ”folklig” kapitalism, med löften om bättre representation för arbetare och bönder samt en mer ”värdig” socialpolitik. I slutändan lyckades jordbruksreformen inte förändra den traditionella oligarkiska strukturen, trots att detta var det fattiga bondesamhällets främsta krav, medan gruvarbetarnas strejker slogs hårt ned av den nya ”revolutionära” regeringen, som fortsatte att åtnjuta stöd från COB och POR.

I dag upprätthåller COB detta långa arv av klassamarbete. Av rädsla för att missnöjet skulle kunna eskalera till ett okontrollerbart socialt uppror försökte organisationen bryta rörelsens drivkraft och motsatte sig genomförandet av en generalstrejk som dess egna medlemmar faktiskt hade godkänt. För att sätta stopp för den utdragna blockadrörelsen undertecknade den 19 juni ett avtal med regeringen, enligt vilket strejker och blockader skulle upphöra i utbyte mot ett löfte om att inte privatisera ett flertal statliga företag samt inrättandet av ”sociala konferenser” i syfte att främja ”social dialog”.⁽¹¹⁾ Detta beslut betraktades av olika gräsrotsgrupper som ett ”svek” och en ”kapitulering” inför regeringen. ⁽¹²⁾

Kapitalets yttersta vänsterflygel lät sig naturligtvis inte överträffas. Medan det bolivianska kommunistpartiet stödde MAS, liksom vissa trotskistiska organisationer som POR och olika maoistiska grupper, hävdar andra att de erbjuder en mer direkt kritik av den ”kommunitaristiska socialismen”, som de betraktar som underordnad ”storkapitalet”. Ändå kan deras program sammanfattas som en vag uppmaning till COB att radikalisera sina åtgärder för att ”tvinga” president Rodrigo Paz att avgå och kräva en ny konstituerande församling(?). Sådan är interklassismen och demokratismens eländighet! Dessa är oförmögna att förstå innebörden och behovet av proletariatets autonoma organisation, eftersom de alltid har fungerat som bihang till den borgerliga vänstern, deras mest ivriga anhängare. Deras program kan bara vara detta: allt inom COB, ingenting mot COB, ingenting utanför COB. Vårt program är den sociala revolutionen och avskaffandet av lönesystemet, störtandet av den borgerliga makten, vare sig den är proamerikansk eller skenbart ”antiimperialistisk”.

Proletäriatets behov av oberoende och självständig organisering

I skrivande stund har rörelsen till stor del tappat fart. När protesterna var som mest intensiva var Bolivias ekonomi helt lamslagen, med nästan hundra registrerade vägspärrar. I dag återstår endast omkring tio. Efter den överenskommelse som nåddes mellan regeringen och COB är det bara en liten del av demonstranterna som fortsätter att motsätta sig avtalet och kräva regeringens avgång. Regeringen har utlyst undantagstillstånd och satt in armén för att rensa bort de kvarvarande vägspärrarna och slå ner på de motståndets sista positioner. Finns det något bättre exempel på arbetsfördelningen mellan fackföreningarna och regeringen? Fackföreningarna övergav arbetarna mitt i kampen och lämnade därmed majoriteten av demonstranterna desillusionerade, medan regeringen våldsamt slog ner de kvarvarande kämparna, som nu är isolerade från resten av klassen.⁽¹⁴⁾ Det är ett tydligt nederlag, men det är lika tydligt att de bolivianska arbetarna kommer att fortsätta kampen under de kommande månaderna och åren. Inget kollaborativt kapitulationsavtal kommer att sätta stopp för klasskampen eller för försämringen av proletariatets levnads- och arbetsvillkor.

Det bolivianska proletariatet har genom historien visat sin styrka, vilket de omfattande strejkerna 1984–1985 mot president Víctor Paz Estenssoros nyliberala föordningar och ”gaskriget” 2003–2005 visade. Men det räcker inte att identifiera och bekämpa en fiende. Även om det bolivianska proletariatet är medvetet om motsättningen mellan sig själv och det internationella kapitalet, tillsammans med det sistnämndas lakejer, har det ännu inte insett att dess så kallade allierade i själva verket tjänar samma intressen. Deras mål är att omrikta missnöjet och avleda det för att tjäna sina egna politiska agendor. Fackföreningarna, som fungerar som verkliga kugghjul i kapitalets maskineri, strävar framför allt efter att dämpa den sociala ilskan för att rädda en regering i kris och fortsätta förhandla om priset på arbetskraften, samtidigt som de förblir trogna sin roll som borgarklassens vakthundar. Evo Morales utnyttjar för sin del folkets missnöje i sin obevekliga strävan efter makt och mobiliserar de fattigaste och mest marginaliserade delarna av befolkningen, grupper som drivs av nostalgi efter hans mandatperiod och ett mer gynnsamt ekonomiskt klimat. I båda fallen är syftet inte så mycket att ta itu med de utnyttjades strävanden som att mobilisera dem som hjälpstyrkor i kampen för att ta över eller bevara den borgerliga statsapparaten.

Historien visar oss att dessa organisationer aldrig på allvar har kämpat för proletariatets levnads- och arbetsvillkor, än mindre för dess frigörelse. Tvärtom har de alltid utgjort det främsta hindret på den vägen. De kommer alltid att prioritera försvaret av kapitalet, vare sig det är nationellt eller internationellt, på bekostnad av arbetarklassen, eftersom varje självständig handling från proletariatets sida direkt hotar deras intressen: nämligen stabiliteten och bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet.

Den dödliga, vilseledande fällan som det bolivianska proletariatet står inför idag är tron att deras situation skulle förbättras om den center-högerorienterade presidenten skulle avgå och dra tillbaka sina utskällda förordning. Verkligheten är att han bara genomför den politik som borgerskapet kräver, precis som Evo Morales och hans efterträdare, Luis Arce, gjorde på sin tid. Vem kan glömma att det var Morales själv som 2010 försökte skära ned bränslesubventionerna för att blidka finansmarknaderna, kreditvärderingsinstituten och de internationella organisationerna? Ett regeringsskifte kommer inte att förändra politiken gentemot arbetarklassen, som i grunden begränsas av den logik som är inneboende i det internationella kapitalistiska systemet.

Genom att inse att de som utger sig för att vara allierade i själva verket är falska vänner som är redo att bedra vid varje tillfälle, så tvingas proletariatet kämpa utifrån sitt eget program och upprätthålla fullständig autonomi och oberoende från de olika borgerliga fraktionerna, vare sig de är vänster- eller högerorienterade. De revolutionära kommunistiska aktivisternas uppgift är att främja denna politiska medvetenhet och att organisera sig inom proletariatet inför de kommande kamperna. Utan en internationell kommunistisk organisation kan proletariatet inte agera som en klass som är medveten om sina egna intressen, sina styrka, sitt historiska program och sina kampmetoder, just de element som en gång, med Karl Marx ord, gjorde det möjligt för proletariatet att ”storma himlen”.

Fotnoter:

Bild: Wawitasny7 (CC BY-SA 4.0), commons.wikimedia.org

(1) infobae.com ; infobae.com och elpais.com

(2) elpais.com

(3) elpais.com och infobae.com

(4) Demonstranterna motsatte sig framförallt Lag 1720 som innebar en större mängd jord till ett fåtal markägare

(5) izquierdaweb.com och rtve.es

(6) courrierinternational.com

(7) courrierinternational.com

(8) Se särskilt, From Rebellion to Reform in Bolivia: Class Struggle, Indigenous Liberation, and the Politics of Evo Morales, Jeffery R. Webber, Haymarket Books, 2011.

(9) monde-diplomatique.fr Jeffery R. Webber, loc.cit

(10) internationalviewpoint.org

(11) reuters.com

(12) eldeber.com.bo

(13) lemonde.fr

(14) rfi.fr