Ingen kan ha missat den våg av konservativ populism, inskränkt nationalism och ren rasism som sveper över stora delar av världen. Även om den slår mot oss väldigt olika så drabbar den oss alla - och det är därför en avgörande aspekt att ta oss an för vår klass.

Högerextremism i parlamenten och i samhället

Här hemma har Sverigedemokraterna på bara två decennier gått från ett obskyrt missnöjesparti med tydliga kopplingar till vit makt-miljön till att mer eller mindre ha stabiliserat sig som tredje största (ibland näst största) parti. Under senaste mandatperioden tycktes deras tidigare konstanta ökning sedan 2002 ha mojnat och rent av dalat lite, men nu ser de ut att vända uppåt igen. Samtidigt har de övriga partierna alltmer närmat sig med en ”stramare” migrationspolitik, både från den sittande ”Tidö-regeringen” och oppositionsledaren Magdalena Anderssons socialdemokrater.

Även sociala medier svämmar över av rasistiska utspel, och fenomenet är definitivt inte begränsat till Sverige. I Tyskland har AfD gått kraftigt framåt och nyligen såg vi i Storbritannien en demonstration med över 100 000 deltagare arrangerad av Tommy Robinson (grundare av den extrema anti-muslimska gruppen ”English Defence League”), med slagord som ”skicka tillbaka dom”, och i USA har vi bevittnat ICE brutala raider och deportationer.

Söndra och härska

Rasism och främlingsfientlighet är vare sig något "naturligt" inneboende fenomen hos människan, inte heller är det ett socialt fenomen som faller ned från ovan. Den utvecklades under kolonialismen och ytterligare med kapitalismens framväxt och har allt sedan dess fungerat som ett sätt att avhumanisera och förtrycka olika grupper.

De senaste decennierna har udden i västvärlden starkast riktats mot muslimer och personer som migrerat från Mellanöstern men även många andra drabbas, vi behöver knappast påminna om de svartas öde allt sedan slaveriets dagar och exempelvis migrantarbetare i dagens USA. Kapitalismen är byggd på rasism, diskriminering och rangordning av människor. Förutom det direkta förtrycket mot olika enskilda grupper är det ett perfekt vapen i borgarklassens arsenal - att härska genom att söndra.

Kapitalismens kris

Från kriminalitet och bostadsbrist till oro för löner, jobb och framtid görs nu ”dom andra” till syndabock. Sanningen är att det är en krisande kapitalism som bär ansvaret för allt tuffare tider och dessutom är dess imperialistiska krig den direkta orsaken till migrationsströmmarna som man nu försöker mota bort. Människor har alltid flytt krig, förtryck och fattigdom. Och sanningen är att vi är en klass av migranter.

Men i brist på kritik av det ekonomiska systemet och produktionsförhållandena blir kulturella och ideologiska dimridåer gångbara. Politikerna försöker bortförklara sina misslyckanden och kapitalisterna gnuggar händerna.

Mot vänsterns anti-rasism ställer vi klasskamp

Mot allt detta måste vi - förutom en villkorslös solidaritet med utsatta grupper - ställa en knivskarp kritik av kapitalismen och klassanalys. Borgarklassen har allt att vinna på att vi splittras upp efter ras- nations- religions- eller kulturella linjer (liksom självklart också kön eller sexualitet etc).

Det är också klart att borgarklassen har ett mer förrädiskt ideologiskt vapen att sätta in för att förvirra oss och det är den borgerliga anti-rasismen där vi skall bekämpa rasism med klassamarbete med olika borgerliga strömningar genom fronter eller liknande, eller med identitetspolitik där vi uppsplittrade som olika minoriteter skall bekämpa rasismen. Detta kan ibland låta frestande då dom uttryckligen tar ställning mot rasismen men med samarbete med borgerliga strömningar kommer dom i verkligheten att försvaga oss och förhindra upprättandet av klassenhet och landa i ett humanitärt förkastande av rasismen på borgerlig grund.

Det vi istället måste arbeta för är att en klassen på revolutionär grund där vi inte bara bekämpar rasismen utan också det som skapat rasismen, nämligen det kapitalistiska systemet självt. Vi kämpar för klassenhet inte av humanitära grunder utan för att det är en absolut nödvändighet för att kunna upprätta ett styrkeförhållande (är vi enade är vi många) på klar politisk grund. Det är bara så vi kan slå tillbaka alla ekonomiska angrepp som krigsförberedelserna kräver men också rasistiska kampanjer och i slutändan det kapitalistiska systemet självt.

När vi står tillsammans på stormöten eller i strejker och manifestationer frågar ingen var den som står bredvid dig är född. Det är därför som rasism och anti-rasism splittrar oss och förhindrar skapandet av denna klassenhet.

Vi måste ta upp kampen

I dagsläget sker detta för lite och på för låg nivå, men situationen är inte svart/vit och exempel på kamp och motstånd finns. Här i Sverige har nyligen Wolt-bud i Örebro strejkat vilt, arbetare på sjukvårdslagret Medicarrier (med många migrantarbetare) också har strejkat, vårdpersonal på St Görans sjukhus hotat med massuppsägning och stoppat lönesänkningar, vidare så har tågpersonal ordnat utomfackliga stormöten i Mälardalen och vi minns även den vilda strejken på pendeltågen 2023, bara för att ta ett axplock. I Storbritannien har en våg av strejker bland städare och annan servicepersonal vid universiteten svept över landet med många gånger invandrade och inhemska arbetare sida vid sida, i Holland och Italien har migrantarbetare strejkat mot extrema förhållanden. Det är denna typ av strider som måste tas och intensifieras, spridas och solidarisera sig med varandra.

Som arbetare, oavsett om vi är "utländska" eller "infödda", ”svarta” eller ”vita” måste vi försöka inse våra gemensamma intressen. Det enda sättet att verkligen förbättra vår situation är att få slut på det profit-lystna system som överallt driver mänskligheten till konflikt och fattigdom. Är vi enade är vi många och kan bli en maktfaktor som kan slå tillbaka attackerna.

Vi måste svara på rasism och splittrings-politik med klassens enighet! Sanningen är att en kapitalistisk värld alltid kommer att vara en värld av förtryck och olika status som förhindrar frihet och möjligheter för människor. Därför måste vi också koppla kampen för våra levnadsvillkor idag till en strävan efter att avskaffa kapitalismen och skapa en värld utan stater, nationsgränser, pengar, lönearbete och klasser. I denna kamp har vi inga allierade i dagens partier och fackföreningar utan måste skapa våra egna organ för klassmakt och i förlängningen en revolutionär organisation, ett verkligt klassparti. En annan värld, fri från utsugning, förtryck och rasism är möjlig - låt oss ta kampen som klass!