Vi lever i en farlig tid. Efterkrigstidens högkonjunktur tog slut för ett halvt sekel sedan. Med den försvann kapitalismens sista löfte om ett relativt sett bättre liv. Under 1970- och 80-talen gjorde arbetarna motstånd mot de första försöken att låta oss betala för krisen.⁽¹⁾ Men trots kampviljan ledde detta bara till nedläggningar av industrier i kapitalismens kärnländer. Massarbetslöshet följde och arbetarklassens samhällsstrukturer förstördes när jobben flyttade till Kina och andra platser med låga arbetskraftskostnader.

Så började försämringen av levnadsstandarden, där lönerna som andel av BNP har sjunkit kontinuerligt sedan 1979. Men detta löste inte kapitalisternas problem.

Deras nästa sätt att ducka var avreglering, särskilt av finanssektorn. Bankerna skapade ”nya finansiella instrument” för att dölja spekulativa osäkra lån. Allt detta kraschade 2007-2008. Staten räddade banker som var ”för stora för att gå omkull”. Vi fick ” åtstramningar” medan teknikmiljardärer och storfinansen blomstrade på grund av nedskärningar för alla andra. Pandemin 2020 underströk bara den växande orättvisan i systemet. Samtidigt som två tredjedelar av världens befolkning sjönk ner i djupare fattigdom fördubblade de fem rikaste männen i världen sin förmögenhet. Nu äger den översta procenten av världens befolkning mer än 95 procent av all förmögenhet. Warren Buffet, en av de superrika, sammanfattade det hela för två decennier sedan: ”Det pågår ett klasskrig och min klass håller på att vinna det”.

Imperialistiskt krig

Men om den kapitalistiska freden blir alltmer outhärdlig, så visar kriget i Ukraina och massmorden i Gaza och Libanon (för att inte tala om de andra ”bortglömda” konflikterna runt om i världen) vart den sönderfallande kapitalismens kris för världen. Över 125 år av imperialistisk rivalitet har redan gett oss två världskrig och otaliga proxy-krig. De utkämpas inte enbart av arméer. De kräver massiv förstörelse av fiendens ekonomiska infrastruktur och dess befolkning. I dag är det ingen hemlighet att den amerikanska världsordningen, som etablerades 1945 och som bygger på dollarns dominans, utmanas, inte minst av Kinas uppgång. Det enda som demokrater och republikaner är överens om är ”hotet från Kina”. Bidens retorik under Ukraina-kriget har riktat sig mot såväl Kina som Ryssland, och alla vet att Trump kommer att trappa upp tullkriget mot ”den strategiska fienden” i januari. Historien säger oss att handelskrig slutar med "verkliga krig”. Ett krig mellan USA och Kina skulle få ödesdigra konsekvenser för oss alla.

Vi är Inte riktigt där än. Kriget i Ukraina har visat att vapen och försörjningslinjer måste finslipas. Men krigsklimatet finns redan. Decennier av kapitalistisk stagnation skulle, kan man anta, vända de flesta människor mot systemet. Men det är mycket enklare att skylla sjunkande levnadsstandard och skitjobb på något, eller snarare någon, mer konkret.

Och vem är bättre än migranter? För rasister och nationalister är de ”de andra” som ska demoniseras. När livet blir svårare blir ”de” ”problemet”. Att angripa ”utlänningen” förvandlas till att försvara ”vårt land”. Den nationalistiska ideologin växer överallt, vilket vi kan se i samband med Brexit och de rasistiska upploppen efter knivdåden i Southport⁽²⁾, till de främlingsfientliga konspirationsteoretikerna på den yttersta högerkantens frammarsch i Europa, Amerika, Indien och andra delar av världen.

”Nationell identitet” är en nödvändig del av krigsförberedelserna. När våra makthavare ber oss att kämpa för ”landet” talar de om att kämpa för att försvara sitt kapital och sin egendom. Men arbetare har inget kapital och, som Marx noterade, inget land att försvara. Naturligtvis spelar propagandamedierna på våra band till vänner och familj och var vi råkar vara födda, men kapitalistiska krig handlar inte om det - de handlar om att försvara det som kapitalisterna äger. Flaggviftning, militära minnesstunder och nedvärdering av ”missanpassade” följer alltid med mobiliseringen för deras krig.

Så hur kan imperialistiska krig stoppas?

Inte genom fromma fredsupprop eller genom enskilda handlingar. Vi applåderar de hundratusentals som har deserterat från kriget i Ukraina och Ryssland, men det gör inte slut på det. Vi applåderar dem som försöker sabotera krigsmaskinen. Detta är föredömliga handlingar, men det är osannolikt att de kommer att stoppa kriget. Arbetarklassen - den enda klass som förenas globalt av sin gemensamma erfarenhet av kapitalistisk exploatering - kan göra slut på systemet, men bara om den vaknar upp och inser vilken makt den har. En klassmedveten massrörelse som den som gjorde slut på första världskriget i Ryssland, Tyskland, Österrike och Bulgarien kan inte bara göra slut på krig utan också på det kapitalistiska system som föder krig.

I dag, efter årtionden av klassreträtt, har vi inget bra utgångsläge. Men börja måste vi. Vi vet inte hur lång tid vi har på oss, men vi måste använda tiden till att förbereda ett svar. Tusentals arbetare inser redan att systemet håller på att fallera - kapitalismens fred sviker dem varje dag. Internationalister överallt måste nå ut till dem för att leda uppbyggnaden av en rörelse som kan skapa en kritisk massa som är tillräcklig för att nå alla delar av arbetarklassen i alla länder.

Vi kan bara göra detta genom att samla alla dem som kan se behovet av en värld utan stater, utan gränser och där tillfredsställandet av varje människas grundläggande behov ersätter strävan efter vinst. Här måste vi fokusera på det som förenar oss snarare än det som splittrar oss. Det är därför vi åter har lanserat kommittéerna No War but the Class War (NWBCW) för att arbeta med andra från olika politiska traditioner över hela världen. Den är fortfarande i sin linda men är öppen för andras idéer (som vi sa i vårt tal till deltagarna i aktionsveckan i Prag).(3 ) NWBCW:s grundläggande ståndpunkter har nyligen tagits upp av internationalister i Sverige (se uttalandet nedan). Vi har en värld att både rädda och vinna.

Ovanstående artikel är hämtad från senaste numret (nr 69) av Aurora, bulletin från Communist Workers' Organisation.

Fotnoter:

(1) Se t.ex. vår nyligen publicerade artikel Blast From the Past: Revolutionary Perspectives on Strikes in Scotland

(2) Upploppen i Storbritannien: Rasistisk höger i kapitalismens tjänst

(3) Till de internationalister som deltar i aktionsveckan i Prag

No War but the Class War: Ett uttalande från Sverige

Kapitalismen är idag ett globalt imperialistiskt system och krig är ett medel för att omfördela världen och dess resurser mellan stormakterna. I tider av ekonomisk kris, när konkurrensen mellan kapitalistiska stater hårdnar, blir militära lösningar den föredragna metoden för detta. I dag rasar ett femtiotal väpnade konflikter runt om i världen.

50 år efter slutet på efterkrigstidens ekonomiska boom börjar den härskande klassen nu få slut på alternativ, och kapitalismen måste överväga alla möjligheter för att försöka öka lönsamheten och säkerställa vinsten - och därmed systemets överlevnad. Det är ur detta perspektiv som vi bör betrakta bildandet av ”bekvämlighetsallianser”, bakom vilka den större konflikten mellan USA och Kina om världsherravälde utspelar sig.

Inget nationellt projekt kan undkomma detta ramverk. Som Rosa Luxemburg redan uttryckte det: ”De små nationerna, vars härskande klasser är medbrottsliga bihang till sina motsvarigheter i de stora staterna, är bara brickor i stormakternas imperialistiska spel och används, liksom deras arbetande massor, som verktyg som ska offras till kapitalistiska intressen efter kriget. Allt tal om nationell befrielse, om nationernas rätt till självbestämmande, blir nu alltså en historisk motsägelse. Revolutionär defaitism, med vilket vi menar att imperialistiskt krig ska bekämpas med klasskrig, är lika relevant i dag som för hundra år sedan.

Kriget i Ukraina, och därefter i Gaza, har satt frågan om ett revolutionärt svar på krig på dagordningen. För oss är svaret kristallklart: proletär internationalism, revolutionär defaitism, inget annat krig än klasskriget!

Initiativet ”No War but the Class War” (NWBCW) syftar till att uppmuntra bildandet av lokala kommittéer med genuina internationalister från olika politiska tendenser och grupperingar. Förhoppningen är att skapa ett exempel på hur vi på ett konstruktivt sätt kan förhålla oss både till varandra och till arbetarklassen i stort. Vi har föreslagit följande fem principer som en grund för gemensam aktivitet:

• Mot kapitalism, imperialism och alla former av nationalism. Inget stöd till något nationellt kapital, ”mindre onda” stater eller nya stater i bildande.
• För ett samhälle där stat, lönearbete, privategendom, pengar och produktion för profit är ersätt med en värld av fritt associerade producenter.
• Mot de ekonomiska och politiska attacker som det nuvarande och kommande krig kommer att utsätta arbetarklassen för.
• För arbetarklassens självständiga kamp, för bildandet av självständiga strejkkommittéer, stormöten och arbetarråd.
• Mot förtryck och exploatering, för arbetarklassens enhet och genuina internationalister samlas

Den första kommittén bildades i Liverpool (Storbritannien) 2022 och sedan dess har grupper i Italien, USA, Sydkorea och andra länder följt efter. Dessa kommittéer har försökt att föra ut det internationalistiska budskapet till protester och strejkvakter överallt där arbetarklassen tar upp kampen. Tveka inte att kontakta oss om du håller med och tycker att det är intressant!