Den 13 april utbröt en massiv strejk i Noida i Indien, där uppskattningsvis 40 000 till 60 000 arbetare deltog. Denna överväldigande maktdemonstration från arbetarklassen ledde till att hela industriområdet lamslogs fullständigt. Otaliga fabriksarbetare lämnade arbetet i samlad trupp, djupt frustrerade över den förkrossande verkligheten med brutala 12 timmars skift och svältlöner. De krävde en grundläggande minimilön på 20 000 rupier och avvisade med rätta fabriksägarnas kränkande och arroganta erbjudande om en löneökning på endast 350 rupier.

Denna kollektiva aktions enorma omfattning och kraft utlöste en våg av fullständig panik bland både fabriksägarna och delstatsregeringen. De insåg snabbt att när arbetarklassen agerar gemensamt som en enda, enad kraft, hotas hela profitsystemet på djupet. Eftersom regeringen inte lyckades lugna arbetarna eller övertyga dem om att acceptera ytterligare utnyttjande, tog den till brutala repressiva åtgärder för att kväva strejken. Hundratals tungt beväpnade poliser och säkerhetspersonal skickades ut på gatorna. De attackerade strejkvakterna med batonger och tårgas, vilket i praktiken förvandlade industriområdena till militära avspärrning. Den ökade polisövervakningen gjorde det svårt för arbetarna att samlas, yttra sig eller organisera sig yttegare. Dussintals arbetare greps, och hela stadsdelar spärrades rigoröst av.

Förräderiet mot arbetarnas sak begränsade sig dock inte till yttre repression. De etablerade fackföreningarna, som påstår sig företräda arbetarklassen, övergav i praktiken arbetarnas omedelbara krav ute på fältet. När rörelsen växte till en styrka på nästan 60 000 personer – så stor att polisen inledningsvis tvekade och drog sig tillbaka – ingrep fackföreningsledarna, inte för att trappa upp kampen, utan för att hålla den i schack. De uppmanade arbetarna att sluta vidta konkreta åtgärder, begränsa sin agitation till passiva demonstrationer, avbryta alla initiativ och tålmodigt vänta på officiellt tillstånd och instruktioner från fackföreningarna om att strejka. På så sätt dirigerade de om ett ögonblick av kollektiv styrka in i kontrollerade, byråkratiska kanaler och berövade den dess kämpande potential.

Denna typ av reaktion är inte något undantag, utan kännetecknande för fackföreningar som har upphört att fungera som verktyg för arbetarnas själv-aktivitet och istället agerar som medlare för kapitalet. Deras uppgift är att dämpa arbetarnas missnöje, förhandla fram svaga kompromisser med arbetsgivarna och se till att konflikten hålls inom hanterbara gränser. När de ställs inför en självständig massrörelse som hotar att överskrida dessa gränser, övergår de till att upprätthålla disciplinen istället för att stödja arbetarnas verkliga klassintressen.

Kampen begränsade sig inte enbart till Noida. I flera industriella centrum i hela NCR – däribland Gurgaon, Faridabad, Panipat och Ghaziabad – hade arbetarna redan deltagit i pågående protester kring löner och arbetsvillkor. Dessa tidigare kamper, även om de till stor del var lokala och splittrade, speglar en gemensam materiell verklighet präglad av låga löner, osäkra anställningsförhållanden och utmattande arbetsförhållanden i hela regionen. För att förhindra att arbetarnas missnöje skulle växa till en bredare regional rörelse agerade staten snabbt för att stävja det. Paragraf 163 i Bharatiya Nagarik Suraksha Sanhita, efterföljaren till paragraf 144 från kolonialtiden, infördes i flera drabbade områden, vilket begränsade offentliga sammankomster och hindrade arbetarna från att samlas, organisera sig och upprätthålla sin kollektiva aktion. Tillsammans med gripanden och polisinsatser bidrog dessa åtgärder till att kraftigt hindra arbetarna från att trappa upp sina aktioner ytterligare, vilket begränsade rörelsens möjligheter att konsolidera sig till en bredare, enad kamp i hela huvudstadsregionen.

Trots en massiv insats från polisens sida, med nästan 200 polisbilar och i genomsnitt fyra poliser stationerade vid varje fabrik, tunnelbanestation och i de omgivande områdena, fortsatte nya strejker att bryta ut i skuggan av de tidigare stridsåtgärderna. När arbetare från hem arbetande sektorer modigt försökte ansluta sig till fabriksarbetarnas strejk i solidaritet satte staten in politiska ligister som kastade stenar och utlöste polisattacker, vilket ledde till att många fick föras till sjukhus.

Skrämd av de fortsatta oroligheterna tillkännagav den panikslagna regeringen snabbt en plötslig löneökning för arbetarna i Noida, redan innan man ens hunnit hålla ett formellt möte med arbetstagarrepresentanterna. Detta var ett desperat, sista försök från statens sida att kasta några smulor till rörelsen för att dämpa deras agitation. Samtidigt inledde staten en omfattande lögnkampanj där man skyllde strejken på utomstående agitatorer, utländska länder och radikala komplotter – bland annat utländsk finansiering från Pakistan – samt anklagade regionen för att vara en grogrund för naxalism. Syftet var att dölja den uppenbara sanningen: strejken uppstod till följd av tomma magar, brutala arbetsförhållanden i fabrikerna och den dagliga förnedringen som den extrema kapitalistiska exploateringen innebär.

Händelserna i Noida och det omgivande industriområdet avslöjar, utan minsta tvivel, den kapitalistiska statens sanna natur. När arbetarna organiserar sig sätter staten in batonger. När rörelsen sprider sig inför den lagar som kriminaliserar sammankomster. När förtrycket i sig inte räcker till, erbjuder den minsta möjliga eftergift samtidigt som det sprider förtal och lögner. Och när allt annat misslyckas, förlitar det sig på fackföreningsbyråkratin för att leda arbetarna tillbaka till passivitet. Varje maktmedel – rättsligt, juridiskt, politiskt och fysiskt – utnyttjas i det enda syftet att upprätthålla det utnyttjande som hela systemet vilar på.

För att motverka detta måste arbetarna träda fram och agera som en enda klass, i alla regioner och alla branscher, eftersom de alla lider under exakt samma system.

Kampen i Noida utgör en tydlig varning till den härskande klassen och en viktig lärdom för arbetarna. Spontana uppror och rent mod är visserligen inspirerande, men räcker inte i sig. Arbetarna måste först skaffa sig en klar förståelse av det kapitalistiska systemet innan de framgångsrikt kan avveckla det. Regeringen, polisen, fabriksägarna och de officiella fackföreningarna agerar inte av misstag; de verkar alla tillsammans under kapitalismens totalitära logik. Kampen för små, vardagliga förbättringar på arbetsplatsen är visserligen en nödvändig utgångspunkt, men kommer aldrig i sig att leda till en revolution. Att begränsa kampen till defensiva krav på en ”rättvis lön” är en fälla; inom detta system kommer eventuella tillfälliga ekonomiska vinster snabbt att äta upp av inflationen, högre arbetstempo eller massuppsägningar. Därför måste det otroliga mod som just nu visas på gatorna utvecklas från en kamp om löner till en medveten, klassomfattande politisk rörelse för att helt avskaffa lönesystemet. Slutligen kan denna monumentala konflikt inte vinnas i isolation ⁽¹⁾. Kapitalismen är ett globalt integrerat nätverk. Arbetarna måste avvisa nationalismens fälla och inse att deras kamp är en internationell kamp. Genom att ta kampen i egna händer måste arbetare över alla gränser förena sig för att störta statsapparaten och själva det exploateringssystem som håller dem i sitt grepp.

Fotnoter:

Bild: Utegångsförbud i Noidas industriområde

(1) Kamrater från Class War (Sydasien) försökte ingripa direkt på plats i Noida, särskilt kring Sektor 62, för att knyta kontakt med de strejkande från den hem arbetande sektorn och ackordsarbetarna. Fysiska ingripanden och utdelning av flygblad begränsades dock kraftigt av statens aggressiva polisavspärrningar, den omfattande närvaron av CRPF-personal samt repressiva lockouts som syftade till att splittra arbetarna. Trots dessa omedelbara taktiska hinder förblir sådana ingripanden absolut nödvändiga. Revolutionärer måste aktivt ingripa i dessa spontana uppror för att bryta arbetarnas lokala isolering, bekämpa de officiella fackföreningarnas lugnande inflytande och aktivt sprida kampen till hela arbetarklassen.