För att visa att initiativet No War But the Class War (NWBCW), som stöds av ICT, varken är immediatistiskt eller något nytt i vår politiska metodik, återpublicerar vi här uppropet för en enad proletär front mot kriget som Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt) publicerade under andra världskriget⁽¹⁾.

Partiet hade formellt bildats bara några månader tidigare, under ett år då den italienska arbetarklassen hade inlett massiva strider mot kriget och de hårda förhållanden som följde av det (de var förmodligen de största bland den europeiska arbetarklassen, krossad som den då var under det imperialistiska krigets häl). Dessa strider påskyndade krisen och den fascistiska regimens fall, det senare framkallat av en borgarklass som var mycket bekymrad över hur saker och ting hade utvecklats. De var därför angelägna om att byta häst mitt i loppet, för att inte bli överkörda av regimens kollaps och ett eventuellt, mycket fruktat, proletärt "uppror". I mars 1943 hade i själva verket enorma strejker redan ägt rum och fler skulle snart följa. Ur denna synvinkel var situationen alltså mycket annorlunda än i dag, eftersom det ännu inte har förekommit några strider som involverar omfattande sektorer av arbetarklassen (i vid bemärkelse) mot kriget eller hotet från kriget. Utanför Ukraina och Ryssland har proletariatet ännu inte tvingats döda eller bli dödat under "sin" borgarklass fana, och bomberna regnar ännu inte över befolkningen. Krigets återverkningar, som tillkommer till de svårigheter som världsekonomin har haft under en tid, påskyndar emellertid kraftfullt en trend som varit uppenbar under lång tid, nämligen försämringen av levnadsvillkoren för arbetarklassen och för sociala skikt som står den nära.

Om denna så kallade sociala oro inte bara skulle bestå utan även fördjupas (och ingenting säger oss motsatsen ...) skulle borgarklassen kunna få svårare att kontrollera situationen. Detsamma gäller för fackföreningarna, kapitalets "understödjare", som skulle kunna se sin förmåga att kontrollera och "styra” arbetarklassen i namn av det ”nationella intresset” försvagad. Om klassen, eller betydande delar av den, öppnade sprickor i de politiskt-ideologiska nätverk bakom vilka fackföreningsrörelsen och reformismen (men även den så kallade populismen) har fångat in den, om arbetarklassen kastade bort manteln av uppgivenhet och passivitet, resultatet av årtionden av nederlag och besvikelser, då skulle en ny fas kunna inledas, där de grundläggande principerna för den proletära klasskampen, som är så förvrängda och till och med bortglömda, skulle kunna återvända som klassens arv och vägleda dess strider.

NWBCW:s kommittéer, där de redan finns eller eventuellt uppstår, kommer att ha exakt denna uppgift: att "arbeta" tillsammans med dem som är trogna internationalismen för att agitera enligt verkliga klasslinjer inom arbetarklassen. Det är därför inte i sig självt ett partibygge - det är därför det riktar sig till internationalister i allmänhet - men om kommittéerna skulle slå rot på ett betydande sätt skulle det utan tvekan skapa gynnsammare förutsättningar för uppbyggnaden och utvecklingen av det revolutionära partiet i global skala: Internationalen. Om kommittéerna skulle få fotfäste skulle detta inte bara bero på de militanta internationalisternas arbete, utan också, och vi skulle vilja säga först och främst, på återupptagandet av klasskampen, kanske också tack vare internationalisternas egna bidrag. Då skulle den kommunistiska organisationen finna ett sätt att gå bortom den lilla minoritet som ett århundrade av kontrarevolution har förvisat den till, och spela en aktiv roll i samordningen och den politiska inriktningen av klasskampen.

Det är därför nödvändigt för arbetarklassen att bryta den "förlamning" som alltför länge har förvirrat och paralyserat den. Endast på detta sätt kommer det att vara möjligt att på nytt öppna vägen (för att övervinna denna alltmer dystra och omänskliga värld) mot kommunismen: det är inte ett tillräckligt villkor, men definitivt ett nödvändigt sådant.

Upprop av det Internationalistiska kommunistiska partiets för skapandet av en enad proletär front mot kriget

Arbetare!

Så snart en fas av fabriksagitation har avslutats har er kamp redan återupptagits: ni har inte fått det som bara delvis utlovades, och även om ni fick det skulle det inte kunna tillfredsställa er och era familjers framtida behov, eftersom lönerna inte tillåter er lyxen att köpa något på den svarta marknaden, medan ransoneringskortet bara ger er precis tillräckligt för att undvika svält.

Vårt parti hade varnat för att en sådan situation snart skulle uppstå, eftersom det dödläge som den kapitalistiska ekonomin har hamnat i har lämnat alla nödvändiga ekonomiska och moraliska krav från arbetarklassen i en återvändsgränd.

Varför allt detta?

Orsaken ligger i det krig som sedan fem år tillbaka uteslutande livnärt sig på ert blod på konfliktens olika fronter och på ert svett och slit på arbetsplatserna.

Vi kan verkligen säga er att era villkor kommer att fortsätta att försämras trots de strejker som ni kommer att tvingas genomföra, eftersom er kamp hittills har saknat en tydlig politisk vision av era grundläggande uppgifter och framför allt har ni saknat en verklig politisk kompass, besjälad av revolutionens anda.

I själva verket har ni varit, och fortsätter att vara, avväpnade inför cheferna och deras politiska hantlangare, eftersom ert viktigaste kampvapen, strejken, inte har satt kampen mot kriget i centrum för rörelsen. Tvärtom har det praktiskt taget avtrubbats eftersom ni har låtit främmande politiska krafter, de sex demokratiska partierna, med det centristiska kommunistpartiet⁽²⁾ i spetsen, ta ledningen i er rörelse och dra in den i den arbetarfientliga och kontrarevolutionära politiken för stöd till det nationella kriget.

På så sätt har ni inte bara blivit nedstämda av en "seger" som fortfarande lämnar er med tomma magar, utan vad värre är, ni har, omedvetet förvisso, blivit indragna i en värre politisk manöver, som ett resultat av ett klassnederlag, eftersom den förnedrar och vanhedrar idealen och de politiska skälen för proletariatets kamp. Är inte det imperialistiska kriget det mest grymma, det mest omänskliga, det mest mordiska krig som borgarklassen för mot proletariatet? Att placera sig på denna nivå innebär därför att gynna klassfiendens destruktiva arbete på bekostnad av den egna klassen.

Ta kamp både mot era fascistiska herrar som, genom att delvis tillfredsställa era krav, försöker värva er ännu en gång i deras krig. Ta kamp också mot dem som, genom att utnyttja era ekonomiska situation och ert naturliga hat mot den blodiga fascismen, uppmuntrar er att slå till om och om igen. Detta i linje med deras krigshetsande plan, som förtrupp för den så kallade befriaren, den allierade armén. Som i morgon kommer att verka vid dess sida för att fortsätta det demokratiska kriget;

Mot dem som försöker kanalisera er kamp till den nationella befrielsefronten genom att låtsas bortse från att proletariatets " fosterland ", arbetets och solidaritetens gränslösa fosterland, inte har något gemensamt med borgarklassens " fosterland ";

Ni, arbetare, måste svara med Lenins ord:

Kriget är ... bara ett oundvikligt stadium av kapitalismen, en lika legitim form av kapitalistiskt levnadssätt som freden är. ... Vägran att tjänstgöra i styrkorna, strejker mot kriget osv. är rena nonsens, den eländiga och fega drömmen om en obeväpnad kamp mot den beväpnade borgarklassen, en fåfäng längtan efter att förstöra kapitalismen utan ett desperat inbördeskrig ... ⁽³⁾

I dag har det förlorat sin mening och sitt värde att bara kämpa för omedelbara ekonomiska krav; vad hjälper det dig att delvis få dina krav tillgodosedda, om den massiva slakten fortsätter att suga ditt blod och din svett?

Arbetare!

Den nuvarande tiden kräver bildandet av en enad proletär front, det vill säga enighet mellan alla som är emot kriget, oavsett om det är fascistiskt eller demokratiskt.

Arbetare i alla proletära och icke partipolitiska formationer! Anslut er till våra arbetare, diskutera klassproblem i ljuset av krigets händelser och bilda tillsammans i varje fabrik, i varje centrum, kommittéer för en enad proletär front som kan föra tillbaka proletariatets kamp till dess verkliga klassterräng.

Den enade proletära fronten bland arbetarna kommer att bli en levande och fungerande verklighet på det enda villkoret att ni, oavsett er partipolitiska ståndpunkt, kommer överens om följande...

Ståndpunkter om kriget

1. Det imperialistiska kriget är det mest omfattande, våldsamma och korrupta angreppet på proletariatet för att blockera det från den väg som leder till erövring av makten;
2. Mellan krigets två poler, den fascistiska och den demokratiska, där den första är en syntes av våld och den andra av korruption, uttrycker proletariatet sin motvilja mot båda som helt enkelt uttrycker olika sidor av samma kapitalistiska verklighet;
3. Ingen får vara beredd att tro på den gamla och skrattretande historien om den "taktiska manövern", som innebär att man kämpar mot det större onda (läs: nazist-fascismen) till förmån för en allians med det mindre onda (läs: den demokratiska diktaturen);
4. Parollen om det väpnade upproret, som är så kär för gerillan i den nationella befrielsefronten, är bara en revolutionär fraseologi som döljer deras förräderi mot den proletära revolutionen och syftar till att skapa en väljarbas för sex-partis-blocket i deras politiska strävan att ta sig till makten.

Ståndpunkter om arbetarnas kamp

1. I krisens nuvarande fas, och medan kriget rasar, är lönekrav eller omedelbara politiska krav, om de å ena sidan uttrycker massornas allvarliga och brådskande behov och är oundvikliga, lika oundvikliga och okuvliga som proletariatets rätt att använda sina egna medel för att försvara sina intressen, å andra sidan vore dom i praktiken fåfänga och illusoriska om proletariatet inte är medvetet om att endast en aktiv, klassbaserad motvilja mot krig, endast ett skoningslöst krig mot imperialismen i alla dess förklädnader, endast en segerrik revolutionär kamp kommer att säkra makten för proletariatet;
2. Det är nödvändigt att skilja mellan strejken, som är ett organiskt uttryck för arbetarnas kamp och ett normalt medel för klassförsvar, och strejkmanin hos dem som till rörelsens ledarskap för med sig mentaliteten hos Balkan-gerillan eller beväpnade gäng ⁽⁴⁾. Detta tjänar i slutändan till att göra strejkens vapen ineffektivt och misskreditera det i massornas ögon. Därför i solidaritet med strejkerna och med varje klassdemonstration i fabrikerna, och verkligen genom att aktivt stödja dom måste arbetarna ständigt och outtröttligt bekräfta det suveräna behovet av kampen för proletär makt, i vars historiska klimat omedelbara strider, i själva sin partiskhet och värdelöshet, avslöjar sin klassfärg och substans. Med ett ord, erövringen av makten står på den historiska dagordning för proletariatet; allt annat måste betraktas som en funktion av denna grundläggande nödvändighet.

Ståndpunkter för organisationen av den "enade proletära fronten”

1. På grundval av dessa ståndpunkter bör arbetarna (vilken politisk beteckning de använder spelar ingen roll) sprida vårt partis uppmaning, och efter att ha debatterat och klargjort och accepterat de idéer som är dess berättigande, bör de göra sig själva till initiativtagare till de första kontakterna och de första organiska grupperingarna på arbetsplatsen. När allt kommer omkring har arbetarna tydligt visat att de nu är mästare i konsten att organisera sig själva i trots mot cheferna och deras fascistiska tjänare.
2. Arbetarnas enade front samlar och cementerar de krafter som är avsedda att kämpa på klassbarrikaderna mot kriget och dess ledande politiska krafterna, både fascistiska och demokratiska. Dess största och mest brådskande uppgift är att förhindra att arbetarna plågas av krigspropaganda, att avslöja imperialistiska agenter förklädda till revolutionärer och att förhindra att den kamp- och offeranda som besjälar proletariatet utnyttjas för krigets syften och dess fortsättning, till och med under den demokratiska frihetens fana.

Länge leve arbetarnas enade front för kampen mot kriget!

Länge leve den proletära revolutionen!

Fotnötter till översättningen:

(1) Vi har redan översatt (till Engelska) många av de andra dokument som publicerats av Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt), det enda parti som vid den tiden grundades för att motsätta sig alla sidor i det imperialistiska kriget. Dessa finns högst upp på den engelska delen av vår webbplats under knappen med titeln Italian Communist Left. En bra utgångspunkt som ger en uppfattning om situationen finns på: leftcom.org

(2) Den allierade invasionen av Sicilien i juli 1943 ledde till att Mussolini störtades av sitt eget fascistiska storråd. Kung Viktor Emanuel III lät därefter arrestera Mussolini. Detta ledde till den tyska ockupationen av norra och centrala Italien. Kommittén för nationell befrielse (CLN) bildades i det av de allierade ockuperade södra Italien den 9 september 1943. De sex partier som bildade den var det italienska kommunistpartiet från Togliatti, det italienska socialistpartiet, aktionspartiet, kristdemokraterna, det arbetardemokratiska partiet och det italienska liberala partiet. Mussolini räddades av tyskarna från Gran Sasso tre dagar senare och tyskarna installerade honom som marionettledare för en så kallad italiensk socialrepublik med säte i Saló i norr. Dess territorium blev en blodig slagfält under de kommande nitton månaderna. CLN var ett verktyg för både monarkin och de allierade makterna (framför allt Sovjetunionen och USA). Den upprättade partisangrupper (liksom vissa anarkistiska och trotskistiska grupper i "antifascismens" namn) bakom de tyska linjerna vars verksamhet ledde till massakrer på tusentals italienska civila av SS och den fascistiska svarta brigaden som arbetade tillsammans med dem.

(3) V. I. Lenin, The Position and Tasks of the Socialist International (1914), marxists.org

(4) Troligen en hänvisning till den partisanrörelse som leddes av Tito (Josip Broz) som beväpnades och finansierades av de tre stora allierade, Sovjetunionen, USA och Brirain, mot den nazistiska ockupationen och delningen av det som då var Jugoslavien. Med hjälp av Röda armén intog Tito Belgrad i oktober 1944.