Om oss

Internationalistiska Kommunistiska Tendensen startade som den Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet 1983. Dess politiska rötter går dock mycket längre tillbaka. Vi ser oss själva som en produkt av arbetarklassens revolutionära kamp genom hela den kapitalistiska historien. Som sådan drar vi nytta av de lärdomar som inte bara Marx och Engels drog under den första internationalens och Pariskommunens period, utan även de revolutionära krafterna inom socialdemokratin före första världskriget. Efter kriget grundades Italiens kommunistiska parti av våra direkta politiska föregångare, som sedan fick se ledarskapet tas ifrån dem av den degenererande Kommunistiska internationalen (Komintern) i form av "bolsjeviseringen" på 1920- talet. Den kommunistiska vänstern försökte slå tillbaka med Intesas-kommittén (1925) och senare i både fascismens fängelser och i fabrikerna i Frankrike och Belgien. Det var dessa kamrater som 1943 grundade det Internationalistiska Kommunistiska Partiet i Italien. Detta var det enda parti som bildades vid denna tid som entydigt var baserad på motstånd mot båda de imperialistiska sidorna i andra världskriget, och det är på deras plattform från 1952 som den grundläggande politiska inriktningen för den Internationalistiska Kommunistiska Tendensen är baserad.

Vår tendens uppstod som ett resultat av ett gemensamt initiativ från Internationalist Communist Party (PCInt) i Italien och Communist Workers' Organisation (CWO) i Storbritannien. Det fanns två huvudskäl till detta initiativ. Det första var att ge organisatorisk form åt en redan existerande tendens inom det proletära politiska lägret. Denna hade uppstått genom de internationella konferenser som sammankallats av Battaglia Comunista (PCInt) mellan 1977-81. Grunden för att ansluta sig till den sista av dessa konferenser var de sju punkter som CWO och PCInt hade röstat för vid den tredje konferensen. Dessa var:

1. Erkännande av oktoberrevolutionen som proletär.
2. Bekräftande av den brytning med socialdemokratin som skedde genom Tredje internationalens två första kongresser.
3. Förkastande utan förbehåll av statskapitalism och självförvaltning.
4. Bekräftande av de socialistiska och kommunistiska partierna som borgerliga.
5. Förkastande av all politik som underkastar proletariatet den nationella bourgeoisin.
6. En inriktning på organisering av revolutionärer baserad på en marxistisk metod.
7. Bekräftande av internationella möten som en del av arbetet med debatt mellan revolutionära grupper för samordning av deras aktiva politiska ingripanden gentemot klassen i klasskampen, i syfte att aktivt bidra till den process som leder till Proletariatets internationella parti, det oumbärliga politiska organet för den revolutionära klassrörelsens och den proletära maktens egen politiska ledning.

Det andra var att fungera som en samlingspunkt för organisationer och individer som nyligen uppträdde på den internationella politiska scenen när kapitalismens fördjupade kris framkallade ett politiskt svar. I själva verket har decennierna sedan vår tendens grundades knappast varit en period av massivt återupplivande av klasskampen. Tvärtom har arbetarnas svar på kapitalets ökande attacker i huvudsak begränsats till sektoriella konflikter, även om de har varit militanta (t.ex. den brittiska gruvarbetarstrejken 1984-1985 eller de spanska varvsarbetarnas kamp 1984), och de har som ett resultat av detta blivit besegrade. Det internationella kapitalet har således fått ett andrum att omstrukturera sig, på bekostnad av miljontals arbetares försörjning med ökande åtstramningsåtgärder och försämrade arbetsvillkor och villkor för försäljning av varan arbetskraft.

I detta sammanhang är det inte förvånande att det fanns relativt få nykomlingar till den proletära politiken under åttiotalet. Många av dem som dök upp försvann senare när den politiska isoleringen överväldigade dem. Trots den objektivt ogynnsamma situationen och våra egna blygsamma krafter har dock IKT:s organisatoriska existens befästs.

I dag existerar IKT som en specifik och urskiljbar tendens för det framtida revolutionära partiet, inom det breda proletära lägret. I korthet kan det senare definieras som de som står för arbetarklassens oberoende från kapitalet och som inte har något med nationalism att göra i någon form och som inte såg något socialistiskt i stalinismen och det forna Sovjetunionen. Samtidigt inser de att Oktober 1917 var utgångspunkten för vad som kunde ha blivit en global världsrevolution. Bland de organisationer som faller inom denna breda ram finns det fortfarande betydande politiska skillnader, inte minst i den omtvistade frågan om den revolutionära organisationens natur och funktion. IKT:s ram är följande:

1. Den proletära revolutionen kommer att vara internationell, annars är den dömd att gå under. En internationell revolution förutsätter att det finns ett internationellt parti: det konkreta politiska uttrycket för de mest klassmedvetna arbetarna som organiserar sig för att kämpa för det revolutionära programmet bland resten av arbetarklassen. Historien har visat att alla försök att bilda partiet under själva revolutionen var för lite och för sent.
2. IKT strävar alltså efter att skapa en ny arbetarinternational så snart det finns ett politiskt program och när det internationella resurserna för detta existerar. IKT är således för partiet och gör inte anspråk på att vara dess enda redan existerande kärna. Det framtida partiet kommer inte att vara en simpel utvidgning av en enskild organisation.
3. Innan Internationalen kan bildas måste de exakta detaljerna i det revolutionära programmet klargöras i alla dess besläktade aspekter genom diskussioner och debatter mellan dess potentiella beståndsdelar.
4. De organisationer som så småningom kommer att bilda världspartiet måste redan ha en reell förankring inom arbetarklassen i det område som de kommer ifrån. Att proklamera Internationalen (eller dess första kärna) på basis av något som inte är mycket mer än propagandagrupper skulle inte vara ett steg framåt för den revolutionära rörelsen.
5. En revolutionär organisation måste därför sträva efter att bli mer än ett propaganda-nätverk. Trots de begränsade möjligheterna är det de proletära organisationernas uppgift i dag att arbeta för att etablera sig som en revolutionär kraft inom arbetarklassen; detta för att vara i stånd att visa vägen framåt i dagens klasskamp och som en förberedelse till att organisera och leda morgondagens revolutionära strider.
6. Lärdomen från den senaste revolutionära vågen är inte att arbetarklassen kan klara sig utan organiserat ledarskap, inte heller att partiet är klassen (en metafysisk abstraktion av senare tiders bordigister). Det är snarare så att ledarskapet och dess organisatoriska form (Internationalen) är det viktigaste vapnet som den revolutionära arbetarklassen har. Dess uppgift kommer att bli att kämpa för ett kommunistiskt perspektiv i massorganen (sovjeterna) för den proletära makten. Den politiska organisationen kommer dock att förbli en minoritet av arbetarklassen och är inte en ersättning för klassen i sin helhet. Uppgiften att upprätta socialismen är en uppgift för arbetarklassen som helhet. Det är en uppgift som inte kan delegeras, inte ens till den klassmedvetna förtruppen.

Plattform för den Internationalistiska Kommunistiska Tendensen (2020)

Förord

Vi lever i farliga tider. Det finns en enorm obalans mellan å ena sidan den ekonomiska krisens allvar och det därav följande hotet om imperialistiska krig och å andra sidan den låga nivån på proletariatets svar på denna kris. Kapitalets reella herravälde över produktion och distribution har alltmer blivit ett totalt herravälde över de sociala och politiska förhållandena i sin helhet. Den borgerliga ideologin har djupt genomsyrat arbetarklassen via de socialdemokratiska partierna och fackföreningarna. Som sådana stryper de redan vid födseln arbetarklassens försök att stå emot krisens effekter.

De strejker som har inträffat, ibland till och med inom en hel gren av den nationella produktionen, har inte utvidgats eftersom varje känsla av solidaritet och sammanhållning inom klassen har strypts av nationalism, av idén om att förändra saker och ting i ett företag i taget, av individualism: i själva verket av de former av dominerande ideologi som borgarklassens vänster har ingjutit bland arbetarna. Kapitalismens herravälde över arbetarklassen genom fackföreningarna och kapitalets vänster är den konkreta manifestationen av det som Marx kallade "reifikationen av de sociala förhållandena". Oavsett deras historiska ursprung är de i dag de materiella instrumenten för kapitalets totala kontroll. De måste bemötas som sådana, både politiskt och organisatoriskt och inte bara genom att fördöma dem.

Trots kapitalismens obestridliga framgång när det gäller att begränsa klasskampen kvarstår dess motsättningar, framför allt i form av kapitalets växande organiska sammansättning och den därav följande tendensen av Profitkvotens fall. Som marxister vet vi att de inte kan tyglas för alltid. Sprängningen av dessa motsättningar kommer inte automatiskt att resultera i en segerrik revolution. I den imperialistiska eran är det globala kriget kapitalets sätt att "kontrollera", att tillfälligt lösa sina motsättningar.

Innan detta sker finns dock möjligheten kvar att bourgeoisiens politiska och ideologiska grepp om arbetarklassen kan brytas. Med andra ord kan plötsliga vågor av massiv klasskamp uppstå och revolutionärer måste vara beredda på detta. När klassen återigen tar initiativet och börjar använda sin kollektiva styrka mot kapitalets attacker måste revolutionära politiska organisationer vara i stånd att leda de nödvändiga politiska och organisatoriska striderna mot de krafter som utgör kapitalets vänster.

Varje successiv våg av kamp kommer endast att vara en förberedelse för revolutionen om revolutionärernas program och organisation går stärkta ur dem; endast när det revolutionära programmet (och den organisation som upprätthåller det) genom själva kampen kan slå djupare rötter i arbetarklassen. Detta framgår av arbetarklassens historiska erfarenhet.

Den ryska revolutionen 1905 var en förberedelse för 1917 i den meningen att det revolutionära program som ledde till 1917 framträdde stärkt ur de tidigare striderna. Det finns idag ingen garanti för att det kommer att inträffa en sådan episod av omfattande revolutionära konflikter som även om de resulterar i klassens omedelbara nederlag, också stärker de revolutionära krafterna. En sak är dock säker: om en sådan massrörelse skulle inträffa utan att revolutionära idéer tar en betydande politisk och organisatorisk form inom arbetarklassen som helhet så skulle varje eventuellt nederlag anta allmänna historiska proportioner. Det är den proletära politiska organisationens uppgift att återge till arbetarklassen lärdomarna från klassens egen historiska erfarenhet och organisera de bättre element som produceras av klassen och leda arbetarklassens kamp mot en internationell revolutionär lösning, så att de blir en materiell kraft i vår klass frigörelse.

Kapitalism

Som i varje klassamhälle lider det kapitalistiska produktionssättet av motsättningen mellan produktionsförhållandena och produktionskrafterna. Under kapitalismen existerar arbetskraften som en vara som säljs av sina ägare (proletariatet) i utbyte mot en lön som motsvarar värdet av de varor som krävs för att upprätthålla existensen och säkerställa reproduktionen av själva arbetskraften. I klasstermer uttrycks detta i motsättningen mellan borgarklassen (de som äger kapitalet och kontrollerar produktionsmedlen) och proletariatet (de som använder sin arbetskraft på dessa produktionsmedel). Bortsett från "naturens gåvor" är arbetet källan till all rikedom. Endast arbetskraft kan förvandla råvaror till varor. Alla varor har både ett bruksvärde och ett bytesvärde. Kapitalisterna är endast intresserade av det förstnämnda i den mån det gör det möjligt att sälja dem för att förvärva det sistnämnda. Det är det kapitaliserade bytesvärdet, som representeras av det mervärde som produceras av arbetarnas arbetskraft, som är källan till kapitalismens vinster. Kapitalets försök att skaffa sig mer och mer mervärde från arbetskraften är grunden för klasskampen mellan borgare och proletärer, mellan kapitalismen och arbetarklassen. Detta är inte mindre sant i dag, i det så kallade postindustriella samhället, när kapitalistiska talesmän talar om för oss att arbetarklassen har försvunnit, än det var på 1800-talet, när en ny sorts kapitalistiska ekonomer förnekade att arbetskraften var källan till värde. De grundläggande klassmotsättningarna kvarstår, oberoende av de tekniska förändringar som har ägt rum under kapitalismen och faktiskt just på grund av dem.

De senaste femtio årens flyktiga utveckling av produktivkrafterna har intensifierat exploateringen av arbetskraften enormt. I takt med att exploateringen har ökat har profitkvoten sjunkit och fattigdomen i global skala ökat för allt större delar av arbetarklassen. Aldrig tidigare har den profetiska beskrivning som Marx och Engels gav i Manifestet från 1848 visat sig vara så sann:

Det moderna borgerliga samhället, med sina produktions-, bytes- och egendomsförhållanden, ett samhälle som har skapat så gigantiska produktions- och bytesmedel, är som trollkarlen som inte längre kan kontrollera de krafter i underjorden som han har framkallat genom sina trollformler.

Det kommunistiska manifestet

Om den tekniska utvecklingen å ena sidan leder till att profitkvoten sjunker, vilket skapar problem i kapitalets värdeförädlingsprocess, vilka ligger till grund för den eviga kris vi lever i, så har den å andra sidan som en direkt följd att exploateringen intensifieras, att världen förgiftas, att skogen skövlas, att miljön förorenas och att land och hav förstörs (t.ex. de "kontinenter" av plast som ligger utspridda i haven). Detta innebär en process av massutrotning av flora och fauna, utsläpp av enorma mängder koldioxid i atmosfären som påskyndar klimatkrisen och utbredningen av öknen och den minskande tillgången till vatten. Detta leder till den påtvingade migrationen av hundratals miljoner människor från naturliga miljöer som från polerna till ekvatorn blir allt mindre beboeliga. Allt detta är ett direkt resultat av kapitalismen, allt detta kommer att förvärras så länge kapitalismen fortsätter att vara det dominerande produktionssättet. Detta kan bara åtgärdas genom att man övervinner den kapitalistiska exploateringen, oavsett vilken form den tar.

"Bara proletariatet är en verkligt revolutionär klass" (Kommunistiska manifestet), men endast när det agerar i samförstånd för att göra slut på klassamhället och därmed på all exploatering och allt förtryck. Detta förtryck (oavsett om det har förts vidare från tidigare produktionssätt eller om det har uppstått ur motsättningarna i det kapitalistiska samhället) tar sig uttryck i olika former av socialt herravälde, fördomar, trångsynthet, elände, slaveri, förnedring och diskriminering och är ett användbart verktyg för den härskande klassen för att angripa de mest utsatta i samhället (vilket man kan se i kvinnors och invandrares lägre löner) och samtidigt splittra arbetarklassen i sin helhet. Detta innebär att vi måste bekämpa alla former av förtryck, t.ex. de som grundar sig på ras- och könsrelationer, som försvagar klassolidariteten och mystifierar de kapitalistiska förhållandena.

Statskapitalism

Den grundläggande antagonismen mellan arbetets sociala karaktär och det privata ägandet av egendom kvarstår, oberoende av den exakta juridiska formen för borgarklassens ägande av produktionsmedlen å ena sidan och den föränderliga formen för löne-arbetets sociala karaktär å andra sidan. Medan den klassiska (västerländska) kapitalismen under 1800-talet kännetecknades av att den enskilda kapitalisten pressade ut mervärde direkt från sina fabriksarbetare, gav detta under 1900-talet vika för nya former av kapitalistisk kontroll. Det statliga ägandet av de viktigaste produktionsmedlen har inte ändrat deras kapitalistiska karaktär som finanskapitalets egendom, vilket är den verkliga formen av kapital i den imperialistiska eran. De nationella och multinationella monopolens dominans i form av aktiebolag (som agerar som "socialt" kapital) innebär inte heller slutet på kapitalismens grundläggande motsättningar, utan förvärrar och utvidgar dem snarare genom att ge dem en internationell dimension. Engels insåg detta för länge sedan när han förklarade att:

... omvandlingen, antingen till aktiebolag (och truster) eller till statligt ägande, undanröjer inte produktivkrafternas kapitalistiska karaktär. I aktiebolagen (och trusterna) är detta uppenbart. Och den moderna staten är återigen bara den organisation som det borgerliga samhället antar för att stödja det kapitalistiska produktionssättets allmänna yttre villkor mot ingrepp från såväl arbetare som enskilda kapitalister. Den moderna staten, oavsett vilken form den tar är i grunden en kapitalistisk maskin och kapitalisternas stat är den ideala gestaltningen av det totala nationella kapitalet. Ju mer den fortsätter att ta över produktivkrafterna, desto mer blir den faktiskt den kollektiva kapitalisten, desto fler medborgare exploaterar den. Arbetarna förblir lönearbetare - proletärer. Det kapitalistiska förhållandet är inte avskaffat.

Anti-Dühring

De länder som man för inte så länge sedan sade var socialistiska var alltså i själva verket inget annat än en särskild form av statskapitalism: där staten direkt kontrollerade de materiella produktionsmedlen och hade monopol på marknaden. Sovjetunionens eländiga slut bekräftar bara denna analys som utvecklats av den kommunistiska vänstern (och som bygger på kritiken av den politiska ekonomin, baserad på marxismen) under de långa år som skiljde oktoberrevolutionen från det ryska blockets sammanbrott. Den tragiska identifikationen av statligt ägande med socialism har fått sitt slut nu när den så kallade "verkligt existerande socialismen" har sammanfogats med den globala kapitalismens nuvarande organisatoriska och rättsliga upplägg.

Den imperialistiska epoken

Det forna Sovjetunionen och de stater som var allierade med det utgjorde ett imperialistiskt block. Det blockets sammanbrott har öppnat ett nytt kapitel i världskapitalismens historia, men det är ett kapitel som är en del av den kapitalistiska imperialismens historia. Första världskriget, som var resultatet av konkurrensen mellan de kapitalistiska staterna, markerade en definitiv vändpunkt i kapitalismens utveckling. Det visade att kapitalets koncentrations- och centraliserings-process hade nått sådana proportioner att de cykliska kriser som alltid hade varit en naturlig del av kapitalackumulations-processen hädanefter skulle bli globala kriser som endast kunde lösas genom ett världskrig. Kort sagt bekräftade den att kapitalismen hade gått in i en ny historisk era, imperialismens era, där varje stat är en del av en global kapitalistisk ekonomi och inte kan undgå de lagar som styr denna ekonomi. Imperialismen är därför inte bara en politik som de starkare kapitalistiska makterna tillämpar mot de svaga, utan den är den oundvikliga process genom vilken de högt utvecklade kapitalistiska centrumens finansiella och industriella tentakler absorberar mervärde från de perifera områdena. Denna process känner inte till några statsgränser och kräver ingen nationell lojalitet från den inhemska bourgeoisin i de perifera områdena. Den inhemska bourgeoisin är en del av en internationell kapitalistklass och är lika invecklade i det internationella finanskapitalets intriger som bourgeoisin i de traditionella (och nyare) kapitalistiska metropolerna.

Den nuvarande perioden

Den nuvarande perioden kännetecknas, som redan nämnts, av den längsta och största strukturella krisen i kapitalismens historia. Även om den alltid är verksam är det först sedan början av 1970-talet som effekten av den fallande Profitkvoten blivit starkt kännbar, som en del av en ond cykel ur vilken världskapitalismen visar att den inte kan ta sig ur.

Den paradox som det nuvarande kapitalistiska samhället genomgår är att det (trots en teknisk potential som saknar motsvarighet i mänsklighetens historia) producerar mer och mer, men med lägre tillväxttakt, och en allt mindre del av denna rikedom går till "välfärdsstaten".

Den sjunkande profitkvoten driver kapitalet mot spekulation på bekostnad av produktiva investeringar. De mest uppenbara effekterna har varit och är de frekventa börs-bubblorna och de finansiella kriser som följer av dessa. Samtidigt har företagens, staternas och hushållens skuldsättning ökat. Detta åtföljs av det ökande motståndet mot direkta, indirekta och senarelagda löneökningar överallt. Lika karakteristiskt för den nuvarande perioden är krigen, som är ständigt närvarande och lika förödande som de ekonomiska kriser som genererar dem. De har blivit ett permanent inslag i kapitalismen. I dag framstår kriget som det viktigaste sättet att lösa problemet med kapitalets kapitalförstörelse (dvs. genom att förstöra värde för att återuppbygga det) och som det enda möjliga sättet att inleda en ny ackumulations-cykel, med en allt mer ökad koncentration av industrikapitalet (produktionsmedel) och en centralisering av det finansiella kapitalet.

Staten fortsätter alltså att skuldsätta sig i ett meningslöst försök att hejda krisen genom att stimulera produktionen. Ännu idag fortsätter den långvariga effekten av 2008 års krasch att sprida sina verkningar över hela det kapitalistiska systemet i väntan på nästa, ännu mer förödande, globala kris.

Socialdemokratin

Inledningen av kapitalismens imperialistiska epok, med dess onda cykel av globalt krig - återuppbyggnad - kris, satte också möjligheten till en högre samhällsform (kommunism) på den historiska dagordningen. Detta bekräftades på ett dramatiskt sätt i oktober 1917 när det ryska proletariatet tog makten som den första delen av den europeiska och världsomspännande revolutionära våg som uppstod efter första världskrigets blodsutgjutelse och förödelse. Erfarenheterna från denna period bekräftade emellertid inte mindre dramatiskt bankrutten hos majoriteten av Andra internationalens gamla partier som inte bara godkände den ömsesidiga massakern på proletärer när de stödde sina "egna" nationalstater i det imperialistiska kriget utan också gjorde sitt yttersta för att undertrycka revolutionen i socialismens namn under de revolutionära utbrott som avslutade det kriget.

I dag kan vi alltså se att det finns en markant skillnad mellan de proletära politiska organisationerna under perioden före oktober och de under perioden efter oktober. Under kapitalismens uppkomst och konsolidering som det dominerande produktionssättet utgjorde de borgerliga nationalistiska eller anti-despotiska rörelserna ramen för mobiliseringen av massorna av europeiska proletärer, vilket i sin tur underlättade bildandet av stora fackförenings- och partiorganisationer. Inom dessa organ kunde arbetarklassen uttrycka sin separata klassidentitet genom att föra fram sina egna krav, om än inom ramen för de befintliga borgerliga sociala och politiska förhållandena. Samtidigt fick Marx' och Engels' revolutionära teorier erkännande och blev en etablerad del av det proletära politiska livet, även om de dominerande socialdemokratiska krafterna aldrig agerade i enlighet med marxismens politiska föreskrifter. För dessa socialistiska partier förblev den revolution som Marx hade förutsett ett avlägset mål som skulle uppnås någon dag i framtiden med obestämda medel. Socialismen förblev den "härliga framtid" som de teoretiskt kämpade för, men i praktiken blev det strategiska mål som definierade deras taktik inte ett angrepp på makten, utan alltmer parlamentariska val, åttatimmarsdagen, organisationsfrihet osv.

I och med socialdemokratins uppslutning bakom imperialismen 1914 nådde arbetarrörelsen en avgörande vändpunkt. Detta resulterade i att kommunisterna fullständigt avskiljdes från reformismens falska krafter som genom Andra internationalen (1889-1914) hade dominerat massrörelsen. Grundandet av den tredje internationalen, som tillkännagav att den proletära världsrevolutionens era var inledd, var ett tecken på segern för marxismens ursprungliga principer. Den kommunistiska aktiviteten var nu enbart inriktad på att störta den kapitalistiska staten för att skapa förutsättningar för att bygga upp ett nytt samhälle.

Imperialismens epok är en epok då det kapitalistiska herraväldet är världsomfattande, och detta kräver en mer direkt och världsomfattande revolutionär strategi. Den proletära revolutionen och införandet av proletariatets diktatur är Internationalens grundläggande principer. Skillnader i specifika situationer, eller närmare bestämt mångfalden av sociala och politiska former av borgerligt herravälde i hela världen, kräver olika taktiska tillvägagångssätt. Taktiken i proletariatets internationella organisation kommer dock alltid att definieras på grundval av dess världsomfattande revolutionära program. Den demokratiska kampens era tog slut för länge sedan och den kan inte upprepas under den nuvarande imperialistiska epoken.

Parlamentet

Kommunister har inga illusioner om att arbetarnas frihet kan vinnas genom att välja en majoritet i parlamentet. För det första är det en illusion av "parlamentarisk kretinism" (18:e Brumaire) att tro att den härskande klassen fredligt skulle se på medan vi lagstiftar om socialismen. Den parlamentariska demokratin är bara ett fikonlöv för att dölja kapitalistklassens diktatur. De verkliga maktorganen i det demokratiska kapitalistiska samhället ligger utanför parlamentet med den statliga byråkratin, dess säkerhetsstyrkor och de som kontrollerar produktionsmedlen. Parlamentet är användbart för bourgeoisin eftersom det ger illusionen att arbetarna väljer vem som ska styra dem. Revolutionärer motsätter sig därför parlamentsval genom att uppmana arbetarna att kämpa på sin egen klassterräng. Det är upp till revolutionärernas parti att visa att det endast är genom att förstöra kapitalismen och dess statliga organ som det är möjligt för arbetarklassen att säkra fullständig yttrande- och organisationsfrihet. Detta kommer att ske i form av arbetarråd där delegater inte bara kommer att väljas av arbetarna utan också kunna återkallas av dem. När de väl har genomfört upphävandet av de kapitalistiska förhållandena kommer råden att ha avskaffat klasserna och därmed varje behov av staten. De kommer därmed att förvandla sig själva från ett organ med semi-statliga funktioner till en ren administratör av ekonomin. Detta är vad vi menar när vi talar om "statens borttynande under proletariatets diktatur".

Fackföreningar

Fackföreningarna är organ för förmedling mellan arbete och kapital. De uppstod som förhandlare av villkoren för försäljning av arbetarnas arbetskraft. De är inte, och har aldrig varit, användbara instrument för att avskaffa kapitalismen. I den imperialistiska eran är fackföreningarna, oavsett deras sociala sammansättning, organisationer som arbetar för att bevara kapitalismen, särskilt i de mest avgörande ögonblicken när den är hotad. De fackföreningar som påstår sig vara ett radikalt alternativ, och som nästan överallt uppstår i opposition till de officiella fackföreningarna, slutar som trubbiga vapen eftersom de också ingår i en värdegemenskap som ofta står i konflikt med varandra och därmed splittrar klassen. Eftersom de inte kan undkomma denna förhandlingens logik för att stödja den revolutionära klasskampen, blir de oundvikligen ett hinder för spridningen av den proletära kampen och framför allt för mognaden av ett politiskt medvetande och en revolutionär och antikapitalistisk organisering. Av detta följer att det är omöjligt för revolutionärer att erövra fackföreningarna eller förvandla dem till organ för revolutionen. Överallt kommer den proletära revolutionen att behöva bekämpa fackföreningarna eftersom de kommer att vara kontrarevolutionens bastioner.

Erfarenheterna från den sista revolutionära vågen, och den kontrarevolution som följde, gjorde det helt klart för revolutionära marxister att fackföreningarna inte är, och inte heller kan vara, det organ för masskamp där klassens politiska minoritet (partiet) arbetar för att få gehör för sitt program och sina paroller hos arbetarklassen som helhet. Sådana massorgan, som kommunistisk teori traditionellt har förstått som organ för både kamp och makt, uppträder i situationer av stigande klasskamp. Historiskt sett har de dykt upp i form av kommunen eller sovjeten (rådet). På samma sätt som kommunister endast kan nå en politisk ledarposition i exceptionella situationer så - och på grund av detta - föds de massorgan som arbetarklassen skapar, och som gör kommunistiskt ledarskap möjligt, endast i perioder av stigande kamp.

Utanför sådana situationer måste partiet dock utveckla sitt arbete med politiskt ledarskap och utveckling av klassens förtrupp. Det är kommunisternas ständiga plikt att delta i arbetarnas kamp, att stimulera dem och att visa vägen framåt. Möjligheten till en gynnsam utveckling av kampen från den omedelbara nivå från vilken den utgår till den bredare arenan för en politisk kamp mot kapitalet är beroende av kommunisternas aktiva närvaro på arbetsplatserna. Det är den kommunistiska organisationens uppgift att finna ett sätt att organisera de mest medvetna arbetarna på arbetsplatsen, inte för facklig verksamhet utan som en direkt länk mellan partiet och den breda massan av arbetarklassen.

Nationell befrielsekamp

Det första imperialistiska kriget 1914 avslutade den epok i historien då nationell frigörelse var framåtskridande för den kapitalistiska världen. Kapitalismens globala karaktär under den imperialistiska epoken innebär att den skenbara mångfalden av sociala strukturer i världen inte är en återspegling av en mångfald av olika produktionssätt. Det finns således ingen anledning för proletariatet att anta olika strategier för revolutionära aktioner i olika delar av världen. Marx hade redan i sitt arbete gjort en åtskillnad mellan produktionssättet och de sociala strukturer som mer eller mindre motsvarar det. Klassamhällets historiska erfarenhet bekräftar att olika sociala strukturer (som är en produkt av olika historiska förhållanden) kan existera under det kapitalistiska produktionssättet, men att de ändå alla domineras av imperialismen som utnyttjar nationella, etniska och kulturella skillnader för att upprätthålla sin egen existens. På samma sätt som de sociala skikten och traditionerna skiljer sig åt i olika regioner och länder, skiljer sig också det sätt på vilket borgarklassen dominerar politiskt. Den verkliga makt som de företräder är dock alltid densamma: kapitalismens makt. Varje idé om att den nationella frågan fortfarande är öppen i vissa regioner i världen och att proletariatet därför kan anpassa sin egen revolutionära strategi och taktik på den bakgrunden, till förmån för en allians med den nationella bourgeoisin (eller ännu värre, med någon av de imperialistiska sidorna), måste absolut förkastas. Det är först när proletariatet förenar sig för att försvara sina egna klassintressen som grunden för allt nationellt förtryck undergrävs, och den revolutionära organisationen förkastar alla försök att förhindra klassolidaritet genom ideologier om religiös, rasistisk eller kulturell åtskillnad.

Revolution och kontrarevolution

Den europeiska revolutionära rörelsens nederlag och kontrarevolutionens karaktär i Ryssland ställde revolutionära marxister inför problem när de försökte förstå lärdomarna av erfarenheten under hela perioden fram till andra världskriget. Den kontrarevolutionära processen återspeglades i Tredje internationalen genom att man införde kravet på att försvara den ryska staten och dess konstituerande partier, samtidigt som dessa partier återgick till socialdemokratisk strategi och taktik. Denna degenerationsprocess efterföljdes av Trotskij och hans anhängare under trettiotalet, vilket framgår av Trotskijs politik för entrism i socialdemokratiska partier och arbetarpartier. Detta, och trotskismens stöd till Sovjetunionens imperialistiska ambitioner, utplånade trotskismen som en potentiellt revolutionär strömning. Det lämnades åt andra att dra lärdom av nederlaget. Trots den pro-ryska hållningen hos de nu staliniserade kommunistpartierna och trots att den stora bolsjevikiska erfarenheten förtvinade i statskapitalismens mylla, förhindrade dom lärdomar den kommunistiska vänsterns drog om Rysslands imperialistiska och statskapitalistiska natur att det kommunistiska programmet helt och hållet försvann i och med denna förskräckliga erfarenheten. Detta innebar att även under det andra imperialistiska kriget kunde ett självständigt parti för arbetarklassen växa fram genom bildandet av det internationalistiska kommunistpartiet i Italien 1943.

Den ryska revolutionens och Kominterns degenerering

Den revolutionära process som inleddes med oktoberevolutionens seger i Ryssland slutade när den ryska staten vände sig mot sig själv i försvar av sina kapitalistiska ekonomiska grundvalar. Detta var resultatet av Sovjet-Rysslands isolering och nederlaget för den revolutionära vågen som utvecklades i de viktigaste europeiska länderna. Denna erfarenhet har för marxister en gång för alla visat att socialism i ett land är omöjligt. Ingen socialistisk eller revolutionär stat kan existera utanför en verklig internationell revolutionär process. Detta betyder inte att när ett proletärt uppror har varit framgångsrikt i ett visst land kan det inte uttrycka verklig proletär makt. Det betyder dock att om inte revolutionära rörelser på andra håll är framgångsrika och öppnar den konkreta möjligheten att påbörja byggandet av nya sociala relationer, kommer det att vara omöjligt för denna spirande makt att hålla stånd.

Under andra halvan av tjugotalet var Komintern helt dominerat av det ryska partiet, och det var inte längre ett centraliserat instrument för att driva den internationella arbetarklassens strategiska och taktiska behov. Det som fanns kvar av potentialen för revolution i Europa och Kina undergrävdes av Kominterns politik som nu var underordnad [SUKP]-statens behov av själv bevarande. I själva Sovjetunionen ledde avbrottet i den revolutionära processen till att en arbetarfientlig diktatur under Stalin stärktes, baserad på kapitalistiska sociala förhållanden. Utvecklingen av en sådan regim i ett så stort land som Sovjetunionen innebar att landet återigen blev en imperialistisk stormakt. Det var med denna karaktär som den stalinistiska staten och de olika nationella kommunistiska partierna deltog, först i kriget i Spanien och sedan i andra världskriget. Efter andra världskriget togs länderna i Östeuropa över av den ryska imperialismen och antog den stalinistiska statens statskapitalistiska modell. Perestrojkaens misslyckande och detta blocks sammanbrott var inte en tecken på att en "arbetarstat" äntligen hade fullbordat sin degeneration, utan ett bevis på omfattningen av den kapitalistiska krisen i den svagare "supermakten".

Kina

I Kina ledde en annan process till samma resultat: en stats-kapitalistisk regim som än i dag fortfarande söker sin "sanna" roll inom imperialismens internationella allianssystem. Den väsentliga skillnaden i Kinas historia är att landet aldrig har haft en proletär revolution som kan jämföras med den ryska Oktoberrevolutionen 1917. Den nuvarande kinesiska regimens historia börjar med det tragiska nederlaget för den proletära rörelsen i Kanton och Shanghai 1927. Detta följdes av ett nationellt krig som fördes av ett block av klasser där bönderna fungerade som chocktrupper. Det slutade med upprättandet av en regim under stalinistisk ledning och baserad på samma typ av högt centraliserade statskapitalistiska förhållanden.

Denna regim, som på sextiotalet bröt sig loss från den ryska inflytelsesfären under neo stalinismens fana, fann sig själv vända till USA på sjuttiotalet. Båda dessa till synes motsägelsefulla åtgärder berodde på försök att behålla kontrollen över ekonomin och uppmuntra kapitalackumulationen. Kina har inte vid något tillfälle varit en proletär makt och maoismens ideologi var inget annat än ett medel för att dra med sig massorna till att offra sina intressen till förmån för det nationella kapitalet.

Parti, stat och klass - lärdomar från kontrarevolutionen

Dessa erfarenheter av kontrarevolutionen tvingar revolutionärer att fördjupa sin förståelse av problemen med förhållandet mellan stat, parti och klass. Även om den roll som det tidigare revolutionära partiet spelade i den ryska kontrarevolutionen har fått många aspirerande revolutionärer att helt förkasta idén om ett klassparti, är frågan inte så enkel. Klasspartiet är oumbärligt för proletariatets revolutionära kamp just därför att det är det politiska och organiserade uttrycket för klassmedvetandet. Det innehåller den politiskt mest avancerade delen av arbetarklassen, organiserad för att försvara hela proletariatets program för frigörelse och för att leda hela klassen mot kapitalismens störtande. Det revolutionära partiet kommer per definition alltid att vara en minoritet av proletariatet och ändå kan det kommunistiska program som det försvarar endast genomföras av arbetarklassen som helhet. Under revolutionen kommer partiet att sträva efter att ta den politiska ledningen genom att lägga fram sitt program i arbetarklassens massorgan. På samma sätt som det är otänkbart med ett revolutionärt medvetande utan ett parti, är lärdomen av den ryska erfarenheten att även det mest klassmedvetna partiet inte kan upprätthålla en revolution isolerat från sovjeterna (eller liknande massorgan för arbetarklassen). Sovjeterna är ett uttryck för arbetarklassens politiska makt (proletariatets diktatur) och deras nedgång och marginalisering från det politiska livet i Ryssland symboliserade den kapitalistiska kontrarevolutionens strypning av den unga sovjetstaten. Den makt som förblev i händerna på de bolsjevikiska kommissarierna när de blev isolerade från en utmattad och decimerad arbetarklass var den kapitalistiska statens makt. I den framtida världsrevolutionen måste det internationella partiet sträva efter att leda den revolutionära rörelsen uteslutande genom de klassorgan för massorna som det uppmuntrar till att uppstå. Det finns emellertid inga formella garantier för seger och det revolutionära partiet kan inte binda sina händer i förväg genom att upprätta mekanistiska hinder som bygger på rädsla för nederlag. Varken partiet eller sovjeterna är i sig en försäkring mot kontrarevolutionen. Den enda verkliga garantin för seger är de arbetande massornas klassmedvetande och den internationella revolutionens kontinuerliga spridning.

Den revolutionära internationalen

Internationalen - eller de politiska organisationer som föregår den - omfattar den mest medvetna delen av proletariatet som är organiserad för att försvara programmet för hela arbetarklassens frigörelse. Med hjälp av marxismens verktyg drar den politiska lärdomar av klassens historiska erfarenhet för att utarbeta detta program och fastställa en strategi och taktik som är förenlig med det. Framtidens världsparti kommer att ha till uppgift att rycka loss massorna från det reaktionära inflytandet från de olika spjälkande kontrarevolutionära och nationalistiska tendenser som har inflytande över arbetarklassen. När de arbetande massorna - under tryck från de materiella motsättningarna i kapitalismens globala kris - återigen framträder på den historiska scenen i konfrontation med sina utsugare, kommer partiet att finna förutsättningarna för att till fullo genomföra sin huvuduppgift. Detta är att vinna massorna för det kommunistiska programmet och få politisk ledning av kampen för att leda den framåt mot ett revolutionärt störtande av den kapitalistiska staten.

Revolutionen kommer därför bara att lyckas om den revolutionära organisationen - Internationalen som står i klassens spets - är tillräckligt utvecklad och förberedd för sitt eget frontalangrepp mot de politiska fienderna till det revolutionära programmet. Vi förkastar därför planer som förlägger partiets födelse till själva revolutionens ögonblick eller som begränsar dess uppgifter till propaganda och ett enkelt "predikande” av revolutionen.

Trots att de proletära politiska krafterna är förpliktade att organisera sig nu, innebär de omständigheter som de befinner sig i allvarliga begränsningar av deras förmåga att påverka de breda massorna. Under hela den imperialistiska epoken har den borgerliga dominansen över samhället förfinats och utvidgats tills den har omfattat nästan alla aspekter av livet. Vid sidan av de mest extrema formerna av koncentration av produktionsmedlen i händerna på det imperialistiska finanskapitalet är borgarklassens politiska och ideologiska dominans utan motstycke. Det som Marx konstaterade för mer än hundra år sedan är mer sant än någonsin i dag:

Den härskande klassens idéer är i alla tider de härskande idéerna, dvs. den klass som är den dominerande materiella kraften i samhället är samtidigt dess dominerande intellektuella kraft. Den klass som förfogar över de materiella produktionsmedlen har samtidigt kontroll över de mentala produktionsmedlen, vilket innebär att idéerna hos dem som saknar mentala produktionsmedel i allmänhet är underställda den. De dominerande idéerna är inget annat än det ideala uttrycket för de dominerande materiella förhållandena som gripits som idéer, och därmed för de förhållanden som gör en klass till den härskande; de är följaktligen idéerna om dess dominans.

Den tyska ideologin

Under förhållanden av social fred, och särskilt i de imperialistiska kärnländerna där bourgeoisiens dominans är mest omfattande och avancerad, innebär detta att proletariatet utsätts för den borgerliga ideologins och de borgerliga organisationernas fulla tyngd. Detta medför i sin tur en tydlig separation mellan proletariatet som helhet och det politiska uttrycket för dess historiska kamp: det kommunistiska partiet. Det är perioder av ekonomisk och social kris som kan leda till att bourgeoisiens ideologiska och politiska grepp bryts. Fram till dess kommer det revolutionära programmet och de politiska organisationer som representeras av det att existera under förhållanden av påtvingad separation från klassen. Det är en separation som inte kan övervinnas enbart genom en viljeakt eller med enkla organisatoriska medel.

Den ackumulations-cykel som inleddes efter andra världskriget närmar sig dock sitt slut. Efterkrigstidens högkonjunktur har sedan länge gett vika för en global ekonomisk kris. Frågan om imperialistiskt krig eller proletär revolution sätts återigen på den historiska dagordningen och tvingar revolutionärer över hela världen att sluta leden. Under den globala monopolkapitalismens epok kan inget land undgå de krafter som driver kapitalismen till krig. Kapitalismens oundvikliga strävan efter krig tar sig i dag uttryck i den universella attacken mot proletariatets arbets- och levnadsvillkor. De materiella förutsättningarna för en internationell proletär kamp mot sina exploatörer finns därför. Nödvändigheten och möjligheten av en kommunistisk revolution finns också. Det som saknas är en revolutionär international för att förbereda en sådan kamp.

Ovanstående punkter visar att det är dags att aktivt arbeta för uppbyggnaden av det internationella revolutionära partiet. Uppgiften att bekämpa arbetarklassens politiska underkastelse under reaktionens och krigets krafter måste utvecklas så effektivt som revolutionärernas magra krafter tillåter. Detta kräver att de organiseras och centraliseras i internationell skala. Processen att gå från dagens fragmentariska kamp mellan revolutionära krafter utspridda över hela världen till morgondagens politiska och militära strider i det internationella revolutionära partiet kräver största möjliga ansträngning från kommunisternas sida för att säkerställa politisk homogenisering samt attrahera nya medlemmar.

Bildandet av proletariatets internationella parti kommer att ske genom upplösningen av de olika "nationella" eller regionala organisationer som har arbetat tillsammans och är överens om plattformen och programmet för revolutionen. IKT har som mål att vara en central samlingspunkt för samordning och förening av dessa organisationer. Dess stadgar kommer att utgöra grunden för den organisatoriska homogenisering som så småningom kommer att leda till att de enskilda anslutna organisationerna upplöses och centraliseras till en verkligt internationell struktur. Då kommer ICT att ha slutfört den uppgift som den har ställt sig själv.