1 Maj utalande 2024 från Internationalistiska Kommunistiska Tendensen

Ännu en 1 maj mitt bland bomber och massakrer. Ännu en 1 maj, när hotet om ett nytt globalt blodbad blir alltmer verkligt. Ett blodbad som förmörkar även den mörkaste dystopiska mardröm och hotar överlevnaden på planeten Jorden. Från Ukraina till Mellanöstern och Röda havet, från Kongo till Sudan...: Överallt ökar de väpnade konflikterna och med dem människornas lidande. Denna upptrappning av våldet beror inte alls bara på enskilda politikers eller staters illvilja, som pacifister på alla sidor hävdar; det är den logiska följden av ett krisdrabbat kapitalistiskt system som tvingar "våra" härskare till militärt angrepps-modus.

Krisen underblåser nationalism och krig

Den globala kapitalismen må befinna sig i en djup kris, men den kommer inte att dö en naturlig död. Tendensen till kris yttrar sig i att det blir allt svårare att använda kapitalet till produktiva investeringar på grund av profitkvotens fallande tendens. Den första och enklaste utvägen tycktes vara att starta tryckpressen och fly in i finansiell spekulation. I slutändan förvärrade detta dock bara de ursprungliga problemen. När de finansiella bubblorna sprack ledde det till en ytterligare försvagning av den produktiva basen. Denna fördjupade kris har återspeglats i en gradvis upptrappning av de interimperialistiska konflikterna.

Mot denna bakgrund försöker kapitalet öka utsugningen genom att pressa ner kostnaden för arbetskraft, den direkta lönen, så långt som möjligt. Samtidigt skärs de sociala förmånerna ned och drastiska nedskärningar genomförs inom utbildning, sjukvård och pensioner. Det absoluta och grundläggande målet är att låta lönearbetarna betala för kapitalets kriser genom att begränsa eller minska de utlovade och indirekta lönerna.

Dessutom utsätts arbetarklassen världen över för en skoningslös konkurrens när kapital och produktion flyttas till platser där arbetskraftskostnaderna är betydligt lägre och där mer gynnsamma skattesystem och, sist men inte minst, särskilt hårda antistrejklagar är attraktiva för kapitalinvesteringar.

Om dessa åtgärder inte är tillräckliga, och de är inte tillräckliga leder fortsättningen av den nu systematiska krisen på alla breddgrader till den förödande och våldsamma utvägen krig. Inledningsvis förs ett krig genom ombud, med de imperialistiska makterna som drar i trådarna bakom kulisserna. Ekonomiska resurser och vapen ställs till förfogande och höga löften om framtida stöd ges, vilka, om de över huvud taget infrias, kommer till ett oerhört pris för dem som får dem. Resultatet är en dynamik där imperialismen ständigt underblåser eller utlöser krig. En dynamik som är svår att kontrollera och nästan omöjlig att tygla, och som medför en ständig risk för en direkt militär konfrontation mellan stormakterna. Ett scenario där imperialistiska aktörer som Iran, Kina, USA, Ryssland och Europeiska unionen öppet konfronterar varandra i ett allmänt krig verkar alltmer sannolikt.

Krig under kapitalismen leder till fruktansvärd grymhet som knappast skonar någon. Men för den slutliga "vinnaren" finns utsikterna att eliminera marknadskonkurrenter och lägga beslag på deras territorier, som är användbara för produktionens behov i en modern ekonomi i strukturell kris. Det innebär mer olja och gas, samtidigt som en brådskande ekologisk omvandling bara knappt har kommit igång. Det innebär en kamp om litium och "sällsynta jordartsmetaller". Det innebär ett försök att öka vinstnivån, och slutligen innebär det förstörelse av kapitaltillgångar och värde, vilket gör det möjligt för ackumulations-cykeln att börja om på nytt. Om detta sker med eller utan atombomber kommer att bero på de aktuella krigssituationerna i Ukraina och Gaza, där den fruktansvärda slakt som utlöstes av Hamas massaker den 7 oktober och krisen i Röda havet redan kan leda till en eventuell utvidgning av kriget till resten av Mellanöstern och bortom. Den nya kampen om Afrika och de kinesiska och amerikanska manövrerna i Stilla havet kommer inte för alltid att begränsas till militära åtgärder som vidtas av deras ombud. Den framtid som imperialismen förbereder för oss är en framtid full av förstörelse, död och grymt barbari som vi aldrig tidigare skådat. Vem kommer att få betala priset?

Arbetarklassen och kriget

Svaret är uppenbart: de som måste gå ut i krig under sin egen borgarklass eller sina imperialistiska allierades fana. Civilbefolkningen som bokstavligen decimeras av den omänskliga bombningen som förstör allt och inte skonar något. De som desperat försöker undkomma fattigdom och flyr undan konsekvenserna av klimatförändringarna och förödelsen av imperialistiska krig genom ombud.

Endast en kraft kan stå emot faran från ett krig som är ännu mer destruktivt än alla tidigare krig. Denna kraft är de exploaterades, det internationella proletariatets, de enorma massorna av fördrivna som kapitalismens kris har lett till. Det är dessa löneslavar som producerar den sociala rikedomen i varje land med sin arbetskraft, från vilken de med möda bara får tillbaka några smulor. Det är de som, arbetslösa eller "undersysselsatta", försöker överleva på något sätt i utkanten av ett samhälle som bestäms in i minsta sfär av kapitalisternas vinstjakt. Denna klass, som exploateras i fredstid och används som kanonmat i krigstid, kan vara det mest kraftfulla motgiftet mot imperialistiskt krig, förutsatt att den agerar som en klass som kämpar mot kapitalismen, dess kriser och dess militarism på sin egen terräng. Men för att göra det måste den först frigöra sig från dominansen av den härskande klassens ideologi. Krig orsakas av kapitalets kriser. De förs av borgarklassen för att försvara dess politiska och ekonomiska intressen. Men de utkämpas av proletärer som är underkastade den härskande klassens ideologier. Ideologier som sträcker sig från försvar eller export av "demokrati", försvar av "nationella intressen" till "universella" religiösa principer som måste genomdrivas med våld. För att inte tala om alla gamla och nya rasistiska och homofobiska ideologier som idealiserar kriget som ett instrument för att "rena nationen".

Borgarklassens ideologiska arsenal, med vilken den försöker få proletariatet att identifiera sig med dess intressen, är välfylld, särskilt när det gäller krig. Av dessa skäl är det nödvändigt att klassen skapar en internationell politisk organisation med sin egen taktik och strategi. Imperialismens natur och dess dödliga handlingar är internationella. Det är därför vi behöver ett internationellt parti, en ny International, som förenar alla våra krafter för ett enda mål: kampen mot kapitalismen i alla dess ekonomiska och sociala manifestationer.

Detta är ingen lätt uppgift och, liksom alla perspektiv av historisk betydelse, står vi inför många hinder. Vägen är kantad av fallgropar och inte alla av dem är en direkt produkt av borgerlig reaktion.

Det finns ingen "rätt sida" i imperialistiskt krig!

Först och främst är det uppenbart att en hel del "vänster"-krafter, särskilt de som påstår sig vara "revolutionära" och "internationalistiska", själva är fångade i den borgerliga ideologi som dagligen reproduceras av kapitalismen. Med tanke på de pågående krigen i Ukraina, Palestina, Röda havet, etc., är de verkligen på villovägar när de försöker välja "rätt sida" eller till och med stödja ett förment "mindre ont". Till exempel hänvisar man ofta till Rysslands överdrivna militära makt för att stödja Ukrainas intressen av "försvar av fosterlandet". Andra hänvisar till NATO:s militära makt för att uppmana till "försvar av Ryssland". På samma sätt används Saudiarabiens militära överlägsenhet över houthierna eller Israels överlägsenhet över Hamas som ett argument för att mer eller mindre "kritiskt" stödja de senare. Varifrån får man till exempel idén att vilja försvara en produkt av jihadistisk, fascistisk nationalism som Hamas? Alla dessa ståndpunkter bygger på en logik som är lika enkel som den är reaktionär: I imperialistiska konflikter måste "den mindre", "det halv-koloniala landet" eller "nationalstaten under attack" försvaras, beroende på terminologisk smak, för att vara "i rätt" enligt den borgerliga moralens idéer. Sådana ståndpunkter trampar krigsoffrens lidande under fötterna och är det renaste gift för den proletära frihetskampen! Imperialistisk politik "är inte en eller några få staters verk, den är produkten av en viss mognadsgrad i kapitalets vidareutveckling, ett till sin natur internationellt fenomen, en odelbar helhet som bara kan erkännas i alla sina inbördes relationer och från vilken ingen enskild stat kan fly." (Rosa Luxemburg) I imperialistiska konflikter möts dessutom sällan stater som ligger helt på samma nivå vad gäller ekonomisk och militär utveckling, vilket i vissa avseenden också är en orsak till krig. Det avgörande kriteriet är att avgöra vilken klass som för kriget. Det tragiska gemensamma draget i varje imperialistiskt krig är den blodiga sammanstötningen mellan de exploaterade på båda sidor. På båda sidor dör människor för "sin egen borgarklass", för intressen som inte är deras egna!

Mot alla nationalistiska ideologier!

Mot denna bakgrund är allt tal om "folkens rätt till självbestämmande", "nationella befrielsekrig" eller "nationernas oberoende" en reaktionär abstraktion i vilken de för närvarande ”politiskt korrekta" idéerna om Hamas som en påstådd "antikolonial rörelse" eller Houthierna som en "antiimperialistisk kraft" passar in. Proletariatets intressen kan inte försvaras genom att lämna lönearbetarnas öde i händerna på borgarklassen, oavsett om de är jihadister eller sekulära krafter. Det är omöjligt att bidra till den revolutionära internationalismens återuppkomst genom att välja sida i imperialistiska krig. Man kan inte kämpa mot krig genom att delta i det, oavsett förevändning eller rättfärdigande. Tvärtom är den första uppgiften för internationalistiska politiska organisationer att befria arbetarklassen från de nationella bourgeoisiernas och den internationella imperialismens tusen tentakler. Detta kräver att alla former av nationalism och alla krig förkastas och att ett revolutionärt alternativ till kapitalismen försvaras. Allt annat är kontrarevolutionär politik och ett bevarande av "status quo”.

Inget krig utom klasskriget!

Av denna anledning har vi som IKT lanserat initiativet Inget krig utom klasskriget (No War But the Class War, NWBCW) för att försvara de grundläggande internationalistiska principerna inom vår klass. Principer som har glömts bort eller, ännu värre, förvrängts av de politiska arvtagarna till den degenererade Tredje internationalen och stora delar av anarkismen. Situationens allvar - faran för ett generaliserat krig- tvingar internationalisterna till denna form av samarbete. Vi måste agera i inom en klass som har drivits på defensiven av ett århundrade av stalinistisk kontrarevolution, årtionden av oroligheter och politiska och sociala attacker från den internationella borgarklassen. Trots den systematiska försämringen av dess arbets- och levnadsvillkor har vår klass hittills inte reagerat, eller bara reagerat otillräckligt, på borgarklassens attacker. Endast genom att väcka denna "sovande jätte" kan vi se till att internationalisternas politiska budskap inte förblir ett ensamt rop i öknen. Endast återupptagandet av den allmänna klasskampen kommer att möjliggöra en politisk mognad och ett stärkande av de internationalistiska krafterna, vilket leder till bildandet av det oumbärliga politiska instrumentet för ett revolutionärt avskaffande av det kapitalistiska systemet: den proletära revolutionens internationella parti.