De fasor som imperialismen för närvarande släpper lös - oavsett om det är i Ukraina, Palestina eller någon av de hundratals andra militära konflikter som äger rum runt om i världen⁽¹⁾ - bör tjäna som en väckarklocka för den internationella arbetarklassen. Som det ser ut nu är vi på väg mot ett generaliserat krig. Situationens allvar kräver enighet mellan genuina internationalister. Detta väcker dock frågan om vad vi egentligen menar med internationalism.

I tidigare artiklar har vi kritiserat den kapitalistiska vänsterns svar på kriget i Ukraina som "antingen har varit ett direkt stöd för den ena eller den andra av de imperialistiska fronterna (Nato eller Ryssland), eller en falsk pacifism som döljer samma ståndpunkter."⁽²⁾ Vi hävdade att sådana ståndpunkter bara tjänar till att avleda arbetarklassen från kampen för socialism, en värld utan krig. Vad vi inte har tagit upp i lika stor omfattning är de inom den trotskistiska, stalinistiska och maoistiska miljön som har försökt att föra fram en skenbart internationalistisk ståndpunkt. Det inkluderar sådana som International Marxist Tendency (IMT)⁽³⁾, Socialist Workers' Party (SWP)⁽⁴⁾, Communist Party of Greece (KKE)⁽⁵⁾ eller Progressive Labor Party (PLP)⁽⁶⁾, som alla har åberopat slagorden "revolutionär defaitism" eller "inget krig utom klasskriget” (No War But the Class War).

Allt är inte som det verkar

Dessa grupper har kommit till insikt om att det som händer i Ukraina är ett inter-imperialistiskt krig, och som sådant kan ingen kapitalistisk sida stödjas - det enda alternativet är arbetarklassens kamp för socialism. Så långt allt väl. Detta är måttstocken för alla revolutionärer för vilka den så kallade Zimmerwald-vänstern och oktober-revolutionen fortfarande är en referenspunkt i dag. Trotskistiska, stalinistiska och maoistiska grupper fortsätter att hävda att de är anhängare av detta arv, trots att de - som vi skulle vilja hävda - är produkter av kontrarevolutionen.

Bilden blir dock grumlig när vi tittar på hur samma grupper reagerar på andra konflikter i det förflutna och i nutid. I Palestina anser KKE att målet för kampen endast är att "kasta bort den utländska israeliska ockupationen och bilda en palestinsk stat", och kritiserar till och med dem som anser att det som händer där är en imperialistisk konflikt som driver på utvecklingen mot ett allmänt krig. ⁽⁷⁾ SWP har under tiden uttryckt ett direkt stöd för Hamas, som inte är "villkorat av att de antar en socialistisk ståndpunkt", eftersom allt annat påstås vara "en kollaps till pro imperialism."⁽⁸⁾ Båda är uppenbara fall av vad vi skulle kunna kalla ”deltids-internationalism"⁽⁹⁾: att välja vilka konflikter som är imperialistiska, och i vilka det är tillåtet att ta parti för de kapitalistiska krafterna.

IMT framstår som lite mer konsekvent, åtminstone när det gäller Mellanöstern. IMT kritiserar KKE för dess "stöd för en tvåstatslösning, dess brist på ett socialistiskt program för Palestina" och erkänner istället att "de palestinska massornas kamp bara kan lyckas i form av en revolutionär kamp för att störta alla reaktionära kapitalistiska regimer i regionen".⁽¹⁰⁾ Men IMT gör sig skyldigt till liknande förvirringar. När det gällde Venezuela hyllade IMT Chávez som en "sann internationalist" och ett "hot mot den amerikanska kapitalismen".⁽¹¹⁾ Naturligtvis var Chávez Venezuela en betydande militär och ekonomisk allierad till Ryssland och utvecklade starka band med Iran. Det är samma Ryssland som IMT idag fördömer som en imperialistisk makt, och samma iranska regim som IMT betraktar som "totalitär". Var Chávez en "sann internationalist" när han lierade sig med sina "bröder" Putin och Ahmadinejad, eller var IMT bara alltför upprymd över att Chávez citerade Alan Woods på nationell TV för att märka vad han annars höll på med?

PLP är ett annat märkligt exempel. Som de förklarar har den nationella befrielsekampen misslyckats med att få slut på kapitalismen, vilket har fått dem att ompröva några av sina tidigare ståndpunkter:

Antikoloniala strider under hela 1900-talet fokuserade på nationell frigörelse från nybyggarkolonialism och imperialism. Denna strategi misslyckades med att få slut på kapitalism och exploatering. PLP har bevakat och deltagit i många av dessa strider bara för att se hur de framsteg som gjordes i dessa strider har omintetgjorts.⁽¹²⁾

Ett sällsynt erkännande. Men det innebär inte att man bryter med sitt stalinistiska och maoistiska förflutna. PLP kanske för närvarande inte ser någon antiimperialistisk axel bland de kapitalistiska staterna, men man anser fortfarande att Sovjetunionen (fram till 1950-talet) och Kina (fram till 1970-talet) har utgjort en sådan (eftersom de, enligt PLP, var "socialistiska" stater). Vilket för oss till pudelns kärna - frågan om internationalism kan inte betraktas isolerat. Vår förståelse av socialismen är oskiljaktigt kopplad till den. För dem som ser socialism som synonymt med kommunism, en världsomfattande fri sammanslutning utan pengar, gränser, klasser eller stater - bör det stå klart att både Sovjetunionen (en stats-kapitalistisk regim som föddes ur den revolutionära vågens oförmåga att sprida sig) och Kina (där ingen arbetar-revolution ägde rum över huvud taget) kom att utgöra imperialistiska rivaler till de existerande makterna.

Kontrarevolutionens arv

Dessa exempel är inte uttömmande, men de tjänar till att visa den kapitalistiska vänsterns turer. Alla dessa grupper, oavsett om de är trotskister, stalinister eller maoister, accepterar en given uppsättning taktiska knep som ärvts från den degenererande Tredje internationalen. Oavsett om de når fram till ”deltids-internationalism" genom inträde i socialdemokratiska partier, deltagande i eller stöd till vänsterregeringar, tro på Sovjetunionens eller Kinas "socialistiska" natur, förespråkande av enhetsfronter eller folkfronter eller helt enkelt stöd för nationell frigörelse, är deras svar på följande fråga alltid ett, mer eller mindre kritiskt, ja:

Kan vissa kapitalistiska krafter, vare sig de tillhör den "förtryckta" eller den "förtryckande" nationen, i den imperialistiska epoken utgöra en antiimperialistisk axel?

För oss är svaret ett kategoriskt nej. Lenin, vars skrifter och tolkningen av dem har format förståelsen av frågan, ansåg att nationella befrielsekrig fortfarande var möjliga inom den imperialistiska epoken (även om han också förstod att de kunde omvandlas till imperialistiska krig). Tredje internationalen skulle stödja nationella befrielsekamper på platser som Turkiet och Kina till tragiska slut. I dag kan vi se att varje konflikt mellan kapitalistiska krafter (statliga eller icke-statliga) är indragen i det imperialistiska ramverket, ett system som har utvecklats långt bortom vad det var på Lenins tid.

Oavsett om de till synes internationalistiska ståndpunkterna hos de ovan nämnda grupperna är en tillfällig politisk utväg (som kommer att överges när omständigheterna förändras) eller en verklig nyorientering, har dessa organisationer inom den kapitalistiska vänstern för länge sedan korsat Rubicon. De har inte lärt sig av det förflutna och fortsätter att upprepa formler som gång på gång kommer att leda dem, och alla arbetare som de lyckas rekrytera, in i en kapitalistisk återvändsgränd.

Mot bakgrund av den accelererande krigshetsen, och med insikten att de militära sammanstötningar vi nu ser inte är isolerade fenomen, har den internationalistiska kommunistiska tendensen (IKT) bidragit till att vitalisera initiativet "Inget krig utom klasskriget” (NWBCW), som för samman verkliga internationalister från olika tendenser.⁽¹³⁾ De fem punkterna nedan fungerar som en utgångspunkt för gemensam aktivitet:

• Mot kapitalism, imperialism och alla former av nationalism. Inget stöd för några nationella huvudstäder, "mindre onda" eller stater i vardande.
• För ett samhälle där stater, lönearbete, privategendom, pengar och produktion för profit ersätts av en värld av fritt associerade producenter.
• Mot dom ekonomiska och politiska attacker som nuvarande och kommande krig kommer att utsätta arbetarklassen för.
• För arbetarklassens självständiga kamp. För bildandet av självständiga strejkkommittéer, stormöten och arbetarråd.
• Mot förtryck och exploatering, för arbetarklassens enhet och att genuina internationalister samlas.

Det är en lång och svår uppgift, men ett konsekvent och tydligt internationalistiskt budskap (snarare än ”deltids-internationalism”) måste föras fram i de klasstrider som redan bryter ut, och de som ännu inte har brutit ut.

Fotnoter:

Bild: pennstatenews (CC BY-NC-ND 2.0), flickr.com

(1) geneva-academy.ch

(2) leftcom.org

(3) socialistrevolution.org

(4) socialistworker.co.uk

(5) inter.kke.gr

(6) plp.org

(7) inter.kke.gr

(8) socialistworker.co.uk

(9) Vi lånar termen från våra kamrater i Italien, som använde den i sin kritik av de uttalanden om Palestina som kommer från SI Cobas basfackförening. leftcom.org

(10) marxist.com

(11) marxist.com

(12) plp.org

(13) leftcom.org