Utöver de uppenbara maktdemonstrationerna, uppblåst arrogans och den mest grymma rovgirighet, avslöjar den amerikanska imperialismen sina uppenbara svagheter - från den bräckliga ekonomiska strukturen, som präglas av underskott och skulder, till dess obeskrivlige företrädares klumpiga försök att lösa dessa problem med blint våld: krig, förödelse och de mest omänskliga barbariska handlingar.

Den neurotiske amerikanske presidenten har, i ännu en politisk omsvängning, beslutat att inte bevilja Ukraina licens att producera missiler, efter att ha lovat och svurit att hålla sitt löfte till Zelensky, eller åtminstone, förse honom med de efterlängtade Patriot-försvarsmissilerna. I en annan vändning förklarade han att han i första hand skulle minska militära åtaganden (gemensamma övningar) med Sydkorea, för att sedan förklara att han skulle avsluta alla former av samarbete med och bistånd till regeringen i Seoul. I båda fallen fanns en bekväm motivering. När det gäller Ukraina begränsade sig Trump till att säga att biståndet redan har varit rejält och betydande och att det är dags för Zelensky att stå på egna ben. För de, numera före detta, koreanska allierade låter motiveringen ännu mer bestämd: "Seoul vägrade hjälpa till med militära manövrar mot Iran, så det blir inga gemensamma marina övningar."

Om vi utöver dessa omvälvande beteenden lägger till andra bombastiska uttalanden i nyhetssändningarna gällande den internationella politiska arenan, får vi en komplett bild av ämnet i fråga.

Om vi skulle lägga tyngdpunkten på specifika uttalanden från ”herr hårfager" – som vanligt i ett tillstånd av narcissistiska vanföreställningar med djupgående paranoia – skulle det vara otillräckligt gällande att förklara varför hans popularitet bland den amerikanska allmänheten bokstavligen har rasat, till och med bland dem som röstade på honom. I samband med renoveringen av Vita huset (balsalen) råkade Trump avslöja att renoveringen var nödvändig för att presidentens bostad skulle bli ett litet Versailles, det vill säga en bostad värdig en monark. Vid ett annat tillfälle, när han undertecknade en ekonomisk lag om krypto-valutor som bär hans namn, hade han fräckheten att döpa den till den avsiktliga förkortningen ”genius” (förkortning för Guiding and Establishing National Innovation for U.S. Stablecoins) till sin egen ära. För att fullborda verket har Trump tänkt låta bygga en triumfbåge innan mandatperioden avslutas, under vilken han ska kunna tåga fram vid viktiga tillfällen. Den paranoide narcissisten måste uppskatta det historiska exemplet med de romerska kejsarna som, när de återvände från segrande krig som utvidgade imperiet, triumferande passerade under triumfbågen i sin gyllene vagn med en slav bakom sig som, medan han satte lagerkransen på hans huvud, viskade till honom: ”Kom ihåg att du är en människa.” För honom, som i modern tappning utnämnt sig själv till kejsarnas kejsare, vore det mer passande att en modern slav, placerad i baksätet på hans bepansrade limousin, efter de katastrofer han ställt till med och de nederlag han lidit, räckte honom en krans av hö som tuggats av en idisslande ko och sa till honom: ”Kom ihåg att du är en idiot.”

Men självklart måste vi närma oss dessa frågor på ett helt annat sätt. Låt oss tills vidare lägga presidentens psykiska tillstånd åt sidan och istället titta på de faktiska omständigheter som tvingat Trump och den amerikanska imperialismen att inta dessa uppenbart motsägelsefulla ståndpunkter.

I grunden ligger en förödande ekonomisk situation som ytterligare har förvärrats av de pågående krigen. De finansiella resurserna har minskat, och de produktiva verksamheterna har en allt lägre lönsamhetsmarginaler. Den offentliga skulden har nått den astronomiska siffran på över 40 000 miljarder dollar. Bara att betala räntor och amorteringar på skulden kostar den amerikanska regeringen 3 miljarder dollar per dag, det vill säga 1 400 miljarder per år, vilket motsvarar cirka 20 % av den federala budgeten. Lägger man till företagens och hushållens skulder blir bilden än mer tydlig. Med kriget i Ukraina, det finansiella och militära stödet till staten Israel, den uteblivna militära segern i Iran – som tvingade Trump att avbryta bombningarna och byta strategi från militär till ekonomisk, för att hämta andan åtminstone under en månad – samt krisen kring stängningen av Hormuzsundet blir bilden komplett.

Inom ramen för denna kaotiska situation måste framför allt ökningen av militärutgifterna beaktas. På bara sex månader har den amerikanska statsskulden ökat med tusen miljarder dollar, samtidigt som missilförråden mer än halverats. Bara under de första månaderna av kriget mot Iran avfyrade Pentagon cirka 900 Tomahawk-missiler och ett tusental Patriot- och THAAD-missiler, vilket drastiskt minskade lagren från 2 200 till 800 missiler, med en kostnad på 4 miljoner dollar per stridsspets för de förstnämnda och 15 miljoner för de sistnämnda (källa: CIS Center for Strategic Studies i Washington). Enligt Washington Post har USA, enbart under de första månaderna av kriget mot Iran, spenderat hela 37,5 miljarder dollar. Trump har efter en oförklarlig fördröjning skyndat sig att vidta åtgärder genom att anslå 1 500 miljarder dollar för återuppbyggnaden av missilreserverna och moderniseringen av den militära apparaten, trots att han vet att denna industriella process kommer att ta minst tre till fem år för missilerna och ännu längre tid för resten av den militära apparaten. Ett försenat och olyckligt beslut för den amerikanska imperialismens strategiska intressen, vilket väl beskriver den berörda personens mentala förmågor. Dessutom kommer en sådan utgift att ytterligare påverka den offentliga skulden och de redan vacklande sociala förhållandena, framför allt för det amerikanska proletariatet, den samhällsgrupp som först och främst får bära bördan av en skuld-baserad krigspolitik. Redan nu (början av september 2026) har det knapphändiga amerikanska välfärdssystemet reducerats ytterligare. När det gäller hälsopolitiken har Trump avskaffat det lilla stöd som infördes av Obama administrationen, vilket gör sjukvården alltmer privatiserad och dyrare. Samma öde har även drabbat utbildningsväsendet och pensionerna. Man har till och med gått så långt att man har vänt utvecklingen mot en ökning av förnybara energikällor för att istället öka användningen av fossila bränslen. I detta syfte har man anslagit 679 miljoner dollar för att återgå till olja och gas och har, för tillfället framgångsrikt, försökt lägga beslag på 65 miljarder fat venezuelansk olja genom ett mycket ogynnsamt avtal för regeringen i Caracas. Han har bekräftat USA:s intresse för den oljerika regionen Alberta i Kanada. Han har drivit en politik med låga löner, som redan i decennier varit i stort sett oförändrade och alltmer utsatta för inflationen. Faktum är att medan inflationen galopperar på 3,7 %, visar en uppdelning av statistiken att prisökningen på basvaror, den så kallade matkorgen, uppgår till 30–40 %, vilket försätter miljoner arbetarklass-familjer i den prekära situationen att inte klara sig till månadens slut. Detta är frukterna av krigsekonomin, som i slutändan nästan uteslutande drabbar arbetarklassen, medan vinsterna för de företag som producerar död stiger svindlande och står i direkt proportion till ökningen av den offentliga skulden, som sväller till en nivå som nu är ohållbar.

Den ohanterbara statsskulden, de outhärdliga ekonomiska bördorna från krigskostnaderna och inflation är resultatet av en strukturell kris som raserar grunderna för USA:s ekonomiska system och bortom detta. 50 % av de amerikanska företagen som inte är verksamma inom finanssektorn och som inte har någon direkt koppling till vapenindustrin lider av låg lönsamhet för sina anläggningar. Dessutom märks krisen på ett dramatiskt sätt även inom tjänstesektorn, livsmedelsbranschen och generellt sett inom distributionssektorer där prispåverkan på konsumentpriserna är känsligt. Det mycket mäktiga Walmart, som representerar den största amerikanska matvarukedjan, sade att de avslutade det senaste kvartalet med den lägsta tillväxten på tio år: endast blygsamma 2,6 %. Till och med den gigantiska snabbmats-monopolisten, Mcdonald's, gjorde en ynklig vinst på 0,8 %. Heather Longs, en framstående medarbetare vid Navy Federal Creddit Union, säger följande: "de finansiella resultaten som publicerades i morse (11 juni '26, red.) av Targhet and Home bekräftar att krisen är utbredd. I juli minskade den inhemska detaljhandelsförsäljningen med 0,6 %." Om vi lägger till de förödande konsekvenserna av finansieringen av krigsproduktion, får vi den fullständiga bilden av den strukturella krisen i amerikansk kapitalism, född på grund av en ökande svårighet för den del av kapital, som verkar i realekonomin, att få intäkter som är förenliga med profitbehoven både i den första och den andra produktionssektorn (produktionsmedel respektive konsumtionsmedel) samt att logistik- och distributionsprocesser i allmänhet belastas av ökade oljepriser.

Cancern (svårigheten) när det gäller den genomsnittliga profitkvoten på grund av utvecklingen av produktivkrafterna - baserat på en ökning av det relativa mervärdet⁽¹⁾ - förvärrar den primära motsättningen i kapitalismen, som just ligger i relationen mellan kapitalet och arbetskraften. Inom ramen för detta scenario – präglat av användningen av högteknologi (idag AI, robotisering osv.), och av den förvärrade konkurrensen mellan kapital som drabbats av valoriserings-problem – uppstår de ekonomiska kriserna som i sin tur förvärrar de spekulativa finanskriserna och därmed skapar förutsättningar för allt mer brutala och omfattande krig, vilket driver mänskligheten ner i en avgrund med den mest degenererade barbarism. Enligt Moodys uppskattningar finns det en olycksbådande risk att USA står inför en allvarlig recession med alla de tragiska konsekvenser detta medför på global nivå.

Mot detta fasansfulla framtidsscenario, som redan har tagit sin början i de pågående krigen, duger inte den lamslagna pacifismens falska moralism. Det hjälper inte med det idealistiska perspektivet om att arbeta inifrån systemet i ett försök att lösa dess motsättningar, samtidigt som man lämnar orsakerna till dessa oförändrade – det vill säga det kapitalistiska systemet självt. Inte heller tjänar en passiv resignation något, uttryckt med de vanliga fraserna: ”Det finns ändå inget att göra, det har alltid varit så här, må Gud hjälpa oss och låt oss nöja oss med att kritiskt observera utvecklingen av den globala krisen”. Det skulle kunna finnas en lösning, en enda och genomförbar sådan, under förutsättning att proletariatet – den del av befolkningen som med sin arbetskraft upprätthåller hela den internationella kapitalismens konstruktion – skakar av sig det tätt-vävda nätet av den rådande borgerliga ideologin om kapitalismens odödlighet och nödvändighet. Endast på detta sätt kommer klasskampen att få ett uppsving, med målet att förstöra detta samhälle som bygger på utnyttjande av människa av människa, för att lägga grunden till en samhällsformation som inte vilar på det skändliga förhållandet mellan kapital och arbete, utan på en organisation av producenter organiserade i sitt parti, vars mål är en samhällsutveckling som bygger på kollektiva intressen och inte på blinda vinstintressen.

fotnoter:

(1) Det som drastiskt minskar produktionstiden och kostnader, men som samtidigt genom att öka andelen konstant kapital jämfört med variabelt kapital successivt minskar basen för att utvinna mervärde, vilket är grunden för värde-förmeringen, det vill säga hela anledningen till kapitalets existens.