Juni markerade början på vårens motoffensiv i Ukraina. De preliminära resultaten: högst några dussin kvadratkilometer av strategiskt obetydligt territorium har bytts ut mot kanske tiotusentals människoliv. För varje dag som går liknar hela operationen den meningslösa slakten under första världskriget allt mer.

Trots det försöker våra politiker och media att "försäkra" oss om att segern är inom räckhåll – det vill säga så länge som "vi" fortsätter att förse den ukrainska armén med den senaste och bästa "dödliga hjälpen". För detta ändamål har Ukrainas västliga allierade ständigt pressat gränsen och levererat allt mer avancerade och destruktiva vapen till slagfältet. I juli utplacerades kontroversiella USA-tillverkade klustervapen, och allt tyder på att en sändning av F-16 stridsflygplan kommer att anlända i augusti.

Uppenbarligen kommer de huvudsakliga resultaten av dessa "humanitära" ingripanden att vara en förlängning av kriget, maximering av mänskligt lidande och infekterade spänningar mellan Nato och Ryssland. Ryssland har för sin del mer än gärna spelat med i denna upptrappningsspiral, där både Putin och Medvedev upprepade gånger fräckt hotat med användningen av kärnvapen i händelse av direkt Nato-intervention. Samtidigt har Wagnergruppen, som förvisades till Vitryssland efter dess bisarra myteri i juni, satt den polska regeringen i hög beredskap. Ytterligare 10 000 soldater från den polska armén – på väg att bli den största i EU – har förts till den vitryska gränsen.

Militarisering av Sahel och Sydkinesiska havet

Även om konflikten mellan Ryssland och Ukraina fortsätter att dominera rubrikerna, är det långt ifrån det enda tecknet på tendenser till generaliserat krig. I slutet av juli skedde en framgångsrik kupp i Niger. Detta efter liknande militära maktövergrepp i Tchad, Mali och Burkina Faso, som alla ägt rum de senaste två åren. Den senaste kuppen framkallade omedelbart hot om invasion från den provästliga ekonomiska gemenskapen av västafrikanska stater (ECOWAS). Som svar lovade Burkinabes och Malias juntor att hjälpa till med försvaret av Niger. I skrivande stund har den utlovade invasionen ännu inte genomförts, men läget är ytterst prekärt.

Nästan hela Sahel är nu under kontroll av militärjuntor, som verkar anpassa sig till ett anti-ECOWAS-block med uppmuntran från den ryska regeringen. Ryssland, som redan har etablerat ett militärt fotfäste i regionen genom Wagnergruppen, fick ett betydande uppsving för sin afrikanska charmoffensiv vid det nyligen genomförda toppmötet mellan Ryssland och Afrika i St. Petersburg, och lovade sex av kontinentens fattigaste länder 50 000 ton gratis spannmål och skuldefterlåtelse till ett belopp motsvarande 23 miljarder USD. Det verkar osannolikt att västvärlden kommer att tillåta ytterligare regional omställning utan kamp – trots allt har Frankrike och USA soldater stationerade i Niger, och Nigers urangruvor levererar 20 % av uranet till franska kärnkraftverk.

Samtidigt finns det inga tecken på deeskalering i Sydkinesiska havet. De senaste fem åren har de amerikanska och kinesiska regeringarna antagit en alltmer krigförande attityd gällande den taiwanesiska frågan, där båda sidor genomfört massiva övningar och krigsspel i väntan på en invasion från fastlandet. Till skillnad från Ukraina, där Nato har kunnat lägga ut det omedelbara ansvaret för att döda och dö till lokalbefolkningen, skulle ett krig om Taiwan med största sannolikhet innebära ett aktivt deltagande av amerikansk militär i stridsroller från dag ett; som ett resultat kan eskaleringen till en världsomspännande konflikt vara snabb.

Mot pacifismens falska löften

Vid första anblicken kan tendensen mot generaliserat krig tyckas oförklarlig. Mänskligheten kan bara förlora på det, och ändå verkar vi närma oss det för varje dag som går. Det är dock inte resultatet av ren galenskap, eller att giriga politiker och generaler fattat dåliga beslut. Det finns en ofrånkomlig kraft, rotad i sökandet efter mer profit, som driver det internationella kapitalistiska systemet in i kriser som inte kan lösas med fredliga medel. Så länge vi lever i detta system, där antagonistiska stater stöter samman för att försvara sina egna nationella kapitals särskilda intressen, kommer vi att fortsätta att se blodiga konflikter betalas av människor utan intresse i detta spel; den globala arbetarklassen.

Historien har gång på gång visat att effektivt motstånd mot imperialistiska krig inte kan ta formen av simpel pacifism. Efter arbetarklassen i Ryssland, som hade tagit makten i egna händer 1917, satte arbetarklassens revolutionära uppror i Tyskland slutligen ett stopp för första världskriget. Det var hotet om revolution och inbördeskrig som fick Europas makthavare att slutligen stoppa slakten för att rädda sitt eget skinn. Men i slutändan överlevde kapitalismen dagen. Knappt en generation senare massakrerades arbetarklassen återigen i tiotals miljoner i andra världskrigets katastrof.

Arbetarklassen måste dra lärdom av historien. Vi måste organisera oss politiskt för vår egen agenda som, långt ifrån att bekämpa varandra, inte är mindre än att ta makten i egna händer och avsluta nästa världskriget innan det kan börja!

Ovanstående artikel är hämtad från det aktuella numret (nr 64) av Aurora, bulletin för Communist Workers' Organisation (CWO)

Fotnötter:

Bild: sipri.org