Bourgeoisie rivalitet och sammansättning av imperialistiska allianser bakom den iranska krisen

Samtidigt som vi skriver detta sker demonstrationer i Teheran och andra iranska städer, och som brutalt attackeras av polisen följd av paramilitära grupper (från Basij, en typ av milis förenad med Pasdaran eller revolutionsgardisterna) så det är ännu svårt att se hur händelser kommer att utvecklas. Det som sker bakom slagord och avsikter of massorna ute på gatorna är en bitter konfrontation mellan motstridiga fraktioner inom den iranska härskande klassen. Dessa bittra rivaler hade ställt upp sig bakom en av presidentkandidaterna; de två främsta utmanare till presidentposten var Moussavi och Ahmedinejad, den senare hade redan utropat sig till segrare. Ovanliga oroligheter, särskilt bland ungdomar och speciellt i huvudstaden, med det massiva valdeltagandet hade egentligen gett hopp till oppositionen, men i valet mellan "reformistisk" Moussavi och Ahmadinejad bekräftades den senare som segrare officiellt med 63% av rösterna. Men den ovanligt snabbt släppta resultaten och andra oegentligheter fick förlorarna att skrika att valet var manipulerat. Detta var startpunkten för protester, döda på gatorna i Teheran och Isfahan, arresteringar och restriktiva åtgärder mot ex-oppositionskandidaterna som uppenbarligen hade förlorat.

Fusk har skett och troligen i en större skala, men Presidentens seger, om vi nu kan prata om seger, kan inte hänvisas enbart till bedrägeri och utbredda hotelser från Basijs, både under och efter valet. Staten använder oljeinkomsterna som ett kraftfullt instrument för att skapa en viss social trygghet t.ex. genom att öka antalet av lärare samt ökad pension och bidrag till de fattigaste socioekonomiska skikten för att köpa deras lojalitet till en regim som är både anti-arbetare och anti-proletär. Dessa sociala utgifter -bidrag- är endast avsedda för att dämpa ner proletariatets eländet och dess oavbrutna ekonomiska nedgång. Den iranska ekonomin är inte heller immun mot följderna av kapitalismens strukturella krisen som gradvis har drabbat hela planeten. Också Irans arbetarklass är föremål för de attacker som borgarklassen globalt har initierat mot dess levnadsförhållande. Den islamiska-fascistiska regimens systematiska användandet av knytnäve mot arbetarnas klasskamp har varit avundsjukt eftertraktat hos andra kapitalistiska regeringar.

Ni minns kanske hur den bussförarstrejken i Teheran slogs ned brutalt, som vanligt, av myndigheterna? Exploatering ökar också i Iran p.g.a. att arbetslösheten stiger och följaktligen sjunker lönerna. Även om statliga subventioner försöker att dämpa någorlunda effekterna av den stigande arbetslösheten och den sociala misären har oljeprisets dramatiska nedgång redan allvarligt undergrävt subventionens huvuduppgift: att tysta ned missnöjet. Dessutom ekonomin haltar stort sett eftersom de enorma oljeinkomsterna inte har investerats i produktionen av verkligt mervärde! De har istället (sociala utgifter åtsidan) gått till spekulationer som är det typiska inslaget i dagens kapitalism. Världskrisen har därmed förvärrat socioekonomiska problemen i landet och motsättningarna mellan motstridiga intressen inom olika borgerliga fraktioner. Det finns sektorer som mer eller mindre ser upp till Ayatollah Rafsanjani (en av de rikaste och mäktigaste i landet) och hans släkt, trötta på begränsad ekonomisk verksamhet p.g.a. internationella sanktioner och med önskemål om en större öppning mot omvärlden. Å andra sidan finns det delar av borgerligheten som har fått förstärkt makt under de senaste åren. De är positiva till Ahmadinejads aggressiva politik och deras fästen är inom byråkratin, armén och Pasdaran. Det är värt att upprepa det - den här konflikten är bara ett spel som spelas inom den iranska borgerligheten även om "refomister" (i själva verket de har alltid varit stora aktörer inom clerico-fascistiska regimen) representerar hoppet av miljontals som önskar en uppmjukning av de mest vulgära former av social kontroll som bedrivits de senaste trettio åren. Insatserna är höga eftersom det är välkänt att Iran är den fjärde största oljeproducenten i världen beläget i jordens hetaste, för imperialistiska spänningarna, område.

Teheran, även om endast som observatör, ingår i Shanghai Cooperation Organisation som företräder länderna i Centralasien och Kina och Ryssland (Ahmadinejad faktiskt deltog i gruppens möte i Ryssland den 16 juni). Teheran ligger bakom organisationer såsom Hizbollah, stödjer Syrien, vill minska vikten av dollarn i internationella transaktioner och kräver rätten till kärnkraft. I praktiken är Teheran, enligt USA en skurkstat ”par excellence”. Det är uppenbar att alla imperialistiska makter, stora och små, är uppmärksamma och följer även oroligt händelserna då eventuell splittring bland Irans härskande klass skulle kunna påverka på ett eller annat sätt Washingtons, liksom Moskvas eller Pekings strategiska planer.

För närvarande verkar det som om en delvis omräkning av rösterna är på förslag men det är svårt att se att detta skulle kunna kullkasta valresultatet och det är ännu mindre troligt att det borgerliga gäng som sitter vid makten kommer att hålla tyst och göra reträtt utan att slå tillbaka. Men händelseutvecklingen skulle kunna ta en annan riktning med en annan aktör in i fältet. Massmedia talar aldrig om denna aktör; arbetarklassen som kämpar för sina egna intressen med sina egna revolutionära organisationer mot kapitalismen och alla borgerliga fraktioner. Men detta är inte en fråga bara för Iran...