Internationalistiska kommunistiska Riktning: Första maj Uttalande

En olöslig kris

För omkring tre år sedan sprack de neo-liberalas illusioner om den obegränsade ekonomiska tillväxt som spekulativa finansiella spel kunde möjliggöra. Bergen av spekulativa papper, likt en tsunami dränkte hela den ekonomi den ursprungligen var baserad på, och frigjorde en av de värsta kriserna i den kapitalistiska historien. Nu säger kapitalismens ideologer att det värsta är över men vi kan vara säkra på att detta inte gäller arbetarklassen eller de fattigaste i samhället. Inte ens utökning av rikedomar genom en intensifierad exploatering av arbetare på tusen olika sätt skulle kunna föra tillräckligt syre till en profitnivå som trots upp-och nedgångar har gått ned de senaste trettio åren.

Den internationella kapitalistklassen har till stor del har stått för nedgången i profitkvoten genom global attack mot arbetarklassens levnadsförhållanden. Intensifieringen av de aggressiva instinkter, som alltid finns i kapitalisternas gener, har drivit kapitalismen å ena sidan till ekonomisk spekulation och okontrollerad skuldsättning och på andra sidan till en löneminskning till existensnivåer.

Arbetarna i väst har utstått förlust av köpkraft och inkomst, nedläggning eller minskning av arbetsplatser, flytt av stora delar av produktion till länder där lönenivån är tjugo gånger mindre med obegränsad arbetstid och där strejk är mer eller mindre förbjuden. Detta har startat en tävling för att hitta den billigaste arbetskraften i världen, även bland högutbildade. Slutligen har vi fått en omfattande arbets-otrygghet; ett av viktigaste instrumenten för att få arbetskraften att böja sig inför kraven från sina chefer och deras profitkrav.

Mer elände för arbetarklassen

Men allt detta har inte varit tillräckligt för att blåsa nytt liv i den produktiva ekonomin med mycket mindre jobb eller lön. Finansiell spekulation är den enda som har förstärkts m.h.a. oceaner av pengar som regeringarna har skänkt till banker, försäkringsbolag och industri. Således tvingas arbetarklassen och de fattigaste i samhället att göra fler uppoffringar för att fylla i statsbudgetens hål som orsakats av räddning av dessa finansiella institutioner. Grekland är det mest dramatiska fallet men det är inte det enda och kommer inte att vara det enda heller.

Arbetslösheten har ökat överallt mellan 2008 och 2009, särskilt i de avancerade ekonomierna. Enligt officiell statistik ökade antalet sysselsatta "som riskerar att hamna i fattigdom" till 215 miljoner medan 100 miljoner har lagts till i en och halv miljard "utsatta arbetare", dvs de som har osäkra anställningsförhållanden och tjänar minimala löner eller till och med löner på existensnivå. Denna mörka bild kommer inte att ändras till bättre och de få obetydliga sysselsättningsmöjligheterna i världen kommer inte att väsentligt förändra mönstret. Vare sig ekonomiskt uppsving eller inte kommer arbetslösheten inte dunsta bort. För dem som inte kastas ut på gatorna erbjuder framtiden enbart ökad utnyttjande, mer ansträngande arbete, mer social otrygghet dvs den skruv som dem har borrat i oss senaste årtionden skruvas åt.

Hittills, på allt detta, har arbetarklassens svar varit i hög grad otillräckliga. Detta förklarar, åtminstone delvis, de svaga och sporadiska tecknen på ekonomisk återhämtning och att intensifiering av exploateringen har gett lite mer syre till den sjuka kapitalistiska kroppen.

Arbetarklassens respons hittills

Visst har det funnits anmärkningsvärda exempel på klasskamp men vi talar här om enstaka episoder som underlåtit att förena bredare delar av klassen. Även när detta har skett har klasskampen nöjd sig med omedelbara krav mot företaget, dvs lokala krav och enbart med ekonomisk karaktär. I varje fall har det kapitalistiska systemet inte ifrågasatts och detta beror på att välfärdsstaten (åtminstone i väst) har mildrat de mest svidande aspekterna av krisen.

Även i de mer extrema episoder av kamp jämfört med den normala fackliga praktiken (kidnappning av chefer, klättring på fabrikens tak etc) har det aldrig varit en radikal kritik av fackföreningar som så ofta spelar en viktig roll i att hjälpa chefer i deras angrepp på arbetarklassen och även nu sprider de illusioner om att reformera en kapitalism i kris.

Vad som saknas (åtminstone i väst) är det gamla lokomotivet av klasskampen (de stora fabriker). Idag har arbetarklassen skingrats och förlorat både sin klassidentitet och sitt hopp om ett alternativ till kapitalismen (sedan kollapsen av den falska kommunismen i Sovjetunionen). Arbetarklassen är offer för förvirring i populistiska rörelser med rasistisk karaktär; t.ex. Front National i Frankrike, Lega Nord i Italien, the BNP in Britain, SD i Sverige... som skyller den svagaste delen av klassen - invandrare - för alla de sociala missförhållanden som orsakas av allt fler otrygga levnadsförhållanden, vilket i sin tur förstärker sociala kontrollmekanismer för det kapitalistiska systemet. När arbetarna avvisar borgarklassens politik genom att avstå från att rösta i valperioder har de inte gjort detta på ett organiserat sätt. Hittills har frånvaro i val ännu inte tagit en antikapitalistisk riktning.

Vägen ut

Det finns dock en väg ut ur den här deprimerande situationen. I Grekland, till exempel, har arbetarklassen visat att det är möjligt att motsätta sig den allmänna försämringen av levnadsvillkoren som tvingas på oss av bossarna, regeringen och den globala kapitalistiska spekulationen. De grekiska arbetarna har satt igång några grundläggande - men anmärkningsvärda - former av omedelbar motstånd som de kapitalistiska medierna inte ens har lyckats att filtrera bort. Arbetare i alla länder bör dra lärdomar av det grekiska exemplet; att stå emot kapitalistiska attacker är möjligt genom att använda lärdomar från vår egen lokala verklighet. Vi måste ta större steg mot klassenhet och medvetandet om vi behöver ett alternativ till produktion under det kapitalistiska systemet. Vi behöver att återuppliva klasskampen på gräsrotsnivå som är: självorganiserade, emot alla förhandlingar om kapitalismen, utanför och mot det fackliga fängelset, bortom den kvävande ramen för handel eller företagstvister och leds av oberoende organ som bygger på direkt demokrati.

Detta återupplivande av klasskampen måste styras av ett internationellt revolutionärt parti som inte begränsar sig till defensiva krav, men som går vidare för att ställa frågan om själva kapitalismens existens. Detta innebär också motstånd till imperialistiska krig med vårt eget revolutionära motstånd. Vi måste kämpa mot kapitalistklassens arrogans och barbari i fabriker, på arbetsplatser och i våra lokala samhällen för en annorlunda och bättre värld.