Den plötsliga prisökningen i kombination med årtionden av angrepp på lönerna har inte bara lett till en ökning av antalet strejker, utan också till nya kampanjer från aktivister och reformister. Kampanjen "Don't Pay", som lanserades i juni förra året,(i England ) är en av dem. Den ställer krav på att kapitalismen skall sänka energipriserna genom statliga åtgärder och dess aktivistiska metoder - demonstrationer och en "strejk" för betalningsvägran - är välbekanta för alla som har mött kapitalets vänstern under de senaste 20 åren.

Krisen när det gäller dom ökande levnadskostnaderna är bara en aspekt av det kapitalistiska systemets allmänna lönsamhetskris. För borgarklassen är lösningen på lönsamhetskrisen att minska den andel av samhällsproduktionen som går till arbetarklassen och öka den andel som går till kapitalet. "Don't Pay" syftar endast till att göra denna fördelning rättvis genom ett "rättvist" pristak. De säger till oss: "Det handlar inte om att aldrig mer betala räkningar". Detta är bara ett reformistiskt krav på "rättvis" exploatering, en upprepning av fackföreningsmännens slogan "en rättvis dagslön för en rättvis arbetsdag". I slutändan innebär detta ett stöd för kapitalismen.

Den reformistiska heliga treenigheten - aktivismen, fackföreningsrörelsen och parlamentarismen - har fått sällskap av kampanjen ”Enough is Enough". Dess fem krav är "en riktig löneförhöjning", billigare och nationaliserad energi, användning av statliga välfärdsprogram för att begränsa prishöjningarna på mat och råda bot på hemlösheten, och - naturligtvis - beskattning av de rika. De talar om "rättigheter", "nationell skam", "statlig plikt", "patriotiska gester" och klagar på "superrika" och "storföretag". Liksom "Don't Pay" är detta återigen ett försök att göra kapitalismen rättvis. Om bara de rika beskattades, de statliga utgifterna omfördelades och olika politiker (Labour eller socialdemokraterna) hade kontrollen, skulle systemet kunna göras rättvist. Men detta system, som bygger på kapitalistklassens exploatering av arbetarklassen, kan aldrig göras rättvist, och hela den härskande klassen och deras politiska partier, inklusive Labour eller socialdemokraterna, är engagerade i detta.

Kampanjen "Don't Pay" har ofta liknats vid den framgångsrika rörelsen mot poll tax 1989-93 (Detta var en rörelse mot kommunala avgifter som Tatcher regeringen försökte införa). Men den rörelsen var inriktad på en impopulär "politiskt införd skatt" som var avsedd att flytta över kostnaderna för lokala myndigheter på arbetarklassens axlar. Det var en skatt som riktades direkt mot arbetarklassen. Att inte vilja betala poll tax kunde också betyda att arbetare mobiliserade sig lokalt för att förhindra att kronofogdarna beslagtog egendom hos dem som vägrade att betala. Levnadskostnadskrisen är en följd av marknadens lagar. "Don't Pay" kräver att energibolagen beskattas och att staten använder skatteintäkterna för att hålla energipriserna nere. Energiföretagen kan dock undvika skatt genom att deklarera sina vinster där skatten är låg och i stället för att beskatta dem ger staten dem subventioner. När de går i konkurs, vilket är fallet med 29 energibolag, däribland Bulb, säljer staten dem vidare och låter skattebetalarna stå för skulderna. Om staten inför pristak kommer detta att betalas genom att ytterligare beskatta arbetarklassen och genom att minska utgifterna för välfärd, statliga förmåner och den sociala lönen.

Miljontals människor misslyckas med att betala sina energiräkningar varje år eftersom de inte har råd att betala. Före hösten 2022 fanns det 2,1 miljarder pund sterling obetalda räkningar.(i England) Energibolagen har dock sedan länge etablerade lagliga och olagliga metoder för att hantera uteblivna betalningar. "Don't Pay" medger själva att de som har förskotts betalningsmätare inte kan hålla inne med betalningen (strömmen skulle bara stängas av), och den första åtgärden för energibolag som ställs inför utebliven betalning är att installera en förskotts betalningsmätare. Kampanjen hade bara kunnat fungera om den hade kombinerats med ett verkligt motstånd i samhället mot installationen av förskotts-betalningsmätare och med kamp från anställda inom energisektorn för att tillhandahålla gratis gas och el till utsatta hushåll. Att detta är en möjlighet visades av arbetare i Frankrike, som nyligen tillhandahöll gratis energi till hushåll med låga inkomster, skolor, idrottsanläggningar och universitet i sin kamp mot höjningen av pensionsåldern. Men detta är inte något som kan trollas fram ur tomma intet av en liten grupp välmenande aktivister. Det kräver ett allvarligt steg uppåt i klasskampen.

"Don't Pay" har misslyckats med att uppnå de "1 miljon löften" om att inte betala, vilket var målet senast den 1 oktober 2022. Den fick mindre än en femtedel av sitt mål vid det datumet. Huruvida strejken ens genomfördes på det nya datumet, den 1 december (fortfarande utan 1 miljon löften), är oklart - mest av allt för deltagarna i strejken.

Det enda verkliga omedelbara svar som arbetarklassen har på kapitalets levnadsomkostnadskris är att ta kampen i egna händer. Självorganisering underifrån, i stället för att vara beroende av att fackföreningsfunktionärer och aktivister ska utkämpa våra strider åt oss. Kampen måste föras mot kapitalets andra flank, mot de fruktansvärda löner som kapitalistklassen erbjuder, och mot den allmänna attack som de genomför för att sänka dem ytterligare. Strejkvågen under hösten och vintern (i England) är redan den största på 30 år. Men genom att främja reformistisk aktivism undergräver kampanjerna "Don't Pay" och "Enough is Enough" varje koppling mellan kampen för bättre löner och villkor, som i det långa loppet alltid kommer att tas tillbaka av borgarklassen, och behovet av att få ett slut på lönesystemet och klassamhället, vilket innebär att kapitalismen måste störtas. De undergräver dessutom det angelägna arbetet för att arbetarna ska utveckla sina politiska organisationer och gå på offensiven för att skapa ett kommunistiskt samhälle.

Arbetarklassens offensiv är den enda verkliga lösningen. En enad klasskamp , med storstrejker som kontrolleras av arbetarna själva genom samordnade strejkkommittéer, är det enda sättet att få stopp på de attacker som vi står inför.

Endast ett nytt produktionssystem, där produktionen organiseras för människans behov och där klasser och lönearbete avskaffas en gång för alla, kommer att avsluta denna kamp mot den kapitalistiska utsugningen. Det är endast arbetarklassen som kan bygga up detta, genom att störta borgarklassen och styra samhället genom sina arbetarråd. Glöm den reformistiska återvändsgränden som går ut på att göra kapitalismen bättre; vi har en värld att vinna!

Ovanstående artikel är hämtad från det aktuella numret (nr 62) av Aurora, bulletin från CWO-ICT.