Vi kan inte bemöta kapitalismens attacker genom att rösta på partier som påstår sig kunna administrera den! Vi motverkar den genom klasskamp och internationalism!

Den franska regeringens kräftgång i det senaste valet har avslöjat borgarklassens politiska återvändsgränd. Sedan tillkännagivandet om upplösningen av nationalförsamlingen är valmanövreringen i full gång. Macron sjunger återigen lovsånger om "republikens värderingar", som knappt kan dölja systemets olycksbådande verklighet: social tillbakagång över hela linjen, ökad nationalism och invandrarfientliga lagar, och slutligen marsch mot krig och militarisering av samhället. De högerextrema har redan till stor del överträffats av de partier som styr oss!

På vänsterkanten används spöket från 1936 års folkfront för att erbjuda ett alternativ till försvar för "demokratin". Låt oss lägga fakta på bordet! Folkfrontens "sociala vinster" var bara nödvändiga eftergifter för att kanalisera en kraftfull rörelse av spontana strejker. Med det förtroende som den delvis hade från arbetarklassen, fyllde vänsterregeringen en betydande funktion för borgarklassens räkning. Dessa sociala eftergifter och kampanjerna till försvar för demokratin försäkrade regimen befolkningens stöd, samtidigt som den allt mer rörde sig mot ett nytt världskrig.

Här är en klargörande bedömning av denna erfarenhet, skriven mitt under 1938⁽¹⁾:

Folkfrontens trefaldiga bedrägeri

Politiskt bedrägeri
Folkfronten bildades för att bekämpa fascismen". Men fascismens mål är att förstärka kapitalistisk exploatering och dominans genom en extrem koncentration av ekonomisk och politisk makt; varje verkligt motstånd mot denna förvärring av kapitalistisk diktatur är endast möjligt genom att angripa själva grunden för den kapitalistiska regimen, det vill säga genom att kämpa hårt mot exploatering av cheferna och staten genom direkt massaktion.
Men Folkfronten skapades inte på denna grund. Tvärtom avstod ledarna för arbetarnas organisationer medvetet från alla åtgärder från klassens sida och började utföra uppgifter för borgarklassens räkning som i andra länder hade utförts av fascistiska organisationer. Och så inleddes den nya perioden av demokratiskt bedrägeri som för närvarande har resulterat i en större exploatering av proletariatet, tills arbetarna, bundna till händer och fötter, överlämnas till arméns diktatur, som inte kommer att skilja sig från fascistiska diktaturer.
Socialt och ekonomiskt bedrägeri
Om vi går tillbaka till dess ursprung kommer vi att märka att Folkfrontens arbete inte är något annat än en oavbruten kedja av förräderier mot arbetarklassens intressen. Det första resultatet under dess ledning var utan tvekan Lavals lagdekret den 17 juli 1935.⁽²⁾ Medan de på ett rationellt sätt organiserade den första stora trikoloreparaden den 14 juli, var ledarna för CGT, CGTU och arbetarpartierna inte okunniga om betydelsen av dessa dekret som var på väg att antas. I stället för att förbereda en stor massrörelse som reaktion på detta, massor som skulle drabbas så hårt, arbetade ledarna tvärtom för att desorientera arbetarna.
Ledarna i de två fackförenings-styrelserna svarade sedan de statsanställda, järnvägsarbetarna, postarbetarna och hamnarbetarna, som ivrigt väntade på order om åtgärder och som protesterade och inledde kampen, med vädjanden om ordning. Och sedan följde undertryckandet av upploppen i Brest och Toulon, som Folkfronten delade ansvaret för, tillsammans med sin medbrottsling Laval. Från 1935 till maj 1936 kanaliserades arbetarorganisationernas hela verksamhet mot parlamentarisk agitation med målet att säkerställa Folkfrontens triumf i valet. Den fackliga enighet som uppnåddes under denna period användes omedelbart för detta ändamål. Klassamarbete blev den enade fackföreningsrörelsens stadga. Propagandan för CGT:s plan ersatte alla handlingsprogram. Facklig aktivitet dränktes i valagitation.
I juni 1936 tog arbetarna, i en magnifik kraftansträngning, ändå till utomparlamentariska åtgärder. En aldrig tidigare skådad strejkvåg hotade att fullständigt överväldiga den fackliga ledningen. Men folkfrontens första regering lyckades strypa denna formidabla rörelse och genom Matignonavtalen begränsa skadan för arbetsgivarna. Arbetarna fick 40-timmars arbetsvecka, betald semester, erkännande av fackliga delegater, löneökningar osv. Men fackföreningsledarna accepterade en rad villkor i kollektivavtalen som bara skulle snärja in arbetarnas åtgärder i komplicerade förfaranden. Detta var startpunkten för andra åtgärder som Folkfronten senare skulle konkretisera i lagen om obligatoriskt skiljeförfarande, för att slutligen nå fram till den nuvarande arbetsstadgan. Efter den stora väckarklockan i juni 1936 tog Folkfronten successivt tillbaka allt det som lönearbetarna genom sitt agerande hade slitit ur händerna från arbetsgivarna. En första valutadevalvering reducerade löneökningarna till ingenting. En andra förde lönerna till en lägre nivå än före juni 1936. Och den nuvarande tredje devalveringen ger näring åt den kontinuerliga prisökningen och minskar mer och mer arbetarnas köpkraft. Genom skiljedomar får arbetarna bara en spottstyver. [...] Låt oss bara komma ihåg att alla dessa åtgärder innebär en gradvis integrering av fackföreningarna i den kapitalistiska diktaturens statsapparat.
Kort sagt, från Laval-dekreten till arbetsstadgan, med däremellan det förlikningsförfarande som föreskrivs i kollektivavtalen, Matignon-avtalen, obligatoriska skiljedomsförfaranden, finns det en perfekt kontinuitet. Folkfronten har satt arbetarna i en tvångströja. Detta var dock inte utan svårigheter, och strejkerna i december och januari bevisar det. Folkfronten kunde åstadkomma detta formidabla sociala och ekonomiska bedrägeri genom att tyvärr behålla greppet om majoriteten av sina offer. Och med sina 5 miljoner medlemmar är CGT kanske den mest solida grunden för detta grepp, som de politiska partiernas inflytande kompletterar.
Imperialistiskt bedrägeri
Trots betydelsen och allvaret i den operation för att underkasta arbetarna kapitalisterna och deras klasstat som Folkfronten genomförde, var det ändå förberedelserna för krig som utgjorde dess viktigaste uppgift och som i själva verket betingade alla andra.
Från det ögonblick Stalin förklarade att han "förstod och godkände" den franska imperialismens politik, hade kommunistpartiet bara ett mål: den franska nationens enhet. Enhet i handling med socialistpartiet blev möjligt och försoning med reformisten Jouhaux likaså.⁽³⁾ Inom folkfronten samarbetade kommunistiska ledare, socialister och radikala koryféer⁽⁴⁾ för att dupera arbetarklassen. Den röda flaggan hissades bredvid den trikolorfärgade i de stora parader som organiserades i syfte att förhärliga republiken, armén, landet osv.
Folkfronten kunde sedan rösta för att tiotals miljarder skulle anslås till krigsmateriel, för att organisera det passiva försvaret, för att upprätthålla den tvååriga militärtjänsten, för att driva ungdomen mot krigsförberedelser, kort sagt för att genomföra alla de uppgifter som skulle ha varit svåra för en reaktionär regering att utföra på ett så snabbt sätt och utan våldsamma reaktioner från arbetarna.
Kulmen på alla dessa ansträngningar kommer att vara denna plan för mobilisering av nationen som den nuvarande regeringen just har lagt fram för godkännande av parlamentet. Folkfronten hade lovat att försvara bröd, fred och frihet. Den ger arbetarna misär, underkastelse och krig. Ett trippelt bedrägeri. Det är dags att öppna ögonen.

Henri Chazé

Den verkliga kampen börjar med försvaret av våra försörjningsmöjligheter och arbetsvillkor, som förenar arbetare bortom alla sektoriella uppdelningar, nationaliteter osv. Detta är den hävstång som kan slå tillbaka attackerna och i morgon bygga en värld som är befriad från exploatering och krigshot!

Fotnötter:

För ytterligare reflektion rekommenderar vi att du läser följande artiklar från Bilan (på franska): “Free, Strong and Happy” France Assassinates Proletarians, Towards a Consolidation of the Capitalist Front in France, The French Proletariat Has Replied To The Popular Front, The Victory of the Popular Front in France.

(1) Publicerad i Le Réveil syndicaliste, nr 6, måndagen den 28 mars 1938. De två första inledande styckena återges inte här. Den kan hittas på franska här: archivesautonomies.org

(2) Dekreten (faktiskt den 16 juli) minskade alla offentliga utgifter med 10%. Pierre Laval, som ursprungligen var socialdemokrat inspirerad av Blanqui och pacifist, var högerns premiärminister vid den tiden och skulle senare bli en av Vichyregimens förgrundsgestalter, för vilken han avrättades i slutet av andra världskriget.

(3) Léon Jouhaux var den reformistiska fackföreningsledaren för CGT, i motsats till det kommunistinriktade CGTU. Han hade tidigare samlat CGT till den "heliga alliansen" för att stödja krigsinsatserna under första världskriget, vilket var en viktig orsak till att försoningen med kommunisterna var svår. De två fackföreningarna återförenades 1936. Under andra världskriget satt Jouhaux fängslad på slottet Itter tillsammans med andra framstående franska personer och var närvarande vid slaget med samma namn, som ibland kallades krigets märkligaste slag. År 1947 bröt han sig ur CGT och var en av grundarna av fackföreningen Force Ouvrière, ett initiativ som indirekt finansierades av CIA. Han skulle också senare få Nobels fredspris för sin pacifism.

(4) Radikala partiet var det dåvarande center-vänsterpartiet.