Den 29 juli 2024, efter att Nicolás Maduros omtvistat valdes om med 51,2 % av rösterna, mot 44,2% för hans centerorienterade motståndare, vilka enat hela oppositionen bakom sig (från den yttersta vänstern till den yttersta högern), bröt spontana demonstrationer ut i Venezuelas största städer, både i de rikare distrikten – vanligtvis till förmån för oppositionen och den drivande kraften bakom protesterna sedan 2014 – och i de fattigaste stadsdelarna och kåkstäderna.

Dessa demonstrationer mot "valfusket" äger rum mot en kaotisk politisk och ekonomisk bakgrund: en 80-procentig minskning av BNP sedan 2013⁽¹⁾, en exponentiell ökning av fattigdom och extrem fattigdom, ett förfallande hälso- och utbildningssystem, brist på grundläggande förnödenheter, undernäring, hyperinflation, massarbetslöshet, kuppförsök (Operation Libertad 2019 ⁽²⁾), en migrationskris, etc.

Den ekonomiska krisen är en direkt konsekvens av både de ekonomiska sanktioner som införts av USA, ansvarigt för 40 000 dödsfall mellan 2017 och 2018⁽³⁾, och den ekonomiska politik som implementerats av Hugo Chávez och som Maduro fortsatte: den så kallade "bolivarianska revolutionen", som var tänkt att förkroppsliga den nya "socialismen för 2000- talet". Denna bestod i huvudsak av att omfördela de gigantiska oljeintäkterna till de mest missgynnade invånarna genom finansiering av misiones, det vill säga storskaliga sociala program ⁽⁴⁾. Även om dessa lyfte miljontals venezuelaner ur fattigdom mellan 1998 och 2013, har de vidmakthållit den icke-diversifierade, oljeberoende rentier kapitalismen som har kännetecknat det moderna Venezuela i årtionden. Med oljeprisfallet från 2014, utbredd korruption, (partiell ⁽⁵⁾) nationalisering av ekonomin under militär kontroll och mångfaldigandet av ekonomiska sanktioner, kollapsar ekonomin snabbt, och proletariatets levnadsvillkor med den.

Från 2018 och framåt har Nicolás Maduro, som fram till dess påstått sig skydda "revolutionens landvinningar” ⁽⁶⁾, genomfört en nyliberal åtstramningspolitik som syftar till att lugna utländska investerare genom att ”dollarisera” ekonomin och privatisera offentliga företag(7 ). I slutändan, om "bolivar-bourgeoisin" må ha varit extremt nöjd med Chavismens resultat under nästan 25 år ⁽⁸⁾, kan det venezuelanska proletariatet inte säga detsamma, tvingade till byteshandel, svarta marknaden eller att fly.

Medan hungerupplopp har brutit ut regelbundet i flera år, särskilt i de fattigare distrikten i Caracas, har proletärer försökt försvara sina klassintressen mot den chavistiska staten, särskilt genom att kämpa för bättre löner genom strejker⁽⁹⁾, men dessa kamper blir systematiskt undertryckta av polisen och colectivos, beväpnade anhängare av chavismen i arbetarkvarteren vilka spelar samma historiska roll som lazzaronerna och ”decembriseurs”, d.v.s. trasproletariatet, nu som Maduros allierade mot arbetarklassen ⁽¹⁰⁾.

Det är mot denna bakgrund som presidentvalet ägde rum, för att besluta om Nicolás Maduros eventuella andra omval. För första gången var alla borgerliga analytiker överens om att oppositionen hade en verklig chans att vinna, förkroppsligad av María Corina Machado, huvudledaren för den ultraliberala och ultrakonservativa oppositionen, och Edmundo González Urrutia. En tidigare biträdande utrikesminister i Rafael Calderas andra regering, efter det ambassadör under Chávez i början av 2000-talet. Denna diplomat och anhängare av förlikning med regeringen lovade att leda landet ur krisen genom en omfattande plan för nyliberala reformer. För första gången röstade arbetarklassen nu på honom, mot den kandidat som förkroppsligar chavismen, ett tecken på växande missnöje.

Men ingenting gick enligt plan. Nicolás Maduro vann valet och de som naivt hoppats på förändring tvingades utkräva denna på gatorna.

Dessa demonstrationer, som kännetecknas av våldsamma sammandrabbningar med polisen, förstörelse av Chávez-statyer, uppförande av barrikader och ”kastrullkonserter”, vittnar om Chavismens förlorade kontroll över arbetarklassen, som traditionellt har stött denna⁽¹¹⁾. I själva verket, till skillnad från tidigare demonstrationer, som ramades in av oppositionen och sociologiskt sett var småborgerliga, uppstod dessa protester spontant, främst i arbetarklassens stadsdelar, vilket speglade en medvetenhet om dess antagonism mot staten och chavismen. Samtidigt är dessa demonstrationer baserade på paroller till stöd för den borgerliga oppositionen, försvar av "demokrati" och "frihet", fördömande av val-"bedrägeri" - med andra ord, dödliga återvändsgränder i form av demokratism, klassamarbete och idéer om ”medborgarskapet”. Under dessa förhållanden kan de inte sägas representera någon form av uppbackning för proletariatet i dess kamp för sina levnads- och arbetsvillkor, i motsats till påståendena från Venezuelas kommunistparti eller de trotskistiska grupperna, representater för kapitalets extremvänster, vilka stöder dessa demonstrationer ⁽¹²⁾ . Varken Maduro eller Machado är ett alternativ till den kapitalistiska rentier modellen som nu har kollapsat i Venezuela. Tvärtom är de fullvärdiga representanter för bourgeoisin, som är ensamt ansvarig för krisen, och vars program kan sammanfattas på följande sätt: krig in till döden mot proletariatet, till dess sista andetag!

Liksom det heroiskt gjorde 1989, under Caracazo⁽¹³⁾ , kommer det venezuelanska proletariatet att behöva organisera sig i morgon, mot chavismen och mot oppositionen, utan något hopp om "en ljusare morgondag" genom val. Det kommer att behöva kämpa mot de arbetarfientliga attackerna som införts av bourgeoisin och för en verklig socialistisk revolution, ljusår bortom den så kallade "bolivarianska revolutionen", en borgerlig pseudo revolution ansvarig för de arbetande massornas elände. Byggandet av proletariatets världsparti, för att vägleda de arbetande massorna mot en medvetenhet om sin antagonism med kapitalet (dess ”vänster" såväl som "höger") och till revolt, är idag mer än någonsin en nödvändighet för att sätta ett definitivt stopp för kapitalismens makabra styre, som bara kan lämna elände och ödeläggelse bakom sig, vilket framgår av det storslagna exemplet med "2000-talets [borgerliga!] socialism".

Fotnoter:

Bildkälla: « Protestas en Caracas contra la reelección de Nicolás Maduro, 2024 », Av Confidencial, CC BY 3.0, fr.m.wikipedia.org

(1) latribune.fr

(2) Operation Liberty hänvisar till det USA-stödda kuppförsöket att installera Juan Guaidó som Venezuelas ledare i april 2019.

(3) cepr.net

(4) Daguerre, Anne. « Les programs de lutte contre la pauvreté au Venezuela », Critique internationale, vol. 46, nr. 1, 2010, sid. 147-167.

(5) mediapart.fr

(6) I verkligheten urholkades dessa så kallade "vinster" snabbt av krisen (minimilöner och sociala minimikrav blev värdelösa på grund av hyperinflation), och 2016 tillkännagav Nicolás Maduro slutet för den nästan gratis bensinen: liberation.fr Till detta kan läggas en policy för löneflexibilisering och prekarisering av arbetare, som började åtminstone 2013: contretemps.eu

(7) lepoint.fr och radiofrance.fr

(8) För en mer djupgående kritik av "bolivariansk kapitalism", se: leftcom.org och leftcom.org

(9) Posado, Thomas. « L'État régional du Bolívar au Venezuela. Reflet du désalignement entre le gouvernement chaviste et le mouvement ouvrier », Mouvements, vol. 76, nr. 4, 2013, sid. 105-116.

(10) infobae.com

(11) liberation.fr

(12) elpais.com och izquierdasocialista.org.ar

(13) Caracazo hänvisar till de spontana upploppen som bröt ut i Caracas 1989 mot den socialdemokratiske presidenten Carlos Andres Perez' strukturella anpassningsplan.