Den nuvarande situationen har beskrivits som värre än Kubas ”speciella period” efter Sovjetunionens sammanbrott. Antonio Guiteras kraftverk i den västra provinsen Matanzas havererade strax före middagstid fredagen den 18 oktober 2024. Detta vid en tidpunkt då ön redan höll på att återhämta sig från förstörelsen från orkanen Milton. Strömmen återställdes tillfälligt men bröts igen följande söndag. Detta var fjärde gången det föråldrade systemet kollapsade och lämnade 10 miljoner i en utsatt position med fyra dagar utan elektricitet, vatten eller möjligheter att kyla sin mat i den tropiska värmen. Sedan senaste gången nätet havererade, den 20-21 oktober, har många demonstrerat på gatorna och på balkonger genom att slå på grytor och kastruller av frustration och för att bli hörda av andra i samma situation. Många var arbetarkvinnor med barn som har fått utstå att vara utan ström och menar att detta är barnmisshandel.

Sovjetunionens försök att på 1960-taket industrialisera Kuba, utifrån en produktivistisk statskapitalistisk modell, misslyckades totalt. Sovjetunionen bevarade Kuba som ett agrar land och stod för inköp av socker till överkurs i utbyte mot att Kuba försåg Sovjetunionen med soldater för att dö som proxys i södra Afrika och Etiopien. Denna politik är tydlig i dag: alla försök att omstrukturera Kubas nationella samhälleliga kapital genom att minska statlig sysselsättning eller tillåta en tillväxt av den privata sektorn har misslyckats. Ersättandet av det kubanska kommunistpartiets högsta ledare, från Fidel till Raul Castro till Díaz-Canel, har inte ändrat på detta. Ö-nationen är en krutdurk.

Situationen har förvärrats för varje dag sedan covid-19-pandemin satte käppar i hjulet för den vinstgivande turistsektorn. För att göra saken än värre sköt Trump, på väg att lämna sitt ämbete, i början av 2021 Kuba i sank med ytterligare sanktioner genom att placera det på listan över stater som sponsrar terrorism. Detta förbjuder den redan svåra processen för amerikanska företag att sända mat eller energi till ön. I skrivande stund kan den kubanska regeringen inte ens få krediter för att köpa bränsle eller transport från något företag som är försäkrat av ett företag som är USA-baserat eller som fruktar sanktioner. Dessa förhållanden ledde till en massiv minskning i finansiella överföringar till ön från utlandet och banade väg för protesterna den 11 juli, där statsmaskineriet släpptes lös mot obeväpnade demonstranter, vilket ledde till 500 arresteringar och försvinnanden. Detta följdes upp av de mindre protesterna i november 2021. I augusti 2022 förlorade regeringen nästan hälften av sina oljetillgångar under en brand på ett raffinaderi i Matanzas. Det rysk-ukrainska kriget orsakade ytterligare ekonomisk destabilisering som gjorde att bränslepriserna snabbt ökade, vilket ytterligare belastade sprickorna i leveranskedjorna orsakade av Covid-19. Detta ledde till bränslebrist vilket förvärrades av Kubas främsta regionala allierade, Mexiko, Venezuela och Ryssland, vilka minskade sina subventionerade energileveranser till Kuba, eftersom de befann sig mitt i sina egna accelererande interna kriser under den ekonomiska nedgången 2022.

I ett försök att stärka befintliga allianser, har det hastigt skapade Kina-Ryssland-blocket försökt hålla den kubanska regeringen flytande. Venezuelas statliga oljebolag, PDVSA, påstås ha använt en "mörk flotta" beståendes av hemliga tankfartyg för att kringgå de nya restriktionerna. Samtidigt skulle den av Kina ordinerade ekonomiska omstruktureringen (avsevärt minska statlig sysselsättning) orsaka massiv arbetslöshet och ett sammanbrott i den sociala sammanhållningen. Enkelt uttryckt är det kubanska kapitalet utdömt. Inhemska privatkapitalisters besparingar är magra, medan inflödet av investeringar inte heller är tillräckliga; detta betyder att även de pro-demokratiska, liberala reformisterna som propagerar flera partier kan inte låtsas att ha något att erbjuda vid denna tidpunkt, samtidigt som de flesta statliga institutioner kollapsar.

Bara under 2024 har ön pendlat från den ena krisen till den andra, vilket lett till mat- och energiransonering (i form av rullande strömavbrott). Den 17-18 mars var det ännu fler protester orsakade av arbetarnas rena frustration och vånda över dessa förhållanden, där deras krav helt enkelt gällde "corriente y comida" (elektricitet och mat). Miguel Díaz-Canels regering kunde inte ens uppfylla dessa grundläggande krav på grund av den redan kollapsande sociala situationen. Statens reaktion var att stänga ned internet, med våld undertrycka de flera dagar långa demonstrationerna, fördöma de inblandade så som varande terrorister och sedan vädja till World Food Program för mjölkpulver för att förhindra att Kubanernas låga kaloriintag minskar ytterligare. Ryssland återupptog oljetransporterna i april 2024 efter ett uppehåll för att avlasta regimen. Med Natos imperialistiska block som försåg Ukraina med långdistansmissiler (inklusive tekniker för att använda vapensystem), besökte den ryska militären ön med atomubåtar, båda för att markera närmare relationer med regimen och för att visa att den ryska imperialismen kan eskalera horisontellt mitt i de ukrainska missilanfallen och intrången i Ryssland.

För närvarande har det förekommit protester runt om på ön i närmare ett år gällande bristen på grundläggande förnödenheter och många är fortfarande hungriga och strömlösa, även med 70% av landets elektricitet återställd tisdagen den 22 oktober. Men regeringen har ännu fler fräna protester att vänta inom en snar framtid på grund av missnöjet med hanteringen av de senaste kriserna. Det finns en stor chans att regimen kollapsar i en massiv politisk kris där Kubas kommunistiska parti kommer att splittras på frågan om att bilda en ny regering. I det här scenariot kommer det att uppstå intriger mellan deras främsta allierade för att behålla Kuba som en viktig schackpjäs utanför USA:s sfär. Med regeringens oduglighet och den förfallande sociala situationen (liksom infrastrukturen) på ön, har staten tvingats beordra armén och deras polisstyrkor runt om på ön att koncentreras till huvudstaden, samtidigt som de spärrar av och svälter ut protester på andra håll. Detta utgör en fara för ökad själv aktivitet från klassen som under dessa förhållanden kan spridas. Läget är dystert. Den kubanska bourgeoisin är osäkra på vilken väg de ska ta framåt, men oberoende av vilken väg man väljer kommer det att sluta blodigt om det klassbaserade kapitalistiska systemet kvarstår.

Arbetare har beskrivit situationen som hopplös, eller till och med stoiskt resignerat under dessa förhållanden till följd av både förtryck och hur misskrediterade de reformistiska strömningarna är. För att förhindra detta resultat är det nödvändigt att göra slut på den kapitalistiska produktionens ondskefulla system. Kuba innehåller alla grundläggande aspekter av kapitalismen (lönearbete, varor, privat egendom), alla koncentrerade i statens händer, det mest bestialiska monopol av dom alla, och därmed också kapitalismens olösliga lönsamhetskris. Det finns bara en lösning: arbetarklassens oberoende självaktivitet och den kommunistiska revolutionen ledd av ett nytt internationellt parti. Detta parti måste kunna reflektera över alla tidigare lärdomar av arbetarklassens kamp för att utveckla ett program för konkret politisk handling. Kommunismen är emancipatorisk och avskaffar det klassbaserade samhället; det är inte en partidiktatur iscensatt av en militärkupp, ledd av militära ledare mot den misskrediterade Bautista-regeringen.

Fotnot:

Bild: Jialiang Gao (CC BY-SA 3.0), commons.wikimedia.org