Antifascism mot arbetarklassen

Lördagen den 9 November höll CWO ett offentligt möte i London på temat antifascism. Vi publicerar här presentationen till mötet följt av kommentarer till diskussionen.

Presentationen

Vi befinner oss nu i början av november och idag är det 106-årsdagen av början på den tyska revolutionen.(1 ) Klasskampen, som inleddes av de tyska matroserna, satte stopp för det första imperialistiska världskriget. Detta är ett viktigt historiskt faktum som detta möte måste erkänna. Klasskamp, inte allianser med liberala delar av borgarklassen, är det enda proletära svaret på imperialistiska krig. Antifascism är en allians med liberala delar av kapitalistklassen och det är därför vi hävdar att den är livsfarlig för arbetarklassens intressen.

106 år efter den tyska revolutionen ser vi kriget i Ukraina, kriget i Mellanöstern, de eskalerande krigshoten mot Kina, som alla rättfärdigas på grundval av ”demokrati” mot ”diktatur”, där diktaturerna ofta kallas ”fascistiska”. Biden motiverade beväpningen av Ukraina med försvaret av ”demokratin”, medan Putin beskrev sin attack mot Ukraina som en ”antifascistisk” militär operation. Israel framställer sig som den enda ”demokratin” i Mellanöstern som bekämpar islamiska ”diktaturer”, vilka även de ofta beskrivs som ”fascistiska”. I själva verket är alla dessa krig imperialistiska krig och beskrivningen av fiender som "fascistiska" är ideologiskt kamouflage för direkta imperialistiska konflikter.

I Storbritannien har vi sett de populistiska partierna växa fram, den senaste versionen är Reform, som också kallas ”fascistiskt”. De senaste upploppen är, säger vänstern, ett exempel på fascism i aktion, och därför, säger de, måste vi mobilisera mot fascismen.

Vilka var de verkliga orsakerna till upploppen?

Arbetarnas andel av nationalinkomsten har minskat i över tre decennier. Den sociala lön som arbetarna har betalat för genom skatten, sådant som sjukvård, skolor, sociala förmåner och pensioner minskar, elbolagen (detta har varit en stor skandal i England) använder våra pengar för att spekulera på de internationella marknaderna och vi tvingas acceptera högre räkningar samtidigt som floder och kuster förorenas av avloppsvatten. Krisen ruinerar i sin tur delar av småbourgeoisien och får dem att stödja sådana som UKIP eller Reform, som skyller allt detta på invandrare och asylsökande.

Men orsaken till allt detta är helt klart krisen i själva det kapitalistiska systemet, som ger oss fattigdom, massiv ojämlikhet och barbarisk krigföring. Att skylla allt detta på invandrare och flyktingar är bara löjligt. Men det tjänar två syften. För det första är det ett sätt att dölja vad som verkligen händer, och för det andra avleder det arbetarklassen från att bekämpa sin verkliga fiende, kapitalistklassen. Upploppen tjänar därför kapitalistklassen.⁽²⁾

Kapitalistklassen vill å ena sidan ha invandrare så att de kan användas som billig arbetskraft för att hålla lönerna nere, men å andra sidan ser de gärna att de får skulden för krisen eftersom detta är ett sätt att splittra arbetarklassen, att få oss att kämpa mot varandra snarare än mot våra verkliga fiender.

Hur har vänstern i kapitalismens politiska apparat svarat?

Fackföreningarna, stalinisterna, trotskisterna och vissa anarkister har mobiliserat sina styrkor på basis av antifascism med demonstrationer och möten mot kapitalistklassens högerflygel och deras chockstyrkor i Tommy Robinson-brigaden. (en av grundarna av English defence league)

Men mobilisering mot endast en fraktion av kapitalistklassen, nämligen fascisterna, innebär ett stöd för själva den kapitalistiska demokratin. Den teoretiska motiveringen bakom detta är att arbetare bör stödja det mindre onda bland borgarklassens politiska fraktioner. Våra politiska föregångare inom den italienska vänstern hävdade från början av 1920-talet att fascismen bara utgör en annan strategi för att krossa arbetarklassen, och att det finns en kontinuitet mellan "demokrati" och "fascism". Förhållandet mellan ”demokrati” och ”fascism” är symbiotiskt. Båda bör bekämpas lika mycket.

Antifascismens logik är att motverka fascism genom att försvara den borgerliga demokratin. En kort blick på historien visar att den italienska demokratiska borgarklassen banade väg för Mussolini, medan socialdemokraterna Noske och Scheidemann i Tyskland banade den blodiga vägen till Weimarrepubliken och Weimarrepublikens borgarklass förde nazisterna till makten. Kapitalistisk demokrati och fascism skiljer sig inte mycket åt när det gäller de utsugna.

Mobilisering för att stödja någon fraktion av borgarklassen är inte en felaktig strategi, det är en ödesdiger och kontrarevolutionär strategi. Det var detta som stalinisterna, trotskisterna och den degenererade Kommunistiska internationalen stödde på 1930-talet och återigen stöder i dag. Historien har visat hur detta har lett till att proletärer har dött i hundratusental, samtidigt som kapitalistklassen har behållit makten. Det mest flagranta exemplet på detta var det spanska inbördeskriget. Men vi måste också komma ihåg att antifascismen var det som användes för att mobilisera till andra världskriget, ett krig som krävde många tiotals miljoner dödsoffer. Revolutionär defaitism är den enda strategi som proletariatet kan använda för att få slut på det imperialistiska kriget. Mobilisering på grundval av antifascism i imperialistiska krig är den fullständiga motsatsen till revolutionär defaitism.

Vad är fascism?

Som nämnts förkastar Kommunistiska vänstern otvetydigt den falska politiska distinktionen mellan borgerlig ”demokrati” och ”fascism” när det gäller arbetarklassen. De är båda strategier som kapitalistklassen använder sig av, beroende på situationen, för att krossa arbetarklassens motstånd. När de demokratiska metoderna inte längre fungerar tar man till fascismen.

Fascismen är en rörelse inom småbourgeoisin som förs till makten av borgarklassen själv för att genomföra borgarklassens program.

De tydligaste illustrationerna av detta finns i Italien och Tyskland. Båda var länder som ansåg att deras imperialistiska mål hade motarbetats av uppgörelsen efter första världskriget och den efterföljande krisen ledde till småbourgeoisins ruin.

I Italien gav Giolitti, den liberala borgarklassens representant, fritt spelrum åt de fascistiska brigaderna och lät dem angripa arbetarklassen under efterkrigstiden. Detta skedde före den så kallade ”marschen mot Rom” 1922. Efter marschen mot Rom stödde den italienska kapitalistklassen Mussolinis regering. Namnen på de kapitalister som finansierade och stödde Mussolini läses som en "who is who" av italiensk kapitalism, Agnelli av Fiat, Pirelli, Benni, Ansaldo och så vidare.

På samma sätt blev Hitler ett decennium senare inbjuden att bilda regering av den demokratiska Weimarregeringens kansler Hindenburg. Precis som i Italien finansierades och stöddes nazisterna av viktiga delar av den tyska borgarklassen, som Vogler, Thyssen, Stinnes, Funk, Krupp, etc.

När fascismen väl har makten bildar den en allians med borgarklassen och verkar via en stark stat som avskaffar demokratiska begränsningar. Den styr genom dekret, krossar de politiska och industriella organisationer som arbetarna är medlemmar av och tvingar arbetarna att underkasta sig kapitalistisk exploatering, ofta med hjälp av paramilitära formationer som de italienska squadristas och det nazistiska SA eller senare SS. De mobiliserande slagorden är nationalismens och rasismens, medan allt som är fel med kapitalismen skylls på faktorer utanför kapitalismen själv, såsom orättvisa fördrag, judar, invandrare, olika raser och så vidare.

I Italien var det Gramsci som skapade ett rättfärdigande av antifascismen.

Italiens kommunistiska parti, PCd'I, under den period då Bordiga ledde det, stödde den politiska ståndpunkt som vi skisserat ovan. Fascismen sågs som ett vapen som tagits i bruk av borgarklassen som helhet för att besegra arbetarklassen. Konsekvensen av denna ståndpunkt var att det inte under några omständigheter kunde finnas något stöd för den demokratiska delen av bourgeoisien. Att det inte fanns någon mindre ond bland de kapitalistiska fraktionerna. Som en följd av detta stödde partiet inte de antifascistiska brigader som inte var klassbaserade och som syftade till att återställa demokratin, ”Arditi del Popolo”.

Detta innebär inte att vi är likgiltiga inför fascismens attacker mot arbetarklassen eller proletära partier. Vi stöder arbetarklassens organiserade försvar av arbetarna och deras politiska och industriella organisationer. Faktum är att medlemmar av PCd'I organiserade skydd mot fascistiska brigader. Till exempel dödades en av fascisterna i en skärmytsling under en attack mot en av de kamrater som senare skulle hjälpa till att grunda PCInt, Onorato Damen.

PCd'I hade sina egna oberoende kampgrupper och underjordiska organisationer, som samordnades av militanter från vänstern som Bruno Fortichiari. Vi nämner detta för att visa att PCd'I försvarade sig mot de fascistiska skvadronerna på grundval av antikapitalism, inte borgerlig demokrati.

Den politiska inställningen till fascismen förändrades dock under den nya ledning som Komintern tillsatte 1923 och som leddes av Gramsci. Gramsci drog slutsatsen att fascismen var ett uttryck för den förborgerliga feodala ordningen i söder i kombination med reaktionära delar av borgarklassen i norr. Han ansåg att den borgerliga revolutionen i Italien inte var fullbordad och att det därför var möjligt med allianser mellan progressiva borgerliga krafter och arbetarnas politiska organisationer. Detta var en utvidgning av Kominterns stöd till ”arbetarregeringar” och ”enhetsfronten”, en politik som hade lett till katastrof i Tyskland 1923. All denna förvirring ledde till att Mussolinis diktatur befästes. De faktiska händelser som utlöste detta är också värda att nämna. År 1924 kidnappades och mördades den socialistiske deputerade Matteotti av en fascistisk brigad.⁽³⁾ När det som hade hänt stod klart ledde det till en kris för fascisterna. Det var också en period av sjudande missnöje bland arbetarklassen. Istället för att uppmana till klasskamp i form av masstrejker gick Gramsci samman med den borgerliga oppositionen i parlamentet och ledde den samlade oppositionen ut ur parlamentet i den så kallade Aventinsecessionen. Bojkotten av parlamentet varade i sex månader och ledde till att Mussolinis diktatur befästes. Två år senare förbjöds PCd'I och alla ledande medlemmar fängslades.

I Spanien gick antifascismen ett steg längre och anslöt sig till den borgerliga regeringen.

Inbördeskriget i Spanien gav det slutgiltiga beviset för den katastrof som antifascismen innebär för arbetarklassen.⁽⁴⁾Istället för att bara stödja kapitalistklassens antifascistiska fraktion gick arbetarpartierna, de spanska anarkisterna, stalinisterna och POUM, in i regeringen och administrerade den kapitalistiska staten tillsammans med den demokratiska borgarklassen.

Folkfrontsregeringen valdes i februari 1936. Mellan februari och juli, då Franco inledde sin kupp, hade det förekommit 113 generalstrejker och 228 lokala strejker. Arbetarklassen befann sig i ett tillstånd av upprorisk jäsning. När Franco inledde sin kupp inledde arbetarna masstrejker som besegrade kuppen. Efter det inledande misslyckandet med kuppen följde en period av kaos och statsmakten kollapsade. Vid denna kritiska punkt borde frågan om statsmakten ha ställts. Klasskampen borde ha fortsatt och fraternisering med de värnpliktiga som befann sig i de frankistiska arméerna borde ha inletts. Arbetarråd skulle ha skapats och åtgärder för att krossa staten skulle ha inletts. Istället gick de anarkistiska ledarna för att tala med presidenten för Kataloniens regionala regering, Generalitat, som gav dem en massa tomma ord och de avblåste generalstrejken och sa till sina medlemmar att de inte skulle se längre än till fascismens nederlag. Anarkisterna och POUM anslöt sig därefter till Kataloniens regering. Borgerskapets makt i Katalonien hade räddats av antifascismen. Två månader efter att ha gått med i den katalanska regeringen gick anarkisterna med i Madrid-regeringen.

För stalinisterna blev deltagandet i borgerliga folkfrontsregeringar den sovjetiska imperialismens stöttepelare. Detta formaliserades av Komintern vid dess sjunde världskongress 1935. Bakom detta låg Sovjetunionens försök att skapa en allians med de imperialistiska makterna Storbritannien och Frankrike mot hotet från det imperialistiska Tyskland. Den borgerliga demokratins sak sattes över den proletära revolutionens.

De militära fronterna visade sig vara de spanska arbetarnas grav. De representerade frontlinjen i kapitalismens krig mot arbetarna. I stället för att bilda en antifascistisk front med de borgerliga republikanerna borde de spanska arbetarna ha intagit en revolutionär defaitistisk ståndpunkt och motsatt sig både republikanernas och Francos styrkor och propagerat fraternisering på grundval av klasstillhörighet.

De tragiska händelserna i Spanien var generalrepetitionen inför det mycket mer förödande andra imperialistiska världskriget. Precis som i fallet med det spanska kriget var det stora rekryteringsropet demokrati mot fascism. Efter viss tvekan, orsakad av osäkerhet om vilken imperialistisk sida man skulle stödja, samlade stalinisterna och deras trotskistiska följeslagare sina anhängare bakom den Allierade demokratiska borgarklassen som en folkfront för 1941, (operation Barbarossa fick Stalinister och Trotskister i skön gemenskap att försvara Sovjetunionen men också dom Allierade) i opposition mot fascismen. Resultatet av kriget blev en omfattande slakt, inte bara av arbetare vid fronten utan även av civila, massmord i de ockuperade länderna, förstörelse av städer och infrastruktur i en omfattning som aldrig tidigare skådats i mänsklighetens historia. Den enda politiska kraft som motsatte sig kriget på klassbasis var det Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt) i Italien som bildades 1943 och som är den politiska förfadern till CWO och IKT. PCInt fördömde kriget som imperialistiskt på båda sidor och uppmanade till desertering och förbrödring mellan soldater i motsatt läger, d.v.s. den revolutionära defaitismens politik.⁽⁵⁾ På samma sätt fördömde de den antifascistiska kampen. Detta ledde till att stalinisterna fördömde PCInt som en agent för Gestapo och satte upp dem på dödslistor och faktiskt mördade några kamrater.(6 ) Detta är ytterligare ett exempel på hur antifascismen utgör en täckmantel för den ondska med vilken borgarklassen angriper arbetarklassen i antifascismens namn.

I Storbritannien har de protofascistiska rörelserna uppstått, försvunnit och återuppstått under olika namn. Deras styrka har varit relaterad till kapitalismens kriser. I slutet av 1960-talet var National Front, som hade en organisk koppling till British Union of Fascists på 1930-talet, förmodligen den mest framgångsrika av dessa. Andra, som British National Party eller British Movement, baserar sig på rasism. På senare tid har Tommy Robinson-brigaden baserat sig specifikt på anti-islam. Den kapitalistiska vänstern har mobiliserat mot dessa rörelser och bildat folkfronter av trotskister, fackföreningsfolk och socialdemokrater kring antifascismens sak. Anti-Nazi League i slutet av 1970-talet var förmodligen det mest framgångsrika exemplet. I dag är Unite Against Fascism och Stand Up to Racism dess uppenbara efterföljare. Dessa rörelser är i första hand rekryteringsfronter för sina vänsterorienterade inspiratörer. Sanningen är att den brittiska borgarklassen inte har något behov av fascism för närvarande eftersom den demokratiska kontrollen av arbetarklassens exploatering fungerar väl. Dessa rörelser kommer att förbli vid sidolinjen av den borgerliga politiken under den nuvarande perioden. Men som vi har visat leder antifascism logiskt sett till stöd för borgerlig demokrati. De antifascistiska organisationerna utgör folkfronter som kan spela en viktig roll när det gäller att rekrytera arbetare till kampen för demokrati om den ekonomiska krisen förvärras till den punkt att de fascistiska politiska krafterna kommer närmare makten.

Arbetarklassens historia har visat att antifascismen är en kraft mot arbetarklassen, och den förbereds för detta ändamål igen i dag. Mobiliseringar mot diktaturer och fascism på världsskala visar de ideologiska stridslinjer som håller på att dras upp och som kommer att användas för att rekrytera oss till att strida i ett framtida globalt krig.

Diskussionen

En av de nya personerna som vi inte kände frågade om fascismens dragningskraft på småbourgeoisin. I diskussionen om detta sa vi att detta var ett resultat av deras rädsla för att kastas in i proletariatets led av den ekonomiska krisen. Det kom flera inlägg i ämnet, bland annat från en kontakt till IKS som hävdade att detta var en följd av den nuvarande fasen av ”sönderfall”. Frågan om likheten mellan nu och 1920- och 30-talen togs upp av IKS som hävdade att den nuvarande situationen inte var jämförbar eftersom arbetarklassen idag skulle förhindra varje steg mot fascism eftersom den inte hade lidit nederlag som på 1920-talet. Vi noterade att även om vi befinner oss i en period av låg klassmedvetenhet, och även om fascismen inte behövs för närvarande, så är den fortfarande en möjlighet. Borgarklassen skulle kunna få användning för den igen i händelse av en ökad klasskamp. Det fördes en diskussion om de senaste upploppen och motdemonstrationerna. Det föreslogs att motstånd mot rasistiska attacker skulle vara ett positivt (om än politiskt begränsat) uttryck för solidaritet och behovet av att gå bortom en begränsad bild av hur arbetarklassen ser ut.

En av de nya deltagarna frågade hur arbetarklassen skulle kunna återfå medvetenheten om vad som behövde göras. Detta ledde till en längre diskussion om klassmedvetenhet. Vi förklarade hur frågan ställdes av Marx i Den tyska ideologin och hänvisade kamraterna till vår broschyr i ämnet som en av de nya personerna sedan köpte. Vi påpekade att vi var en liten organisation och att vi bara kunde försöka påverka händelser och föra fram våra perspektiv där vi är närvarande. Detta skulle kunna förändras om klasskampen återupplivas. Vi pekade på bildandet av NWBCW-kommittéer (No War but the Class War) som ett steg för att tillsammans med andra internationalister försöka påverka arbetarklassens kamp och koppla de åtstramningar som arbetarklassen utsätts för till imperialismens strävan efter krig. En fråga som togs upp var användningen av sociala medier för att organisera mobiliseringar. Det fanns en antydan om att detta skulle kunna användas för att höja klassmedvetandet, men detta noterades och följdes inte upp.

Communist Workers’ Organisation
December 2024