Presentation till ett möte i Manchester 23 Januari 2010

Om frågan skulle ställas till en förbipasserande arbetare i detta nu, är det troligt att denne skulle tro att du var dum eftersom svaret är så uppenbart.

Trots allt är fackföreningarna de enda organisationerna i det kapitalistiska samhället som kan göra anspråk på att vara arbetares massorganisationer, med miljontals medlemmar.

De har varit måltavla för kapitalistiska lagar som begränsar deras förmåga att försvara sina medlemmar och de värsta företagen i Storbritannien, från Asda till Orange, till Eddie Stobart, har alla en anti-facklig policy för att påtvinga sina egna lönesystem och villkor. Fackföreningar utlyser ibland även strejker och sedan finansbubblan sprack för arton månader sedan (syftar på 2008, övers.anm.) har pressen i den härskande klassen varit full av oro för en återgång till "missnöjets vinter" för trettioett år sedan. Och var det inte så att vi en gång bildade fackföreningarna på 1800-talet som inte bara bekämpade kapitalisternas värsta lönesänkningsmetoder utan också hjälpte till att organisera oss som en klass? Som Marx sa i ett tal till fackföreningsmedlemmar i Hannover 1869: "fackföreningar är socialismens skolor".

På platser som i Asien och Latinamerika mördas arbetare som försöker organisera fackföreningar regelbundet och rutinmässigt.

Som vi har påpekat i vår egen press har ledarna för Teherans bussarbetares fackförbund suttit i Evrem-fängelset de senaste tre åren eller mer.

Ytligt sett så finns det inget att diskutera. Såväl empiriskt som teoretiskt är fackföreningar arbetarklass-organisationer.

Om det ändå vore så enkelt. För som Marx också sa, i ett annat sammanhang, "om saker och deras väsen var desamma, vad är behovet av vetenskap då?" Med andra ord måste vi förklara vad som ligger bakom det fenomen vi tittar på. En lite närmare titt på fackföreningsfrågan avslöjar en helt annan verklighet.

Fackföreningarnas ursprung

Det är sant att fackföreningar i Storbritannien huvudsakligen växte fram under perioden efter 1824 som kämpande organisationer inom arbetarklassen, till stor del för att försöka förhindra lönesänkningar och försvara levnadsstandarden. Arbetare betalade in till en fond för att bygga upp en strids-kassa så att de skulle kunna strejka så länge som möjligt.

Det fanns inga avlönade tjänstemän och de krävde inte heller någon byråkrati, än mindre generalsekreterare med sjusiffriga löner (även om det inte var ett okänt fenomen att rymma med fackliga fonder under 1800-talet). De var i första hand kämpande organisationer som uttryckte arbetarklassens grundläggande organisatoriska behov, och detta är vad Marx och Engels såg i dem. Varje strejk antingen lyckades eller så var arbetarna ruinerade i åratal, och facket kanske inte ens existerade under den tiden. Det enda som inte minskade var arbetarnas insikt om att arbetarklassens enda vapen är dess kollektiva styrka.

Men redan innan fackföreningarna blev juridiskt erkända i Storbritannien (vilket inte skedde förrän 1871), förändrades många av fackföreningarna för skolade arbetare och blev permanenta. De flesta antog någon form av investeringsfond och agerade som vänskapsföreningar för att tillhandahålla medel till enskilda medlemmar som var arbetslösa eller sjuka. Försvaret av arbetarna i en viss bransch kom att ersätta föreställningen om kollektiv solidaritet mellan alla arbetare.

Som Marx sammanfattade det 1866:

Alltför ensidigt inriktade på den lokala och omedelbara kampen mot kapitalet, har fackföreningarna ännu inte fullt ut förstått sin kraft att agera mot själva systemet av löneslaveri.

Från instruktioner för delegaterna i det Provisoriska Generalrådet: De olika frågorna augusti 1866

Detta skulle bli ett återkommande tema hos Marx och Engels. De betraktade fackföreningarna som den plats där den omedvetna utvecklingen av klassidentitet tog plats och hoppades alltid att den därefter skulle få en vidare innebörd. De skrev flera stycken, som följande:

Bortsett från sina ursprungliga syften måste de nu lära sig att medvetet agera som organiserande centra för arbetarklassen i det breda intresset av dess fullständiga frigörelse. De måste stötta alla samhälleliga och politiska rörelser som strävar i den riktningen. Eftersom de betraktar sig själva och agerar som hela arbetarklassens förkämpar och företrädare, kan de inte låta bli att värva även icke-sociala personer i sina led. De måste noga se efter intressena för de i de sämst betalda branscherna, såsom jordbruksarbetarna, som gjorts maktlösa [franska texten har: "oförmögna till organiserat motstånd"] av exceptionella omständigheter. De måste övertyga världen i stort [franska och tyska texter lyder: "övertyga de breda arbetarmassorna"] att deras ansträngningar, långt ifrån att vara trångasynta och själviska, syftar till frigörelsen av de undertryckta miljonerna.

ibid

Eller som Engels senare uttryckte det:

Utöver detta finns det gott om symtom på att arbetarklassen i detta land håller på att komma till insikt om att den under en tid har rört sig i fel spår; att de nuvarande rörelserna för högre löner och kortare arbetstid uteslutande håller den i en ond cirkel som det inte är någon väg ur; att det inte är lönernas låga nivå som utgör det grundläggande problemet, utan lönesystemet i sig. När denna insikt en gång blir allmänt spridd inom arbetarklassen måste fackföreningarnas ställning förändras avsevärt. De kommer inte längre att åtnjuta privilegiet att vara arbetarklassens enda organisationer. Vid sidan av, eller ovanför, de specialiserade fackföreningarna måste en allmän union uppstå, en politisk organisation för arbetarklassen som helhet

Engels i the Labour Standard 1881

Fackföreningar och imperialism

Men historiens gång tog inte den väg som Engels och Marx hade hoppats på.

Allt eftersom den moderna kapitalismen utvecklades har den blivit mer och mer centraliserad till den punkt där monopol och statskapitalistiska industrier dominerade det ekonomiska livet. Och klasskampens karaktär höll på att förändras. Även fackföreningar hade utvecklats till stora permanenta organisationer. En misslyckad strejk innebar inte längre att de kollapsade eller förlorade alla medel. Marx hade mot medborgare Weston påpekat att lönestrejker inte ledde till en prishöjning utan till en minskning av profiterna eftersom alla kapitalister stod inför samma lagar. Men under monopolförhållanden har monopolisterna råd att höja löner och priser på grund av de extra-profiter de fick in från världsmarknaden. Monopolföretag kan också genomlida en period av förluster som försätter mindre konkurrenter i konkurs och därmed ökar monopolets marknadsandel.

Fackföreningarnas samarbete för att reglera lönerna över hela branscher passade monopolisterna. Samtidigt blev "klasskampen" en charad då den vreds på och av som en kran. Fackföreningarna – i förbund med socialdemokratin och arbetarpartierna som de var anslutna till – blev allt mer nöjda med systemet så länge det tillät dem att ha något att säga sitt till om i dess funktion. De ifrågasatte inte det kapitalistiska produktionssättet - de försökte bara reglera dess värsta excesser. Mainstream-socialdemokrater bröt nu helt med marxismen genom att hävda att ekonomiska och politiska kamper inte var en del av samma kamp för socialism.⁽¹⁾ Reformism, chauvinism, rasism och imperialism blev de vägledande ideologierna för de socialdemokratiska fackföreningsledarna som nu var infekterade av "parlamentarisk kretinism".

Under åren omedelbart före första världskriget blev klasskampen mer intensiv och många arbetare blev mer medvetna och revolutionära. Medan vissa blickade mot socialdemokratins revolutionära flygel blev många arbetare missnöjda med de så kallade reformistiska socialisternas korrupta parlamentariska metoder och vände sig till syndikalismen. Syndikalismen verkade vid första anblicken vara det perfekta motgiftet mot parlamentarisk reformism. Arbetare som förenats tillsammans genomför en generalstrejk och tar över driften av de industrier de arbetar i. Inte förvånande att detta hade en stor attraktionskraft för arbetare i början av 1900-talet.

Men syndikalismens avvisande av det faktum att revolution också är en politisk handling visade sig vara lika fel som de reformistiska socialisternas socialchauvinism. När det kom till det imperialistiska kriget 1914 stödde både huvuddelen av socialdemokratin och majoriteten av syndikalisterna i krigförande länder som Frankrike den fackliga borgfreden för nationen, enade mot den yttre fienden.

Sedan första världskriget har fackföreningarna agerat för att säkra att även de mest betydelsefulla och medvetna striderna skulle landa i att acceptera den kapitalistiska ordningens legitimitet (som i generalstrejken 1926 i England). Genom att sätta nation före klass arbetade arbetarrörelsen, oavsett dess politiska och organisatoriska karaktär i respektive land, för att säkerställa att kapitalismen skulle göra tillräckligt med eftergifter för att hejda arbetarnas revolutionära impulser och i gengäld skulle fackföreningarna agera polis åt kapitalistklassen på arbetsplatserna. I en viss mening har fackföreningarnas grundläggande verksamhet inte förändrats. De agerar fortfarande som förhandlare av priset på lönearbete, men medan de tidigare noggrant granskades av arbetarna vars intressen de direkt kämpade för, förhandlar de idag inom gränserna för det nationella kapitalets behov. Fackföreningar har alltid accepterat kapitalismens regler och själva deras existens är beroende av lönearbetets fortsatta existens.

Som Marx berömt hävdade, fackföreningarna

… måste förstå, att det nuvarande systemet - trots allt det elände det bringar arbetarklassen - samtidigt går havande med de för samhällets ekonomiska omdaning nödvändiga materiella betingelserna och samhälleliga formerna. I stället för den konservativa parollen: "En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!" borde de skriva på sin fana den revolutionäre parollen: "Ned med lönesystemet!

Lön, pris, profit

Men det gör de inte och de förhoppningar som Marx och Engels hade tidigare om att de skulle kunna utveckla ett sådant perspektiv gick stick i stäv med fackföreningarnas faktiska funktion i det kapitalistiska samhället. Istället för kamp in till slutet för att försvara levnadsstandarden förhandlar nu fackföreningarna om sitt eget inflytande på arbetsmarknaden, ofta direkt med statliga organ. Deras medel är till stor del investerade i pensionsfonder för sina egna tjänstemän snarare än för att finansiera en ny episod av klasskamp.

Fackföreningar har aldrig varit revolutionära men det är uppenbart att under imperialismens, monopol- och statskapitalismens epok, av kapitalistisk dekadens om man så vill, har fackföreningarna inte bara misslyckats med att försvara jobben utan har även stått i vägen för en mer allmän kamp mot systemet.

Fackföreningar idag

Många inom den så kallade vänstern (särskilt Trotskismens anhängare) har hävdat att fackföreningarnas brister bara beror på att de är "byråkratiska" eller att det handlar om "en ledarskapsfråga". De har ofta argumenterat för ett övertagande av "revolutionärer" (som de själva) för att ge det ledarskap som så innerligt saknats. Historien har motbevisat detta argument. Varje så kallad revolutionär eller vänsterledare som valts till höga fackliga positioner ha till slut agerat exakt likadant som sina föregångare (och ofta sedan flyttats vidare till sin ultimata belöning i Överhuset). Om vi tittar på CWU som avbröt postarbetarnas strejker strax före jul får vi en bekräftelse på detta. Billy Hayes valdes som vänsteralternativ till John Keggie, Alan Johnsons efterträdare, eftersom Johnson ansågs ha förrått postarbetarna 1996. Idag är det Hayes och Ward som redan har förhandlat bort 63 000 jobb och ständigt försäkrar i media att de kommer att gå med på ännu fler. Den nationella verkställande kommittén för CWU, som innehåller medlemmar från SWP och Socialist Party (ex Militant), röstade enhälligt för att avbryta strejkerna. Problemet handlar alltså inte bara om personligheter utan om rollen och funktionen för fackföreningarna vilka verkar till förmån för UK Capital plc (Det Engelska kapitalet) och inte deras medlemmar. CWU:s ledning kämpar inte för arbetarna utan för sin egen plats i den kapitalistiska ordningen. De har upprepade gånger sagt att de är beredda att skära ner ännu fler jobb i moderniseringens namn. Genom att avbryta strejkerna offrade de postarbetare som brickor i deras spel för att få inflytande i ledningen.

Nu var det vad som hände i Royal Mail strax före jul som fick oss att välja denna fråga för dagens möte, men det finns andra nutida exempel på hur facket motarbetar arbetarklassens intressen som andra utan tvekan kommer att referera till i diskussionen som följer.

En verklig analys av fackföreningarna har ingenting att göra med om de har vänster- eller höger-ledda ledningar eller inte, eller om de har ett medlemskap bestående av arbetare eller tjänstemän. Den måste grunda sig i fackföreningarnas funktion i det nutida kapitalistiska samhället vilket på ekonomisk nivå är att förhandla om försäljning av varan arbetskraft i kontexten av krisens allt snävare begränsningar. Politiskt är fackföreningarna i de avancerade kapitalistiska länderna mer eller mindre helt integrerade i staten, och de spelar medvetet rollen som de som håller arbetarna uppdelade efter fackliga och geografiska linjer. Vi får detta bekräftat genom att titta på COBAS i Italien. Dessa bildades som gräsrotsorganisationer på 1980-talet av de som äcklats över reformismen och bristen på militans i de befintliga stora fackliga federationerna. Men hur har det då gått för dem? De har vandrat exakt samma väg som de gamla fackföreningarna eftersom de har tagit på sig rollen att förhandla med företagsledningarna. Dessa COBAS-förbund har splittrats minst två gånger i försök att bilda "riktiga fackföreningar" (t.ex. SLAI COBAS) men det har alltid slutat med att de agerar precis som de ursprungliga fackföreningarna. Detta har varit ödet för alla så kallade fackliga gräsrotsrörelser under det senaste århundradet.

På platser som Asien och Latinamerika där priset på arbetskraft drivs ner av de så kallade utvecklingsländernas relation till den internationella marknaden försöker fortfarande de modigaste arbetarna att organisera fackföreningar. Men dessa har ingenting gemensamt med fackföreningarna i de avancerade kapitalistiska länderna. De är kamporganisationer som antingen blir krossade eller (mer sällan) är dömda att bli som de befintliga fackföreningarna som finns i de så kallade tillväxtmarknadernas städer. Dessa är organisationer mer av maffiatyp som huvudsakligen fungerar som en “skyddspakt” för att förhindra att andra arbetare får arbete (det klassiska exemplet är de peronistiska fackföreningarna i Argentina). Det verkliga problemet är den funktion facket fyller i det kapitalistiska samhället idag.

Våra uppgifter

En förståelse av fackföreningarnas fundamentala anti-arbetarklass klassnatur under denna epok betyder inte att vi ignorerar dem eller utfärdar abstrakta uppmaningar till arbetare om att lämna fackföreningarna såvida det inte finns ett konkret alternativ.

I vilken utsträckning vi deltar i fackföreningarna är till stor del en taktisk fråga; vi skulle uppenbarligen aldrig kunna bli en del av den fackliga byråkratin, inte ens på dess lägre nivåer, men eftersom de är platser som grupperar arbetare (om än efter bransch- och nationell basis) går vi med i dem för att få direkt tillträde till arbetarmöten etc. Huvudinriktningen i vår intervention är att påpeka gränserna för den fackliga kampen för arbetarna och erbjuda ett alternativ för att utveckla en vidare kamp, bortom fackliga begränsningar.

Vi försöker även organisera arbetare utanför (och det betyder alltid emot) fackföreningarna i fabriks- eller arbetsplatsgrupper. För närvarande är detta bara en strävan i Storbritannien men våra kamrater i Italien har lyckats organisera ett mindre antal sådana grupper bestående både av våra medlemmar och andra militanta arbetare som inser fackföreningarnas roll på sin arbetsplats.

Detta beror på att vi inte tror att en kommunistisk närvaro kan byggas upp enbart genom propaganda eller teori, utan genom att kommunister i praktiken visar att de "förstår marschlinjen" för arbetarklassen. Dessa är inte de "transmissionsbälten" som Tredje Internationalen talade om, eftersom ingen sådan masslänk mellan klassen och den revolutionära organisationen är möjlig idag, utan de är organ som kan föra lärdomar från en kamp vidare till nästa och hjälpa till att förhindra fragmenteringen av arbetarnas erfarenheter över tid.

Vi håller också fast vid åsikten att Marx och Engels hade rätt i den mån att "socialismens skola" börjar, inte längre med facket, utan med den dagliga ekonomiska kampen mot exploatering.

Revolutionär teori når inte arbetarklassen endast genom missionerande eller propaganda utan genom sådan kamp.

Och med ekonomisk kamp menar vi inte 1970-talets ”penga militans där varje sektor av arbetare segregerade av fackföreningarna jagade allt högre procentsatser i löneökning. Detta ledde inte bara till att inte ifrågasätta lönesystemet utan till och med till att förstärka det. Vad historien har visat är att fackföreningarna har svikit de ursprungliga förhoppningar som många socialister hade på dem. Detta beror till stor del på kapitalismens föränderliga och mycket mer statskapitalistiska natur.

Idag är det inte längre möjligt för arbetarklassen att skapa permanenta ekonomiska försvarsorganisationer. Nu beror varje strejks framgång på hur den främjar arbetarklassens medvetande om kapitalismens natur och om det sätt på vilket kampen utkämpas. Om den kan genomföras via massmöten, med återkallbara delegater till strejkkommittéer och med aktivt deltagande av hela arbetsstyrkan är det inte bara mer sannolikt att den blir framgångsrik på omedelbar sikt utan kommer även att tillhandahålla den organisatoriska ramen för en framtida och bredare kamp mot den kapitalistiska exploateringen i sig. För att uppnå detta måste arbetarna inse vilken sida fackföreningarna verkligen står på och utifrån detta inte bygga permanenta ekonomiska försvarsorgan utan en internationell politisk organisation som kan bevara medvetandet om att vår verkliga uppgift inte är att tigga om bättre villkor utan att kämpa för ett nytt samhälle.

Fotnot:

(1) Även om revolutionärerna inom socialdemokratin bekämpade denna tendens. Rosa Luxemburg skrev i Reform eller revolution:

Däremot är fackföreningarnas försök att bestämma produktionens omfång och varornas pris av nyare datum. Först på den senaste tiden har sådana sådana försök, gjorts, också de endast i England. Till sin karaktär och tendens är emellertid dessa försök likvärdiga de förut omnämnda. Ty vartill reduceras nödvändigtvis fackföreningarnas aktiva andel i bestämmandet av varuproduktionens omfång och priser? Till en mot konsumenten riktad kartell av arbetare och företagare, inte minst mot konsumenter och speciellt konkurrerande företagare… Fackliga ageranden reduceras av nödvändighet till ett simpelt försvar av redan uppnådda segrar, och även det blir allt svårare. Sådan är den allmänna trenden i vårt samhälle. Motsvarigheten till denna tendens bör vara utvecklingen av den politiska sidan av klasskampen.