You are here
Home ›Krig, ekonomin, proletariatet: Anteckningar om krigsekonomin
Den kontrast som dessa siffror visar ger oss en bild av egenskaperna hos en krigsekonomi som idag antar formen av ett verkligt krig mot lönerna.(1)
Ovanstående citat är hämtat från ett USB-dokument (Unione Sindacale di Base, ett fackförbund) skrivet inför demonstrationen för de statligt anställda den 1 juni 2024. Siffrorna de nämner avser militärutgifterna för "vårt land" (Italien) 2023-24, samt regeringens löneerbjudande i det nya avtalet för statligt anställda: +12,5% respektive +5,5%. Bakom dessa siffror, som belyser statens verkliga finansiella prioriteringar, framkommer återigen oförmågan hos alla de olika reformistiska organisationerna att förstå kapitalets dynamik, dess konsekvenser för samhället och därmed för klasskampen.
Det är uppenbart att bourgeoisin nu enklare kommer att allokera de resurser den har till sitt förfogande – eller som den hoppas få till sitt förfogande – till sådant som stärker dess klassherravälde såväl som dess position på det imperialistiska schackbrädet. Lika självklart, åtminstone för oss, är att kriget mot lönerna inte började med attacken mot Ukraina, utan snarare för flera decennier sedan. Om något är de krig som nu blöder ner det före detta Sovjetunionen, Palestina, Sudan, Kongo och andra delar av världen ett förebud om det större blodbad som kommer. Hittills vinner kapitalismen detta krig mot arbetarklassen, men den övervinner inte kriget inom sig själv, mot det kapitalistiska produktionssättets oundvikliga motsägelser. Samtidigt som dessa motsättningar driver kapitalet att attackera världsproletariatets levnadsvillkor (både inom och utanför arbetsplatserna), så förvärrar de också konflikten mellan de olika segmenten av den internationella bourgeoisin, som tvingas till att rusa, vare sig de gillar det eller inte, nedför den sluttning som slutar i allmän väpnad konflikt.
Kapitalismen har för länge sedan gått in i ett "krigsekonomiläge"
Även om två och ett halvt sekel har gått, och trots alla de förändringar som har skett, är kapitalet fortfarande väsentligen sig likt. Idag, liksom i går, stöter det så småningom på vad Marx definierade som kapitalets viktigaste lag, nämligen profitkvotens tendens att falla: ett stadium då nedgången, utöver att vara en "simpel" tendens, blir verklig och verkliga problem tilltar inte bara för "ekonomin" utan för både de människor som tvingas leva under kapitalets dominans och, inte minst idag, miljön. Sålunda är slutet på den längsta cykeln av ekonomisk tillväxt i kapitalismens historia, den som började efter andra världskriget, på grund av den massiva förstörelsen av överskottskapital (inklusive de människor som utgör dess arbetskraft) i konflikten, konsekvensen av det strukturella fallet i profit-nivån. Därmed har kapitalet – dvs dess förvaltare, bourgeoisin – varit tvunget att ta till "klassiska" verktyg, men utifrån vad systemet har råd med, för att pumpa in syre i kapitalets utmattade lungor. Därifrån började den omvandling av både ekonomin och samhället som fortfarande pågår, med början i förändringar av sammansättningen och fördelningen av arbetarklassen, proletariatet, över hela världen. Från de många olika sätten att attackera lönerna, nedmonteringen/nedskärningen av de stora koncentrationerna av arbetare i "väst" och omvänt det växande antalet länkar i den så kallade globala värdekedjan till de områden där de ut-stationerade jobben hamnade – allt detta har markant ökat otrygga anställningar, undersysselsättning och låga löner, och i processen gett arbetsgivarna en orimlig makt över arbetsplatserna. De är alla en del av en strategi som syftar till att återställa vinstnivåerna, i jakt på den investeringsnivå som krävs av dagens organiska sammansättning av kapitalet. Men som vi har sagt flera gånger förr, även om utpressande av mervärde (exploatering) har ökat, räcker det inte till för att starta en ny ackumulations-cykel på global skala, även om det är mer än tillräckligt för att försämra arbetsvillkoren för arbetarklassen, från kapitalets "metropoler" och vidare.
Bland den rikliga litteraturen i ämnet, mestadels av reformistisk karaktär, finns de olika ILO-rapporterna (International Labour Organization) (2) som ack så tydligt bekräftar den "via crucis" (korsets väg) det globala proletariatet har tvingats färdas på i flera decennier. Den senaste, som släpptes i början av 2024, visar återigen en minskning av reallönerna på grund av effekten av ökad inflation mellan 2021 och 2022 (och pågår fortfarande, med upp- och nedgångar).
Detta efter att arbetarnas inkomster redan hade minskat, milt uttryckt, under pandemin: en minskning som endast delvis uppvägdes av de massiva statliga stödåtgärderna för att förhindra systemets kollaps och en explosion av klasskamp i former som skulle vara svåra för fackföreningar i allmänhet, och den demokratiska "majoriteten" i synnerhet, att kontrollera. (Båda är en del av borgarklassens mekanismer för att behålla kontrollen över själva klassen.)
Här, även om det (uppenbarligen) leder oss bort från diskussionen om krig, kan vi med fördel citera ett stycke ur ILO-rapporten eftersom den identifierar med några få ord, och förmodligen utan att textförfattarna är fullt medvetna om det, att banden mellan kapitalet och fackföreningarna, inklusive de "radikala", inte kan rivas upp. Således:
Under perioder av långsam produktivitetstillväxt är den reala disponibla inkomsten och reallönerna ofta känsliga för plötsliga prischocker. Eftersom endast ett fåtal företag har sett sina vinster öka, har de flesta arbetare inte kunnat begära högre ökningar av sina inkomster, och därför står de och deras hushåll inför en accelererande urholkning av sin reala disponibla inkomst.(3)
Det är inte ett språkbruk vi skulle använda, men det bekräftar att produktiviteten – vilket för kapitalet alltid innebär mer mervärde (dvs. obetalt arbete), inte fler "saker" - ökar för långsamt, så att företag inte får tillräckligt med "avkastning". Detta hämmar på ett avgörande sätt gränserna för löneförhandlingar – där de sker – och att döma av fakta från det senaste halvseklet kan vi säga att detta är normen. Logistik-arbetarnas stridbara, allomfattande kamp har – fastän uppenbarligen inte överallt – lyft denna del av arbetarklassen till den "genomsnittliga" nivån. (4) Att erkänna detta är inte att se på det ur chefernas synvinkel, utan snarare att påminna alla som försöker ange den politiska vägen framåt att inte överdriva "det slutliga resultatet av denna dagskrav-kamp".
Det står helt klart, om klassen av någon anledning inte kämpar – oavsett om den skräms eller brutalt attackeras av bourgeoisin, eller hålls tillbaka av de som formellt borde försvara dess intressen om än bara på ekonomisk nivå (fackföreningarna) – och då det inte finns någon organiserad politisk referenspunkt för klassen, så är det uppenbart att arbetsgivarna kommer skinna oss in på bara benet och påtvinga en högre grad av exploatering och repression, och därmed göra de många gånger tunga uppoffringarna från logistik-arbetarna värdelösa. Man bör komma ihåg, särskilt bland de som vägleder dem politiskt (för vad det är värt), att de inte får överdriva för sig själva "det slutliga resultatet av denna dagliga kamp" och att "Istället för det konservativa mottot, 'En rättvis dagslön för en rättvis dags arbete!' borde de skriva på sin banderoll det revolutionära ledordet "Avskaffande av lönesystemet!"". (5)
Ord som en del av den politiskt-fackliga personalen i spetsen för logistik arbetarna förmodligen väl känner till, men bara som ett barn som utantill reciterar ett stycke ur Dantes gudomliga komedi, utan att förstå vad det betyder. Men om de förstår det, så hör de ändå till fullo hemma i den överfulla kategorin av arbetarfientlig och antirevolutionär opportunism...
Produktionen av mervärde – som vi sa tidigare – är källan till profit eller, för att använda det borgerliga språket, till kapitalets lönsamhet: en lönsamhet som många borgerliga tänkare och reformister öppet erkänner och accepterar men, som vanligt, gör de ideologiska linser de bär dem oförmögna att helt förstå de uppgifter de själva citerar. En översiktlig blick på några av siffrorna skulle faktiskt tyda på att ekonomin är vid utmärkt hälsa, även om ILO, för att vara rättvis, nämner att endast ett begränsat antal företag visar högre vinster. Och ändå är dessa siffror slående. Oxfam hävdar att
stora vinnare i denna krisperiod [vilket betyder pandemin, inflationen och pågående krig] är globala företag. För stora företag, precis som för superrika individer, har de senaste två decennierna varit utomordentligt lukrativa och de senaste åren har varit ännu bättre: de största företagen upplevde en vinstökning på 89% 2021 och 2022. Nya uppgifter visar att 2023 är beräknat att slå alla rekord som det mest lönsamma hittills.(6)
De företag som är inblandade i denna vinst-frossa är, vilket säger sig självt, de inom energi-, läkemedels-, lyx- och bank- och finanssektorerna. Är det den här typen av verksamhet som ILO syftar på? Det kan det vara, då Oxfam dokumentet tillägger:
Dessa vinster är extremt koncentrerade till ett fåtal företag: globalt inbringar de största 0,001 % av företagen ungefär en tredjedel av alla företagsvinster.
Detta är ett bevis på den roll som monopol spelar i den nuvarande eran och en bekräftelse på Lenins Imperialism. Men om storföretagen har samlat på sig enorma vinster (de ökända extraprofiterna...) så har inte ens de inte fullt så stora, i det här fallet, närmare bestämt de italienska, haft det dåligt, enligt en studie från Sapienza-universitetet i Rom, baserat på data producerad av Mediobanca. Il Sole 24 Ore , tidningen för chefsorganisationen Confindustria, säger:
De sammanlagda balansräkningarna för medelstora och stora italienska industriföretag […] visar att nettoomsättningen 2023, till stor del på grund av inflationen, var 34% högre än 2019, liksom förädlingsvärdet [...] mellan 2020 och 2023 […] den andel som går till lönekostnader har minskat med 12% och andelen av riskkapitalet som går till aktieägarna (nettovinsten) har ökat med 14%. Överföringen av rikedom från arbete till kapital har varit galen. Aktieägarna har dragit in 80% av nettovinsten som utdelning, vilket lämnar 20% till nya investeringar [vilka] endast 40% gick till material till fabriker och 60% till finansiering av aktieinnehav.(7)
Denna "benägenhet" att inte återinvestera vinster i det som kallas realekonomin, utan istället mest i finanssektorn, är inte begränsad till Italien. Långt därifrån, eftersom det är ett kännetecken för dagens kapital, oavsett var eller dess storlek, är det sant att "för varje 100 USD i vinst som genererades av 96 större företag mellan juli 2022 och juni 2023, returnerades 82 USD till aktieägarna i form av aktieåterköp och utdelningar". (8) Dessutom,
I en rapport från 2021 beräknar konsultföretaget McKinsey att 77% av ökningen av nettovärdet på världsbalans-räkningen – det vill säga både finansiella och reala tillgångar – kan härledas till ökningen av priserna och värderingen av obligationer och aktier. Endast 23% beror på att nya reella resurser skapas.(9)
Det är just detta som är den så kallade finansialiseringen av krisen.
Att titta på dessa analyser från bourgeoisiens ledljus – men som i allmänhet sammanfaller med reformisternas – kanske bromsar upp vår diskussion, men det är just för att de kommer från andra sidan klassbarrikaden (10) som de återigen bekräftar, att i tider av djup och bestående kris orsakad av otillräcklig profitkvot, återinvesteras de realiserade vinsterna endast delvis (och minimalt) i produktionsprocessen, just på grund av låg förväntad avkastning. Istället ägnar de sig åt finansiell spekulation, som på ett bisarrt sätt försöker kringgå värdelagen, det vill säga hoppa över produktionsfasen där mervärde skapas. De kastar sig därför huvudstupa in i sökandet efter snabba och mycket kortsiktiga vinster, genom finansiella grepp som på konstgjord väg blåser upp "värdena" av befintliga varor (materiella och immateriella) och de som ännu inte har producerats (fiktivt kapital), vilket ger upphov till spekulativa bubblor. Dessa växer tills de oundvikligen brister, med allvarliga effekter på den reala ekonomin och, naturligtvis, för arbetarklassen.
Från början av 1970-talet, när uppsvinget i efterkrigstidens ackumulations-cykel "officiellt" tog slut, har detta åtföljts av den progressiva ökningen av skulder (både offentliga och privata) och statliga underskott. Staten har ingripit, och ingriper massivt, för att stödja privat kapital, vilket fått den offentliga skulden att explodera – på lönarbetarnas bekostnad, bestulen på indirekta och uppskjutna löner – i ett försök att skjuta upp sluträkningen med kapitalismens existenslagar så länge som möjligt.
Detsamma kan sägas om den penningpolitik som genomförts av centralbanker före, under och efter pandemin, där så kallade "kvantitativa lättnader" (11) är det senaste, mest kända och mest citerade exemplet. Men varken belåning eller statlig penningpolitik i den skala som är typisk för verkliga krigs-ekonomier – vilket bara visar att kapitalismen för länge sedan faktiskt har trätt in i en krigsekonomi – har återupplivat ekonomin. Anledningen är att istället för att förstöra överskottskapital – överackumulation – håller de det vid liv och förhindrar kapitalismens återhämtning, om man vill uttrycka det så. Oavsett hur mycket som exploateringen intensifieras, hur mycket naturen än plundras och våldtas av det frenetiska sökandet efter råvaror till lägsta möjliga kostnad, återhämtar sig inte ekonomin. BNP-tillväxten, där den överhuvudtaget finns, förblir låg, vilket bidrar till att öka statsskulden. Ändå räcker inte förstörelsen av den naturliga miljön och den ökade exploateringen för att starta om den avstannade motorn i ackumulerings-processen – vilket är anledningen till att risken för ett generaliserat krig har blivit allt mer verklig.
Oavsett bourgeoisiens vilja driver ineffektiviteten i alla dessa åtgärder som syftar till att sätta den kapitalistiska maskinen på rätt spår igen den mot detta tragiska resultat. Endast ett krig av enorm förstörelse kan skapa förutsättningar för kapitalet att återuppliva verklig lönsamhet. Alltid antagandes att livet på planeten fortfarande skulle existera efter ett sådant krig.
En illaluktande stank: kapprustningen för tankarna till det förflutnas enorma blodbad
Krigets köttkvarnar i Ukraina, till vilken nu kan läggas massakrerna i Palestina och Libanon, är den mest synliga varningssignalen om att bourgeoisin driver världen mot katastrof. Ändå är detta bara de senaste stegen i denna riktning. I åratal har stater – vilka är kapitalistiska överallt, oavsett vilken form de tar – inlett en kapprustning som i hög grad påminner om åren före de två världskrigen. Det är meningslöst att säga – som vi läser i vissa ”ultravänster”- kretsar – att militärutgifterna idag ligger långt under de nivåer som nåddes under andra världskriget, Koreakriget eller Vietnamkriget. Detta är en formalistisk banalitet eftersom det som betyder något är händelseutvecklingen, i vilken riktning den kapitalistiska krisen har lett oss.
Ett sådant pedantiskt omdöme är ännu mindre giltigt om vi betänker att Korea och Vietnamkrigen ägde rum under den fas av ekonomiskt "välstånd" (efterkrigs-boomen), då bourgeoisin i de ledande imperialist-makterna hade manöverutrymme nog att hejda kostnaderna. Detta alternativ finns inte idag. Den ohejdbara ökningen av den globala skuldsättningen är i själva verket det kanske mest slående tecknet på detta. Militärutgifterna har ökat oavbrutet i över tjugo år och kommer att öka ännu mer, särskilt för de europeiska länder som är medlemmar i Nato. Sedan 2014, året då Ryssland ockuperade Krim, har Nato länderna åtagit sig att öka utgifterna till "försvaret" (det vanliga hyckleriet) till minst 2 procent av BNP. Italien har ännu inte nått målet, men även i budgeten för 2025 finns det en betydande ökning av de medel som är öronmärkta för krig: vi talar om ytterligare 40 miljarder euro de kommande tre åren. Dessutom har regeringen under en längre tid enträget krävt att försvarsanslagen ska separeras från stabilitetspakten, att de inte ska omfattas av några budgetbegränsningar och därför undantas från åtstramningar, till skillnad från hälso- och sjukvård, utbildning, miljöskydd osv. Men hur stora är då egentligen de militära utgifterna? (12)
Enligt SIPRI (Stockholms internationella fredsforskningsinstitut) "ökade världens militärutgifter för nionde året i rad till en rekordhög nivå på 2443 miljarder dollar". (13) Det säger sig självt att de största ökningarna noterades i Ryssland (+24%) och Ukraina (+51%), vilka anslog 109 respektive 64,8 miljarder dollar (exklusive stöd från USA och EU). Belopp som är mycket lägre än de som gäller för Nato (1 341 miljarder, 55 procent av världens utgifter), USA (916 miljarder, +2,3 procent) eller Kina, "världens näst största militära spenderare", efter USA, som ökade sina anslag med 6 procent jämfört med föregående år och nådde 296 miljarder dollar.
För övrigt, visar SIPRI, har den oavbrutna ökningen av kinesiska militärutgifter under de senaste 29 åren tvingat de andra delarna av borgarklassen i området att öka sina militärbudgetar och därmed fullt ut ansluta länderna i Indo Stillahavsområdet till den globala kapprustningen. Det är uppenbart att denna kapprustning inte utlöstes av attacken mot Ukraina. Tvärtom, om något, hade det redan förvärrat spänningarna och påskyndat Rysslands beslut att invadera Ukraina för att stoppa Natos expansion österut och visa att det inte lät sig skrämmas av motståndarens växande militär-finansiella engagemang. Det är uppenbart att vi inte ursäktar Moskvas imperialism, utan vi understryker än en gång hur distinktionen mellan den attackerade och angriparen bara är formell, eftersom varje fraktion av borgarklassen är lika medansvarig för den imperialistiska dynamiken. Imperialismen är inte en politik bland många möjliga för kapitalet, utan den har varit dess existens i ungefär ett och ett halvt sekel. Med tanke på att stater är de ojämförligt största köparna av vapen, betalda genom skatter och nedskärningar av offentliga tjänster, är ökade militärutgifter en av de faktorer som bidrar till tillväxten av statsskulden. Samtidigt är det uppenbart att plånboken hos den så kallade militärindustriella apparaten blir allt fetare. En sektor där för övrigt de tre stora finansbolagen – Black Rock, Vanguard, State Street – intar en framträdande plats, liksom i många andra företag över hela världen. Enligt en Greenpeace-rapport har vapenföretagen sedan "kriget mot terrorismen", som Bush Jr inledde 2001, sett sina beställningar öka och värdet på sina aktier fortsätta att stiga, med "en Lockheed Martin- eller Northrop Grumman aktie upp från mindre än 30 dollar till nuvarande 450 [...] En Rheinmetall aktie som var värd 10 euro och är nu värd över 300". (14)
Till och med inför detta växande statliga finansiella åtagande till "försvar" avslöjar reformisterna bara sin oförmåga att förstå kapitalismens och statens natur. Deras indignerade fördömande av "upprustnings-boomen" är uppriktig, men pacifismen kan inte förklara orsaken till fenomenet, än mindre ange det rätta sättet att bekämpa det politiskt. I en annan väldokumenterad studie från Greenpeace läser vi:
En sådan ökning av militärutgifterna [se de siffror som citeras ovan] och vapenanskaffningen står i skarp kontrast till stagnationen i EU:s ekonomier. Mellan 2013 och 2023 har BNP i fasta priser ökat med 12 procent (drygt 1 procent per år i genomsnitt), den totala sysselsättningen med 9 procent och militärutgifterna med 46 procent, vilket är fyra gånger snabbare än nationalinkomsten.(15)
I själva verket är det just den ekonomiska stagnationen, som i sig är ett uttryck för den globala ackumulations-processens svårigheter och som gör det omöjligt för dem att lösa sina problem på en rent ekonomisk nivå, som förklarar "kapprustningen".
Det är meningslöst att beklaga sig – som Greenpeace gör – över att en miljard euro som staten investerar i skolor, hälsa, miljö osv. skulle skapa fyra gånger fler arbetstillfällen än samma investering i den militära sektorn. Det må vara sant, men med tanke på att denna miljard kommer från skatter, alltså från en skatt på löner och mervärde (bortsett från skattesmitning...), så är dessa statliga utgifter, även om de är nödvändiga, improduktiva ur det samlade kapitalets synvinkel, precis som de för vapen är. Men de är oundgängliga för att utöva klassherravälde över proletariatet och hålla det i schack, eller för att angripa de andra fraktionerna av borgarklassen på det geopolitiska schackbrädet med motsatta imperialistiska intressen.
Falska vänner, verkliga fiender: bourgeoisiens svidande motsättningar
Den så kallade "utlokaliseringen" ledde bourgeoisin i "metropolerna", med början i USA, till att tro att de hade löst de problem som profitkvotens fall hade gett upphov till. Men detta har bara skjutit upp dem och samtidigt skapat nya problem: nämligen den accelererade utvecklingen av den kinesiska imperialismen, som har vuxit fram parallellt med dess industriella apparat, om än till stor del finansierad av "västerländskt" kapital i jakt på än högre profitkvoter. Resultatet är att USA (och även Europa) har försvagat sina egna industrisektorer och, till skillnad från på 50- och 60-talen förra seklet, står man utan en stark bas av tillverkningsindustri vilket gör det mer komplicerat att utöva imperialistisk ekonomisk, politisk och militär dominans.
Om man bortser från katastroferna med USA:s interventioner i Afghanistan, Irak och Libyen – var pandemin ett slående exempel på, när de "avancerade länderna" upptäckte att de inte kunde producera tillräckligt av de mest grundläggande medicintekniska produkterna, att "värdekedjan" hade blivit för lång och spridd över hela planeten, vilket skapade stora problem för den ekonomisk-industriella aktiviteten på hemmaplan. Inflationen efter pandemin beror med säkerhet på flaskhalsar i världshandeln – till följd av den globala spridningen av produktionen – även om finansiell spekulation spelade en betydande roll efter invasionen av Ukraina, genom att driva på höjningen av priset på energi- och råvaror för jordbruket, och detta fick en dominoeffekt på alla andra varor. Inflationen, som förstärks av konflikten mellan de två länderna i det forna Sovjetunionen, är den första direkta konsekvensen av den så kallade "utlokaliseringen" och är den direkta konsekvensen av en ekonomi som först och främst är betingad av kriget mot arbetarklassen, men den har också försatt delar av små-bourgeoisin i svårigheter.
Kriget har också inneburit ett brutalt slag i ansiktet på den europeiska bourgeoisin, vilket påminde den om dess underordnade roll i förhållande till den stjärnbeströdda imperialismen, som har förödmjukat den, tagit ifrån den dess ryska marknad och dess billiga kolväte och lämnat den med en rad stora ekonomiska problem. Ett exempel är bilkrisen i Tyskland och Frankrike – med stora negativa återverkningar på andra länder, inte minst Italien – som kommer att betalas av arbetarklassen (lönesänkningar och avskedanden är redan planerade), som till stor del är en direkt konsekvens av konflikten. I detta avseende är det bra att komma ihåg att medan USA, genom Nato, tvingar Europa att öka sin militärbudget såsom nämnts ovan, kommer de att gynnas ännu mer av denna ökning av utgifterna, med tanke på att över 50 procent av de europeiska ländernas upprustningsutgifter hamnar i fickorna på USA:s militärindustriella apparat.
Redan under några år före pandemin, har vissa delar av den "västerländska" borgarklassen, ställda inför Kinas kommersiella och "geo-strategiska" aggressivitet, teoretiserat och långsamt börjat praktisera "reshoring", det vill säga repatriering av industriell verksamhet. Detta är långt ifrån enkelt, men oavsett om det är lätt eller ej så blir det alltmer nödvändigt, hur objektivt komplicerad och begränsad den än är, åtminstone på kort sikt, för att stärka den imperialistiska politikens oundgängliga vapen.
Idag talar vi om "friend shoring", det vill säga att "utlokalisera" fabriker, företrädesvis till grannländer, eller om de inte ligger geografiskt nära, så till politiskt pålitliga sådana. Denna praxis åtföljs av en återkomst av protektionism, med åtföljande handelsspänningar som höjer priserna på varor och underblåser krigshetsen. Som alltid kommer ökningen av kostnaderna för varor som ingår i de "nationella" produktionsprocesserna att lastas över på proletariatet, som får betalar borgarklassens räkningar. Och framför allt, för borgarklassen, måste statens roll som kollektiv kapitalist, i alla dess former, inklusive som direkt förvaltare av delar av ekonomin, stärkas ännu mer än den redan gör idag. (16)
Det är ingen tillfällighet att den tyska regeringen i somras föreslog köp av aktier i vissa vapenföretag och att man vid sidan av det privata kapitalet skulle delta i grundandet av företag inom den militära sektorn. (17)
Det är ingen tillfällighet att Draghis rapport om konkurrenskraft,(18) som är en klarsynt analys av den europeiska imperialismens enorma tillkortakommanden, pekar på bildandet av en verklig europeisk stat som den enda vägen framåt om kontinentens borgarklass inte vill dömas till ekonomisk nedgång och politisk militär irrelevans på den imperialistiska världsscenen. Om landet vill frigöra sig från att vara dörrmatta åt USA och erövra en självständig roll krävs enligt Draghi en investering på 800 miljarder euro per år i EU:s ekonomiska system. Av denna enorma summa måste en betydande del gå till den militära sektorn, på bekostnad av de resurser som är avsedda för den veka "Green New Deal". Detta är inte tänkt så mycket för planetens bästa och de levande varelser som bebor den, utan för att stödja dess konkurrenskraft – inklusive militär sådan – med den amerikanska och kinesiska borgarklassen, som får massivt stöd av sina respektive statsapparater. De har enade stater, men det har inte den europeiska bourgeoisin. För att parafrasera Marx utvecklar och systematiserar Draghi perspektiv som redan finns i vissa delar av den europeiska borgarklassen utifrån "borgarklassen i allmänhet", men de hinder som rests av den gamla kontinentens "många borgarklasser" är inte försumbara, och framtiden är mer osäker än någonsin: att övervinna den girighet och själviskhet som är inneboende i hans egen klass är en mycket komplicerad sak och vanligtvis bara en traumatisk händelse eller process som kriget kan åstadkomma det. Det samrisk-företag som skapats mellan Rheinmetall – en av de viktigaste europeiska vapenfabrikerna – och Leonardo är förvisso ett steg i den riktning som Draghi (och före honom Letta) -rapporten hoppas på, men det är fortfarande en och samma episod: andra viktiga steg som är nödvändiga för att förse den europeiska borgarklassen med en verklig statsapparat – inklusive en gemensam skuldadministration eller utvecklingen av AI, grundläggande för dagens krig och ännu mer inför framtiden – har ännu inte kommit och det är inte säkert att de någonsin kommer att komma. (19) Det stämmer att vissa europeiska utrikesministrar (plus Storbritannien) den 19 november 2024 vid sitt möte i Warszawa,
För förmodligen första gången har de fem största länderna i Europeiska unionen – här i Warszawa – uttalat sig för europeiska försvarsobligationer. Det här är en stor sak. Detta i syfte att stärka Europas säkerhet och försvar, med hjälp av alla medel som står till vårt förfogande, inklusive Europeiska unionens ekonomiska och finansiella styrka, och stärka den europeiska industriella basen.(20)
Men tidsramen är fortfarande mycket långsam, kanske för långsam för att rusta den europeiska borgarklassen för de nuvarande och framtida imperialistiska stormarna.
Endast det medvetna, organiserade, revolutionära proletariatet kan rädda världen
Men om borgarklassen har sina problem, så kämpar proletariatet å sin sida med ojämförligt större problem, vilket sammanfattas av den politiska irrelevans som den har sjunkit ihop till sedan över fyrtio år.
Våra publikationer vimlar av analyser av de orsaker som har framkallat denna situation, så vi kommer inte att uppehålla oss vid det här, utan det räcker med att påminna om att arbetarklassen (förstådd i vid bemärkelse) har gått från det socialdemokratisk-stalinistiska inflytandets stekpanna till den eldbrasa som utgörs av förlusten av den mest elementära klassidentiteten, av försakande fatalism, av desorientering, så till den grad att det till och med lånar ett öra till de mest vetenskapsfientliga sirenerna från klassfienden, till bourgeoisiens mest reaktionära uttryck, det vill säga till fascismen i 2000-talets version, vanligen betecknad "suveränitet" eller "populism". Vare sig det är under den gamla och den nya socialdemokratins skrud (21) eller under "suveränitetens" bländande sken, så är proletariatet, som ett socialt subjekt som de borgerliga politiska krafterna på något sätt måste ta hänsyn till för att kunna kontrollera, i dag ett tillstånd av amöba, politiskt sett bara ett objekt för kapitalet.
De sällsynta livsyttringarna av klasskamp (22) – i Italien särskilt i de arbetarklass-sektorer som till överväldigande del består av invandrade arbetare – fångas upp och utnyttjas, som tidigare nämnts, av en "gräsrots"- fackföreningsrörelse som otvivelaktigt är mycket mer stridslysten än den traditionella, men som ändå befinner sig kvar på fackföreningsrörelsens terräng. Det vill säga accepterandet av kapitalismen som en naturlig utgångspunkt.
Än värre är att den politiska bemanningen i ledningen för dessa radikal reformistiska fackföreningar ofta i ord deklarerar sin internationalism, men i själva verket inympar eller tolererar och i stor utsträckning stöder nationalismen i de arbetarklass-segment som de leder, i den religiös-fascistiska varianten av islamistisk jihadism. Här hänvisar vi självklart till den politiska galax som leds av Si Cobas och som inte skäms (snarare tvärtom!) för att upphöja massakern den 7 oktober 2023 till ett av de ljusaste exemplen på de förtrycktas och exploaterades kamp.
Vår tids drama beror inte bara på den under ett halvt sekel oavbrutna attacken mot världsproletariatet, på den klimatkatastrof som är i antågande – på vilken i Valencia är ett tragiskt exempel – på brådskan mot ett generaliserat krig utan också, och inte minst, på frånvaron i klassen av en konsekvent antikapitalistisk, det vill säga kommunistisk, politisk referenspunkt som kan motsätta sig och angripa ett alltmer destruktivt samhällssystem . Den uppgi ft som internationalister står inför när det gäller att försöka vända den enorma politiska tillbakagång som klassen har tvingats in i är gigantisk, och "No War But the class War"-kommittéerna (NWBCW) är ett försök i denna riktning,(24) som inte på något sätt skymmer den målsättning inför vilken den Internationalistiska Kommunistiska Tendensen föddes (vilket vissa kritiker har hävdat): Skapandet och utvecklingen av det världsomspännande internationella kommunistiska partiet. Detta är inte något trollspö, utan det oundgängliga politiska verktyget i klasskampen, om proletariatet inte "vill" fortsätta att vara föremål för utsugning och död i händerna på kapitalismen.
CBBattaglia Comunista
December 2024
Fotnoter:
På svenska efter översättning av CWO (UK) januari 2025, ursprungligen publicerad i Prometeo #32 (Series VII), teoretisk tidskrift för "Research and Struggle for the Communist Revolution" av det Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PC Int./´Battaglia Comunista`), Italien.
(3) ILO, World Employment and Social Outlook: Trends 2024, s. 12, ilo.org
(4) "Logistikarbetare" är de som till stor del är anställda på lager hos distributionsföretag som TNT eller för företag som IKEA. De är ofta migrantarbetare som är anställda via bemanningsföretag vilka lurar dem på de löner och villkor som de har rätt till enligt nationella avtal. De traditionella fackliga federationerna har i stort sett ignorerat dem och därför har de blivit en
rekryteringsbas för så kallade gräsrots- eller basfackföreningar. För tidigare rapportering av deras strider, se leftcom.org och leftcom.org
(5) Karl Marx, Värde, pris och profit, marxists.org
(6) Oxfam, Inequality Inc. Hur företagens makt delar vår värld och behovet av en ny era av offentliga handlingar, s.9, policy-practice.oxfam.org
(7) Riccardo Gallo, Quel travaso pazzesco di ricco dal lavoro al capitale (Den vansinniga överföringen av rikedom från arbete till kapital), Il Sole 24 Ore, ilsole24ore.com
(8) Oxfam, Inequality Inc., s. 35. "Återköp" är att köpa egna aktier för att öka deras värde, (fiktivt bör vi tillägga).
(9) Beda Romano, De Larosière: «Crisi del capitalism sconcertante. Det finns ett allvarligt moraliskt problem" ("Kapitalismens oroväckande kris. Det finns ett allvarligt moraliskt problem", Il Sole 24 Ore, 24plus.ilsole24ore.com
(10) Utan Oxfams vetskap, skulle man kunna säga, för dess uppriktiga humanism.
(11) Tillförsel av likviditet, dvs. pengar, till systemet genom köp av obligationer. värdepapper, inte minst giftiga sådana, från den privata sektorn.
(12) SIPRI använder uttrycket militära utgifter, eftersom man inte bara betraktar försvarsutgifter som avser försvarsmateriel, utan allt som investeras i "försvaret".
(13) SIPRI, Globala militärutgifter ökar i samband med krig, ökande spänningar och osäkerhet, sipri.org
(14) Francesco Vignarca, "De väpnade pengarnas smutsiga boom", il Manifesto, ilmanifesto.it
(15) Greenpeace, Beväpna Europa: Militära utgifter och deras ekonomiska inverkan i Tyskland, Italien och Spanien, s. 3, greenpeace.org
(16) Se i detta avseende leftcom.org
(17) Isabella Bufacchi, Hur Berlin stärker den militära industrin: Staten i vapenföretag, snabba investeringar, Il Sole 24 Ore, 24plus.ilsole24ore.com
(18) Lades fram i början av september 2024 för EU-kommissionen.
(19) Det är märkligt, men egentligen inte så förvånande, att reformismen också förespråkar massiva statliga ingripanden i ekonomin, vilket avsevärt bör minska ojämlikheten, främja den gröna omställningen etc. tack vare beskattning av de rika och nedskärningar i militärutgifterna. Kort sagt, den reformistiska utopin förblir en utopi, Draghi-planen placeras i stället på den komplexa verklighetens terräng.
(20) Uttalande av Polens utrikesminister Sikorski, Il Sole 24 Ore, ilsole24ore.com
De gamla kommunistpartierna före 1989 var just en blandning av stalinism och socialdemokrati.
(22) I andra länder har det skett ett visst uppvaknande under de senaste åren, men dvalan består i princip.
(23) Hänvisning till översvämningarna i Spanien 2024, då minst 232 människor dog.
(24) När det gäller NWBCW-kommittéernas karaktär, se leftcom.org
Börja här...
Internationalistiska Kommunistiska Tendensen (IKT) består av (föga förvånande!) icke vinstdrivande organisationer. Vi har inga så kallade "professionella revolutionärer" eller betalda tjänstemän. Vår enda finansiering kommer från medlemmarnas och anhängarnas prenumerationer och donationer. Alla som vill donera kan nu göra det på ett säkert sätt genom att använda Paypal knapparna nedan.
IKT-publikationer är inte upphovsrättsligt skyddade och vi ber endast att de som återger dem anger ursprungskällan (författare och webbplats leftcom.org). Att köpa någon av de publikationer som anges (se katalogen) kan göras på två sätt:
- Genom att skicka ett e-postmeddelande till uk@leftcom.org, us@leftcom.org eller ca@leftcom.org och be om våra bankuppgifter.
- Genom att donera kostnaden för de önskade publikationerna via Paypal med hjälp av knapparna "Donate"
Vi kommer efter förmåga att översätta dom engelskspråkiga texterna till svenska.
ICT sections
Basics
- Bourgeois revolution
- Competition and monopoly
- Core and peripheral countries
- Crisis
- Decadence
- Democracy and dictatorship
- Exploitation and accumulation
- Factory and territory groups
- Financialization
- Globalization
- Historical materialism
- Imperialism
- Our Intervention
- Party and class
- Proletarian revolution
- Seigniorage
- Social classes
- Socialism and communism
- State
- State capitalism
- War economics
Facts
- Activities
- Arms
- Automotive industry
- Books, art and culture
- Commerce
- Communications
- Conflicts
- Contracts and wages
- Corporate trends
- Criminal activities
- Disasters
- Discriminations
- Discussions
- Drugs and dependencies
- Economic policies
- Education and youth
- Elections and polls
- Energy, oil and fuels
- Environment and resources
- Financial market
- Food
- Health and social assistance
- Housing
- Information and media
- International relations
- Law
- Migrations
- Pensions and benefits
- Philosophy and religion
- Repression and control
- Science and technics
- Social unrest
- Terrorist outrages
- Transports
- Unemployment and precarity
- Workers' conditions and struggles
History
- 01. Prehistory
- 02. Ancient History
- 03. Middle Ages
- 04. Modern History
- 1800: Industrial Revolution
- 1900s
- 1910s
- 1911-12: Turko-Italian War for Libya
- 1912: Intransigent Revolutionary Fraction of the PSI
- 1912: Republic of China
- 1913: Fordism (assembly line)
- 1914-18: World War I
- 1917: Russian Revolution
- 1918: Abstentionist Communist Fraction of the PSI
- 1918: German Revolution
- 1919-20: Biennio Rosso in Italy
- 1919-43: Third International
- 1919: Hungarian Revolution
- 1930s
- 1931: Japan occupies Manchuria
- 1933-43: New Deal
- 1933-45: Nazism
- 1934: Long March of Chinese communists
- 1934: Miners' uprising in Asturias
- 1934: Workers' uprising in "Red Vienna"
- 1935-36: Italian Army Invades Ethiopia
- 1936-38: Great Purge
- 1936-39: Spanish Civil War
- 1937: International Bureau of Fractions of the Communist Left
- 1938: Fourth International
- 1940s
- 1960s
- 1980s
- 1979-89: Soviet war in Afghanistan
- 1980-88: Iran-Iraq War
- 1982: First Lebanon War
- 1982: Sabra and Chatila
- 1986: Chernobyl disaster
- 1987-93: First Intifada
- 1989: Fall of the Berlin Wall
- 1979-90: Thatcher Government
- 1980: Strikes in Poland
- 1982: Falklands War
- 1983: Foundation of IBRP
- 1984-85: UK Miners' Strike
- 1987: Perestroika
- 1989: Tiananmen Square Protests
- 1990s
- 1991: Breakup of Yugoslavia
- 1991: Dissolution of Soviet Union
- 1991: First Gulf War
- 1992-95: UN intervention in Somalia
- 1994-96: First Chechen War
- 1994: Genocide in Rwanda
- 1999-2000: Second Chechen War
- 1999: Introduction of euro
- 1999: Kosovo War
- 1999: WTO conference in Seattle
- 1995: NATO Bombing in Bosnia
- 2000s
- 2000: Second intifada
- 2001: September 11 attacks
- 2001: Piqueteros Movement in Argentina
- 2001: War in Afghanistan
- 2001: G8 Summit in Genoa
- 2003: Second Gulf War
- 2004: Asian Tsunami
- 2004: Madrid train bombings
- 2005: Banlieue riots in France
- 2005: Hurricane Katrina
- 2005: London bombings
- 2006: Comuna de Oaxaca
- 2006: Second Lebanon War
- 2007: Subprime Crisis
- 2008: Onda movement in Italy
- 2008: War in Georgia
- 2008: Riots in Greece
- 2008: Pomigliano Struggle
- 2008: Global Crisis
- 2008: Automotive Crisis
- 2009: Post-election crisis in Iran
- 2009: Israel-Gaza conflict
- 2006: Anti-CPE Movement in France
- 2020s
- 1920s
- 1921-28: New Economic Policy
- 1921: Communist Party of Italy
- 1921: Kronstadt Rebellion
- 1922-45: Fascism
- 1922-52: Stalin is General Secretary of PCUS
- 1925-27: Canton and Shanghai revolt
- 1925: Comitato d'Intesa
- 1926: General strike in Britain
- 1926: Lyons Congress of PCd’I
- 1927: Vienna revolt
- 1928: First five-year plan
- 1928: Left Fraction of the PCd'I
- 1929: Great Depression
- 1950s
- 1970s
- 1969-80: Anni di piombo in Italy
- 1971: End of the Bretton Woods System
- 1971: Microprocessor
- 1973: Pinochet's military junta in Chile
- 1975: Toyotism (just-in-time)
- 1977-81: International Conferences Convoked by PCInt
- 1977: '77 movement
- 1978: Economic Reforms in China
- 1978: Islamic Revolution in Iran
- 1978: South Lebanon conflict
- 2010s
- 2010: Greek debt crisis
- 2011: War in Libya
- 2011: Indignados and Occupy movements
- 2011: Sovereign debt crisis
- 2011: Tsunami and Nuclear Disaster in Japan
- 2011: Uprising in Maghreb
- 2014: Euromaidan
- 2016: Brexit Referendum
- 2017: Catalan Referendum
- 2019: Maquiladoras Struggle
- 2010: Student Protests in UK and Italy
- 2011: War in Syria
- 2013: Black Lives Matter Movement
- 2014: Military Intervention Against ISIS
- 2015: Refugee Crisis
- 2018: Haft Tappeh Struggle
- 2018: Climate Movement
People
- Amadeo Bordiga
- Anton Pannekoek
- Antonio Gramsci
- Arrigo Cervetto
- Bruno Fortichiari
- Bruno Maffi
- Celso Beltrami
- Davide Casartelli
- Errico Malatesta
- Fabio Damen
- Fausto Atti
- Franco Migliaccio
- Franz Mehring
- Friedrich Engels
- Giorgio Paolucci
- Guido Torricelli
- Heinz Langerhans
- Helmut Wagner
- Henryk Grossmann
- Karl Korsch
- Karl Liebknecht
- Karl Marx
- Leon Trotsky
- Lorenzo Procopio
- Mario Acquaviva
- Mauro jr. Stefanini
- Michail Bakunin
- Onorato Damen
- Ottorino Perrone (Vercesi)
- Paul Mattick
- Rosa Luxemburg
- Vladimir Lenin
Politics
- Anarchism
- Anti-Americanism
- Anti-Globalization Movement
- Antifascism and United Front
- Antiracism
- Armed Struggle
- Autonomism and Workerism
- Base Unionism
- Bordigism
- Communist Left Inspired
- Cooperativism and autogestion
- DeLeonism
- Environmentalism
- Fascism
- Feminism
- German-Dutch Communist Left
- Gramscism
- ICC and French Communist Left
- Islamism
- Italian Communist Left
- Leninism
- Liberism
- Luxemburgism
- Maoism
- Marxism
- National Liberation Movements
- Nationalism
- No War But The Class War
- PCInt-ICT
- Pacifism
- Parliamentary Center-Right
- Parliamentary Left and Reformism
- Peasant movement
- Revolutionary Unionism
- Russian Communist Left
- Situationism
- Stalinism
- Statism and Keynesism
- Student Movement
- Titoism
- Trotskyism
- Unionism
Regions
User login
This work is licensed under a Creative Commons Attribution 3.0 Unported License.