Låt oss börja med vad de fruktansvärda bilderna från Trumps installation som USA:s 47:e president säger oss. Omgiven av ett uppmärksamt hov av lika rika som opportunistiska miljardär-vasaller (de var också närvarande vid Bidens kröning) förklarade Trump högtidligt att han hade ”räddats av Gud för att göra Amerika stort igen”, en bedrift som kommer att innebära att han utför två mirakel. Det första är att åter göra USA till den största ekonomiska och finansiella makten i världen (”Americ first”). Det andra är att skapa ”fred” i världen - genom att bygga upp ”den starkaste militär so världen någonsin skådat”. Översatt till internationella geopolitiska termer, eller interimperialistiska maktrelationer, finner vi att den som påstår sig vara smord av Herren kommer att fortsätta att gör vad alla tidigare administrationer har gjort, oavsett om de är republikanska eller demokratiska, inklusive Bidens. Den enda skillnaden är karaktärens råhet, hans politiska aggression och personliga vulgaritet.

Redan innan han återtog Vita huset hade Trump basunerat ut för hela världen att han var för att ta över grannlandet Kanada som USA:s 51:a stat, att om nödvändigt med våld förvärva ön Grönland från Danmark, återta Panamakanalen och att byta namn på Mexikanska golfen till Amerikanska golfen. Om vi ser på dessa extremt stridslystna uttalanden var för sig och uttrycker dem i enkla ordalag, är det nya namn som föreslås för Mexikanska golfen inget mindre än en autokratisk varning till USA:s södra grannland, så att det förstår att det är i Washingtons sikte och inte bara när det gäller immigrations-frågan. När det gäller Kanada är målet helt enkelt att ha en säker, pålitlig och underordnad allierad till sitt förfogande, som om landet vore en del av Förenta staternas federation. Målsättningarna när det gäller Grönland är mer oroande. Den amerikanska imperialismen är inte bara intresserad av att göra det autonoma danska territoriet till en amerikansk utpost mot Nordpolen, tanken är också att omedelbart utnyttja de enorma resurser som finns på ön fråga. Vikingarnas land är rikt på potentiella mineraltillgångar och strategiska resurser. Förutom naturgas och olja har man hittat de mycket eftertraktade "sällsynta jordartsmetallerna” (samt guld, litium etc.), som är oumbärliga för tillverkningen av mikrochips för civilt och framför allt militärt bruk. I strid med internationell rätt - för vad den nu är värd när det handlar om att förvalta imperialistiska intressen - har den nye presidenten inte uteslutit att använda våld för att komma i besittning av dessa tillgångar (trots den hyllade, uppenbarligen falska, pacifismen i hans lika oärlig valkampanj).

När det gäller Panamakanalens öde är utsikterna ännu mer tragiska, eftersom bytet i Trumps sikte är av avgörande betydelse. Enligt en källa:

Panamakanalen, som är ett av de mest imponerande ingenjörsverk som någonsin byggts, är 81,1 kilometer lång och förbinder Atlanten med Stilla havet och erbjuder en viktig sjöfartsled för miljontals ton varor varje år. Varje år passerar mer än 14.000 fartyg genom kanalen och transporterar varor som står för cirka 6% av den globala sjö-burna handeln. Denna trafik omfatta råvaror som olja, LNG-trafik, spannmål och metaller, som är viktiga för den globala ekonomin oc som huvudsakligen produceras i USA. Faktum är att 73% av denna kommersiella trafik är koppla till den amerikanska jätten, vilket gör kanalen till en grundläggande resurs för den amerikanska ekonomin. Men kanalen är inte bara viktig för handeln. USA:s militära styrkor använder den också som en strategisk rutt för snabba förflyttningar mellan de två oceanerna, vilket gör den avgörand även för säkerheten.

firstonline.info

Detta utelämnar en viktig faktor som Trump inte har glömt, nämligen att Kina har fått använda två strategiska hamnar från Panamas regering. Hamnar som inte bara är användbara för att underlätta kommersiell navigering i kanalen utan som skulle kunna göra det möjligt för Peking att skapa en garnison för militärt bruk i direkt konkurrens med USA eftersom - låt oss inte glömma - USA och Kina sedan flera år tillbaka är de främsta fienderna i den moderna världens imperialistiska.

Som en följd av allt detta, och till och med före sin officiella invigning i Vita huset, återinförd Trump dödsstraffet för federala brott och upphävde det moratorium som Biden hade utfärdat 2021. Han beordrade också justitieministern att begära dödsstraff ”oavsett andra faktorer”, när fallet gäller mord på en statlig tjänsteman eller dödsbrott ”begångna av en utlänning som befinner sig olagligt” landet, och att se till att ”vidta alla nödvändiga och lagliga åtgärder” för att säkerställa att staterna har tillräckligt med läkemedel för dödlig injektion. Ett barbariskt sätt att eliminera migranter, att behandla dem som om de inte vore något annat än brutala mördare.

Bland hans andra löften före installationen fanns att garantera 500 miljarder dollar från staten för att främja lanseringen av Stargate, ett infrastrukturprojekt för artificiell intelligens som, förutom att ök den amerikanska konkurrenskraften när det gäller kommersiella varor och tjänster, har som främsta syfte att modernisera militärapparaten i allmänhet, särskilt sektorer som anses vara tekniskt underlägsna den imperialistiska konkurrensen (återigen Kina, men inte endast). Detta handlar verkligen inte om att skapa förutsättningar för fred, utan snarare om att förbereda sig för ett eventuellt, och alltmer sannolikt, krig. Enligt de kommentarer som Trump gjorde efter telefonsamtalet med president Xi Jinping fredagen den 17 januari skulle en eventuell vapenvila i en konflikt med Kina faktiskt bara bli kortvari.

Under valkampanjen hotade Trump med urskillningslösa tullar på länder som exporterar till USA: tullar på 10-25 procent för europeiska länder och 60 procent på kinesiska produkter. Efter valet hotade han att införa ytterligare 10 % tullar mot Kina och motiverade det med att han ville hindra Peking från att exportera droger till USA. Dessutom meddelade han att han skulle införa 25- procentiga tullar mot Mexiko och Kanada om de inte hjälpte USA att skydda sina gränser. Sist men inte minst riktas hans hot också mot Europa, där Tyskland, Frankrike och Italien är de främsta måltavlorna för tullar på mellan minst 10 procent och högst 20 procent. En del av dessa höjningar beror på minskad entusiasm för politisk anpassning i de berörda länderna. Slutligen beslutade han att avveckla alla bestämmelser om ”grön” politik och ersätta dem med godtyckliga borrnings licenser, även i skyddade områden. Han undertecknade således utträdet ur Parisavtalet om klimatet och ur Världshälsoorganisationen (WHO), som för att säga: vem bryr sig om miljö och hälsa, den amerikanska ekonomins intressen kommer först, även om detta innebär en katastrof som väntar på att inträffa? USA har som mål att förbli den viktigaste producenten och säljaren av flytande gas oc olja i världen; om inte annat så för att befästa sin maktställning, och inget avtal kommer att förhindra detta. USA har varit bland de största förorenarna på planeten och kommer att fortsätta att vara det, i namn av sin eviga gud, dollarn.

När det gäller att hjälpa företag i svårigheter har Trump beslutat att sänka skatterna från 21 procent till 15 procent, i syfte att göra dem mer konkurrenskraftiga på de internationella marknaderna. Han har också, med hjälp av Musk, förordnat att minska kostnaderna för den federala byråkratin med 2 biljoner dollar, med prognosen att tusentals jobb kommer att gå förlorade. Som vanligt anslås medel för att stödja banker när de är i svårigheter och framför allt för företag som är involverade i vapenproduktion, medan miljarder ska tas bort från administrationen och öka den redan stora armén av arbetslösa genom nedskärningar i den offentliga sektorn. På samma sätt kommer utbildning, hälsovård och pensioner att försämras i namn av en mer ”rationell” social organisation. I själva verket är detta inget annat än ett symptom på den permanenta ekonomiska krisen som tvingar en ekonomi till krigsförberedelser, där allt större resurser går till modernisering av land-, sjö- och luftvapen (se Musk igen). Därav attackerna mot illegala invandrare (det kommer att finnas miljone som hotas av utvisning!), som inte är brottslingar utan fattiga arbetare som drivs till svält av usla löner, och slutligen kampen mot aborter. Åtgärder som påstås leda USA in på vägen mot den nya ”guldåldern” men är inget annat än följdåtgärder som dikteras av en rå protektionistisk nationalism och ett illavarslande kvasi-feodalt sjukvårdssystem.

När det gäller fred har den nya administrationen, samtidigt som den inleder förhandlingar med Putin, upphävt sanktionerna mot bosättare och beväpnade grupper från den israeliska extremhögern som ockuperar och dödar civila palestinier på Västbanken. Detta håller på att bli det nya Gaza, eftersom samma nya administration sponsrar slutförandet av det israeliska projektet i Palestina. Så mycket för löftet om skapandet av ”två folk och två stater”.

Trumps agenda på medellång sikt

I Bidens fotspår planerar "the overlord" för världens starkaste imperialistiska makt det bästa sättet att behålla sin position och, om möjligt, utöka sin makt ytterligare. Ett av de första målen på hans agenda gäller kriget mellan Ryssland och Ukraina. Tack vare sin föregångare, som gav miljarder dollar till Ukrainas försvar mot ryska angrepp i syfte att försvaga både Ryssland och Europa (som nu lider av krigets konsekvenser), kan Trump försöka ge substans åt ett av sina löften om att med honom i Vita huset så ska han ha ett fredsavtal ”klart på 24 timmar”. Detta uttalande korrigerades senare till månader, men vi vet att finansmagnaten uppenbarligen har vissa problem med narcissism Han hade redan förklarat att USA skulle minska det militära stödet till Zelensky, eftersom det var för dyrt, och att om Europa ville fortsätta kriget kunde man göra det genom att axla en större del av den ekonomiska bördan och höja militärutgifterna först till 2 procent och nu till 5 procent av BNP som ett bidrag till Ukraina. USA kommer därmed att befrias från en ekonomisk börda som började tynga statsbudgetarna, särskilt som de två konkurrenterna verkar vara utmattade. Efter nästan tre års krig är de beredda att försöka få till stånd ett fredsavtal. Trump vill bara se snabba resultat, därav hans förhandlingsförslag. Enligt detta hypotetiska förslag skulle Ukraina bli självständigt från Moskva, få säkra gränser, en ”Marshallplan” för återuppbyggnad, en visshet om att få ansluta sig till ”Europeiska gemenskapen” och inte mycket mer. "Take it or live it". Med tanke på de katastrofala förhållandena i Kiev och den allt mindre tillmötesgående amerikanska attityden finns det int mycket mer för landet att hoppas på. Moskva skulle behöva en bekräftelse på sitt grepp om Krim, Donbass, de rysktalande områdena och, mycket viktigt, en gemensam deklaration (Ukraina Ryssland) om att Ukraina inte kommer att gå med i NATO under de kommande 20 åren. Oavsett hur förhandlingarna går har tre viktiga strategiska fördelar redan materialiserats för USA, tålmodigt kultiverade av Biden-administrationen och nu skördade av Trump-administrationen.

Den första vinsten är att den ryska imperialismen har försvagats kraftigt efter att ha tvingats in i ett utnötningskrig när Moskva trodde sig kunna lösa den ukrainska ”kampanjen” på några månader. Kriget har också lett till en rad handels- och finansiella sanktioner som har haft en betydand inverkan på Rysslands ekonomi och isolerat landet från den västerländska marknaden. Sist, men inte minst, har stängningen av de två Nord Streams och restriktionerna för passage av rysk gas och olja via Ukraina till Europa varit ett svårt slag för Ryssland. Den andra vinsten är att Rysslands främsta allierade, Kina, också har försvagats. USA har således uppnått sitt mål att försvaga en avgörande länk i den motstående imperialistiska kedjan, en kedja som förutom Iran omfattade konstellationen av shiitiska jihadist-grupper i Irak, Syrien och Jemen samt Nordkorea och naturligtvis Kina självt, som fortfarande är den viktigaste motståndaren i Washingtons sikte.

Detta för oss till den tredje vinsten för Washington: nämligen att ekonomin i Europa, USA:s ”lojala tjänare”, har tvingats på knä. I själva verket var ”Ukraina-kampanjen” ett krig mellan USA och Ryssland, som utkämpades på ukrainarnas bekostnad och som Europa betalade för i ekonomiska, handelsmässiga och energimässiga termer. Med avskurna energikällor, ett minskat beroende av Ryssland och handelsförbindelser som blockerats av sanktioner har Tyskland gått in i recession, medan Frankrike och Italien har fått se sin BNP-tillväxt minska med upp till 50 procent jämfört med tidigare nivåer. Regeringarna har tvingats revidera sina prognoser nedåt, vilket har lett till nedmontering av välfärdsförmåner och de vanliga återverkningarna på löner, sjukvård och utbildning. USA har alltså, oavsett typ av administration, lyckats göra det svårt för Ryssland, samtidigt som dess ”europeiska allierade” har oskadliggjorts och underordnats ytterligare. Europa tvingas nu köpa gas till orimliga priser och dessutom minska Eurons roll, något som på senare tid har skapat viss irritation över dollarns dominans. När det gäller framtidsutsikterna för Europa hotas EU, som redan nämnts, av importtullar på 10-20 procent med avsikt att i första hand drabba Tyskland, Italien och Frankrike, dvs. de EU-länder som bidrar mest till USA:s gigantiska underskott i betalningsbalansen.

Mellanöstern och Israel

Samma metod upprepades i Mellanöstern. Konflikten mellan Israel och Hamas, som sedan spred si till Syrien, Libanon, Irak och Nordjemen, ödelade först Gazaremsan och sedan Västbanken i en tragisk händelsekedja, inklusive en folkmordsliknande massaker på den palestinska civilbefolkningen, med amerikanskt stöd som vanligt. Först under Biden och nu under Trump var det omedelbara målet att skära av den shiitiska jihadismens tentakler kopplade till Iran (den tredje länken i den eurasiska imperialistiska kedjan och den israeliska imperialismens huvudfiende regionen), för att sedan gå vidare till en mer komplex fas. Kort sagt har den nya ordningen i Mellanöstern gått från USA:s ovillkorliga stöd till Israel, vilket gör det möjligt för Netanyahus regering att förinta motståndaren och föra krig mot allt och alla, upp till den punkt där man döms för krigsförbrytelser av Internationella brottmålsdomstolen. Vid ett möte med sin medbrottsling Netanyahu i början av februari meddelade Trump att han planerade att USA skulle fördriva den palestinska befolkningen i Gaza till Egypten och Jordanien och att USA skulle ta över området. Fördrivningen av Gazas befolkning är den plan som Netanyahu alltid har följt och händelserna den 7 oktober gav honom en förevändning att genomföra den. Det är en plan som Netanyahu alltid har följt och händelserna den 7 oktober gav honom en förevändning att genomföra den. I denna komplexa operation lyckades trion Biden-Trump-Netanyahu isolera den gemensamma fienden Iran Detta försvagar ytterligare Ryssland som, efter Assad-regimens fall i Syrien, förlorade tillgången till sin flottbas i hamnen i Tartus och har tvingats be sin opålitlige allierade Haftar att vara värd för e annan bas i den del av Tobruk i Libyen som han kontrollerar, i motsats till Turkiet som stöder den ”officiella” regeringen i Tripoli. I den palestinska frågan har Trump visat att hans politik ligger linje med Bidens genom att stödja bosättarna på Västbanken och kalla Israels territoriella annekteringar bortom muren för ”legitima”. Sedan kriget mot Hamas inleddes har den olagliga närvaron av israeliska bosättare på Västbanken ökat från 100 000 till 750 000, med tusentals civila offer bland den palestinska befolkningen. Den här gången är det duon Trump-Netanyahu som utformar ett nytt öde för Palestina, som inte längre omfattar fantomteorin om två stater och två folk, utan en stat, ett folk och ett "Indian-reservat" för de palestinier som finns kvar. Kort sagt innebär de nya Mellanöstern att Iran och dess jihadistiska avläggare får en minskad roll, att Rysslands roll marginaliseras och att Israel inte bara är den väpnade gendarmen i området under kontroll av sin amerikanska allierade, utan också en imperialistisk aktör med en egen agenda.

Detta är den nya världsordning som håller på att byggas upp genom både direkta krig och proxy krig. För närvarande har den amerikanska imperialismen uppnått sina kortsiktiga mål. Den har försvagat Ryssland i Mellanöstern och i Europa. Den har försvagat Europa internationellt i ekonomiska och energimässiga termer, men framför allt har den hindrat Europa från att växa som en tredje imperialistisk pol. Om EU hade fortsatt att få rysk olja skulle man ha kunnat omorientera sig politiskt. I stället har alla möjligheter för Europa att spela en självständig roll stängts, eftersom man är avskuren från ryska energileveranser, har en ekonomisk tillväxt som är reducerad till ett minimum och tvingas acceptera ”erbjudandet” om mycket dyrare amerikansk gas. Under dessa förhållanden kommer det att bli lättare för USA att utöva kontroll över en mycket försvagad tidigare nästan allierad. Det kan dock finnas en baksida. Denna förödmjukande underkastelse under USA kryddad med sanktioner och hot mot dem som inte respekterar sin underordnade roll och betalar sina avgifter, kan få motsatt effekt: Europeisk alliansfrihet. Förvisso ett perspektiv som är svårt att uppnå under nuvarande förhållanden, men inte omöjligt att föreställa sig i framtiden. Men även om det skulle börja skulle det vara på en motsägelsefull, långsam väg, på bibliska år. Von der Leyen har själv slagit larm om den europeiska enigheten och konstaterat att USA inte längre är en pålitlig allierad. Men detta leder oss vidare till interimperialistiska politiska frågor som bygger på teorier som för tillfället ligger utanför ramen för denna analys.

Bakom arrogansen finns tecken på svagh

Man skulle kunna tro att Biden-administrationens beteende och Trumps arroganta uttalanden om Kanadas, Mexikos, Grönlands och Panamakanalens framtida öden, som Ryssland redan har motsatt sig och som Kina säkert kommer att göra, är ett tecken på makt. Men de döljer snarare symptomen på en inneboende svaghet som härrör från en strukturell kris som har drabbat hela den kapitalistiska världen i årtionden, med början i USA. Utan att alltför mycket uppehålla oss vid den ekonomiska kris som drabbat USA är det på sin plats att nämna några fakta. Den amerikanska statsskulden har passerat 36 biljoner dollar, med en servicekostnad på 1,2 biljoner dollar per år. Enligt tillförlitliga prognoser kommer ytterligare 20 biljoner dollar att läggas till under de kommande tio åren, för att nå den gigantiska siffran 56 biljoner dollar. (För sammanhangets skull kan nämnas att världens totala skuld nu uppgår till ca 310 biljoner dollar, medan den för tio år sedan uppgick till 210 biljoner dollar). Enbart de skulder som familjer har för att skicka sina barn till skolan uppgår till 1,7 biljoner dollar. USA:s betalningsbalans visar minus 1,2 biljoner dollar och olika källor uppskattar att upp till 50 procent av de amerikanska företagen är olönsamma. Med andra ord är fallet i den genomsnittliga profitkvoten i USA en nästan ostoppbar utveckling. Den tekniska utvecklingen ökar exploateringe och profitmassan, men undergräver profitkvoten. Det kapital som investeras i produktionen får andra ord allt svårare att förmera sig självt när förhållandet mellan massan av investerat kapital och antalet arbetare i produktionen (proletärer) går i motsatt riktning. Denna förändring av kapitalets organiska sammansättning, och det därav följande obevekliga fallet i profitkvoten, ligger således til grund för kapitalets permanenta kris. De genomsnittliga bruttovinsterna för amerikanska företag efter 1940 visar en konstant minskning: fram till 1956 var vinstnivån 28 procent, vilket minskade till 20 procent fram till 1980 och sedan till 14 procent fram till 2014. Mellan slutet av 1990-talet och början av 2000-talet (1997/2008) ökade den organiska sammansättningen av kapitalet med 22%. Mellan 1963 och 2008, med en vinstnivå som minskade med 21%, ska den organiska sammansättningen ha ökat med 51%. De senaste siffrorna bekräftar trenden fram till 2020.

Men hur är det möjligt att den starkaste imperialistiska makten i världen kan överleva under en sådan lavin av skulder och finansiella underskott? Svaret är enkelt: det är dollarns dominans so kanaliserar en enorm flod av kapital till USA, och tack vare detta upprätthåller landet sin militär hegemoni. Denna underliggande ekonomiska svaghet har således blivit en faktor för användning av våld och aggression på alla fronter. Är det underskott i betalningsbalansen? Inga problem, skulle Trump säga, låt oss beskatta importen: de beryktade tullarna. Bland de olika exemplen, utöver de som redan nämnts mot Kina, Ryssland och Europa, kan vi nämna hotet om tullar på 25 procent som ska införas mot Kanada och Mexiko. Trots den 30-dagars paus för dessa tullar som meddelades den 2 februari ligger hotet kvar i bakfickan. När det gäller Kanada söker Trump en mer undergive partner som tillhandahåller ekonomiska relationer i USA:s favör och bedriver en politisk politik i USA:s intresse, t.ex. ökade militärutgifter för att säkerställa fler hjälptrupper för att utöv amerikansk makt. För Mexikos del blir hotet allt större om landets regering inte gör några ansträngningar för att balansera handeln till USA:s fördel och inte tar itu med immigrantfrågan. Den nyligen genomförda deportationen av tusentals mexikaner, som redan reducerats till slavar och inte ens längre får lön, och som spreds på nyheterna över hela världen, är en barbarisk varning om detta. Letar konkurrerande imperialistiska makter efter strategiskt värdefulla råvaror? Grönland är fullt av dem, så USA kommer att ta det, med våld om så krävs. Är gas och olja fortfarande nödvändiga för energiförsörjningen? USA är den största producenten och vi bekämpar Ryssland, som är en av de största konkurrerande producenterna, genom att involvera landet i ett krig genom ombud i Ukraina. Finns det några konkurrerande eller fientliga makter (Ryssland, Kina, Iran, Brasilien) som försöke bekämpa dollarns roll som universalvaluta i den internationella handeln, särskilt på råvaru- och teknikmarknaderna? USA kommer att se till att de slutar som Gaddafi och Saddam Hussein, so hotade att göra detsamma. Har amerikanska företag svårt att konkurrera med europeiska och kinesiska företag? Återigen ”inga problem”, USA kommer att finansiera deras verksamhet geno att öka statsskulden och öka antalet tullar. Amerikanskt produktivt investeringskapital har svårt att förränta sig och en betydande del hamnar i spekulationens grumliga vatten (det första en orsak till och det andra en effekt av lagen om profitkvotens tendentiella fall). USA kommer att föra en politi för att locka till sig utländskt kapital genom att uppmuntra investeringar på hemmaplan, sänka skatterna och se till att fackföreningarna har en ”förstående” attityd, något som redan praktiseras i stor utsträckning på den amerikanska arbetsmarknaden och även bortom den .... En gång i tiden var det de fattiga länderna eller ”utvecklingsländerna” som förde en sådan politik för att locka till sig utländskt kapital för att ”upprätthålla” sin ekonomi, även till priset av att de tvingade sitt ”eget” proletariat att leva på svältlöner och att ge upp de mest grundläggande fackliga kraven på löneökningar för att tillgodose kapitalinvesteringarnas behov. Om Trump, med den brutala arrogans som utmärker honom, har sjunkit till denna nivå i dag, avslöjar det bara svagheten i det amerikanska ekonomiska systemet som flyter omkring i ett hav av skulder och underskott, och visar att det bar är militär makt (en av de få sektorer som producerar och fungerar i högsta hastighet) och dollarns dominans som håller det flytande. Slutsats: Ve dem som konkurrerar kommersiellt med USA, v dem som undergräver dollarns roll, ve dem som försöker ifrågasätta dess imperialistiska dominans, annars kommer användningen av våld att utlösas automatiskt.

I detta sammanhang av permanent kapitalistisk kris måste den amerikanska kapitalismen en gång för alla ta itu med sitt förhållande till Kina. Kina är en imperialistisk makt vars uttalade mål inte bara är att bli det ledande landet i världen när det gäller både produktion och handel (se t.ex. Sidenvägen), utan också att konkurrera med USA på det högteknologiska området (robotisering, artificiell intelligens - se t.ex. DeepSeek - erövring av rymden, nya generationens militära vape etc.). Dessutom försöker man naturligtvis konkurrera med dollarn på finansmarknaderna med si egen valuta, renminbin, som man använder för transaktioner med gas och olja och strategiska råvaror. Om renminbin skulle utgöra en allvarlig utmaning för dollarn skulle den undergräva en av de två pelarna i den amerikanska imperialismen. Detta är något som Washington aldrig skulle kunna tillåta, inte ens till priset av en direkt konflikt som skulle kasta världen in i en ofattbar katastro.

Som en följd av detta måste två andra faktorer tas med i beräkningen. För det första är det frågan om dominansen över handelsvägar, strategiska hamnanläggningar och sund som ger tillträde eller inte, beroende på omständigheterna, till exempel Hormuzsundet, Bab-el-Mandeb, Djiboutis hamn och Panamakanalen. För det andra har vi den långvariga frågan om Syd- och Öst-kinesiska havet, kotrollen över öarna i Indo-Stilla havet och, problemens problem, Taiwans öde. Ingen av de senaste amerikanska administrationerna har underskattat Kina eller något av de problem som dess imperialistiska anspråk medför, och absolut inte Trump. Biden-administrationen hade redan agerat med beslutsamhet. I minst sex eller sju år har den amerikanska flottan rört sig runt den omstridd ön, och på senare tid har Sydkorea blivit involverat. Inför Donald Trumps installation i Vita huset genomförde Kina massiva patruller i det alltmer omstridda Sydkinesiska havet, och i en inte helt slumpmässig varning sade den kinesiska befrielsearméns ledning att dess marin- och flygstyrkor ha genomfört ”nödvändiga patrulloperationer”. Tidigare har Biden-administrationen, som en del av sitt arv till Trump, skickat en leverans på 571 miljoner dollar av högteknologisk utrustning och militära tjänster för att utbilda den taiwanesiska militären, med ytterligare 295 miljoner dollar som tilldelats oberoende av försvarsdepartementet. I Pentagons försvarsbudget för 2025 (som har stigit till 895 miljarder dollar) inrättas dessutom en extra fond som ska användas för att vid behov skicka ytterligare militära leveranser till allierade Taiwan på löpande basis, liknande den som används för militärt stöd till Ukraina. Men Kina har inte varit sämre och skickade fem flygplan och se örlogsfartyg till Taiwan-sundet (i början av december). Taipeis försvarsministerium har dock specificerat att Peking, som fortsätter att hävda sin jurisdiktion över Taiwan, i slutet av samm månad har skickat ytterligare 400 flygplan och 276 fartyg in i sundet. Spänningarna är högre ä någonsin och risken för en ”olycka” är på dagordningen, med förödande konsekvenser för mänskligheten och den redan förstörda miljön.

Avslutningsvis citerar vi ett av våra dokument från 2024 som tar upp frågan om behovet av ett svar på denna ödesdigra utblick mot ett allmänt krig som världskapitalismens permanenta kris på ett kriminellt sätt förbereder:

Inför ett barbari som är mer vetenskapligt destruktivt än under det förgångna är det bara en kraft som verkligen kan motsätta sig det. Denna kraft är de exploaterade, det internationella proletariatets, de enorma massor av besittningslösa som kapitalismens kris har skapat. Det är de löneslavar som producerar den samhällelig rikedomen i varje land med sin arbetskraft och vars smulor de mödosamt samlar in under de gynnsamma tiderna. Vid andra tillfällen är de arbetslösa, undersysselsatta och överlever på något sätt i marginalen av detta ojämlika samhälle som skapats till de borgerliga behovens avbild och likhet. Denna kraft, som exploateras i fredstid och används som kanonmat i krigstid, kan vara det mest kraftfulla motgiftet mot imperialismens barbari, förutsatt att den uppträder som en klass som kämpar, men dess eget krig är mot kapitalismen, dess obotliga motsättningar, dess ekonomiska kriser och dess förödande krig. Men för att göra detta måste denna kraft med enorm potential först undkomma dominansen av den härskande klassens tänkande. Krig framtvingas av kapitalets kriser, de styrs av borgarklassen för att försvara dess ekonomiska intressen, det primära villkoret för dess politiska och sociala privilegier, men utkämpas av proletärer som domineras av den härskande klassens ideologier. Ideologier som går från att försvara eller exportera demokrati, till nationella intressen som måste skyddas, eller till och med till "universella" religiösa principer som måste införas även till priset av att använda våld. För att inte tala om alla de rasistiska och homofobiska ideologier, gamla och nya, som teoretiserar krig som ett instrument för "rening" mot invasionen av de nya "barbarerna". Borgarklassens ideologiska bagage för att få proletariatet att identifiera sig med deras intressen har inga gränser, särskilt inte när det gäller krig. Av dessa skäl är det viktigt att klassen utrustar sig med en internationell politisk vägvisare, som har sin egen taktik och strategi, eftersom imperialismens själva väsen och dess dödliga handlingar är internationella. Det vill säga, vi behöver ett internationellt parti som samlar all vår energi mot ett enda mål: kampen mot kapitalismen i alla dess ekonomiska och sociala yttringar, med början i den enskilda nationella borgarklassen, oavsett vilken roll den spelar i det imperialistiska krigsscenariot, som åskådare eller deltagare. ... Sammanfattningsvis kan man inte försvara proletariatets intressen genom att lämna löneslavarnas öden i händerna på borgarklassen, oavsett om den är jihadistisk eller sekulär. Vi kan inte bidra till den revolutionära internationalismens pånyttfödelse genom att välja sida i imperialistiska krig. Man bekämpar inte krig genom att ansluta sig till det, oavsett motivering. Tvärtom är den första uppgiften för internationalistiska politiska organisationer att frigöra arbetarklassen från den nationella borgarklassen och de internationella imperialisternas tusen tentakler. Det enda sättet att motsätta sig all nationalism och alla krig är ett revolutionärt alternativ till kapitalismen, mot kontrarevolutionär politik och bevarandet av "status quo.

leftcom.org

Inget krig utom klasskriget; nej till imperialistiskt krig, ja till klasskamp!