Vi går fortfarande bara igenom förberedelserna men riktlinjerna är redan utarbetade. Innan förhandlingarna om "fred" mellan Ryssland och Ukraina inleddes, var det JD Vances ord, som återupprepade hans välvilliga presidents ord, klara och otvetydiga. Vi måste dock först klargöra ramarna för allt det som är på väg att ske, både ur den nya imperialistiska maktbalansens synvinkel och gällande det krigsklimat som förvärras samtidigt som man pratar om fred. Detta ramverk är den strukturella kris som världskapitalismen går igenom; en kris som drar de imperialistiska stormakternas ekonomier mot en allt mer förtryckande krigsekonomi. Detta innebär upprustning, även till priset av att skära ner det lilla som återstår av social välfärd och föra oss närmare en humanitär katastrof utan motstycke, med en förödande risk för en större konflikt. I München, med EU plus Zelensky, som president för den berörda parten endast närvarande som "lyssnare", inledde den amerikanske vicepresidenten omedelbart med hot och ultimatum och påstod att USA inte kommer att spendera en enda dollar mer på att försvara Ukraina. Om man vill fortsätta kriget mot Ryssland, vilket äger rum i Europa och inte i Amerika, så måste Europa tänka över hur man gör detta och höja skatterna för den nödvändiga upprustningen (från 2% till 5% av BNP). Den era då det amerikanska paraplyet för europeiskt försvar (NATO) alltid var öppet är över. Nu är det upp till de 27 länderna på ”den gamla kontinenten” att gräva i sina egna fickor.

Ändå är det mycket tydligt att kriget i Östeuropa inte står mellan Ryssland och Ukraina, utan mellan Ryssland och USA. USA fick först det ukrainska folket att betala för krigets konsekvenser, sedan Ryssland självt: man tvingade dem in i ett långt utmattnings-krig genom att beväpna Ukraina. Därefter fick de europeiska länderna betala i form av dyrare energi och andra kostnader, inklusive restriktioner för handel och finansiella transaktioner, eftersom USA eftersträvade sin dubbla målsättning om att ersätta ryska gas- och oljeförsörjningar och att fortsätta att göra Europa beroende av dollarn genom att minska eurons roll. För övrigt kostar en megawatt gas i USA 7 dollar, i Europa 40 dollar, vilket ger enorma vinster för amerikanska företag, trots transportkostnader. Som för att säga: "take it or leave it", annars kommer tullhotet inte bara att vara en avskräckning utan innebär ett hårt straff för dem som inte lyder. Trump tycker att det är bekvämt att ha ett ekonomiskt svagt och politiskt underordnat Europa. Det kommer inte att bjudas in till förhandlingsbordet eftersom Europas säkerhet inte längre är en prioritet för USA. Vid behov kommer de hotande tullarna också att drabba gamla allierade.

När Zelensky väl har dumpats kommer fredsförhandlingarna att kretsa kring principerna för att garantera Putin att uppnå alla de mål som han inte har lyckats uppnå på marken. Krimhalvön är inte längre uppe för diskussion, det är ryskt territorium och kommer att förbli så. Donbass regionen med sina sällsynta jordartsmetaller, som är ett rysktalande territorium, kommer att vara en del av det utvidgade Ryssland. Detta förslag strider till synes mot amerikanska ambitioner om att ha företrädesrätt på dessa fyndigheter men Trump "skjuter först och frågar sedan” för att se vilken effekt det får. Slutligen är Ukrainas inträde i Nato, som var en av orsakerna till krigsutbrottet, inte längre på dagordningen.

Allt som återstår för Ukraina är ”säkerheten”av dess gränser, en process av fysisk och ekonomisk återuppbyggnad, som USA har anslutit sig till, men under förutsättning att en betydande del av investeringarna (med vilket det åsyftas kostnader) kommer att betalas av européerna medan de spekulativa vinsterna (från byggandet) kommer att vara amerikanska.

Allt detta är som att strö salt i såren, eftersom det i praktiken kommer att lämna Kiev med en ohållbar sammanlagd skuldsättning.

Om dessa riktlinjer följs skulle Trumps politik rentvå Ryssland från sin roll som "ond angripare", efter att ha återhämtat sig från handels- och finansiella sanktioner (även dessa kommer att ligga på bordet vid "freds"-förhandlingarna) och försvagats militärt till rätt nivå, så pass mycket att man inte längre skulle utgöra ett överhängande hot mot den amerikanska imperialistiska dominansen. Ett svagt Ryssland skulle innebära en försvagning av Moskva Teheran-Kina-axeln som gav Biden och alla tidigare administrationer, med början med Obamas, så många sömnlösa nätter.

I Mellanösterns nyckelområde ser vi samma mönster: Israel agerar som beväpnad polis i Palestina och grannländerna (Libanon, Irak och Syrien), vilket ger USA frihet att fokusera alla sina ansträngningar på Kina och dess imperialistiska ambitioner. I utbyte har Netanyahu blivit belönad med ett uppgivande av "tvåstatslösningen", med löfte om att deportera cirka 2 miljoner palestinier till platser som ännu inte har fastställts. En tufft framtidsperspektiv, men Trump bryr sig inte om detta, väl medveten om att Israel kommer att kunna finna en egen lösning genom våld.

Alla dessa eftergifter till Moskva är inte något ”nonsens”eller någonting som är i motsättning till USA:s tidigare politiska linje. I Trumps strategi finns sannolikt utrymme för ett försök att avskilja och/eller försvaga Rysslands relation till Kina. Det är osannolikt att USA helt skulle kunna bryta det band som håller samman den ryska och kinesiska imperialismen, men eftergifterna som beviljats Moskva skulle kunna fungera som en mild bedövning, om än på kort sikt, för att låta Trump fokusera på sin farligaste fiende: Peking. I ett uttalande nyligen uttryckte Trump tydligt sitt ointresse för det kostsamma stödet för Zelensky, med innebörden att lämna honom åt sitt öde. När det gäller Europa måste USA koncentrera sina ekonomiska och finansiella resurser på militär utveckling inom området av största strategiska intresse, och det är den Indo-pacifiska regionen. Men för att detta ska hända behövs ett svagt och lydigt Europa, såväl som en betrodd allierad i Mellanöstern, ett Ryssland som är en motståndare, men en försvagad sådan, och som står i tacksamhetsskuld till USA för de fördelar som avlåtits. Först då kan USA bli fria att fokusera på den verkliga frågan om Taiwan och allt som är förbundet med detta.

Dessa förbindelser involverar inte bara Taiwan, som producerar 60 % av världens mikrochips. De är också relaterade till det faktum att Peking planerar att bli världens ledande makt när det gäller handel, högteknologisk produktion och artificiell intelligens för civila och framför allt militära ändamål till 2035, vilket redan är tillräckligt allvarligt för att alarmera den amerikanska imperialismen. Till detta kommer Kinas försök att skapa Sidenvägen som den strukturella ryggraden i dess mycket önskade ekonomisk-produktiva överlägsenhet med en lika exakt deadline till 2035 (dvs. om bara tio år). Det som är huvudfrågan för de motsatta imperialistiska projekten från världens två största makter, är dominansen av valutamarknaden. Med andra ord, överst på Kinas ambitiösa lista över imperialistiska projekt står kampen mot dollarns näst intill absoluta dominans. Denna dominans tillåter USA, trots sin produktionskris, trots sitt enorma underskott i betalningsbalansen, och med en statsskuld som överstiger 35 biljoner dollar, att suga in en enorm mängd kapital i de federala kassakistorna från hela världen. Systemet är enkelt. Efter 1971, medan Nixons regering deklarerade att dollarn inte kan konverteras till guld, så fortsatte dollarn att vara den universella utbyteskoefficienten mellan varor på alla världsmarknader, vilket officiellt skapade en "dollarstandard", dock inte längre baserad på en fast mängd guld. Alla länder som ville handla var tvungna att göra det i dollar. Om de ville köpa teknologi, gas eller olja var de först tvungna att köpa dollar som Federal Bank inte hade några svårigheter med att trycka som om de vore visitkort. Dessutom gynnade denna dominans också amerikanska statsobligationer vilka fungerade som ytterligare en komponent för att dränera internationellt kapital. Dollarns dominans tillät (och tillåter) till stor del de olika amerikanska administrationerna att överleva, trots skulder och underskott. För att ge ett exempel, så skulle idag 23 delstater i federationen inte ens kunna betala offentligt anställda, om det inte fanns något ekonomiskt ingripande från den federala staten. Det är faktiskt samma toner än och den amerikanska rädslan är att detta gradvis kan förändras med kinesisk inblandning vilket stöds av BRICS-länderna, där Iran nyligen har lagts till.

Således är Trump, eller snarare USA, tvångsmässigt bekymrade över Kina. Här hålls den nya presidentens uttalanden till ett minimum medan den militära mobiliseringen är maximal. Kina är inte Mexiko eller Kanada, än mindre Grönland, som Trump har föreslagit att köpa för en näve dollar. Kina kan inte utpressas genom att hota med sanktioner. För att motverka Pekings mål måste du beväpna dig till tänderna.

Samtidigt har Trump satt press på Panamas regering genom att hota om att ockupera kanalen, tvinga dem att dra sig ur Sidenvägs-initiativet och lova att se över kontrakt med kinesiska företag som driver kanalhamnarna. Och konfrontationen mellan de två imperialistiska makterna fortsätter i Sydkinesiska havet och Taiwansundet, där de två imperialistiska makternas militärflottor dagligen konfronterar varandra med "övningar" inför en sammandrabbning som kan vara nära förestående eller skjutas upp, beroende på de två makternas krigiska benägenhet. Detta är deras hållning. Det första amerikanska uppdraget under president Trump ägde rum mellan 10-12 februari när amerikanska flottans fartyg, jagaren Ralph Johnson och spaningsfartyget Bowditch, seglade i det omtvistade området i Taiwansundet. Några dagar senare svarade Kina med patruller i samma område och visade att man var redo och förberett för alla scenarion, var som helst, i det omtvistade Sydkinesiska havet. Pekings militärledning tillkännagav också officiellt att dess marin- och flygvapen genomförde förebyggande patrulloperationer. Denna patrull var relaterad till en västerländsk maktuppvisning där ett franskt hangarfartyg för första gången seglade i den Indo-pacifiska regionen som en del av en "övning" med USA och Japan. Patrullen var Kinas omedelbara svar. Dessutom, enligt en rapport från Hainan Maritime Safety Administration, hölls vissa övningar också av Beijings flotta med pakistanska krigsfartyg i Sydkinesiska havet.

För den nya amerikanska administrationen är det absolut nödvändigt att Ukraina accepterar de amerikanska diktaten och för Ryssland att hitta en gynnsam fredslösning, även om detta sätter dem i skuld till Vita huset för de mottagna "gåvorna". Europa måste klara sig på egen hand, eftersom USA måste spela sitt eget spel med Kina och detta innebär att man skär ner på, och/eller helt avslutar, utgifterna för att stödja någon annan, för att koncentrera alla sina ekonomiska och finansiella resurser på det primära militära målet: "hotet från öst".

Fotnoter:

Bild: commons.wikimedia.org