På första maj 2025 dränker kapitalismen, oavsett vem som är ansvarig, världen med arbetarklassens blod. Det har nu gått 50 år sedan slutet på kapitalismens efterkrigs-boom. Efter decennier av sjunkande profitkvot i den ”reala ekonomin” blir situationen alltmer allvarlig och krig blir alltmer det enda alternativet för stater att konfrontera kapitalismens olösliga kris. Imperialistiska krig rasar över hela världen, från Ukraina, Mellanöstern, afrikanska Sahel, Kongo och på andra håll, och ett allmänt världskrig tornar upp sig vid horisonten. Den internationella arbetarklassen har inget intresse av dessa krig som orsakas av det kapitalistiska systemet. De leder till ökat klassförtryck, umbäranden, tvångsförflyttningar, död och folkmord: allt för ett system som har passerat sitt historiska bäst före-datum med råge. Denna kris har ingen reformistisk lösning: arbetarklassens lösning kan bara vara revolution.

Vilken fred?

Två av de blodigaste konflikterna inom den globala imperialismen, krigen i Ukraina och Gaza, utlovades av Trump att avslutas inom en kort tid efter hans tillträde. Redan nu står det klart att ”fred” för Trump (och resten av kapitalistklassen) innebär mer blodsutgjutelse i framtiden.

I Trumps samtal med Putin och den offentliga utskällningen av Zelenskij ser vi en öppning för USA att omdirigera sina resurser mot sin främsta imperialistiska rival, Kina, samtidigt som man tillsammans med Putin fullständigt plundrar Ukraina. Medan Zelenskij pressas att överlåta Ukrainas mineralrikedomar till amerikanska företag (och missta er inte, Bidens presidentskap var fast beslutet att göra detsamma genom att låta BlackRock och JPMorgan Chase övervaka Ukrainas återuppbyggnad efter kriget), försöker Ryssland lägga beslag på östra Ukrainas stora natur- och industritillgångar.

Även om det står klart att kriget i Ukraina utkämpades mellan NATO och Ryssland, är utgången mindre säker gällande den amerikanska strategin att få Ryssland att utkämpa ett utnötningskrig ”till sista ukrainaren”. Huruvida Trumps plan att bryta alliansen mellan ett nu försvagat Ryssland och Kina är möjlig kommer att bekräftas av framtida händelser. Säkert är att de europeiska kapitalisterna är oroade då deras ”koalition av villiga” utlovar ytterligare miljarder dollar i vapen till Ukraina och EU övergår till en upprustningsstrategi.

Även i Gaza var ”freden” aldrig mer än en täckmantel för massakrer. Under vapenvilan från den 19 januari till den 17 mars dödades minst 170 palestinier i Gaza, och på bara en vecka efter det att Israel återupptagit sina bombningar dödades över 700. Och medan Trump å ena sidan gestikulerade om ett eldupphör i Gaza, smidde han å andra sidan planer på att förflytta hela den palestinska befolkningen i Gaza - av vilka många befinner sig i flyktingläger vid gränsen till Egypten - för att skapa en ”Mellanösterns riviera”, om han bara kunde tvinga Egypten och Jordanien att acceptera ett avtal om logistiken för den etniska rensningen av regionen.

Vägen till tredje världskriget

I slutändan har USA, trots alla vackra ord, inget intresse av fred. Trump-administrationens till synes märkliga manövrer gentemot Ryssland, och även Iran genom ett nytt kärnvapenavtal, handlar i själva verket om att isolera Kina. Den kinesiska staten är den verkliga ledaren i denna bekvämlighetsallians som USA har för avsikt att bryta upp. I nästan två decennier har USA:s politik gentemot Kina således varit en krigspolitik, och den nuvarande taktiken under Trump skiljer sig inte från den under Obama och Biden - protektionism mot den kinesiska ekonomin, underminering av Kinas allierade och förberedelse av Natoländerna för krig. USA ser den kinesiska ekonomiska och militära makten som det största hotet mot sin hegemoni. Folkets befrielsearmé är världens största armé och den kinesiska ekonomin gick om USA:s 2014, justerat för köpkraftsparitet, och förväntas gå om USA:s bruttonationalprodukt under det kommande decenniet. Trots sin styrka har Kina sett tecken på långsammare tillväxt och har i flera år försökt expandera sina marknader i hård konkurrens med USA. I strävan efter ett ständigt växande profitbehov befinner sig de båda makterna på kollisionskurs och dess motsättningar är oöverkomliga.

Det är inte säkert att USA:s närmande till Ryssland kommer att fungera, eftersom det mycket väl kan misslyckas och göra Europa mer sårbart när USA börjar dra tillbaka sitt militära stöd till kontinenten. I vilket fall som helst är motivet att driva in en kil mellan Ryssland och Kina, och det är något som är lättare sagt än gjort. Ryssland är ekonomiskt beroende av Kina, eftersom Kina har varit dess mäktigaste öppna stödjare och har hjälpt Ryssland genom att kringgå sanktioner. Båda har ett gemensamt intresse av att främja handel utanför dollarn. Detsamma gäller för Iran - trots sin makt i Mellanöstern-regionen hämmas Iran av internationella sanktioner. Även om Kina har stöttat Iran med förmånliga avtal om fossila bränslen, vilket bidrar till att hålla ihop den iranska staten, försvagas den iranska ekonomin och landets politiska inflytande i Mellanöstern undermineras i takt med att dess proxy-styrkor försvagas.

Den kapitalistiska staten säkrar upp för krig

Den civila ryska ekonomin har urholkats av det långa och blodiga kriget i Ukraina. Den har kunnat överleva år av konflikt genom att omvandlas till en krigsekonomi - en ekonomi där försvarsindustrin är central för ekonomin som helhet och där självförsörjning prioriteras för att klara eventuella sanktioner eller potentiella blockader. I tider av världskonflikt drabbas den globala handeln hårt och produktionen flyttas hem där så är möjligt. Länder som Ryssland och Kina är mer förberedda på en global konflikt i det avseendet - medan Europa och USA är helt beroende av internationell handel. Även om försvarsutgifterna i Europa har ökat under det senaste decenniet har de uppfattats som otillräckliga av dess amerikanska allierade. Och även om samhällsservicen har minskat under det senaste halvseklet, har man konsekvent spenderat pengar och till och med gått med underskott för att hålla dessa tjänster igång. Trump gör ingen hemlighet av att ”européerna” kommer att behöva betala för sitt eget försvar.

För USA och Europa har övergången till en krigsekonomi redan börjat i form av löften om att spendera stora summor på försvaret. Europa har presenterat en plan på 800 miljarder euro i ytterligare försvarsutgifter, vilket närmar sig de nästan 850 miljarder dollar som USA:s budget avsätter till försvaret. Naturligtvis är Europa och USA också i gungning på grund av de massiva utgifter som har krävts för att hantera Covid, vilket placerar många av dessa länder långt över 100%-märket för statsskuld i förhållande till BNP, något som fungerar som en indikator på framtida kris. Kriget tornar upp sig vid horisonten oavsett om det finns utrymme i budgeten för det eller inte, så det är troligt att ytterligare åtstramningar kommer att drabba arbetarklassen, som inte bara kommer att drabbas av förlorade samhällstjänster utan också förväntas gå ut i frontlinjen om kriget bryter ut.

I USA har Trump-administrationen förespråkat extrem protektionism i kombination med en sträng invandringspolitik med stängda gränser och kraftiga nedskärningar av den federala regeringens icke militära utgifter. Denna ”fästning Amerika”-strategi bryter mot alla regler för vad det som har hållit kapitalismen lönsam under de senaste femtio åren. Detta självförsörjande USA skulle dock kunna producera den utrustning som krävs för att utkämpa ett krig mot Kina utan att behöva oroa sig för störningar i leveranskedjan. Även de utåt sett bisarra hoten om att annektera Grönland och Kanada (och bidra till att säkra kontrollen över de nyöppnade arktiska sjövägarna) samt Panama kan rationaliseras som försök att kontrollera kritiska resurser för försvarsproduktion och att få total kontroll över handeln på västra halvklotet. Genom att införa höga tullar mot Kina och allierade i Europa och Kanada kan USA bryta sitt beroende av utomeuropeisk handel och tvinga sina allierade att göra detsamma, och det blir arbetarklassen som får betala priset. Lägg därtill att USA förbereder nedskärningar i program som Medicaid, Social Security och utländskt bistånd helt enkelt för att det inte finns så mycket annat kvar att skära i för att ge plats åt de kraftigt ökande försvarsutgifterna under de kommande åren. Återigen kommer det att vara arbetarklassen som förväntas betala priset.

Vi måste svara med Internationalism mot den ökande nationalismen

De senaste konflikterna i Ukraina och Gaza, som utkämpats mellan USA:s och Kinas ställföreträdare, har orsakat stort lidande men bleknar ändå i jämförelse med möjligheterna till en direkt konfrontation - något som bara kan beskrivas som ett världskrig om det skulle bryta ut. Det kvarstår dock en fråga som vi måste ställa oss om världen dras in i ett krig av den här omfattningen: Vilken sida står vi på?

Nationalismen växer i hela världen och världen verkar vara redo att sjunka ner i barbari. Uppmaningen kommer alltid att se likadan ut; det är nödvändigt att göra uppoffringar, ransonera, sänka lönen eller kanske bli inkallad. De som går kapitalisternas ärenden kommer att få beröm som ”patrioter” eller ”demokratins försvarare”. Men det finns ingen större lögn än nationalismens lögn. Även under doggens nationalism är ett bedrägeri som syftar till att driva in arbetarna i kapitalisternas läger. Varje kamp mot det kapitalistiska kriget måste ske med insikt om att arbetarklassen måste kämpa mot hela det imperialistiska systemet, som varje land är en del av. Motgiftet mot nationalism är internationalism. Det kommer aldrig att vara meningsfullt för arbetarklassen att döda varandra för sina härskares räkning. Det kommer aldrig att vara kapitalisternas kistor som sänks ned "en masse" i de ödsliga gravarna på militärkyrkogårdarna.

För att besvara frågan ovan - vår sida är arbetarklassens sida i dess krig mot kapitalisterna. Den internationella arbetarklassen måste stå upp emot uppmaningen att slakta sin egen klass och rikta sin vrede mot de kapitalister som ger dem deras marschorder. Denna första maj bör vi rikta blicken mot de arbetare som valde att utkämpa klasskriget och som kollektivt störtade imperier innan de hann avlossa ett skott till mot deras kamrater. Och vi kan se på samtida exempel på motstånd, som palestinier som protesterar mot Hamas, israeliska soldater som vägrar att strida och ryssar och ukrainare som deserterar från krigsfronterna.

Kampen börjar om på nytt vid varje strejk, varje ögonblick av själv-aktivitet från arbetarklassens sida. Vår klass står ständigt inför allmänna attacker från kapitalistklassen, vare sig det handlar om prekarisering eller gevärskulor, inflation eller bombningar. Vad som behövs är en allmän kamp, gemensam för hela arbetarklassen, utanför fackföreningarnas ramar, så att den kan kämpa som en enad, sammansvetsad klass.

Men för att denna kamp ska kunna föras till sin logiska slutsats, arbetarklassens revolutionära seger och slutet på detta system av profit och krig, måste varje steg kopplas till vår klass politiska mål. Det är av denna anledning som IKT har hjälpt till att bilda NWBCW-kommittéer (No War but the Class War) över hela världen, som samlar internationalister av olika politiska riktningar för att försvara arbetarklassens politik inom den bredare kamp som så desperat behövs. Ännu mer nödvändigt är en verklig politisk referenspunkt inom arbetarklassen, en som kan förankra djupa rötter inom klassen och leda den mot den revolutionära finalen på denna mardrömslika saga. Genom bildandet av ett internationellt revolutionärt parti kommer parollen ”Inget krig utom klasskriget” en dag att förverkligas genom hela arbetarklassens revolutionära handling.

Inget krig utom klasskriget!